enligt O

Tankar från en bokberoende

200 sidor Pappersstäder

Dags för vår andra djupdykning i John Greens bok Pappersstäder (eller Paper towns som den heter i original). Har du inte läst boken, eller kommit kortare än våra 200 sidor utfärdas en spoilervarning även om vi försöker att inte vara allt för avslöjande.

 

Helena: Är det inte lite tråkigt nu? Q ägnar tiden åt att tyda dikter, kolla på internet, ljuga för sina föräldrar och inte kunna tyda ledtrådar som han inte ens vet om de är ledtrådar… Jag kan inte låta bli att tycka att det går lite på tomgång, vad tycker du?

 

Linda: Starten på del 2 är trevande, men jag tycker ändå om den. Jag absolut älskar att han tyder dikter och resorna till städerna som aldrig blev, pappersstäderna,  gillar jag skarpt.  När jag var ute och promenerade i söndags lyssnade jag på ett avsnitt av Allt vi säger är sant, där de diskuterade just Pappersstäder och där Per Bengtsson tycker lite som du, medan jag mer tycker som Lisa Bjärbo. Vi får se om det håller boken ut.

 

Jag har förresten bytt språk, efter att jag lyssnade på podden och insåg hur mycket jag älskade Greens språk i The Fault in our Stars. Nu läser jag alltså Paper towns istället för Pappersstäder. Ganska glad och nöjd över det, även om jag absolut tycker att översättningen höll måttet.

 

Helena: Jag tycker också väldigt mycket om språket och är glad att det är så lättläst i original. Språket betyder väldigt mycket i Greens böcker.

 

Med risk för att låta som att jag bara har dåliga saker att säga om boken (det har jag verkligen inte) så måste jag få klämma in lite mer gnäll, jag är ganska besviken på att vi knappt får veta något mer om Margo faktiskt. Det blir uppenbart att hon är viktig men inte varför och hur. Det är först på festen som vi får någonting i form av Lacey som äntligen blir till en människa i det där samtalet med Q i badkaret. Först då anar jag Margo också, och kanske är det det som händer Q också när han slutligen inser att Margo trots allt bara är en vanlig tjej och inget mysterium. Vad tycker du om att vi får veta så lite om Margo, att boken inte alls handlar om henne utan om frånvaron av henne?

 

Linda: Där håller jag med. Margo är definitivt inte med i boken, trots att hon är så viktig. Men lite av grejen är väl att Q inser att han inte riktigt vet vem hon är, eller var?! Q är huvudpersonen för mig och jag funderar fortfarande över vad jag egentligen tycker om honom. Han är inte en person att älska reservationslöst direkt.

 

Helena: Q är inte sällan rätt dryg, som när han anklagar Ben för att vara självupptagen efter festen, eller när han går totalt upp i jakten på Margo. Hans vänner framstår mer och mer som hjältar på det sätt de ställer upp. Undrar vad Margo betyder för dem, mer än som Qs besatthet?

 

Linda: Å andra sidan kan jag tycka att vännerna är lite irriterande när de håller på att snacka om balen, trots att en vän är borta. Det kanske är som du säger att de inte bryr sig så mycket om henne, att de bara tror att hon vill ha uppmärksamhet igen och är rätt trött på hennes nycker. Eller så är Q helt enkelt för besatt för att de ska orka lyssna.

 

Helena: Det är ju taskigt att mala på om balen över huvud taget, även borttaget Margos frånvaro, då Q av någon anledning är så oerhört anti att själv gå. Jag är förresten intresserad av en djupare analys kring varför Q är så fientligt inställd till balen. Beror det bara på att han inte kan gå med Margo (vilket ju inte var ett alternativ innan försvinnandet heller)? Det känns som att det finns mer där bakom. Över huvud taget gillar jag den där känslan att Green bara visar oss en glimt av historien, resten av alla deras berättelser ligger fördold. Det är fint, och frustrerande…

 

På sidan 120 i min bok finns en scen som jag tycker är helt fantastisk, som träffade mig rakt i magen. Det är där Q för första gången känner att han hör till på skolan, att den är hans. Det var så himla fint och en så väldigt fin gestaltning av en känsla som jag själv aldrig uppnådde men som måste vara precis så omtumlande som den är för Q. Minns du den scenen?

 

Linda: Jag hade inte alls tänkt på den scenen, men var självklart tvungen att bläddra tillbaka och läsa om den. Och ja, den var fin, men den gick mig som sagt förbi. Däremot fastnade jag väldigt mycket för scenen där Q och hans kompisar tar sig in i den övergivna butiken, där väggkalendern fortfarande visar februari 1986. Det är en snygg miljöbeskrivning tycker jag. En annan är när Q kommer till den första pappersstaden och ser trädet som påminner om det träd där han och Margot hittade liket för länge sedan och Q förväntar sig att se Margo ligga död bakom det. Då rös jag lite.

 

Helena: Han är så himla skicklig på att bygga de där miljöerna som blir stämningar, med väldigt små medel.

 

Linda: En annan sak jag gillar är de små detaljerna, de gömda referenserna, som att Qs engelsklärare heter Dr Holden. Det kan väl knappast vara en slump? Q har en del gemensamt med Holden Caulfields.

 

Och där gör vi stopp för idag, diskussionen fortsätter och den 26 mars kommer vårt avslutande inlägg där vi pratar om de sista hundra sidorna och boken som helhet. Under tiden diskuterar vi förstås gärna vidare i kommentarerna.

Det här inlägget publiceras också hos Fiktiviteter.

Föregående

Bokgeografi Afghanistan

Nästa

Bokklubb

1 kommentar

  1. Marion

    Jag är rädd att jag är alltför handlingsstyrd, men jag tycker att boken är väldigt seg i mitten. Jag tycker mycket om Q, men jag vill att han ska göra något annat av sitt liv än att leta efter Margo. Miljön i de nedlagda butikerna känner jag inte heller något särskilt för. Jag hade helt enkelt velat läsa mer om skolan och hur Q lyckas vara en ung man med integritet där, vilket jag tycker att han är.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: