enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Bloggstafett (Sida 1 av 5)

Julkalenderbloggstafett — Bäst i bokhyllan — Lucka 20

Idag är det min tur att presentera en bra bok i årets Julkalenderbloggstafett som, likt tidigare år, arrangeras av Sofies bokblogg. Igår skrev My loved books om Ciderhusreglerna av John Irving och imorgon är det dags att kika in hos Nellons bokblogg. Hela deltagarlistan hittar du här.

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säger
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
— kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

 

Århundradets kärlekssaga är Märta Tikkanens diktroman om äktenskapet med Henrik Tikkanen. En kärlek som var stark, men som också präglades av dubbla känslor. Alkoholen gjorde honom svår att vara gift med och det blir tydligt i vissa dikter att hans kärlek kunde övergå i besatthet. Deras kärlek var århundradets kärlekssaga, men en saga utan lyckligtslut. Boken kom ut 1978, för snart fyrtio år sedan, men på många sätt är den tyvärr tidlös. Ibland liknar kärleken mest ett maktspel och även om man kan sakna den när den tar slut, mår man troligen bättre utan den. 2015, samma år som Märta Tikkanen fyllde 80 år, gav Bokförlaget Forum ut en nyutgåva med förord av Liv Strömquist.

Både Märta och maken Henrik var författare. Henrik även illustratör. Att det var hans konst som var viktigast märks tydligt i berättelsen om deras äktenskap. Hennes uppgift var i första hand att ta hand om barnen och hemmet. Inte konstigt då att längtan bort blev stor. I en intervju från i höstas säger Märta Tikkanen att hon inte skrev Århundradets kärlekssaga i första hand för att det skulle bli en bok, utan för att överleva. Hon behövde skriva för att förstå sitt liv, den hon var och den hon ville vara. Många har känt igen sig i det hon skriver och boken har översatts till 20 språk. Den blev Märta Tikkanens stor genombrott och 1979 tilldelades hon Nordiska kvinnors litteraturpris.

 

Bäst i bokhyllan

Min egen julkalender på bloggen handlar om böcker som skulle kunna ingå i en kanon, men jag kommer också att delta i stafettkalendern Bäst i bokhyllan, som ordnas av Sofies Bokblogg. 

Hela schemat för julkalenderbloggstafetten hittar du här.

I mötet växer vi alla

12289631_10153126559207047_7590342093154678893_n

Idag är det bloggstafett om medmänsklighet, som jag har hand om själv på Kulturkollo, men även deltar i här på enligt O. Mitt inlägg kommer att handla om glädje, sorg, rädsla och möten. Bland annat.

Sedan 2008 har en del av min tjänst (men vissa års undantag) varit som lärare i svenska som andraspråk för nyanlända ungdomar. Under åren har de kommit hit från länder som Irak och Somalia, men också från Polen och Ryssland. Vissa har flytt hit med sina familjer, andra ensamma och vissa har följt med föräldrar som fått ett jobb eller träffat någon att gifta sig med. Just i år är de rekordmånga och de flesta kommer från Afghanistan, Eritrea och Syrien. De är pojkar och flickor och de flesta har kommit hit själva.

Under åren har jag hört de hemskaste historier, men också fått uppleva ren glädje och på nära håll sett hur ambition kan ta en människa hur långt som helst. Det gäller för övrigt även mina andra elever, både de som går på Introduktionsprogrammen och ofta haft en tuff skoltid och de som går på nationella program och har sina utmaningar.

Förra söndagen hade jag äran att få vara med då några nyanlända elever och elever från estetiska programmet möttes. En av mina kollegor och hans sambo hade fixat tygkassar och en massa potatis. Av potatisarna skapade vi stämplar av alla bokstäver och sedan tryckte vi kassar med text på.

Inledningsvis var stämningen lite lätt avvaktande, men snart började eleverna prata, på enkel svenska, blandat med engelska och kroppen så klart. Vi testade också “Hjälp-att-ta första-steget-parlören” från Svenska kyrkan och den funkade okej. Eleverna addade varandra på Facebook och Instagram, någon spelade Håkan Hellström (vilket resulterade i att en afghansk kille tryckte Håkan Hellström på sin kasse) och stämningen blev bättre och bättre. Lite fika på det och nyfikenheten ledde till riktigt fina samtal. Någon ringde upp sin bror i Afghanistan på Skype och vi fick vinka, eleverna visade på kartan varifrån de kom och vi fick veta med om såväl Vårgårda som Mazar-i-Sharif.

Jag tror på möten då de förvandlar oss från främlingar till bekantar. Det är ett bra första steg mot en riktig vänskap och en gemenskap som vi så väl behöver för att skapa ett samhälle för alla. En av eleverna skrev ett långt inlägg på Facebook om varför mötet betydde så mycket för hen. Det gav mig hopp. De här ungdomarna ska bygga vårt samhälle och de ska göra det tillsammans.

12308329_1118416494869807_8074444740364293052_n IMG_1701 IMG_1704 IMG_1705 IMG_1700 IMG_1709

Missa inte bloggstafetten om medmänsklighet

12289631_10153126559207047_7590342093154678893_n

Någon minut efter tolv startar en bloggstafett på ämnet medmänsklighet, som under ett dygn kommer att förflytta sig från blogg till blogg, för att slutligen landa på Kulturkollo.

Här är listan på alla deltagande bloggare och de tider då de publicerar sina inlägg:

00.01 Kulturkollo
01.00 Bokomaten
02.00 Den läsande kaninen
03.00 Som ett sandkorn
04.00 Boktjuven
05.00 … och dagarna går
06.00 Sofies bokblogg
07.00 Boktokig
08.00 Carolina läser
09.00 Lyrans noblesser
10.00 Stories from the city
11.00 Ljusletaren
12.00 Tittelina
13.00 Skuggornas bibliotek
14.00 Mias Bokhörna
15.00 Feministbiblioteket
16.00 Bokhyllan i pepparkakshuset
17.00 Fiktiviteter
18.00 The World I live in
19.00 enligt O
20.00 Mitt bokliga liv
21.00 Syrlig
22.00 Bokunge
23.00 Hyllan
23.59 Avslutning och summering på Kulturkollo

Jag bloggar för medmänsklighet

IMG_3162

Den här hösten har varit så tung och mörk. Inledningsvis fanns ett eko av Reinfeldts “öppna era hjärtan” och människor här hjälpte andra människor som tagit sig hit. Vissa tog sig till och med ut i Europa, ner till Grekland, för att hjälpa. Jag fick hopp om mänskligheten. Men snart började de kritiska rösterna bli många, de flesta rent hatiska och så började det brinna. Byggnad efter byggnad som skulle blivit boenden för människor på flykt förstördes. En person begav sig beväpnad till en skola med syfte att döda. Många var chockade, andra applåderade.

Från politiker hördes fler och fler hårda ord. Konstigt nog inte mot de som hatade, eller ens de som brände, utan om de som flydde. De var för många. De behövde söka skydd på annan plats. Helt plötsligt var det inte de som flydde som hade vi svårt, utan vi som bodde här i tryggheten. Vi som snart kommer att julhandla för miljoner bor tydligen i ett kaos, i alla fall försökte vissa politiker att få det att verka så. Vissa använde till och med skattepengar till Grekland för att dra ner och sprida lögner om Sverige.

Och så dödade terrorn människor i Paris. En fruktansvärd händelse. Liksom de som hänt i andra länder, muslimska länder. Daesh var det nya namnet vi lärde oss för dessa terrorister och Säpo trodde att planer smeds för att döda även i Sverige. Det kunde vara en 22-åring som inte alls försökte gömma sig, en ung man som fick sitt namn och sin bild spridd i media, men som visade sig vara oskyldig. Paniken kring “dom andra” är oroväckande.

Ingen kan göra allt, men vi kan alla göra något. Ordet är mitt sätt att göra något och 12 december deltar jag i Kulturkollos bloggstafett för medmänsklighet, mot rasism och hat. Vill ni veta mer och anmäla er kan ni klicka här. Har du ingen egen blogg, men vill delta går det utmärkt att gästblogga på Kulturkollo.

Hirdman lärde mig att problematisera

NYAST_KVINNA_BANNERN

På många sätt var jag lyckligt omedveten om de olika förutsättningarna för män och kvinnor när jag växte upp. Fokus låg mer på orättvisor i världen gällande fattiga och rika. Det måste varit när jag började gymnasiet som jag började fundera mer aktivt, men det tog många år till innan jag verkligen såg jämställdhet, eller bristen på densamma, utifrån strukturer, inte bara utifrån mig själv.

Det finns flera texter som påverkat mig, Det andra könet av Simone de Beauvoir är en (för den som inte orkar läsa hela tegelstenen rekommenderar jag förordet), Flickan och skulden av Katarina Wennstam en annan, men mest har Yvonne Hirdman påverkat mig och min syn på samhället. Med sin teori om genussystemet och de olika sfärerna för kvinnor och män, gav hon mig en förklaringsmodell för att förstå det jag tidigare bara irriterat mig på.

För mig handlar feminism och jämställdhetsarbete inte om att skapa skuld. Det blir liksom inte bättre för någon. Det går inte heller att tala om jämställdhet, utan att också tala om hbtq, eller diskriminering av andra anledningar. Men vi måste alla förhålla oss till att maktförhållandet i samhället behöver förändras. Visserligen har det hänt en hel del de senaste 150 åren. Det är inte längre bara rika, vita, män som har makt, men de befinner sig ändå i de positioner, eller i de sfärer, där makten finns.

Yvonne Hirdman är för mig en stor förebild, då hon kombinerar starka känslor med ett vetenskapligt språk. Det är bra med teorier som ger oss förklaringsmodeller, då de gör att det också blir lättare att se vad som behöver förändras. Hirdman har anklagats för att vara determinist, men jag ser det inte så. Bara för att vi vet hur strukturerna ser ut behöver vi inte bli offer för dem.

I gårdagens DN fanns en ganska hård och bitter artikel om Yvonne Hirdman, där hon bland annat talar om den underordnades tendens att känna skam:

Människor som är underordnade och som känner skam för att de är underordnade blir sällan generösa och storsinta. Sanningen är väldigt sorglig. Jag är inte biologist men till och med kroppen formas av miljön; det innebär att kvinnors synapser i hjärnan inte har fått röra sig lika fritt och vilt. Det är som lindade flickfötter som senare inte kan springa.

Jag märker mer och mer att människor anser att feminismen endast kan innefatta de som bc000559c04146b63f508ddab18a457ehar tolkningsföreträde, det vill säga de som är kvinnor och därmed förtryckta. Jag kan förstå tanken, men tycker att det är synd att feminister begränsar feminismen. Då finns risken att det vi kan förändra också begränsas. Att vi inte talar om de strukturer som gör att flickor begränsas eller att vi har fullt upp med att leta syndabockar, snarare än att förändra samhället.

Mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett om kvinnor på Internationella Kvinnodagen ägnas åt Yvonne Hirdman, för att jag vill lyfta en människa som drivs av en vilja att förstå. Det är min drivkraft också, att förstå för att kunna förändra och inte bara skuldbelägga.

Jag är ingen agitator utan drivs bara av att förstå, av att verkligen förstå hur förtryck fungerar. Varför är vi alla fångade i patriarkatet som i ett grekiskt ödesdrama?

 

Foto: Helene Ringberg

Häng på i Kulturkollos bloggstafett

alt1-e1424627907451

Åttonde mars är en dag som inte borde behövas, ja det är ju egentligen inte så att jag har något emot just siffran åtta eller ens månaden mars (även om det kan vara en rätt grå månad) men jag tänker på det där att just den dagen är Internationella Kvinnodagen. En dag då vi sätter fokus på de orättvisor som drabbar kvinnor. Något vi borde göra alla dagar om året. Men nu finns Internationella Kvinnodagen och den behövs. Och när den nu finns och dessutom behövs vill vi uppmärksamma den på Kulturkollo.

Vi bjuder därför in just dig att delta i en bloggstafett med kvinnotema på den där dagen som inte borde behövas, men som ändå behövs (men den som säger grattis till mig just den dagen lär ångra det) och då ska våra röster höras, så att den där dagen kanske inte behövs så många år till.

Ungefär så där.

Läs mer om stafetten på Kulturkollo och då klickar du här.

Barnbokslördag

Idag ordnar Bakbokmat en barnbokslördag där olika bloggare bidrar med inlägg. Mitt publiceras 12.30, men det finns en massa annat trevligt att läsa också.

Kl 08:30 Bakbokmat

Kl 09:00 Fiktiviteter

Kl 09:30 Feministbiblioteket

Kl 10:00 Bokmal73

Kl 11:00 Feministbiblioteket

Kl 11:30 Bakbokmat

Kl 12:00 Feministbiblioteket

Kl 12:30 Enligt o

Kl 13:00 Feministbiblioteket

Kl 13:30 Bakbokmat

Kl 14:00 Feministbiblioteket

Kl 14:30 Helenas bokhylla

Kl 15:00 Feministbiblioteket

Kl 16:00 Feministbiblioteket

Kl 17:00 Feministbiblioteket

Kl 17:30 Bakbokmat

 

Språk ger både upplevelser och makt

 

Språk är makt. Det betyder också att den utan språk står långt ifrån makten. Vi dömer dem som inte talar svenska, de som inte skriver korrekt, de som kanske har ett begränsat ordförråd. Vissa har kanske flera andra språk de behärskar. Andra kanske inte ens har sitt modersmål, antingen det är svenska eller något annat språk.

Om jag ska vara ärlig förstod jag länge inte vitsen med alla lättlästa böcker och tidningar. Det var bara sämre versioner och absolut ingenting för mig. Inte så underligt kanske, då jag befann mig i en miljö där få behövde något lättläst. Så är det inte längre.

Nu träffar jag dagligen ungdomar som är nya i Sverige, men också sådan som är födda här, men som nästan aldrig läser. Deras läsovana gör att de inte tar sig igenom böcker och inte heller dagstidningar. Inte konstigt då att de ofta ser sig som outsiders. Att de tänker att de inte kan påverka det samhälle de lever i.

Att de skulle engagera sig politiskt ligger kanske långt borta, men någonstans måste man börja. En lång läsresa börjar med en liten, tunn bok och ett första steg mot att bli delaktig i vårt samhälle kan vara att läsa lättlästa nyheter.

Lärarens ansvar i båda processerna är självklart superviktiga. Viktigast av allt är kanske ändå att de lättlästa texter som finns, både de skönlitterära och de mer informativa skrivs med en respekt för sin läsare. I ett demokratiskt samhälle ska all information finns på ett språk som alla kan ta till sig. Och detta utan att de som läser den känner sig som idioter. Det är en viktig skillnad. Det ska vara enkelt, men inte nedvärderande. Den som inte har ett språk är inte dummare än någon annan.

Varför är det då så viktigt att alla läser? Går det inte utmärkt att leva i Sverige ändå. Leva absolut, men i en lite smalare och mindre värld. Läsning är viktig i ett rent informativt syfte. Varje dag kommer vi i kontakt med texter som väntar på att bli lästa. Men det handlar inte bara om nytta, utan också om nöje. Genom läsning träder du in i andra världar, upplever saker genom andras ögon och lär dig dig samtidigt mer om dig själv.

“Jag är en sådan som aldrig läser” säger elever till mig ibland. “Det kan du få tro ett tag, men snart kommer du att läsa”, brukar jag tänka, men det jag säger är att vi alltid börjar dagen med läsning och att jag gärna tipsar om en bra bok om de vill.

Eller så säger jag inte ens det om boken, utan låter dem pröva sig fram ett tag och lurar dem att läsa lite, lite men ofta, ofta. Ibland läser jag för dem, ibland läser de själva, ibland läser vi samma text tillsammans, ibland väljer de själva. Ibland får vår eminente skolbibliotekarie tipsa om böcker, det är han grym på.

Och sedan, när jag hittar den perfekta boken, slår jag till. “Jag har läst en jättebra bok som jag tror skulle passa dig”. Följt av ett bra argument om varför det verkligen är så. Hemligheten är att läsa mycket och självklart att lära känna sina elever. När den perfekta boken möter sin läsare kan det bli hur bra som helst.

Kanske kommer inte alla läsa efter de lämnat skolan. Faktum är att det inte blir så många nöjesläsare av dem alls. Jag är dock säker på att deras språk är bättre när de lämnar mig än när vi träffades första gången. Det är ett bra steg på vägen. Ett fungerande språk är nämligen deras demokratiska rättighet och mitt ansvar är att lura in dem på läsandets bana. Det gör jag så gärna.

Det här inlägget är en del av en stafett initierad av lattlast.se som definitivt är en viktig del av vår demokrati. Jag tog över efter Johanna K på Bokhora och lämnar över pinnen till Pernilla Alm. Stafetten pågår fram till 5/5. Håll ögonen öppna.

Läs fler inlägg här.

Snart dags för stafett…

Jag springer inte så himla gärna, men en bloggstafett initierad av Centrum för Lättläst  är jag inte främmande för. Den pågår mellan 15 april och 5 maj och inleddes av självaste kulturministern, som skriver ett bra inlägg på många sätt, men lite dålig koll på läsplattans förträfflighet tror jag minsann att hon har. Det går nämligen att läsa riktiga böcker på den också. All bra litteratur behöver alltså inte finnas mellan två hårda pärmar. Men visst har hon rätt i att bristen på ord gör att knytnävarna kommer fram.

Johanna K på Bokhora är en en av de andra bloggarna som inledde stafetten. Hon skriver om bristen på böcker för de elever vi båda undervisar. Nyanlända elever, som har en bristande svenska, men som är mellan 16 och 20, ganska vuxna och definitivt inte dumma i huvudet. Inte heller intresserade av sex, alkohol, våld eller droger. För särkoleelever och elever som förväntas vara problematiska och därmed leva ett liv på samhällets gräns, finns många böcker. För mina finns väldigt få. Jag saknar den vardagliga litteratur som de kan känna igen sig i. Böcker som utspelar sig i en miljö som är så bekant för dem att de klarar av lite fler svåra ord och en mer komplicerad struktur än de annars gör. Av anledningen att de känner igen sig.

Johanna har lämnat över stafettpinnen till mig. Det är jag väldigt glad och stolt över. Mitt inlägg kommer om ett par timmar. Tills dess kan ni läsa andra inlägg på Attentionsbloggen och här.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: