Bloggstafett

Mina hjältinnor: Elin Wägner

Elin Wägner är verkligen en riktig hjältinna som äntligen skrivit sig in i historieböckerna på riktigt. Hon tillhör de författare som “inte fanns” när jag läste Litteraturvetenskap i Göteborg i mitten av 90-talet, men som nu tillhör i alla fall min självklara litteraturkanon. Jag har läst Norrtullsligan och Pennskaftet och dessutom gjort ett arbetsmaterial till den bearbetade version av Pennskaftet som Vilja förlag gett ut.

Det som gör Elin Wägner så speciell är att hon var så mycket mer än en författare. Hon var aktiv i kvinnorörelsen och kämpade för kvinnlig rösträtt. Från 1944 var hon ledamot i Svenska Akademien och tillhörde Fogelstadsgruppen som drev Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. En imponerande kvinna som nu porträtteras av Ulrica Knutson i boken Den besvärliga Elin Wägner som ges ut av Historiska Media i slutet av mars. Den ser jag fram emot att läsa.

Mina hjältinnor: Hanna Hellquist

Det var i december som jag tog beslutet att byta radiokanal och också då som jag återupptäckte Hanna Hellquist. Jag hade glömt hur mycket jag älskat hennes krönikor och hur mycket jag uppskattar hennes ärlighet och mod. Inte sällan handlar de om kroppen och den fixering över den som representerar vår samtid.

I höstas berättade Hanna Hellquist om sitt alkoholmissbruk i Skavlan och vann Stora journalistpriset i kategorin årets röst. Ännu en gång pratade hon om något vi inte pratar om. Det som är så förbjudet att det måste döljas. Det är en av många anledningar till att jag beundrar henne.

Nu läser jag vidare i En tryckare på Blue Moon bar, lyssnar på P3 och gläds åt att det finns så modiga och brutalt ärliga kvinnor som Hanna Hellquist. Det är inte sällan svart och trasigt, men också vasst och relevant.

 

Foto: Mattias Alm

Mina hjältinnor 2020

Idag är det Internationella Kvinnodagen och även om jag egentligen hade önskat att dagen inte hade behövts alls tar jag tillfället i akt att lyfta några kvinnor som betyder extra mycket för mig. Det blir en rad inlägg under dagen och jag får hjälp av andra bloggare som Feministbiblioteket och Fiktiviteter som under dagen kommer att presentera egna hjältinnor.

Vill du vara med och lyfta dina hjältinnor idag vore det roligt. Lämna en länk här om du bloggar och om du väljer andra sociala medier får du gärna tagga mig och/eller använda taggen #minahjältinnor2020

För den som vill läsa om hjältinnor redan nu rekommenderar jag förra årets inlägg från Internationella Kvinnodagen. Det hittar du här. Jag vill också påminna om Dagens dam i december, min adventskalender från 2016.

Vill du berätta om en hjältinna?

På söndag är det internationella kvinnodagen och min tanke är att jag ska ägna dagen åt mina hjältinnor. Även om jag vet att det är kort varsel skulle jag vilja bjuda in er att delta i någon slags bloggstafett. Jag skriver här och ni skriver i era bloggar eller lägger ut en text på Instagram eller annan social media. Om du vill delta kan du maila info [at] enligto.se och blir vi många sätter jag ihop ett publiceringsschema för dagen, i vilket fall blir det någon form av deltagarlista så att inläggen sprids. Om du vill skriva men saknar blogg att publicera i får du mer än gärna gästblogga här hos mig.

Spontana inlägg är självklart mer än välkomna och då behöver vi en tagg. Använd gärna #minahjältinnor2020

Hoppas att ni är många som vill delta!

 

 

Lucka 18: Julkalenderbloggstafett

Idag är det min tur att bidra till årets julkalenderbloggstafett anordnad av Sofies bokblogg. Temat är “Bäst 2018” och hjälp vad svårt det är att välja bara en bok bland alla bra jag läst i år.

Till slut föll valet på en ungdomsbok som jag läste redan i februari, nämligen Moonrise av Sarah Crossan. Det är en bok skriven på prosalyrik och vi får träffa Joe, vars bror sitter i fängelse och väntar på sin avrättning. Det var många år sedan de sågs och nu bestämmer sig lillebror för att besöka sin storebror. Det här är en fantastisk bok som jag burit med mig sedan jag läste den. Jag älskar prosalyrik och Sarah Crossan är riktigt bra på att berätta mycket med få ord.

Mitt inlägg om boken finns här.

Jag tog över stafettpinnen från My loved books, som tipsade om en favoritbok igår och imorgon går den vidare till Den läsande kaninen.

Julkalenderbloggstafett — Bäst i bokhyllan — Lucka 20

Idag är det min tur att presentera en bra bok i årets Julkalenderbloggstafett som, likt tidigare år, arrangeras av Sofies bokblogg. Igår skrev My loved books om Ciderhusreglerna av John Irving och imorgon är det dags att kika in hos Nellons bokblogg. Hela deltagarlistan hittar du här.

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säger
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
— kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

 

Århundradets kärlekssaga är Märta Tikkanens diktroman om äktenskapet med Henrik Tikkanen. En kärlek som var stark, men som också präglades av dubbla känslor. Alkoholen gjorde honom svår att vara gift med och det blir tydligt i vissa dikter att hans kärlek kunde övergå i besatthet. Deras kärlek var århundradets kärlekssaga, men en saga utan lyckligtslut. Boken kom ut 1978, för snart fyrtio år sedan, men på många sätt är den tyvärr tidlös. Ibland liknar kärleken mest ett maktspel och även om man kan sakna den när den tar slut, mår man troligen bättre utan den. 2015, samma år som Märta Tikkanen fyllde 80 år, gav Bokförlaget Forum ut en nyutgåva med förord av Liv Strömquist.

Både Märta och maken Henrik var författare. Henrik även illustratör. Att det var hans konst som var viktigast märks tydligt i berättelsen om deras äktenskap. Hennes uppgift var i första hand att ta hand om barnen och hemmet. Inte konstigt då att längtan bort blev stor. I en intervju från i höstas säger Märta Tikkanen att hon inte skrev Århundradets kärlekssaga i första hand för att det skulle bli en bok, utan för att överleva. Hon behövde skriva för att förstå sitt liv, den hon var och den hon ville vara. Många har känt igen sig i det hon skriver och boken har översatts till 20 språk. Den blev Märta Tikkanens stor genombrott och 1979 tilldelades hon Nordiska kvinnors litteraturpris.

 

Bäst i bokhyllan

Min egen julkalender på bloggen handlar om böcker som skulle kunna ingå i en kanon, men jag kommer också att delta i stafettkalendern Bäst i bokhyllan, som ordnas av Sofies Bokblogg. 

Hela schemat för julkalenderbloggstafetten hittar du här.

I mötet växer vi alla

12289631_10153126559207047_7590342093154678893_n

Idag är det bloggstafett om medmänsklighet, som jag har hand om själv på Kulturkollo, men även deltar i här på enligt O. Mitt inlägg kommer att handla om glädje, sorg, rädsla och möten. Bland annat.

Sedan 2008 har en del av min tjänst (men vissa års undantag) varit som lärare i svenska som andraspråk för nyanlända ungdomar. Under åren har de kommit hit från länder som Irak och Somalia, men också från Polen och Ryssland. Vissa har flytt hit med sina familjer, andra ensamma och vissa har följt med föräldrar som fått ett jobb eller träffat någon att gifta sig med. Just i år är de rekordmånga och de flesta kommer från Afghanistan, Eritrea och Syrien. De är pojkar och flickor och de flesta har kommit hit själva.

Under åren har jag hört de hemskaste historier, men också fått uppleva ren glädje och på nära håll sett hur ambition kan ta en människa hur långt som helst. Det gäller för övrigt även mina andra elever, både de som går på Introduktionsprogrammen och ofta haft en tuff skoltid och de som går på nationella program och har sina utmaningar.

Förra söndagen hade jag äran att få vara med då några nyanlända elever och elever från estetiska programmet möttes. En av mina kollegor och hans sambo hade fixat tygkassar och en massa potatis. Av potatisarna skapade vi stämplar av alla bokstäver och sedan tryckte vi kassar med text på.

Inledningsvis var stämningen lite lätt avvaktande, men snart började eleverna prata, på enkel svenska, blandat med engelska och kroppen så klart. Vi testade också “Hjälp-att-ta första-steget-parlören” från Svenska kyrkan och den funkade okej. Eleverna addade varandra på Facebook och Instagram, någon spelade Håkan Hellström (vilket resulterade i att en afghansk kille tryckte Håkan Hellström på sin kasse) och stämningen blev bättre och bättre. Lite fika på det och nyfikenheten ledde till riktigt fina samtal. Någon ringde upp sin bror i Afghanistan på Skype och vi fick vinka, eleverna visade på kartan varifrån de kom och vi fick veta med om såväl Vårgårda som Mazar-i-Sharif.

Jag tror på möten då de förvandlar oss från främlingar till bekantar. Det är ett bra första steg mot en riktig vänskap och en gemenskap som vi så väl behöver för att skapa ett samhälle för alla. En av eleverna skrev ett långt inlägg på Facebook om varför mötet betydde så mycket för hen. Det gav mig hopp. De här ungdomarna ska bygga vårt samhälle och de ska göra det tillsammans.

12308329_1118416494869807_8074444740364293052_n IMG_1701 IMG_1704 IMG_1705 IMG_1700 IMG_1709

Missa inte bloggstafetten om medmänsklighet

12289631_10153126559207047_7590342093154678893_n

Någon minut efter tolv startar en bloggstafett på ämnet medmänsklighet, som under ett dygn kommer att förflytta sig från blogg till blogg, för att slutligen landa på Kulturkollo.

Här är listan på alla deltagande bloggare och de tider då de publicerar sina inlägg:

00.01 Kulturkollo
01.00 Bokomaten
02.00 Den läsande kaninen
03.00 Som ett sandkorn
04.00 Boktjuven
05.00 … och dagarna går
06.00 Sofies bokblogg
07.00 Boktokig
08.00 Carolina läser
09.00 Lyrans noblesser
10.00 Stories from the city
11.00 Ljusletaren
12.00 Tittelina
13.00 Skuggornas bibliotek
14.00 Mias Bokhörna
15.00 Feministbiblioteket
16.00 Bokhyllan i pepparkakshuset
17.00 Fiktiviteter
18.00 The World I live in
19.00 enligt O
20.00 Mitt bokliga liv
21.00 Syrlig
22.00 Bokunge
23.00 Hyllan
23.59 Avslutning och summering på Kulturkollo

Jag bloggar för medmänsklighet

IMG_3162

Den här hösten har varit så tung och mörk. Inledningsvis fanns ett eko av Reinfeldts “öppna era hjärtan” och människor här hjälpte andra människor som tagit sig hit. Vissa tog sig till och med ut i Europa, ner till Grekland, för att hjälpa. Jag fick hopp om mänskligheten. Men snart började de kritiska rösterna bli många, de flesta rent hatiska och så började det brinna. Byggnad efter byggnad som skulle blivit boenden för människor på flykt förstördes. En person begav sig beväpnad till en skola med syfte att döda. Många var chockade, andra applåderade.

Från politiker hördes fler och fler hårda ord. Konstigt nog inte mot de som hatade, eller ens de som brände, utan om de som flydde. De var för många. De behövde söka skydd på annan plats. Helt plötsligt var det inte de som flydde som hade vi svårt, utan vi som bodde här i tryggheten. Vi som snart kommer att julhandla för miljoner bor tydligen i ett kaos, i alla fall försökte vissa politiker att få det att verka så. Vissa använde till och med skattepengar till Grekland för att dra ner och sprida lögner om Sverige.

Och så dödade terrorn människor i Paris. En fruktansvärd händelse. Liksom de som hänt i andra länder, muslimska länder. Daesh var det nya namnet vi lärde oss för dessa terrorister och Säpo trodde att planer smeds för att döda även i Sverige. Det kunde vara en 22-åring som inte alls försökte gömma sig, en ung man som fick sitt namn och sin bild spridd i media, men som visade sig vara oskyldig. Paniken kring “dom andra” är oroväckande.

Ingen kan göra allt, men vi kan alla göra något. Ordet är mitt sätt att göra något och 12 december deltar jag i Kulturkollos bloggstafett för medmänsklighet, mot rasism och hat. Vill ni veta mer och anmäla er kan ni klicka här. Har du ingen egen blogg, men vill delta går det utmärkt att gästblogga på Kulturkollo.

%d bloggare gillar detta: