Idag är det bloggstafett om medmänsklighet, som jag har hand om själv på Kulturkollo, men även deltar i här på enligt O. Mitt inlägg kommer att handla om glädje, sorg, rädsla och möten. Bland annat.
Sedan 2008 har en del av min tjänst (men vissa års undantag) varit som lärare i svenska som andraspråk för nyanlända ungdomar. Under åren har de kommit hit från länder som Irak och Somalia, men också från Polen och Ryssland. Vissa har flytt hit med sina familjer, andra ensamma och vissa har följt med föräldrar som fått ett jobb eller träffat någon att gifta sig med. Just i år är de rekordmånga och de flesta kommer från Afghanistan, Eritrea och Syrien. De är pojkar och flickor och de flesta har kommit hit själva.
Under åren har jag hört de hemskaste historier, men också fått uppleva ren glädje och på nära håll sett hur ambition kan ta en människa hur långt som helst. Det gäller för övrigt även mina andra elever, både de som går på Introduktionsprogrammen och ofta haft en tuff skoltid och de som går på nationella program och har sina utmaningar.
Förra söndagen hade jag äran att få vara med då några nyanlända elever och elever från estetiska programmet möttes. En av mina kollegor och hans sambo hade fixat tygkassar och en massa potatis. Av potatisarna skapade vi stämplar av alla bokstäver och sedan tryckte vi kassar med text på.
Inledningsvis var stämningen lite lätt avvaktande, men snart började eleverna prata, på enkel svenska, blandat med engelska och kroppen så klart. Vi testade också ”Hjälp-att-ta första-steget-parlören” från Svenska kyrkan och den funkade okej. Eleverna addade varandra på Facebook och Instagram, någon spelade Håkan Hellström (vilket resulterade i att en afghansk kille tryckte Håkan Hellström på sin kasse) och stämningen blev bättre och bättre. Lite fika på det och nyfikenheten ledde till riktigt fina samtal. Någon ringde upp sin bror i Afghanistan på Skype och vi fick vinka, eleverna visade på kartan varifrån de kom och vi fick veta med om såväl Vårgårda som Mazar-i-Sharif.
Jag tror på möten då de förvandlar oss från främlingar till bekantar. Det är ett bra första steg mot en riktig vänskap och en gemenskap som vi så väl behöver för att skapa ett samhälle för alla. En av eleverna skrev ett långt inlägg på Facebook om varför mötet betydde så mycket för hen. Det gav mig hopp. De här ungdomarna ska bygga vårt samhälle och de ska göra det tillsammans.
Vilken rolig idé men kassarna – den vill jag härma! Jag är också priviligierad med att ha hela världen i mitt klassrum och det är så spännande. Varje dag lär jag mig något nytt!
Sådant här tror jag på och jag tror väldigt STORT på detta. Det är oftast okunskap plus att många följer med strömmen för att tycka eller inte tycka om flyktingar. Med kunskap och möten kan vi bygga broar *sant* /kram
Nu var det mina esteter, men med andra elever på IM är det verkligen också bra med möten. Kanske ännu viktigare. Att blanda elever som misslyckats i grundskolan med nyanlända är en utmaning, men en viktig sådan. Inte alltid guld och gröna skogar, men lärorikt, viktigt och oväntat ofta konfliktfritt och trevligt.
Men åh så himla fint <3 :')
Vilken fin stund ni hade! Mycket bra jobb du gör. Härligt!