Forough Farrokhzad var en iransk poet och filmregissör från Teheran som dog i en trafikolycka 1967, då hon var 32 år gammal. Dikterna i samlingen Bakom fönstret skälver natten kommer från hennes två sista diktsamlingar, En annan födelse från 1964 och Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid som kom ut postumt tio år senare. Dikterna är nyöversatta till svenska av Namdar Nasser och bokens förord är skrivet av den danska poeten Shadi Angelina Bazeghi. Det framgår tydligt i förordet att Farrokhzad var en stor poet. Hon beskrivs med ord som ”banbrytande” och ”kontroversiell” och som en förnyare av den persiska lyriken gällande såväl form som innehåll.
Jag läser Forough Farrokhzads dikter med ett leende på läpparna, ett leende som kommer sig av att jag imponeras av hennes språk. Hur orden kombineras, hur språket flyter och hur vackra och fyndiga liknelserna och metaforerna är. Kanske förstår jag inte varje ord, det är sällan dikter ger den graden av förståelse, men jag njuter av varje ord. Ingenting står på fel ställe, allt är perfekt avvägt och känslan av att läsa något väldigt speciellt är påtaglig. Inledningsdikten ”Dagarna” innehåller anaforen ”De är borta” som inleder flera strofer, men så ibland kommer ett brott mot mönstret och något helt annat händer. Hon skriver ”Vi blandade våra kärlekssånger med grändens damm/under varma, avgasfyllda middagstimmar/vi var förtrogna med maskrosornas enkla språk/vi tog våra hjärtan till den oskuldsfulla vänskapens trädgård/och lånade dem till träden” och så fortsätter det, virvlande, poetisk, på samma gång obegripligt och helt självklart. Jag läser och förundras.
För mig som inte är något fan av hösten berör även den inledande strofen ur dikten ”I sommarens gröna vatten” som lyder, ”Mer ensam än ett löv/bärande min återhållsamma glädje/driver jag långsamt/i sommarens gröna vatten/mot höstliga sorgers strand/mot dödens rike”. En strof om en bokstavlig höst eller en metaforisk sådan.
I dikten ”Solen kommer fram” beskrivs ett kärleksmöte och även där fastnar jag för en strof. Den lyder: ”Nu när vi har nått höjderna/skölj mig i vågor av vin/linda mig i dina kyssars siden/Begär mig under de långa nätterna/skilj mig aldrig från stjärnorna/lämna mig inte nu och inte i framtiden” Ett vackert möte, men Farrokhzad beskriver inte sällan kärleken som något mindre vackert. Vad jag förstår av förordet ska det feministiska temat där kvinnan beskrivs som fånge i äktenskapet och mannen som en fångvaltare, vara mer centralt i de tidigare diktsamlingarna, men även i En annan födelse finns en längtan bort och efter frihet. Hoppet om ett fönster som ska visa en väg ut, eller i alla fall en annan värld om än på avstånd.
Stjärnorna återkommer i många dikter, liksom solen, vinden, träden, månen och blommorna. Naturen står inte sällan i kontrast till den Mörkret är dominerande, men ibland finns också ett ljus och då inte bara månens röda sådana. Inte heller lyser stjärnorna stilla, de faller, de exploderar och ibland går de till sängs tillsammans. Dikterna är vackra, men inte sällan brutala. Hud spricker, kroppar tas av eld och smälter, fiskar som torkar i havet och människor som lever i en evig skymning. Färger återkommer. Svart, grön, röd och en gul maskros. Trådar binder samman de olika dikterna, men de står ändå själva. Upprepningarna är suggestiva, anaforerna gör att dikterna ibland läses som i cirklar och det är svårt att sluta läsa.
Teman som flykt, längtan, smärta och kärlek är centrala i Forough Farrokhzads. Inte lika explicit är kritiken mot det iranska samhället som hon i dikten ”Min älskade” kallar ”underligheternas ondskefulla land” och islam heter ”en besynnerlig religion”. Fast att det handlar om just Iran och islam står inte. Det är min tolkning, en sannolik sådan, men visst kan det handla om ett helt annat land och en helt annan religion. I dikten ”På nattens kalla gator” nämns ett kors som blir kysst och en kulle som är en plats för korsfästelse så visst finns det plats för tolkning.
När de sista dikterna som utgavs postumt avslutar samlingen, funderar jag på om jag ser någon skillnad mellan de tidigare dikterna och dessa de sista. Jag konstaterar att jag kan på tok för lite för att kunna avgöra det. Mörkret är lika påtagligt, kanske är hopplösheten något större, men bildspråket är fortfarande precist, ofta vackert och inte sällan överraskande. Dikterna är längre, något friare i formen och upprepningarna av enskilda ord fler. Och så finns en hel dikt om fönster som heter just så. Författaren konstaterar att hon inte kräver mycket: ”Ett fönster är tillräckligt för mig/Ett fönster mot/ en stund av medvetenhet, iakttagelse och tystnad”.
Om boken
Bakom fönstret skälver natten, Forough Farroukhzad, Modernista, (2021), 116 sidor