Högläsning

Några högläsningsminnen

I veckan står högläsningen i centrum på Kulturkollo och därmed i veckoutmaningen. Jag har funderat och kommit fram till några favoriter genom åren.

Mamma läste ofta högt för mig. Troligen pappa också, men jag minns mamma. Hon läste Kulla Gulla och jag älskade böckerna om den genomsnälla Gulla, som sedan blev fröken Gunilla. De böckerna läste jag om och om igen. Första boken läste jag högt för grabbarna O och det funkade ganska bra. Lite väl mångordiga meningar kan jag tycka nu, men innehållet höll fortfarande.

Det är fyra år mellan mig och min syster och när vi var på semester var det gemensam läsning som gällde. I fjällen ett år var det Karius och Baktus som gällde. Den tyckte jag mycket om. Även hos grabbarna O var de små tandtrollen populära.

På lågstadiet hade vi läsgrupper. Några barn satt i ring och läste för varandra. En gång läste vi Roberta Karlsson och kungen av Viveca Lärn. Vi skrattade så vi grät och ansträngde oss verkligen för att läsa så roligt som möjligt. Jag har förstått i efterhand att vår lärare just den här gången delat upp oss efter läsförmåga och vi var alla goda läsare, vilket gjorde det roligare att lyssna. Andra gånger såg det annorlunda ut.

Vår lärare läste Bilbo — En hobbits äventyr högt för oss. Supertråkig tyckte jag och kanske var det då min skepsis mot Tolkien föddes. Kanske var vi lite för små. Däremot gillade jag när vår mellanstadielärare läste Vad händer om man vänder på Paris, också den av Viveca Lärn.

På högstadiet läste vår SO-lärare ur Röde orm av Frans G. Bengtsson och sedan fick vi läsa vidare själva. Den minns jag fortfarande. Annars var det ont om högläsningstillfällen. På gymnasiet saknades de i princip helt, men så hade jag också en riktigt tråkig svensklärare och få minnen från undervisningen.

När jag började på universitetet var engelska det första ämne jag studerade. Vi hade en lärare i litteraturhistoria, som brukade läsa texter högt, ofta dikter. Hennes engelska var helt fantastisk. När jag studerade amerikansk litteratur fick vi också lyssna till en hel del högläsning. Under litteraturstudierna i svenska var en inspelning av Tomas Tranströmers Östersjöar mitt största högläsningsminne. Förutom de diktläsningskvällar med tillhörande rödvin som vi ibland hade. Det var en uppgift som läraren gav, men då utan rödvin. Eller ja, det framgick inte vad som skulle drickas till. Just lyrik är dock extra härligt att både läsa och lyssna till.

För barnen har jag och maken alltid läst. Först var det Knacka på som var favoriten, tillsammans med Vem är arg? och Vem blöder? . Andra favoriter var Bajsboken och Gruffalon, som jag kunde utantill. Här finns ett längre inlägg om böcker jag läst med barnen.

Nu läser de själva. Varannan pappersbok och varannan ljudbok. Jag saknar lässtunderna, samtidigt som jag tycker att det är kul att de båda läser mycket och gärna.

Högläsning – både bra och mysigt

Högläsning föder frågvishet, så lyder rubriken på en krönika i SvD där en pappa berättar om en högläsningsstund. En stund då vuxen och barn i lugn och ro tillsammans läser en bok och alla de samtal som läsningen för med sig. Skillnaden mellan att läsa högt och att låta barnen lyssna på en ljudbok är just samtalet under läsningen. Mina barn frågar, precis som barnet i texten, om ord de inte förstår. Ibland frågar jag om de vet vad ett ord betyder, ganska ofta ställer jag en fråga om det som hänt och vad de tycker. Vi läser och pratar och det är en lugn och skön stund innan det är dags att sova. Problemet är att även mina barn lätt fastnar i tv eller tv-spel och inte heller alltid vill gå att lägga sig när vi föräldrar vill att de ska lägga sig och ibland är det lättare att bara sitta kvar. Högläsningen är dock och ska vara en helig stund. Vi behöver göra saker tillsammans i denna tid då det är lätt att fastna framför var sin elektronisk pryl.

Min kulturkollokollega Carolina har skrivit en hel serie inlägg om högläsning. Om vikten av att den sker, tips på hur högläsningen kan ge bäst resultat och självklart tips på bra högläsningsböcker. Jag och min man har läst högt för grabbarna O sedan de var riktigt små och gillade pekböcker. Varannan kväll, för att visa att läsning är lika viktigt för oss båda, trots att det mest att jag som sitter med en bok om kvällarna. I ett inlägg från 2013 finns några tips på böcker vi gillat sedan pekboksstadiet. Förr läste vi samma bok varje kväll under långa perioder. En sommar var det t.ex. Bajsboken och Vem blöder? som gick på repeat och samma repliker uttalades varje gång vi läste, som att det faktiskt var lite synd om kanin som ställer till det för sig själv i Vem blöder? då hen slår sönder fågels näbb, “inte meninen, tackars kanin”. För att inte tala om Gruffalon, som vi ett tag kunde utantill alla fyra. Jag och maken körläste utan bok en gång och det funkade utmärkt, “musmos med ägg, gottgott smörgåspålägg”. En fantastisk bok.

Nu läser jag böckerna om Herr Grums av Andy Stanton och maken om familjen Annorhand av Marcus Sedgwick. Jag brukar ta med mig grabbarna O till biblioteket och låta dem välja. Som tur är går det på en skola där lärarna förstått vikten av läsning och där läser lillebror O Martin Olczaks böcker om Jack, de har storebror O också läst, men just nu är det Beast Quest som gäller. Han vill också tipsa om Röda spår av Katarina Genar och lillebror O vill tipsa om Jag är jag av Emma Adbåge, som de läser högt i skolan. Vi läste förresten just en bok hon illustrerat, Tilly som trodde att av Eva Staaf, som nimonerades till Augustpriset 2014. En bok som verkligen inbjuder till samtal, då huvudpersonen Tilly besöker olika vänner och inser att alla inte har samma regler och samma förutsättningar som hon har. En bok om klass och kultur för de små. Riktigt bra.

Den senaste tiden har läxor diskuterats i massor och jag tillhör de som tror att barn lär sig minst lika bra utan läxor, att läxor är ett sätt för läraren att lämna över sitt ansvar till barnen och deras föräldrar och att det ökar klyftorna mellan de som kan få hjälp hemma och de som inte kan det. De som är för läxor hävdar istället att läxor är viktigast för de elever som inte har förutsättningar att få hjälp hemma, att läxor skulle vara någon slags biljett till en klassresa. Jag förstår inte riktigt de argumenten, men det är en annan diskussion som inte riktigt passar sig i en bokblogg. Jag ifrågasätter starkt att läxor för yngre barn har den effekten och det finns många forskare som tycker detsamma. Läs gärna en utmärkt debattbok i ämnet, som starkt fick mig att ifrågasätta de läxor som många gånger ges slentrianmässigt, utan eftertanke för att det alltid varit så. De ges ibland även av mig ska tilläggas.

Om föräldrar ska ansvara för något lärande tillsammans med sina barn är det istället högläsning som bör prioriteras. Det kan dessutom ske på vilket språk som helst, då det handlar om att väcka barns nyfikenhet, inte om att specifikt lära sig svenska ord. Det handlar om att uppleva böcker tillsammans och att samtala om det som händer. Det handlar om att få en mysig stund tillsammans.

 

Mystiska Milla växer

7400125654_bc2975d44d_z

Jag gillade inte det lilla spöket Milla så mycket när vi läste vår första bok om henne jag och grabbarna O. Eller jag gillade väl henne, men hade svårt för sättet Unni Lindell hade skrivit om henne. När det gäller högläsningsböcker är det dock lyssnarna som bestämmer (nästan alltid i alla fall) och därför har vi fortsatt läsa böckerna i serien.

Nu har vi just läst ut Mystiska Milla och frihetsgudinnans hemlighet, där den femte sanningen avslöjas. Boken utspelar sig självklart i New York, men också i Washington, där en stor spökkonferens äger rum. De amerikanska spökena som Milla träffar är Martin Luther King, Michael Jackson, Benjamin Franklin, Abraham Lincoln och John F Kennedy. Den som guidar henne från Spanien till USA är självklart Christofer Columbus. Vi fick också lära oss i bok fyra att moln är djurspöken och några sådana finns också med.

Hector Mysac åker till New York med fru Vampe, sonen Pinneus och fru Vampes systerdotter Gwenny Rosenblad. Hunden Grymma Gräll är självklart med också. Runt sällskapet smyger en dam med vit kappa. Det är Pinneus försvunna mamma Milena Mysac, vars kappa faktiskt består av Millas försvunna mamma Mylla.

Det är en helt ny värld som Unni Lindell målar upp och den blir mer och mer fascinerande. Vi får lära oss att småspöke, som Milla, ännu inte har varit människor, medan stora spöken levt ett liv redan. Det finns många kända människor, nu spöken, att prata om och berättelsen är både rolig och spännande. Namnen är galna och vi fnittrar en hel del under läsningen. Fredrik Skavlans fina illustrationer gör upplevelsen ännu bättre.

Mystiska Milla och frihetsgudinnans hemlighet är den senaste boken som kommit ut i serien, men vi hoppas verkligen att det inte är den sista. Vi vill veta mer sanningar och träffa fler spöken. Varför inte en tur till Sverige, eller Tyskland, eller Finland. Vi vill träffa spökena Astrid och Tove och det hemska gobelängspöket Adolf. Alla elaka människor blir nämligen minst lika elaka gobelängspöken.

Nu är vi nyfikna på två saker. Dels undrar vi när nästa bok om Milla kommer och så vill vi veta varför varje kapitel inleds med ett “snurrigt streck”. Vad symboliserar det egentligen?

Om en mycket ovanlig nanny

9789187033049

Vi läste Samuels sälllsamma kalender, Ylva Karlssons andra bok om bröderna Ossian och Samuel först, dessutom efter jul trots att den är en sorts julkalender, men det gjorde abslut ingenting. Eftersom både jag och grabbarna O absolut älskade Samuels sälllsamma kalender var vi självklart tvungna att läsa Ossians ovanliga nanny för att få veta hur pojkarna träffade Petronella, hur de började på den fantastiska simskolan och hur Ossian fick hallonfågeln.

Ossian och Samuel har föräldrar som jobbar väldigt mycket. De har barnflickor som inte är direkt snälla, men när nannyn Petronella börjar jobba hos dem blir allt så mycket bättre. Petronella kan få regnet att försvinna och bjuder på fika på en solig balkong, trots att det regnar på andra sidan huset. Hon har också vänner som har en fantastisk antikvitetsaffär och vet vägen till en riktigt annorlunda simskola, där en sjöjungfru är simlärare.

Fantasin sprudlar och det är lätt att dras med i denna fantastiska historia. Läsningen föder frågor om fantasi och verklighet och om hur föräldrar och barn ska kunna komma överens bättre. Vi pratade om hur mycket en mamma och en pappa egentligen får jobba och hur mycket barn kan få bestämma. Dessutom pratade vi en del om vuxenvärlden och hur tråkigt det måste vara att vara vuxen om man helt tappar sin fantasi. Där har de en poäng de goda brorsorna O.

Som vuxen kan jag dock irritera mig på att Ylva Karlsson överanvänder vissa symboler, metaforer och dessutom en del hemmagjorde ord, men grabbarna O led inte alls av det. Jag var också inledningsvis oroad över att de skulle tycka att Ossians ovanliga nanny var för barnslig, då den är väldigt sagobetonad, men den funkade alldeles utmärkt. Även en sjuåring och en nioåring tycker om att dras med i en värld där fantasi och verklighet blandas. Dessutom tas en del allvarliga frågor som mobbing, självkänsla och ensamhet upp. Det gör att det inte främst är en bok för de allra yngsta, utan säkert funkar upp på mellanstadiet också.

En fantastisk högläsningsbok

e4c8c4ba-7c7e-449b-9549-a22200aeb634

Egentligen läste vi Samuels sällsamma kalender av Ylva Karlsson lite sent, då den utspelar sig i december, men det spelar ingen roll då det hur som helst är en helt fantastisk bok. Karlsson är lika fantasifull som Astrid Lindgren och lika rolig som Roald Dahl, vilket resulterar i en spännande, fantasifull och humoristisk saga som jag och grabbarna O absolut älskade. Katarina Strömgårds fina illustrationer gör att den genuina känslan blir ännu större. Det här är helt klart en modern sagobok, med många klassiska ingredienser.

Huvudpersonen är Samuel, en liten kille som är så arg, så arg. Inom honom finns en sten som glöder när ilskan växer. Mest är han arg på att mamma och pappa jobbar hela tiden och att de lovar saker som de sedan inte kan hålla. Ännu värre blir det när nannyn Petronella skadar foten och inte kan hämta Samuel och storebror Ossian från skolan.

Historien börjar den första december då det är dags att öppna den första luckan i den sällsamma kalendern. Luckan växer, en skog finns innanför och bröderna stiger in i en ny värld. För varje dag växer mysteriet och vägen fram till julafton blir minst sagt spännande.

I Samuels sällsamma kalender blandas fantasi och verklighet på ett fint sätt. Jag tycker mycket om hur stenen i Samuel symboliserar hans inte sällan okontrollerbara ilska. Grabbarna O var upprörda över att pappa och mamma är borta så mycket och tyckte inte om den elaka nannyn som ersatte Petronella. De älskade dock all fantasi och alla finurlig figurer som dyker upp i handlingen. Själv kan jag se lite väl många paralleller till andra berättelser som Mary Poppins och Mio min mio, men det gör ingenting.

Det här är en bok att roas av, men också en bok som leder till en hel del spännande samtal. Igår funderade vi till exempel på hur man gör när man “ropviskar” och hur man ska göra när en sten börjar glöda inombords.

Nu läser vi Ossians ovanliga nanny och ser fram emot att få veta mer om Ossian, Samuel, Petronella och kanske om Hallonfågeln. Det ska bli riktigt roligt!

Många djur på äventyr

9187027348-1

Lillebror har ganska nyss lärt sig läsa och ibland högläser vi därför lite lättare böcker så att vi kan turas om att läsa högt. I veckan har det varit Tomoko Ohmuras bok Ställ dig i kö! där en massa djur just står i kö och säger en massa saker till varandra. Varför står de egentligen där? Vad väntar de på? Många bilder, resten pratbubblor och en rolig knorr på slutet.

Mina barn är lite för stora för den här boken, men jag och lillebror är säkra på att de hade älskat den mycket då de var yngre. Mest för att de tyckte så mycket om djur och i den här boken finns en hel del ovanliga sådana porträtterade. Vi funderade också en hel del på varför de står i den ordning de gör och hade en massa teorier, men inte den rätta som presenteras i slutet.

Ställ dig i kö! är en bok som jag definitivt skulle köpa till barn runt 3 år. En bok som inbjuder till samtal och det gillar både jag och grabbarna O.

Mys vs läsförmåga

Passande nog skriver Jesper Sundén om högläsning i dagens SvD. Han skriver om att 80% av föräldrarna läste högt för sina barn för 30 år sedan. Min mamma gjorde det. Jag minns hur mysigt det var att få höra böcker, även efter jag kunde läsa själv. Länge läste jag om de kapitel hon just läst för mig. Mest minns jag då hon läste sina egna favoriter för mig, böckerna om Kulla Gulla som hon fått av sin morfars syster. Böcker som fortfarande står kvar i min hylla.

Om det stämmer att endast 35% av föräldrarna läser för sina barn nu är det beklämmande. Finns verkligen inte tiden, eller tycker man helt enkelt att det inte är viktigt? Det handlar inte bara om att ge sina barn en bra start i livet rent språkligt, utan också om att erbjuda en lugn och skön stund innan läggdags. Närhet och nedvarvning.

Det är inte upp till mig att döma andra, men jag förstår ändå inte riktigt. Kanske för att böcker och läsning alltid varit en så naturlig del av mitt liv. Att läsa för mina barn är så naturligt att jag inte ens reflekterat över det, utan bara gjort. För så gör man.

Så har jag också närt två frågvisa ungar vid min barm. Speciellt Storebror älskar ord och samlar på udda ord att krydda sitt språk med. Även Lillebror har börjat slänga in komplicerade ord i sitt vardagsspråk och det är härligt att höra. Många av de här böckerna kommer från de böcker vi läser. Precis som Sundén skriver föder högläsning frågvishet och det hjälper barnen att utveckla sitt språk. Just samtalen kring det vi läser är något av det trevligaste med lässtunden.

Vi blandar skönlitteratur med facklitteratur. Tack vare mina barn har jag lärt mig en massa om dinosaurier, för det är inte bara de som lär sig. Jag gör det också. Tillsammans upptäcker vi nya saker. Eller så är det jag som kan mer och kan fylla på, som när vi läser historia och jag kan göra lite utvikningar. Men de utvikningarna behövs inte. Det är minst lika bra att lära tillsammans.

Det är synd att bara 35% av föräldrarna inser hur mysig lässtunden med barnen är och hur mycket både de och barnen faktiskt lär sig. Och det handlar inte bara om språk, utan minst lika mycket om att lära sig förståelsen av ord som barnen kanske inte använder i vardagen.

Här finns tis på bra högläsningsböcker för de minsta.

Den viktiga högläsningen

Sedan Storebror O var i princip nyfödd har läsning varit en del av hans liv. Lillebror fick hänga på så snart han lämnade magen. Att som barn tidigt komma i kontakt med böcker och att få lyssna till och leka med språket är viktigt. Än dröjer det några år tills de läser själva, men det betyder inte att språket inte kan utvecklas. Det litterära språket. Bildspråket. Samspelet mellan text och bild.

Jag planerar att läsa för mina barn många år till. Nu läser Storebror, som går i ettan, riktigt bra själv och han läser högt en stund för oss varje kväll innan vi läser för honom. Lillebror, som går i förskoleklass, är inte lika intresserad av att lära sig läsa, men det börjar komma. I förra veckan satt han med en kompis i ettan och läste. Kompisen läste de flesta orden och Lillebror fick chansen att läsa de ord han kände igen. Åldersintegrerad undervisning när den är som bäst.

Vad har jag då läst för mina barn?

Jag har dåligt minne av de pekböcker vi läste måste jag erkänna. Ganska snart förflyttades högläsningen från böckerna med tjocka pärmar till “riktiga” böcker med “riktiga” sidor. Pekböckerna läste grabbarna själva. Främst med munnen.

Knacka på! var en de första favoriterna för Storebror. Lillebror fastnade inte lika mycket för den. Han har liksom alltid fått hänga med i de böcker som Storebror gillat och därmed läst många böcker som kanske varit lite för svåra för honom. Ibland är jag rädd att det är därför han inte är lika intresserad av bokstäver och läsning som Storebror. Eller så beror det på något helt annat.

Men åter till Knacka på! Denna genialiska bok av Anna-Clara Tidholm. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt förtjust i de andra böckerna i serien, men just Knacka på! är briljant. Dels själva knackningarna, dörrarna som finns med jämna mellanrum och som man kan knacka på. När dörren öppnas får vi titta in i olika rum. Rum att prata om. Kort text, ofullständiga meningar, men ändå helt tillräckligt många ord för att sätta igång barnens tankar. Roligast var aporna som lekte kuddkrig. Eller den lilla gubben som vattnade sin stora blomma.

Ganska tidigt var också Hajpuss av Jonathan Lindström en favorit. En bok där bilderna tränar detaljer som sedan blir en helhet på nästa uppslag. En del av en giraffhals i en bild, där barnen för gissa vad det är som gömmer sig på nästa uppslag, där två pussande giraffer pussas. En lååååååång puss. Alla pussar är olika och de låter olika. En underbar bok som aktiverar läsaren och som dessutom gör att mamma eller pappa som läser får en hel massa gosiga pussar under läsningen. Perfekt.

En sommar läste vi samma böcker varje dag. En var Vem blöder? av Stina Wirsén och den andra var Bajsboken av Pernilla Stalfelt. Jag läste hellre de förstnämnda, men Bajsboken funkade också. Tur en inte är äckelmagad.

Vem blöder? tillhör de böckerna som lästes så ofta att grabbarna kunde den utantill. De led med den stackars kanin som alla blev så arga på. Det var ju inte meningen att slå fågel på näbben. Jag älskar själv Vem-böckerna och visst är det lättast och roligast att läsa böcker högt som man själv gillar. Det är inte alltid fallet tyvärr, vilket säkert alla föräldrar vet. Även nu läser vi om lilla nallen, stora nallen, katten och de andra. Det är speciellt Lillebror som gärna vill återse dem. Illustrationerna är fantastiska och jag imponeras över hur mycket Wirsén kan säga med få ord.

En annan bok som ungarna kunde utantill är Gruffalon av Julia Donaldson, briljant översatt av Lennart Hellsing. Jag tycker inte att han lyckats med alla sina översättningar av Donaldsons böcker på rim, ibland blir det lite krystat, men just Gruffalon är riktigt, riktigt bra. Musen som lurar alla djur och sedan också det hemska monstret är en riktig hjälte. Hen går inte ens på att Gruffalon älskar “musmos med ägg”, medan ugglan blir livrädd över risken att bli uggleglass. En bok jag ger bort till alla ungar.

Och nu då? Kapitelböcker är bäst tycker Storebror. Gärna böckerna om Lasse-Maja eller Nelly Rapp. Lillebror läser helst kortare böcker, som böckerna om familjen Monstersson eller Slatten och Kakan. De får turas om att bestämma helt enkelt och numera läser vi både för dem tillsammans och var för sig. En lång läggningsprocedur alltså, men en viktig stund på dagen.

Just nu läser vi Fiskplåt och bajsdrakar av Torbjörn Flygt. En bra och rolig bok om en ganska vanlig familj som ska åka på semester till Italien. Just  nu sitter pappan och de två barnen på ett tåg utan mamma. De har tyvärr hennes mobil, men själva mamman är spårlöst försvunnen. Mycket spännande tycker både jag och grabbarna O.

Annars försöker jag att introducera Astrid Lindgren igen och det funkar rätt bra. För Storebror läser jag Rasmus på Luffen, som tyvärr inte funkar klockrent språkligt, men novellerna i samlingen Nils Karlsson Pyssling funkar utmärkt. Tidigare har jag läst den för Storebror och nu är det Lillebrors tur. Båda grabbarna älskar den. En ska aldrig underskatta sagor.

 

En riktig klassisk barnbok

hpqscan0001

När Storebror fått höra Nils Karlsson-Pyssling har jag och Lillebror läst en av mina absoluta barndomsfavoriter Måns och Mari från vår till vinter av Kaj Beckman. En härligt politiskt korrekt historia där läsaren får lära sig att man demonstrerar på första maj.

Men det är inte bara en vänstervriden proggig barnbok, utan en mysig historia om årets högtider, naturens förändringar och en hel del bilder för den vetgirige. Lillebror gillade bilderna med bär, blommor och svampar. Han tyckte också om påskrisen på torget och många andra av de fina bilderna i boken.

Böckerna om Måns och Mari utkom första gången i början av 70-talet Samlingsvolymen som jag har gavs ut 1979, men de fristående fyra årstidsböckerna finns nu utgivna på En bok för alla.

Det är en bra högläsningsbok och vi pratade mycket om det som hände Måns och Mari. Hur gör egentligen Familjen O från vår till vinter?

 

 

Fantasifull favorit

bild-7

Kvällens lässtund är helig hos familjen O. Det ska mycket till att den hoppas över helt. På senaste tiden har vi läst både gemensamt för båda grabbarna och sedan en liten stund för dem var innan de somnar. För Storebror har jag läst Nils Karlsson-Pyssling och trots att han inledningsvis var ganska så skeptisk till att läsa Astrid Lindgren, tyckte han mycket om berättelserna.

Mina favoriter när jag var liten var berättelsen om Peter och Petra som en dag knackar på dörren till Gunnars klassrum i Gustaf Vasa folkskola och den fina Mirabell om Britta-Kajsa som får ett mystiskt frö och kan skörda en levande docka. Storebrors favorit är I Skymningslandet.

När jag nu läser om boken jag fick i sexårspresent av farmor slås jag av den ensamhet som många av dessa barn känner och vilken tur det är att fantasin finns. Egentligen är det bara Prinsessan som inte ville leka som inte innehåller några övernaturliga drag. Inte för att det är så väldigt ofta som prinsessor börjar leka med fattiga flickor som de hittar vid grinden.

Språket är lite gammaldags, det är det, men väldigt vackert. Dessutom ledde de ibland ålderdomliga uttrycken till språkdiskussioner med ungen som sparar på ord. Vi hade riktigt trevligt när vi läste och pratade om Astrid Lindgrens fina, fantasifulla sagor. Lillebror är för övrigt avundsjuk på att bara Storebror fått höra dem, men nu är det definitivt hans tur.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: