Omläsning

Omläsning: One av Sarah Crossan

Jag har haft en skrivhelg och tagit tag i ett projekt som fått vänta allt för länge. Det är anledningen till att jag läste om fantastiska One av Sarah Crossan från 2015. En prosalyrisk bok om Tippi och Grace som är 16 år och siamesiska tvillingar. Vi får följa dem från augusti till mars året därpå. Boken inleds med att deras mamma berättar att de inte längre har råd med privatundervisning. Tvillingarnas pappa är arbetslös och deras vård kostar en massa. Nu har kommunen gått med på att betala en plats på en privatskola för dem, men något bidrag för hemundervisning vill de inte ge. Den spontana reaktionen är panik. Visst rör sig Tippi och Grace utanför huset ibland, men då får de alltid reaktioner från människor de möter. Att behöva möta tonåringar på en skola är verkligen ingenting de ser fram emot.

Jag hade inte glömt att jag älskade One första gången jag läste den, men jag hade faktiskt glömt riktigt hur vacker och välskriven den här boken är. Sarah Crossan har skrivit dikter som är fantastiska som de är, men som tillsammans bildar något som liknar få andra böcker jag läst. Att följa Tippi och Grace är något väldigt speciellt. Egentligen är det Grace vi får veta mest om då det är hon som berättar. Tippi är mer framåt och frispråkig, medan Grace är något av en grubblare. Hon tänker mycket och det är fint att få ta del av hennes tankar. Här kan du läsa mina tankar om boken när jag läste den 2017. Översättningen är fantastisk, men frågan är om originalet inte är ännu bättre.

Nu blir jag sugen på att läsa mer prosalyrik. Det var alldeles för länge sedan. Senast var nog då jag läste Here is the beehive som är Sarah Crossans första bok som vänder sig primärt till vuxna läsare. Den rekommenderas också.


Om boken

One av Sarah Crossan, Bloomsbury Publishing, (2015)

Boken finns på svenska med titeln Vi är en, översatt av Lina Erkelius, utgiven av B Wahlströms, (2016)

Läsprojekt: Jag heter inte Miriam

Under våren läste mina elever Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson i kursen Svenska 3. En bok som tillhör mina favoriter, men som jag insåg ganska snart, var svår för de mer ovana läsarna.  Det handlade dels om språket, som är vackert och fyllt av bildspråk, lite om de många tidsförflyttningarna via olika sinnesintryck, men kanske mest för att det tog tid innan ”det blev spännande”, dvs innan berättelserna från de koncentrationsläger huvudpersonen var i fick stå i centrum.

När jag läser elevernas skrivuppgifter om boken slås jag ändå av att många som inledningsvis tyckte att läsningen var svår, men kämpade vidare, faktiskt tyckte att de fick lön för mödan. De lärde sig saker om t.ex. romernas situation som de inte vetat innan och det är också de historiska delarna som jag ville att de skulle få med hjälp av skönlitteratur. Om jag hade gjort om läsprojektet hade jag knutit det ännu mer till min historieundervisning.

De elever som är mer vana vid att läsa tyckte väldigt mycket om boken. De gillade hur den var upplagd och engagerade sig mycket i Miriams öde. Några berättade spontant att de var glada över att vi läst just Axelssons bok gemensamt.

Hur arbetade vi då med boken?

Jag läste det inledande kapitlet när Miriam vaknar på sin 85-årsdag och förbereder sig inför kalaset. Här finns en fantastisk beskrivning av hur hon ser sitt liv som 85 köksluckor som döljer olika händelser och upplevelser. Här pratade vi en del om just minnen och vilka luckor som varit viktiga i elevernas liv. Fanns det luckor de gärna öppnade och sådana som förblev stängda?

Vi läste också om födelsedagen, när Miriam för första gången säger ”Jag heter inte Miriam” och får väldigt olika reaktioner från sina nära och kära. Just relationerna i familjen var något många fastnade för och vi pratade en del om vad de egentligen tyckte om varandra. Under läsningen gick det sedan att lägga till fler ledtrådar.

Varje vecka fick eleverna en kortare skrivuppgift bestående av 1-3 frågor, som de fick ägna ca 30 minuter åt att besvara enskilt. Det var ofta frågor om det som hänt i boken sedan förra gången som till exempel:

  • Endast tre siffror finns kvar av Miriams tatuering. Vad är det för tatuering? Varför är det viktigt att alla siffror inte finns kvar?
  • Miriam byter ut sin trasiga klänning. Varför gör hon det? Varför blir bytet av klänning betydelsefullt?
  • I Jönköping hamnar Miriam mitt i en demonstration, som urartar till ett upplopp. Vad är det deltagarna protesterar mot? Vad händer? Hur känner sig Miriam?
  • Fokus den här veckan ligger mycket på Olofs och Miriams förhållande. Hur träffas de? Hur blir de tillsammans? Hur verkar deras äktenskap ha varit? Tänk t.ex. på Miriams samtal med Camilla om kärlek och förhållanden. Vilka krav ställer Camilla? Vilka krav ställde Miriam?
  • Else var en viktig person för Miriam i lägret. Vem är hon? Vad får du veta om henne?

 

Därefter fick de i grupper samtala kring andra frågor och redan ut eventuella oklarheter tillsammans. Till varje samtal hade de också i uppgift att välja ut ett citat eller en scen och presentera för varandra i gruppen. Detta inledde varje samtal.

Uppgiften att reda ut oklarheter tillsammans, skapa en tidslinje utifrån det något svåra tidsperspektivet, samt en sammanfattning av det som hänt var också återkommande uppgifter. Det kan tyckas att de som slarvat med läsningen då får för mycket information gratis, men jag ser det snarare som att de får en chans att faktiskt komma ikapp i läsningen och kanske inse att de behöver läsa vidare för att kunna vara en del av samtalet.

Återkommande frågor/uppgifter:

  • Vad har hänt sedan förra samtalet? Sammanfatta tillsammans?
  • Tidsperspektivet är lite klurigt. Gör en tidslinje tillsammans.
  • Vad tycker ni om hittills i boken? Varför?
  • Vad tycker ni inte om? Varför inte?
  • Är det någonting i boken som är oklart? Finns det några ord som är nya eller svåra att förstå? Hjälp varandra.

Exempel på diskussionsfrågor:

  • Miriam säger till sin familj att hon inte heter Miriam. Vad blir deras reaktion? Vad tror ni att hon egentligen vill säga? Vad är det för hemlighet hon döljer för sin familj?
  • Vi får reda på mer om Hanna. Vem är hon? Vad har hon haft för betydelse i Miriams liv? Vad tycker ni om henne?
  • Språk och identitet är viktiga teman i boken. Hur märks det hittills? Vilka andra teman hittar ni?
  • Zigenare och tattare nämns i boken. Vilka är de? Hur är deras status? Ge exempel på citat som beskriver dem. Vad hade vi kallat dem idag?
  • Är det någon scen som berör er speciellt mycket? Gå varvet runt, presentera varsin scen och berätta varför ni valt den.
  • Vad får vi veta om Ravensbrück och Auschwitz? Vilka likheter och skillnader finns?Vilka olika grupper av fångar nämns?  Berätta om någon viktig person och välj en scen/ett citat som visar hur Miriam hade det i lägren.
  • Vad får ni veta om livet i ett koncentrationsläger? Hur kan en skönlitterär bok fungera som ett komplement till faktaböcker?
  • Miriam syr snabbt, andra långsammare. Hur skulle du reagera i hennes situation före och efter du fick veta vad du sydde?

Totalt blev det tre kortare skrivuppgifter och tre samtal. När boken var utläst fick de istället en slutuppgift som skrevs i klassrummet på lektionstid och såg ut så här:

Om hemligheter, identitet och livsval i Jag heter inte Miriam

Skriv en analys utifrån följande rubrik. Fokus ska alltså vara på just dessa tre viktiga teman, men lägg till tankar om andra centrala teman och även om viktiga motiv samt bokens budskap. Koppla tydligt till boken genom referat och citat. Glöm ej att ange sidnummer där det är relevant.

Du ska beskriva huvudkaraktären Miriam, men också andra karaktärer i boken som du anser vara viktiga att koppla till de teman som finns i rubriken. Välj också någon eller några centrala händelser där dessa teman märks tydligt.

Din text ska vara 600-800 ord.

Utvärdering

Vad jag är nöjd med är att eleverna lärt sig en del och att de utmanats. Däremot hade jag kanske valt en något tunnare bok nästa gång, alternativt lagt mer tid på den här boken. Nu blev det lite för mycket för vissa elever, men å andra sidan klarade majoriteten av eleverna det hela utmärkt. Om jag läser Jag heter inte Miriam igen med elever hade jag gjort det i anslutning till att vi läser om andra världskriget i historia, vilket var meningen även nu, men diverse saker ställde till det. Jag hade också styrt läsningen ännu mer och gett eleverna mer tid att läsa på lektionstid.

#sommarlovmedkulturkollo #omläsning

Förr läste jag vissa böcker om och om igen. Nu händer det mycket sällan. Troligen handlar det främst om alla bokhögar som fyller huset, men också om att jag blivit fegare. Att läsa om en favorit är att ta en risk. Kanske inse att kärleken falnat och favoriten inte längre är en favorit.

Men det där med omläsning är inte bara en risk, utan kan också vara något fantastiskt. En chans att återse gamla vänner och bara få vila i deras bekanta värld ett tag. Så är det för mig med Per Anders Fogelströms Stadserie, som jag fortfarande läser om med jämna mellanrum. Varje gång upptäcker jag något nytt, hur löjligt det än kan låta.

För några år sedan vågade jag mig på att läsa om Den allvarsamma leken, som jag alltid hävdar är min favoritbok genom tiderna. Jag tyckte fortfarande om den, men läste den på ett annat sätt. Lydia blev mer komplex, Arvids vacklande tydligare. Jag upptäckte också ett tydligare klassperspektiv än jag gjort vid tidigare läsningar.

Vissa böcker tror jag dock inte tål omläsningar. Som tonåring absolut älskade jag serien om Emma Harte och läste de tre först böckerna om och om igen. TV-serien spelade jag in och såg ett gäng gånger även den. Sedan kom fler böcker, som var mycket sämre och jag tror inte heller att jag borde läsa om de första. Viss kärlek åldras inte med värdighet. Eller så har jag helt fel, jag kanske skulle älska de första böckerna nu också.

Jag känner mig modig!

Jag läste om en bok. Min absoluta favoritbok. Jag läste om Den allvarsamma leken  av Hjalmar Söderberg. En bok som vuxit i min tankevärld, som jag alltid burit med mig, men som blivit mer och mer diffus för varje år.

När det nu är klassikersommar kände jag att det var dags att våga språnget. Och jag vågade. Det är jag glad över. Det finns en särskild spänstighet över Söderbergs prosa och samtidigt stundtals ett flytande, lite drömlikt tempo. Jag älskar hur han ibland hackar upp språket i korta, inte sällan ofullständiga meningar, för att i nästa ögonblick låta dem bli långa och böljande. Jag minns att jag skrev en recension av Den allvarsamma leken på gymnasiet, där jag själv försökte experimentera med språket i Söderbergs anda. Den var totalt sönderkladdad när jag fick tillbaka den. Så fick man inte skriva menade min lärare.

Tidsperspektivet är intressant. Tiden går ibland vansinnigt långsamt, som middagen då Arvid glömt sin vigselring där detta diskuteras i oändlighet, medan berättelsen ibland gör stora och snabba hopp. Helt sonika berättar då Söderberg att tiden går, ibland med ett enkelt ”Det gick år” och se, det fungerar alldeles utmärkt. Ingen kursiv stil, inga tidsangivelser, bara ett konstaterande att vi inte följer personerna i boken under alla deras dagar. Alla dagar är nämligen inte viktiga. Sådant är livet.

Språket är många gånger så otroligt vackert och det är lätt att förstå att Söderberg ofta citeras. Läs det här till exempel:

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer

lika

litet sin hustru, eller sin älskarinna eller sina barn.

Man får dem, och man har dem, och det

händer att

man mister dem. Men man väljer inte!

 

Om Arvid hade fått välja hade han valt Lydia Stille till sin hustru att älska i nöd och lust. Nu fick han inte välja. Livet valde åt honom. Hon behövde en man med pengar och den mannen var inte blivande läraren Arvid Stjärnblom. Som unga har de kanske en dröm om att kunna leva tillsammans, men det praktiska arrangemanget tycks ta över.

Det här inlägget innehåller spoilers. Jag har nämligen så mycket jag funderat kring under läsningen. Har du inte läst boken tycker jag att du ska göra det bums och sedan återkomma till inlägget. Om du inte orkar läsa och försöker använda mitt inlägg som en del av en skoluppgift om boken i fråga tycker jag att du ska ge den en chans. Sedan kan du gärna använda det jag skrivit, men glöm för all del inte källhänvisning.

Söderberg skriver skickligt om klass och får in en hel del politik i sin berättelse utan att göra den det minsta tung. Så här säger till exempel chefen på Nationalbladet om Arvids yrkesval:

[…] ge fan i lärarbanan, Herr Stjärnblom – så vida det inte särskilt roar er att hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd…

Arvid blir musikrecensent istället för lärare och får faktiskt en fast tjänst. Lydia är dock förlorad. Hon gifter sig med en äldre man och Arvid gifter sig med Dagmar, som han inte älskar men trivs tillsammans med. De bildar familj och livet är ganska okej ändå. De lever knapert, men inte fattigt och verkar frottera sig med den intellektuella eliten. Kort sagt  har de det ganska bra, men i Arvids drömmar finns alltid hans första kärlek. Den han miste. I ett rosa skimmer svävar hon runt inom honom och tycks bli mer och mer perfekt ju längre tiden går.

Lydia och Arvid möts igen år senare på teatern.

 

Deras händer sökte och funno varandra.

De sutto tysta. Så sade hon tyst:

– Är du lycklig?

Han teg en sekund.

– Ingen människa är väl lycklig, svarade han. Men man får väl  leva ändå, så gott man kan.

Ja, sa hon. Ja, man får väl det.

 

Sedan inleds den riktiga kärlekshistorien. Den hedniska. De smyger omkring först, men blir mer och mer modiga. När Lydia flyttar ifrån sin man till en egen lägenhet blir allt lättare. Men är de lyckliga? Lydia verkar ärligt talat inte kunna bli lycklig. Inte tillåter hon sig det i alla fall. Eller så handlar det helt enkelt om ett sådant enormt bekräftelsebehov som gör att Arvid inte räcker.

Jag tyckte inte lika mycket om Lydia när jag läste boken den här gången. Hon försätter sig i situationer som hon inte kan kontrollera. Samtidigt är det inte konstigt om en tonårskärlek som återses inte löser alla problem. Hon är helt enkelt en ganska trasig människa. Jag tycker synd om henne och förstår henne till viss del. Hon har väntat så länge på att livet ska börja och nu vill hon leva fullt ut.

Kanske är Arvids kärlek kvävande. Kanske är det faktum att han faktiskt är gift och inte satsar helhjärtat på kärleken det som förstör förhållandet. Kanske passar de helt enkelt inte ihop när den romantiska bild de har av varandra krockar med verkligheten.

Att gå bakom ryggen på någon är aldrig snyggt. Minuspoäng för Arvid alltså. På många sätt är han en trevlig och älskvärd person, men ack så feg. Dagmar får därför lätt min sympati. Någonstans tänker jag dock att hon måste varit medveten om att hennes man inte varit himlastormande förälskad i henne ens när de var nygifta. Borde hon inte märkt det?

Jag är förvånad över hur modern Den allvarsamma leken fortfarande känns, trots det ålderdomliga språket. Historien håller och den tid den utspelar sig i utgör nu en snygg historisk fond, snarare än en beskrivning och en kritik av samhället. Det funkar det också. Det är en snygg och rapp historia som väcker många frågor. Helt klart en klassiker jag rekommenderar er att läsa!

 

Emelie i mitt hjärta

I Barn av sin stad av Per Anders Fogelström får vi följa staden och några av dess invånare mellan 1880 och 1900. Henning är död, men hans familj lever vidare. Lotten flyttar hem till sin mamma Malin med barnen, inte riktigt alla dock, då paret Bodin adopterar August. Hans kamp med att förena sina två liv och sina två familjer genomsyrar boken. Det är en sådan enorm skillnad mellan de rika och de fattiga i staden och den skillnaden görs på många sätt tydlig genom August. Hans nya mor Annika förde en liknande kamp i Mina drömmars stad, men hon valde att bryta helt med det gamla. Något August inte gör frivilligt, men tvingas till.

Emelie är min favorit. Jag följer med glädje och sorg hennes öde. Hennes oförmåga att sätta sig själv först och hur hon kanske därför tvingas se sin stora kärlek vända sig till sin sprudlande och levnadsglada lillasyster. Jag tycker om sättet på vilket hon växer under bokens gång. Hur hon upptäcker att Rudolf kanske inte var den rätte och att hon faktiskt kan finna gemenskap och kärlek utan en man i sitt liv. Gunnar behöver henne och faktiskt också Olof, trots att han gör sitt bästa för att bevisa motsatsen.

Den orolige Olof är den som för in ännu en favorit i handlingen då han träffar den rödklädda rynkan Jenny, med den stora, röda munnen. Jag tycker så mycket om hennes spontanitet och livslust. Hennes relation till den mer stillsamma Emelie är fint beskriven. Mer lik Emelie är August kärlek Ida. Lite ironiskt, eller kanske helt naturligt, att han väljer en kvinna som är så lik hans syster och mor. Hon påminner också om Matilda, som är viktig trots att hon inte gör så mycket väsen av sig.

Det är några scener som biter sig fast. Tummen i demonstationståget med tårar i ögonen, Fredrik nedbruten då han tvingas inse att han inte har koll på sitt företag, hårnålarna som August tror att Bärta glömt och därför lämnar tillbaka, tavlan som Olof målar av Jenny och porträttet av tegelbärarna.

Det är så roligt att läsa om August Palm, världsutställningen och stadens framväxt. Extra roligt var det att läsa boken på plats i Stockholm, med kartan bredvid mig och med tillhörande promenad runt Emelies kvarter. Vi tog oss faktiskt ända till Sibirien.

Underbar läsning och vet ni vad det bästa är? Det finns fler böcker att återupptäcka. Jag ska göra det nu, fortfarande med kartan nära till hands.

 

En annorlunda läsupplevelse

Det var nog tio år sedan sist som jag läste Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, en av mina absoluta favoriter någonsin. Inledningen gav mig rysningar som vanligt. Så veckra formuleringar och så välbekanta ord:

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.[…]Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

Och sedan den avgörande meningen, den sista i det första kapitlet:

Pojken drömde. Staden väntade.

 

Pojken är Henning och jag läser om honom igen. Orden är så välbekanta och det gör läsupplevelsen väldigt annorlunda. Det är som att fyllas av varm, mjuk bomull. Jag ler och läser. Långsamt, långsamt. Så att det skulle gå snabbare att läsa om en bok stämmer alltså inte i det här fallet.

Jag läser om hans arbete på stearinfabriken och dalfolket han träffar. Promenaden med Maja som är lite annorlunda, men ändå fascinerande. Och så Kerstin, som blir bilden av hans drömkvinna. Han vill inte ha Kerstin, men någon som liknar henne och som inte tillhör Olle. Kanske hade Kerstin haft det bättre med Henning. Vi anar att livet med Olle inte är det lättaste då dalfolket återkommer senare i boken. Jag tycker mycket om hur Fogelström väver samman sina många personer och att bifigurerna ofta återkommer i ett nytt sammanhang.

Bilden av fattigdomens smuts och elände är beskriven med värme och inger någon sorts hopp. Annika, dottern till Hennings hyresvärd som vill bort från smutsen offrar mycket för att nå dit hon vill. Eller i alla fall dit hon trodde att hon ville. Det är de små replikerna som fastnar i mitt minne. Som att Annika känner sig lite lurad av Henning, då den fattigdom han lever i inte är som den fattigdom hon känner till. Annika är en av de personer som fascinerar mig mest. En bifigur förvisso, men ändå väldigt central. Hennes längtan efter kärlek och barn är stor då hennes längtan efter rikedom varit den största.

I centrum står istället Henning och Tummen. Tummen som får stå för det arga och Henning som är det lugna och harmoniska. De hittar varsin kärlek och delar livet i med och motgång. Bröllopet där Henning och Lotten träffas tillhör de scener jag minns. Lottens iver att göra huset till deras egna rena paradis mitt i smutsen och eländet och hennes förtvivlan då de tvingas hyra ut delar av vinden där deras badbalja brukat stå och flickorna som knatar upp för berget för att bada, innan de rycks bort.

Emelie är min favorit i de resterade böckerna. Redan nu är hon Hennings favorit och deras gemensamma promenad till huset efter Hennings arbetsdag är fint beskriven. Näsduken han ger henne, med ett E på tillhör också de saker jag minns.

Och nej, jag ska inte fortsätta rabbla scener jag minns utan bara konstatera att Mina drömmars stad var väl värd en omläsning. Jag var mer uppmärksam på gatunamnet den här gången då jag faktiskt varit några gånger i Stockholm den senaste tiden. Jag upptäckte att hotellet jag bodde på under skrivarkursen låg i Henning och Lottens gamla kvarter. Måste kolla kartan ännu lite mer inför helgen i huvudstaden i början av juli.

Nu läser jag vidare!

En bok är en bok är en bok

Ni vet att jag är lite manisk i mitt räknande av lästa böcker och att det är rätt viktigt för mig att antalet vid årets slut är högt. Jag vet att det är skitjobbigt, men jag är en galen tävlingsmänniska, speciellt när det handlar om någonting som jag vet är bra på. Och jag är verkligen bra på att läsa.

Nu kom en söt liten bok från Elisabeth Grate i veckan. Haifa, som egentligen är en novell (ja, den ska få ett eget inlägg) men som ser ut som en bok. Hur räknar man den?

Jag läser också Kristina Lugns dikter och där är ett antal diktsamlingar ihoptryckta i en bok. Hur räknar man den?

Nu när jag för första gången på länge börjat läsa om böcker tillkommer ännu ett problem. Hur räknar jag dem? De är ju böcker helt klart och är förvisso lästa i år, men även andra år.

Jag fortsätter att tänka att en bok är en bok är en bok. Haifa får bli en bok, alla diktsamlingar blir också en ihop då de faktiskt just i min version ser ut som en bok. Och omläsningarna? De får en egen lista. 2011 kommer jag alltså ha läst x antal böcker + x antal omläsningar.

Frågor på det?

Omläsning pågår

 

Igår läste jag ut Det lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder för jag vet inte vilken gång i ordningen. Trots att det var många år sedan sist kom jag ihåg otroligt mycket av texten och den i kombination med de fina illustrationerna av Garth Williams väckte många slumrande minnen till liv.

Jag log åt Lauras majskolvsdocka som på julafton ersätts med en vacker trasdocka, kom ihåg hur mycket jag själv ville göra sirapsgodis genom att hälla varm sirap på snö, hur roligt det såg ut när de lekte i snön och hur mysigt det var när pappa spelade fiol. Jag minns också hur läskigt jag tyckte att det var när barnen, eller egentligen Laura som är den som inte alltid lyder, blir bestraffade. Fortfarande reagerar jag på hur odramatiskt det skildras. Jag blir också positivt överraskad över hur väl språket fortfarande flyter trots att översättningen gjordes på 70-talet och jag är glad att jag fortfarande älskar att läsa om Laura och hennes familj.

Jag läser vidare…

Scroll to Top