Läst 2013

Vem var Joss Moody?

bild(25)

På årets näst sista dag läste jag ut en av de vackraste böcker jag läst under hela 2013. Den bubblar strax utanför årets topplista och är skriven av en författare jag gärna återvänder till.

Trumpet är skriven av Jackie Kay, skotsk poet och författare som jag förut inte stiftat bekantskap med. Hennes bok handlar om en annorlunda och mycket stark kärlek mellan jazztrumpetaren Joss Moody och hans hustru Millie. Hur annorlunda och hur stark den är förstår vi och andra inte förrän Joss dör. Då avslöjas nämligen att Joss är en kvinna som levt som man under större delen av livet. Ingen vet om det förutom hans fru. Inte ens deras adopterade son Colman, som av en slump får reda på faderns stora hemlighet då han besöker begravningsbyrån.

I Trumpet får vi i små fragment veta sanningen. Colman kontaktas av en journalist som vill spökskriva hans historia om den berömde fadern som visade sig vara någon helt annan. Personer som stått Joss nära får säga sitt och de reagerar väldigt olika. Millie funderar till exempel kring om andra kommer att se henne som lesbisk när hon i själva verket i hela sitt liv älskat en man som råkade ha en kvinnas kropp.

Jackie Kay var själv adopterad och tänkte självklart en hel del på sina biologiska föräldrar. Fadern blev i hennes inre en blandning mellan Sidney Poitier och Nelson Mandela, men visade sig sedan vara en liten man med en fanatisk syn på religion. Colman genomgår självklart en kris då hans inser att han inte känt fadern, men vi anar också att han ofta känt sig utanför i familjen. Föräldrarnas kärlek var stark, men den lämnade lite plats till honom. Kanske var det hemligheten som gjorde det. Colmans ilska och frustration, men också hans kärlek, genomsyrar boken.

Det var en slump att jag läste Trumpet och jag är glad att jag gjorde det. Det är en fantastisk bok med kärlek och identitet som teman. En stillsamt berättad historia som rymmer starka känslor.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet

En trio deckare

mannen-utan-hjartaskuggpojkenstenhjartat

I slutet av förra året läste jag i rask takt tre deckare. De får ett gemensamt inlägg.

Jag tycker mycket om systrarna Grebe och Träffs böcker om psykologen Siri Bergman och när lässvackan var som djupast kändes det smart att läsa en bok i en redan påbörjad serie. Mannen utan hjärta är den fjärde, fristående boken om Siri och hon har fått ett nytt jobb inom polisen. Skönt, då det började bli väldigt märkligt att hon alltid hamnade mitt i utredningar.  Grebe och Träff har bytt förlag och kanske är det därför Mannen utan hjärta verkligen känns som en nystart.

I förra boken kunde Siri äntligen släppa sin döda man efter att ha rotat i hans död och med ett nytt jobb börjar hon om på många sätt. Jag gillar den nya Siri, men tycker att det är synd att hon lyckats trassla till sitt privatliv så mycket. Igen. Förvisso står det privata lite mer i bakgrunden är det brukar göra och det mesta koncentreras på fallet som utredningsgruppen försöker lösa.

En homosexuell man hittas brutalt mördad i sin lägenhet. Hans hjärta är uttaget och placerat i en skål. Senare skjuts en liten pojke och det visar sig att de båda mördats med samma vapen. Det är en spännande och välskriven intrig helt klart. Många pusselbitar och bra tempo.

Den andra deckaren blev Skuggpojken av Lucifer, aka Carl-Johan Vallgren. En bok som börjar med att en pojke rövas bort. Året är 1970 och vi förflyttas sedan till nutiden där vi får sedan lära känna en familj som inte är som andra. En ganska vanlig kriminalroman, som börjar bra men blir vansinnigt seg från mitten och framåt. Vi får tidigt veta nästan allt och upplösningen är rätt tråkig ärligt talat.

Vallgren använder också irriterande fraser som “plötsligt kom hon att tänka på…” och mycket få sin lösning på lite väl slumpartade sätt. Ingen höjdare alltså, men jag gillade verkligen huvudpersonen Danny Katz och kan tänka mig att läsa fler böcker i serien av den anledningen.

Sedan läste jag slutligen Stenhjärtat av Katarina Wennstam och återsåg då en annan favorit, målsägarbiträde Shirin Sundin som utses att föra en sexmånaders bebis talan. Flickans föräldrar tar henne till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus då hon slutat andas och snart misstänker läkarna shaken baby syndrom. En otroligt obehaglig bok som det gör nästan för ont att läsa. Mycket vikt läggs också på Sundins privatliv och även kommissarie Charlotta Lugn får stort utrymme. Kanske blir det lite väl mycket privatliv, men det är absolut en bra bok.

Nu är det svårt att rekommendera böcker mitt i en serie, men av de här tre böckerna tycker jag ändå att Mannen utan hjärta är klart bäst, följd av Stenhjärtat och slutligen Skuggpojken. Det märks att Vallgren är en ovan deckarförfattare. Han har inte riktigt hittat sin egen stil utan följer istället en ganska vanlig standardmall, förutom att han verkar ha glömt den spännande avslutningen.

 

Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet

Snabbt, kvickt och lätt

9789150219968

Stjärnskott av Anna Lena Stålnacke handlar om Frida och Leon. Frida som spelar musik i ett band med kompisen Agnes och Leon som är Leopardernas frontfigur. Leoparderna som deltar i musiktävlingen Stjärnskott och går till final. Frida som släpper allt för att följa sin nya idol. Det händer inte så mycket egentligen, men Stålnacke snuddar vid kändisskapets baksida. Jag hade önskat att hon vågat vila mer i händelserna. Nu blir berättelsen om Frida och Leon väldigt fragmentarisk.

Stjärnskott är en enkel historia som berättas utan några som helst omvägar, förvisso med en stillsam humor som tillför en hel del, men tyvärr räcker det inte. Inledningsvis verkar Stålnacke ha en ambition att avslöja vad som har hänt efter att historien om Frida och Leon rullats upp, men det rinner lite ut i sanden.

En sak jag gillar skarpt är låtcitaten som inleder varje kapitel. Som tonåring älskade jag själv låttexter och skrev ofta av de finaste raderna i en speciell bok, som jag ofta bläddrade i. Frågan är dock om dagens ungdomar känner igen de artister som bidragit med citaten, men det kanske å andra sidan inte spelar någon roll.

Förlaget marknadsför boken för läsare över 13 år, men jag skulle snarare tro att det är tjejer i år 4 eller fem, möjligen sex som kommer att gilla den här boken. För äldre läsare tror jag att historien blir för endimensionell, men kanske kan den passa för läsovana. Jag kommer att skicka boken vidare till någon av mina elever i sexan eller sjuan. Jag tror att de uppskattar den mer än jag och det är ju till dem den vänder sig.

 

 

Jag gillar Majken

lite-ihop-217x300

Johanna Lindbäck, som tidigare skrivit en rad böcker för tonåringar, har nu skrivit en bok för åldersgruppen 9-12 som heter Lite ihop. Stilen och innehållet känns igen, men målgruppsanpassningen är riktigt bra. Jag kan tänka mig att många tjejer i  min sexa, dvs jämngamla med huvudpersonerna, skulle gilla den här boken. Det blir morgondagens boktips från boknördsfröken.

Majken är huvudpersonen i Lite ihop och en tjej jag verkligen gillar. Hon har just börjat sexan, gillar att spela fiol men inte sitt namn och är bästis med Tessan. När Tessan börjar tänka mest på killar och handväskor börjar de dock glida isär. Att snacka om snyggingen Dexter är knappast det roligaste Majken vet, men samtidigt vill hon ha kvar sin kompis. När Tessan börjar umgås med Belinda och hennes gäng är det dags för något drastiskt.  Räddningen blir Ivan i 6B som spelar gitarr samtidigt som Majken spelar fiol. Han får bli hennes date till fiolläraren Izzys konsert och dessutom Majkens samtalsämne när de andra vill snacka om killar. Inte för att de är ihop eller så. Möjligen lite ihop.

Majkens och Ivans förhållande påminner en hel del om det mellan Lovisa och Simon i Ibland vill man inte gå in fast regnet öser ner och jag kan inte låta bli att tänka på den boken under läsningen, trots att resten av handlingen i de två böckerna skiljer sig åt väldigt mycket. Linbäcks bok passar dock för lite yngre läsare och är också skriven för dem. Det är en alldeles lagom mysig och trevlig bok som troligen går hem mest hos tjejer i femman eller sexan. Kanske mest för dem som är lite som Majken och egentligen inte alls vill snacka en massa om killar, kläder och smink utan vara barn lite till. Det bästa med Lindbäcks böcker är att de handlar om vardagliga saker och inte är onödigt dramatiska. Det räcker så bra utan alkohol och sex eller mobbing för den delen. “Bara” ganska vanliga funderingar som jag tror att många unga har.

 

En annorlunda debut

13051147_O_1

Kattbarnen av Emma Norlander är en tunn bok med mycket innehåll. Som i en drömvärld lever tre syskon. En bror, en syster och en bebis. Lilla Ella kom och ersatte deras mamma. Nu försöker de äldre syskonen vara hennes föräldrar och leker mamma, pappa, barn med stor realism. Allt för stor kan jag tycka.

Att mamman dött står klart tidigt, men var pappa är vet vi inledningsvis inte. Vi vet bara att syskonen skapat sin egen värld och ett eget liv långt ifrån alla andra. Storebror Amos verkar försörja familjen och systern Dalia är hemma med Ella. I skolan har hon inte varit på mycket länge.

Dalia mår inte bra. Hon har försökt ta sitt liv. Amos verkar inte heller lycklig, då han sliter hårt och oroar sig för ekonomin. Lillasyster Ella verkar än så länge lyckligt ovetande om sin komplicerade familjesituation.

Norlander målar upp en på samma gång absurd och totalt realistisk bild av en mycket annorlunda familj. Två syskon som försöker vara föräldrar och som på många sätt lyckas. Dock på bekostnad av sitt eget välmående.

Jag är kluven till Kattbarnen. På ett sätt är det en fantastiskt egensinnig berättelse, men samtidigt är det så märkligt och så svårforcerat att det ibland känns konstlat. Jag tycker dock att Emma Norlander gör en stark debut och läser gärna mer av henne framöver. Hon har en personlig stil som visserligen är något oputsad, men ger mersmak.

Riktigt bra bok om modiga kvinnor

atn1024_kodnamn-verity_3D

Bokresan i våras hörde jag för första gången tala om Code name Verity av Elizabeth Wein och kort därefter avslöjade Gilla Böcker att de skulle ge ut den svenska översättningen Kodnamn Verity. Som vanligt har Ada och Anna lagt vantarna på en riktig pärla. De har verkligen fingertoppskänsla, eller så delar vi bara boksmak. Hur som helst vet jag att böcker från Gilla böcker är böcker jag gillar.

Ibland känns det som om allt som går att skriva om andra världskriget redan beskrivits i böcker ungefär hur många gånger som helst. Jag var rädd att Kodnamn Verity skulle bli en i mängden, men jag kunde inte haft mer fel. Det här är en riktigt originell historia i bästa “The Usual Suspect-stil”. I första delen möter vi en ung, kvinnlig agent från Storbritannien. Tillsammans med en kvinnlig pilot har hon störtat i Frankrike och nu är hon fängslad av tyskarna. Hennes uppgift är att skriva sin bekännelse och delge tyskarna viktig information. Bekännelsen är berättelsen om hennes vänskap med piloten Maddie och allt som hände dem under krigets första år. Nu är det 1943 och Hitler vill självklart krossa Storbritannien och vinna kriget.

I bokens andra del delger Maddie oss sin berättelse och snart har vi den spännande helheten klar för oss. Wein knyter samman de många trådarna på ett absolut briljant sätt och jag blir mer och mer imponerad ju längre jag läser.Det här är definitivt en riktigt bra bok som passar såväl unga som gamla. Att som vuxen inte läsa Kodnamn Verity för att den vänder sig till unga vuxna vore synnerligen korkat. Det här är en bok du inte får missa.

 

 

Jag tuffar på…

Vid den här tiden förra året hade jag läst 103 böcker. Därefter följde en synnerligen läsfattig september och en förhållandevis välfylld november. Tillsammans med ganska normala oktober och december stannade antal lästa böcker för 2012 vid 150. Det är mitt mål även i år, men jag vet att hösten kommer att bli vansinnigt intensiv, så det kan mycket väl bli färre. Just idag har jag dock läst exakt 103 böcker. Jag håller en jämn fart i alla fall.

Om det är en tävling? Men det vet väl alla. Läs här till exempel.

Det dystra livet runt 40

9789137141152

Jennys liv står på paus. Vi vet att hon fokuserat på jobbet den senaste tiden. Det nya, flashiga chefsjobbet, som tagit mer tid och kraft än vad som egentligen är rimligt. Vi vet att nu i augusti ska ut på cykelsemester med sina bästa väninnor.

I Augustiresan tar Anna Fredriksson oss med på en fem dagar lång cykelsemester, men också en mycket viktigare resa tillsammans med huvudpersonen Jenny. Hon som alltid klarat allt och som enligt chefen är en riktigt “doer”.

Vi är ganska jämngamla jag, Jenny och hennes väninnor. De finns alla i min närhet. De som jobbar för mycket, de som funderar på, eller redan har, separerat, de som skaffar barn ganska sent och börjar småbarnslivet när andra lämnar det. Kanske är det dessa par som håller livet ut?

Berättelsen växlar mellan resan med cykel och Jennys jobbresa. Jobbet som först var en dröm, en bra tjänst med personalansvar på det företag där hon tidigare jobbat, men som ganska snart blir en mardröm. Att bli chef för sina gamla kollegor är sällan en bra idé, men situationen Jenny hamnar i är verkligen gräslig. Det är mobbing, ja till och med hot. Någonstans låter oss Fredriksson ana att Jenny kanske varit väl obekväm och hård i sin roll, men ingenting sägs rätt ut. Jag undrar lite över budskapet. Att man inte ska bli chef på sitt gamla jobb? Att chefer aldrig kan vara vänner med sina anställda? Att det är extra svårt att som kvinna ha en maktposition? Att det inte går att ha en karriär och ett fungerande privatliv samtidigt? För Jenny går det inte alls bra. Historien, som börjar positivt, blir till slut så nattsvart att jag får andnöd, men jag saknar någon form av balans. Visst finns det en person som är vettig, men mer är det inte.

Och så privatlivet, med en man som blir försummad, vänner som glöms bort och en ständig kamp mot klockan. Det enda som får Jenny att må det minsta bra är en rejäl löprunda. Tyvärr lyckas hon inte springa ifrån sina problem. För vem kan det?

Väninnorna finns i alla fall kvar och deras semester är visserligen inte friktionsfri, men viktig och oftast väldigt trevlig. Det är intressant att få lära känna en annan sida av Jenny och det är här jag börjar fundera på hur det egentligen hade varit att jobba under henne.

Det är en mörk bild av livet runt 40 som Fredriksson målar upp och som 39-åring känner jag att krisen kommer smygande ännu lite mer. I min bekantskapskrets är det många separationer och skilsmässor, men också många barn. Inte sällan sladdbarn som på något sätt ska göra familjen komplett. Den perfekta familjen som numera verkar ha tre barn. Några är redan inne på sitt andra äktenskap och kanske väntar en andra omgång barn.

Augustiresan är en bra bok. Kanske inte den språkligt mest fantastiska historia, men det märks att Fredriksson också skriver manus då det finns ett driv och en skickligt uppbyggd dramaturgi som gör att läsningen går snabbt. Jag vill hela tiden veta hur det går för Jenny och lite undrar jag fortfarande. Kanske kan Fredriksson göra som alla andra och satsa på att skriva en serie böcker. Jag tror att persongalleriet skulle hålla för det.

Klassiska seriealbum

S_Svindlande_h__jd_508bf8143b149

Till nästa möte med bokklubben Bokbubblarna ska vi prata om en klassiker i nytt format, nämligen serieversionen av Svindlande höjder av Emily Brontë. Eftersom jag inte riktigt kommer ihåg om jag läst boken tidigare, bara att den stått på ett gäng litteraturlistor, kan jag inte avgöra om Seán M. Wilsons bearbetning av texten är bra, men den känns välgjord. Inga logiska luckor i alla fall, men inte heller en speciellt lättläst text. Översättningen är gjord av Maria Fröberg flyter fint.

Serieformen gör att bilderna får stå för miljön medan texten blir till stor del i dialogform. Det funkar bra tycker jag. Illustrationerna av John M.Burns passar den klassiska texten och de är lika dystra och mörka som innehållet i Brontës första och enda bok. Lite svårt är det inledningsvis att hålla koll på personerna och vilka relationer de har till varandra. Troligen för att personbeskrivningarna är väldigt knappa. Så snart jag fått koll på dem flyter läsningen på riktigt bra.

Jag har läst fler av de klassiska seriealbum som Argasso gett ut. Frankeinstein av Mary Shelley är den enda av dem där jag både läst förlagan och den tecknade versionen. Då höll sig seriealbumet väl till originalhistorien.

Det hade varit grymt att ha dessa seriealbum i engelskundervisningen på originalspråk!

%d bloggare gillar detta: