Lars Kepler

Thriller stars


Lars Kepler är inte någon favorit, men jag ville lyssna till Emma Donoghue och Helena Dahlgren är en duktig moderator. I samtalet med rubriken Thriller stars inleder Dahlgren med att fråga om de känner sig som stjärnor. Ingen av författarna på scenen säger sig känna sig som speciellt stora, förutom när de möter publiken som nu. Större delen av livet handlar dock om att vara hemma och skriva i myskläder. Alexandra Coelho Ahndoril säger att det kanske är bra att de ibland verkligen behöver komma ut i världen, då de riskerar att bli för introverta annars. Hennes man och skrivarpartner känner sig ganska obekväm med offentligheten och känner ibland att han spelar rollen som Alexander författaren. Anledningen till att de valde en pseudonym var att få slippa offentligheten, Emma Donoghue trivs också bäst hemma, men påpekar att resor är bra för att få inspiration till nya böcker.

Dahlgren fortsätter samtalet från gårdagens Afternoon Tea om var det går att skriva. Alexandra Coelho Ahndoril skriver i princip bara hemma på sin stationära dator, medan Alexander Ahndoril kan skriva överallt, även om han säger sig vara en bättre författare hemma. Emma Donoghue berättar att det vore omöjligt för henne att bara skriva hemma då hon reser så mycket och skulle tappa bort sitt skrivande och sina karaktärer om hon inte skrev under resorna.

Lars Kepler skriver ihop, medan Donoghue skriver ensam. Hon har visserligen skrivit filmmanuset till romanen Room och samarbetet med regissör, men det var en annorlunda process då rollerna var tydliga. Intressant är att vännerna blev mer imponerade av filmen än de varit av hennes böcker. Märkligt egentligen, men som hon påpekar verkar filmer vara mer glamourösa. Kanske för att det är där den röda mattan finns och även kändisskapet. Få unga läser också böcker, trots att väldigt många verkar vilja bli författare.

På alla seminarier har det funnits en ganska tydlig koppling mellan författarna på scenen. Här sänkas det och det gör att samtalet inte flyter lika bra. Kanske handlar det om att författarna skriver väldigt olika sorters böcker, eller för att engelskan inte är allas modersmål. Jag hade gärna lyssnat till Donoghue ensam, men hann tyvärr inte från flygplatsen i tid. Kepler är okej, bättre än jag trodde, men det blev mycket mer av en intervju än ett samtal. Jag hade gärna haft mer fokus på Donoghue, men nu tar Kepler nästan helt över, vilket kanske är naturligt då de utgör 2/3. En fjärde författare på scenen hade kanske gett en bättre dynamik.

 

En snackis i plattan

IMG_2151

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante verkar bli en av vårens stora snackisar. Den är första delen i Neapelkvartettten, så hypen lär pågå ett tag. Elena Ferrante är en pseudonym och vem som döljer sig bakom den är okänt. Det är en författare från Neapel, så det skulle kunna vara Roberto Saviano eller Erri de Luca, men det naturliga är kanske att det är en kvinna. Det som talar emot Saviano är att han nominerade Elena Ferrante till Strega-priset och det hade väl varit lite förment att nominera sig själv. Många tror att det är författaren Domenico Starnone och/eller hans fru översättaren Anita Raja, som står bakom pseudonymen. Italiens Lars Kepler alltså. Starnone har dock tillbakavisat ryktet.

I 25 år har Elena Ferrante förblivit anonym och jag tycker att pseudonymer är bäst om de förblir just det. Det blir en ofta löjeväckande uppmärksamhet kring avslöjanden och ofta följs de av en stor besvikelse. Just med paret Kepler var det mer ett sätt att söka publicitet än något annat. Det är mest pinsamt och rätt så irriterande.

Idag landade ett recex i min mail och det är redan inlagt i läsplattan. Tyvärr ligger jag däckad och har gjort så hela helgen. Jag tror därför inte att det är ett bra tillfälle att ge sig på en bok som verkar så bra. Dumt att förstöra läsningen med en febertrött hjärna. Men snart så!

Aldrig mer Kepler

9789100130169

Jag läste Hypnotisören när den var som mest hypad och “alla” spekulerade i vem som låg bakom pseudonymen Lars Kepler. Det visade sig vara äkta paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som låg bakom boken och där försvann min fascination helt. Efter läsningen skrev jag bland annat så här på min gamla blogg:

Två författare alltså. Kanske är det därför som språket är så ojämnt. Det känns verkligen som om det är två olika personer som skrivit boken. Ibland är det så dåligt och hackigt att Liza Marklund framstår som en nobelpriskandidat, men så plötsligt får det liv och flyter på med en väldig lätthet. Det märks också ofta att det är parets första deckare. Förloppet och polisens arbete presenteras på ett övertydligt sätt och det gör att handlingen stannar upp väldigt. De första hundra sidorna är riktigt sega. Handlingen rör sig i cirklar och mycket tuggas om och om igen.

Jag avslutade inlägget med att konstatera att jag var klar med Kepler för gott och tänkte ägna mig åt bättre deckare. Sedan dess har jag alltså undvikit paret Keplers böcker trots, eller kanske tack vare, att “alla” verkade läsa dem. Så öppnade jag den fjärde påsen i GP:s bokcirkel och där låg Sandmannen. Alltså gav jag den våldsamme Kepler en ny chans. Det var den sista. Handlingen kan  ni läsa om här. Jag tänker istället ge er tio anledningar att inte läsa Sandmannen.

1. Kepler underskattar sina läsare och förklarar allt och lite till.

2. Språket är torftigt och omständligt.

3. Huvudpersonen Jurek Walter är inte bara psykopat, han är en hypermegasuperond psykopat. Om personalen på anstalten inte använder öronproppar tar han över deras hjärna och i förlängningen deras liv.

4. Joona Linna är inte bara polis, han är en polis som lägger näsan i blöt och alltid tar onödiga risker.

5. Saga Bauer är inte heller bara polis. Hon är också superdupermega cool, stark och dessutom pytteliten och otroligt vacker. Övermänniskor verkar vara Keplers grej.

6. Det finns inte en enda komplex karaktär. Alla är platta, stereotypa och ointressanta. Och inte minst överdrivna.

7. Namnen. Jag störde mig något vansinnigt på alla löjliga namn. Det gjorde Johanna Ö också. Corinne Meilleroux måste vara det värsta.

7. Inte nog med att namnen är löjliga, Kepler envisas dessutom med att använda karaktärernas för- OCH efternamn. Något vi diskuterade i GP:s bokcirkel. Varför?

8. Utredningen är totalt osannolik. Varför skicka in en polis till en hypermegasuperond psykopat och låta henne försöka lura honom att prata? Och varför offra en annan stackars (visserligen dömd) patient för att kunna skicka in henne?

9. Det finns absolut inget som liknar samhällskritik eller ens någon intressant tanke i boken. Allt vi får är en totalt osannolik historia med en psykopat som får Hannibal Lector att framstå som en mönstermedborgare.

10. Slutet. Det spårar ur fullständigt i slutet. Linna, denna totalt övermänsklige polis gör dessutom helt plötsligt en rad misstag.

Finns det då någon anledning att läsa boken? Tja, det är en lättläst bok med korta kapitel som man tar sig igenom snabbt och som i inledningen är rätt okej.

Det som började så bra

IMG_1(3)

De två första böcker i GP:s bokcirkel var så himla bra. Sedan kom Enquist som jag inte gillade, men ändå är glad att jag läst och nu kommer Lars Kepler. Jag har läst Hypnotisören den första boken i serien om Joona Linna, men tyckte att den var onödigt våldsam och rätt illa skriven. Det märktes verkligen att boken har två författare och jag tyckte inte att den fick något flyt. Sandmannen som vi ska läsa är fjärde boken i serien och jag tänker läsa den med öppna sinnen. Förhoppningsvis flyter språket på bättre nu när paret Ahndoril skrivit ihop sig lite. För Lars Kepler är ju en pseudonym där två smala författare nått topplistorna i en helt annan genren än de skrivit i förut. Bra för plånboken antar jag.

Vi diskuterade fenomentet Lars Kepler förra gången bokklubben Bokbruttorna samlades och två medlemmar hade läst och gillat. Det bådar ändå gott. Nu kör jag igång med den här tegelstenen.

Eventuellt prisade deckare

 

Det ska delas ut priser till bästa svenska och översatta deckare och som vanligt är det Svenska Deckarakademin som gjort urvalet.  Fem böcker är nominerade i varje klass och den 19 november avslöjas vinnarna.

De nominerade svenska deckarna är:

Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
Arne Dahl: Viskleken (Bonniers)
Lars Kepler: Eldvittnet (Bonniers)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)

 

Alfredssons och Ohlssons böcker har jag läst och gillat. Koppel läser jag gärna, Dahl var längesedan jag läste och Kepler klarar jag mig utan.

De nominerade översatta deckarna är:

Belinda Bauer: Mörk jord (Modernista)

Deon Meyer: Tretton timmar (Weler förlag)

Denise Mina: Getingsommar (Minotaur)

Peter Temple: Sanning (Kabusa)

Domingo Villar : Nattens mörka toner (Ekholm & Tegebjer)

 

Bauers bok ligger hemma och väntar på att blir läst. Verkar bra! Meyer har jag läst en halv bok av och gav sedan upp, osäker på om han kommer att få en andra chans.  Då behöver jag ett bra argument. Riktigt bra. Mina var det länge sedan jag läste, så det kanske är dags igen. Temple har jag faktiskt aldrig läst något av. Inte heller av Villar.

De flesta år delas det också ut ett debutantpris, men jag känner att jag vet alldeles för lite för att kunna föreslå någon kandidat här.

Vilka är dina deckarfavoriter bland årets utgivning?

 

Mer semesterbokspan

Befinner mig på ett mysigt hotell på Ko Lanta med både pool, strand runt knuten och en hel drös svenska turister. Det senare kunde jag kanske vara utan, men det betyder i alla fall att jag har en hel del bokspan på lager och dessutom att det finns en ganska välfylld bokbyteshylla. Jag har ännu så länge placerat en bok där med en hälsning i och den är redan borta. Har dock inte sett någon som läst boken i fråga.

Ett konstaterande är att svenskar läser deckare på semester. Eller kanske alltid. Jag har sett fler Jungstedt, en författare som jag själv inte riktigt har förstått storheten med, Läckbergs Predikanten, Keplers Hypnotisören och Östlundhs Jag ska fånga en ängel, som visserligen inte är en klassisk deckare.

Själv läser jag just nu Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm och det går minst sagt trögt. Har fått varva med andra, mer lättsmälta böcker och har nu bara det sista 50 sidorna kvar. Kanske borde jag ge upp, men så dålig är den inte, bara väldigt, väldigt seg.

%d bloggare gillar detta: