enligt O

Tankar från en bokberoende

Tagg: Emma Donoghue (Sida 1 av 2)

Thriller stars


Lars Kepler är inte någon favorit, men jag ville lyssna till Emma Donoghue och Helena Dahlgren är en duktig moderator. I samtalet med rubriken Thriller stars inleder Dahlgren med att fråga om de känner sig som stjärnor. Ingen av författarna på scenen säger sig känna sig som speciellt stora, förutom när de möter publiken som nu. Större delen av livet handlar dock om att vara hemma och skriva i myskläder. Alexandra Coelho Ahndoril säger att det kanske är bra att de ibland verkligen behöver komma ut i världen, då de riskerar att bli för introverta annars. Hennes man och skrivarpartner känner sig ganska obekväm med offentligheten och känner ibland att han spelar rollen som Alexander författaren. Anledningen till att de valde en pseudonym var att få slippa offentligheten, Emma Donoghue trivs också bäst hemma, men påpekar att resor är bra för att få inspiration till nya böcker.

Dahlgren fortsätter samtalet från gårdagens Afternoon Tea om var det går att skriva. Alexandra Coelho Ahndoril skriver i princip bara hemma på sin stationära dator, medan Alexander Ahndoril kan skriva överallt, även om han säger sig vara en bättre författare hemma. Emma Donoghue berättar att det vore omöjligt för henne att bara skriva hemma då hon reser så mycket och skulle tappa bort sitt skrivande och sina karaktärer om hon inte skrev under resorna.

Lars Kepler skriver ihop, medan Donoghue skriver ensam. Hon har visserligen skrivit filmmanuset till romanen Room och samarbetet med regissör, men det var en annorlunda process då rollerna var tydliga. Intressant är att vännerna blev mer imponerade av filmen än de varit av hennes böcker. Märkligt egentligen, men som hon påpekar verkar filmer vara mer glamourösa. Kanske för att det är där den röda mattan finns och även kändisskapet. Få unga läser också böcker, trots att väldigt många verkar vilja bli författare.

På alla seminarier har det funnits en ganska tydlig koppling mellan författarna på scenen. Här sänkas det och det gör att samtalet inte flyter lika bra. Kanske handlar det om att författarna skriver väldigt olika sorters böcker, eller för att engelskan inte är allas modersmål. Jag hade gärna lyssnat till Donoghue ensam, men hann tyvärr inte från flygplatsen i tid. Kepler är okej, bättre än jag trodde, men det blev mycket mer av en intervju än ett samtal. Jag hade gärna haft mer fokus på Donoghue, men nu tar Kepler nästan helt över, vilket kanske är naturligt då de utgör 2/3. En fjärde författare på scenen hade kanske gett en bättre dynamik.

 

Ett pris jag borde ha mer koll på

Av de vinnare av Orange Prize for Fiction som jag läst finns många guldkorn. Det finns många kvar att upptäcka dock och någon gång ska jag få tummen ur.

I år delas priset ut för 17e gången och den långa listan har just släppts av juryn vars ordförande är Joanna Trollpe. Bland de utvalda författarna finns en svensk debutant, åtta britter, sju amerikaner, tre irländare och en kanadensiska.

Så här ser listan ut i sin helhet:

Island of wings av Karin Altenberg är en bok om som utspelar sig på 1800-talet på en liten skotsk ö. Vi får möta en präst och hans fru som försöker sprida kristendomen bland befolkningen.

On the floor av irländska Aifric Campbell utspelar sig på 90-talet i Londons finansvärld, där Geri lever livet tills Gulfkriget bryter ut.

The Grief of others av  Leah Hager Cohen handlar om hemligheter i ett förhållande och är en bok som spontant känns som en Linda-bok. Om äktenskap, sorg, självständighet och familjeliv.

The Sealed letter av Emma Donoghue handlar om två kvinnor som återses, en är kvinnorättsaktivist, en olyckligt gift. Ännu en bok som utspelar sig på 1800-talet. Verkar också väldigt bra.  Emma Donoghue har tidigare varit med på korta listan till såväl Orange Prize of Fiction som Man Booker Prize för boken Room.

Också Half Blood Blues av Esi Edugyan har nått Man Booker Prizer korta lista och jag tror att den kan ha goda chanser här. Möjligen vill juryn ha en mer aktuell bok än den här som främst utspelar sig på 1940-talet.

The Forgotten Waltz av Annie Enright handlar om en kvinna i Dublin som 2009 träffar sin mans oäkta barn. Låter som en stark bok som kan passa mig riktigt bra.

The Flying Man av Roopa Farooki handlar om Maquil, mannen med de många olika identiteterna som föddes i Pakistan och som verkar vara en riktig överlevare och definitivt en charmör. Kan vara bra, men jag skulle vilja läsa någon annans recension.

Lord of Misrule av Jaimy Gordon hittar jag väldigt lite information om, men den handlar i alla fall om ett litet samhälle i West Virginia dit  främlingen Tommy Hansel kommer en dag.

Painter of silence av Georgina Harding utspelar sig i Rumänien under 50-talet där en man hittas utanför ett sjukhus och syster Safta som tar hand om honom. Kan vara bra, blir nyfiken på miljön och historien.

Gillespie and I av Jane Harris verkar vara en fin historia om en gammal dam som tänker tillbaka på sin tid tillsammans med konstnären Gillespie på 1880-talet. Hennes tidigare bok The Observations har nominerats till Orange Prize for Fiction tidigare.

The Translation of the Bones av Francesca Kay handlar om ett religiöst mirakel och låter väl på pappret inte som min sorts bok. 2009 vann hon Orange Award for New Writers.

The Blue Book av A. L. Kennedy är en bok som inte ser mycket ut för världen och jag hittar inte heller mycket information om den. En kvinna åker till en man på flykt från en annan.

The Night Circus av Erin Morgenstern tar oss åter tillbaka till 1800-talet och den resande cirkusen Le Cirque des Rêves. Det här är hennes debutbok.

The Song of Achilles av Madeline Miller gräver ännu djupare i historien till de grekiska gudarna och hjältarna. Tveksam till om det är något för mig. Ännu en debutant.

Foreign Bodies är skriven av veteranen Cynthia Ozick som återfunnits på korta listor tillhörande både Pulitzerpriset och Man Booker International Prize. Boken, som är hennes sjunde, låter riktigt bra och är en parafras på en roman av Henry James.

State of wonder av Ann Patchett utspelar sig i Brasilien vid floden Rio Negro. Det låter som en riktigt annorlunda bok och Patchett tillhör de författare jag absolut vill läsa. Hon har vunnit Orange  Prize for Fiction en gång tidigare med romanen Bel Canto, vilket torde tala emot henne i år.

En favorit för mig är Ali Smith vars bok There But For The handlar om en man som någon känner som tas med till en fest och sedan låser in sig i badrummet och vägrar komma ut. Han stannar i timmar, dagar, veckor…

The Pink Hotel av Anna Stothard handlar om en sjuttonårig flicka som reser till Los Angeles för att vara med på sin mammas begravning. En mamma som hon knappt träffat. Det här är författarens andra bok.

Tides of war av Stella Tillyard handlar om tiden för Napoleonkrigen då Duke of Wellington leder de brittiska trupperna. Harriet är nygift och hennes man drar till Spanien för att kriga. Historiska romaner brukar inte vara något för mig, men tiden är spännande.

The Submission av Amy Waldman är mer aktuell och handlar om tiden efter en terroristattack när ett minnespris ska delas ut till någon av de som avled och den som får det är en amerikansk muslim. Verkar vara en annorlunda och spännande bok som blivit utsedd till Book of the Year av en rad amerikanska tidningar.

 

Den 17e april avslöjas vilka titlar som återfinns på den korta listan.

Tematrio – Barndomsskildringar

Veckans tematrio hos Lyran handlar om barndomsskildringar. Det finns en och annan bok att välja på helt klart, men till slut bestämde jag mig för följande trio:

1. Inlåsta av Emma Donoghue handlar om Jack som växer upp med sin mamma i Rummet som de aldrig lämnar. Den ende som har nyckeln är Svarte man. Det här är en mycket annorlunda skildring av en mycket annorlunda barndom.

2. I Pojkflickan berättar Nina Bouraoui om sin barndom i Algeriet och Frankrike. Den handlar om de två länder hon älskar på olika sätt och om krocken mellan pojken och flickan inom henne. En mycket läsvärd och välskriven bok!

3. En riktig modern klassiker är En komikers uppväxt av Jonas Gardell som jag läst ett stort antal gånger, bland annat tillsammans med elever. Nu var det dock ett bra tag sedan. En mycket sorglig, men också rolig bok.

And the orange winner is…

Varje år tänker jag att jag ska läsa den bok som prisas i Orange Prize for Fiction. Igår kväll strax efter 19.15 avslöjades att vinnaren 2011 heter Téa Obreht en serbisk/amerikansk författare vars The Tiger’s Wife är en debutbok. Det var lite kul att priset gick till en debutant, men jag trodde nog mest på Nicole Krauss. Ungdomspanelen röstade fram Room som vinnare och den tyckte jag mycket om.

Téa Obreht föddes i forna Jugoslavien 1985 och växte upp i Belgrad. 1992 flyttade hon med sin familj till Cypern, därefter till Egypten och nu är hon bosatt i USA sedan 1997.

Jag vet inte mycket om boken, men den ska handla om en tiger som rymmer från zoo och vandrar kring på Balkan. Huvudpersonen är dock en ung, kvinnlig läkare som arbetar i ett barnhem i det krigshärjade området. Måste erkänna att det var den bok bland de nominerade som jag lockades minst av, men den torde vara läsvärd då den vann.

Här kan du köpa tidigare prisade böcker. Det finns en hel del pärlor bland vinnarna helt klart. Även de böcker som fanns med på årets och förra årets korta lista går att köpa.

Färskt i pocket

En av förra årets absolut starkaste läsupplevelser var Fortfarande Alice av Lisa Genova (Bonnier Pocket) Jag led med Alice som slutar vara sig själv efter att hon drabbats av alzheimers och kanske gör min rädsla för att själv drabbas att boken talar så till mig.

Vinteräpplen av Josefin Sundström (Bonnier Pocket) handlar om överlevnad. Tre kvinnor i olika generationer porträtteras i denna gripande och välskrivna roman.

Även Inlåsta av Emma Donoghue (Pocketförlaget) handlar om att överleva. För Jack och hans mamma är Rummet hela världen. Ofattbart att människor kan vara så grymma att de låser in en ung kvinna och utnyttjar henne.

Du kan vinna Bara ett barn av Malin Persson Giolito (Pocketförlagethär, men även om du inte vinner tycker jag att du ska införskaffa denna starka roman om ett utsatt barn som många vill hjälpa, men trots det inte får till det.

Konsten av vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten (Månpocket) är en bok som speglar vår samtid på ett bra och ganska roligt sätt. Skratten fastnar dock i halsen många gånger.

Lite ungdomslitteratur kanske? Om du inte redan läst Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo (Rabén & Sjögren) ska du definitivt göra det. Det är en mycket bra bok om vänskap och kärlek.

Eller varför inte läsa brevromanen Emmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors (Pocketförlaget) där en yngre Emmy och en äldre dito skriver till varandra om livet. Mycket bra.

Idel kvinnor och då är det inte ens Internationella Kvinnodagen, utan faktiskt Världsbokdagen.

Får kvotera in en man då och ännu en ungdomsbok. I Tretton skäl varför av Jay Asher (Pocketförlaget) får vi lyssna till varför Hannah valt att ta livet till sig. Clay är den som lyssnar och funderar hur han kan ha orsakat det.

Jag slänger in två deckare också då Håkan Östlundhs två första deckare om Fredrik Boman nu kommer i ny upplaga på tisdag. Släke och Dykaren heter de och ges ut av Månpocket.

En lista att beta av

När Paperback Lover körde igång sin Orange Prize utmaning tänkte jag verkligen att jag skulle läsa de pristagare jag inte läst, då de alla lät mycket bra. Så blev det (självklart) inte. Fortfarande vill jag läsa dem. En diger lista att beta av.

När årets korta listan presenterats upptäckte jag flera nya namn jag vill stifta bekantskap med.

  • Emma Donoghue (Irland)Room; Picador; bok nr 7.
  • Aminatta Forna (Storbritannien/Sierra Leone)The Memory of Love; Bloomsbury; bok nr 2.
  • Emma Henderson (Storbritannien)Grace Williams Says it Loud; Sceptre; debutant.
  • Nicole Krauss (USA)Great House; Viking; bok nr 3.
  • Téa Obreht (Serbien/USA)The Tiger’s Wife; Weidenfeld & Nicolson; debutant
  • Kathleen Winter (Kanada)Annabel; Jonathan Cape; debutant

Jag har läst Room och gillade den mycket. Krauss har jag läst, men inte just den här boken. Emma Henderson har jag läst mycket gott om och jag är faktiskt rätt så nyfiken på de andra nominerade också.

Tematrio – Grisiga gubbar

Veckans tematrio hos Lyran handlar om grisiga gubbar och som genuspedagog utgår jag ifrån att det blir sura kärringar nästa vecka.

1. Det går liksom inte att bortse ifrån Nils Bjurman, advokaten som är Lisbeth Salanders förmyndare i Män som hatar kvinnor och ett riktigt praktsvin. Ett svin som får lära sig en rejäl läxa.

2. Svarte man i Inlåsta kvalar också in i kategorin riktiga praktsvin. Han håller Jack och hans mamma inlåsta i ett rum under många år. Riktigt ruskig gubbe och riktigt bra bok.

3. Haymitch i Suzanne Collins Hungerspelen och de två böcker som följer är ju egentligen på rätt sida och på många sätt en hjälte, men han beter sig utan tvekan som ett svin. Jag gillar dock att läsa honom och han väcker mina sympatier på ett sätt som de andra två svinen i trion definitivt inte gör.

Pärlor som utkom 2010

De tio bästa böckerna jag läst 2010 och de tio bästa böckerna som faktiskt utkom 2010 är två olika saker. Således kräver detta två listor. Vi börjar med årets böcker rent tidsmässigt.

  1. Ordet och färgerna av Helena Österlund.
  2. I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson.
  3. Lila hibiscus av Chimamanda Ngozi Adichie.
  4. Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones
  5. Bara ett barn av Malin Persson Giolito
  6. Fantomsmärtor av Barbara Voors
  7. Fortfarande Alice av Lisa Genova
  8. Kärlekens geografi av Nina Bouraoui
  9. Inlåsta av Emma Donoghue
  10. Vinteräpplen av Josefine Sundström

Utan inbördes ordning. Istället står de i den ordningen jag läste dem. Främst romaner, men också en diktsamling. Ingen deckare konstigt nog, men jag har läst bra sådana också. Ingen utkommen 2010 kvalar dock in här. Två ungdomsböcker tar plats och det skulle kunna vara ännu fler. Sonya Sones är kanske årets bästa upptäckt. Kanske får bli en lista på dem också. Många kvinnor helt klart. Det ska bli spännande och se hur fördelningen ser ut i år.

Gemensamt för dessa tio böcker är att de fyllde hela mitt liv under tiden jag läste dem. Jag tänkte på dem både under och efter läsningen och jag är säker på att de kommer att stanna kvar länge.

Vilka var dina guldkorn 2010?

Min röst gick till…

Ni har väl röstat på er favoritbok i Bokbloggarnas Litteraturpris? Min röst gick inte till Sofi Oksanen, som stod i fokus i DN:s artikel av den enkla anledningen att jag inte läst Utrensning ännu. Gick förbi ett gäng Pocketshoppar (Pocketshops?) idag och både i Göteborg och Stockholm var det fullt av Oksanen i skyltfönstren.

Vilken bok som fick min röst? Inlåsta av Emma Donoghue, som jag verkligen tyckte om. Tyckte att det var väldigt synd att min favorit Fortfarande Alice inte fanns med.

På tal om Pocketshop så hittade jag förresten flera gamla stämpelkort som tillsammans borde ge minst en bok. Finns det något bäst-före-datum på dem?

Nätsnurr en söndag

Visst hade det varit coolt att se sitt namn på ett bokomslag och jag är inte ensam om att tycka så då var tredje svensk när författardrömmar enligt en undersökning. Jag tror inte att jag har uthållighet nog att avsluta en bok, men det finns några börjor här och där på diverse usb-minnen. Någon gång kanske.

Böcker har tyvärr ett bäst-före-datum och Sven Olov Karlsson skriver i Expressen om hur böcker makuleras, dvs bränns upp och förstörs. Varför inte, som det ges exempel på i krönikan, ge bort böckerna istället för att elda upp dem. Själv tycker jag att det är vansinnigt tråkigt att bara de nya böckerna får uppmärksamhet, något som vi bokbloggare i många fall försöker råda bot på.

Inget fel på nya böcker dock. Svenska Dagbladet listar läsarnas favoritrecensioner i oktober och bland dem finns Inlåsta på plats två (som jag röstat på till Bokbloggarnas litteraturpris) och en recension där Magnus Eriksson ställer sig skeptisk till boken, som visserligen imponerar rent språkligt men, menar han, trivialiserar ondskan.

Men samtidigt ligger det något omoraliskt och spekulativt i hennes underförstådda anspråk att kunna förklara sina gestalter och även de reella människor som drabbats av det helvete hon beskriver. Det är som om hon ockuperar deras öden med sina tolkningsanspråk. Deras liv förtingligas och ondskan trivialiseras. Emma Donoghues anspråk på att kunna överblicka och förstå lidandet är stötande.

Jag tycker inte att Donoghue gör anspråk på att “kunna överblicka och förstå lidandet”. Hon berättar en historia, som har likheter med Fritz-fallet, men inte handlar om det. Det hon vill skildra, tänker jag,  är hur annorlunda vår värld är för den som inte upplevt den och hur en absurd värld, som den i Rummet, konstigt nog går att överleva i. Ibland diskuteras det om man som författare kan förstå något man inte upplevt och att de som inte gjort det inte ens ska försöka skildra det. Då försvinner ju hela meningen med skönlitteratur och världen skulle översköljas av mer eller mindre dåliga biografier, memoarer och BOATS.

Jag tänker ofta att jag ska läsa fler biografier och skrev om det förra veckan. En biografi jag inte tog upp då, men definitivt kan tänka mig att läsa är Stephen Frys som ligger i topp på alla möjliga listor i Storbritannien. Jag älskar verkligen Stephen Fry!

Magnus William-Olsson skriver intressant om svårigheten att översätta poesi och använder Emily Dickinson som exempel. Han skriver också om greppet att publicera dikter på originalspråk sida vid sida med den svenska översättningen, som han menar gör att översättningar ännu lättare framstår som dåliga. För mig kan detta format fungera som ett stöd i läsningen och jag gillar det därför. Annars föredrar jag att läsa lyrik på originalspråk när så är möjligt.

I veckan kom One day av David Nicholls på svenska och heter då logiskt nog En dag. Hade gärna firat med Pia och alla andra i torsdags, men det är lite långt till Stockholm. Kanske dags för oss bokbloggare i väst att dra ihop någon trevlig träff?

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: