Josephine Bornebusch

Harmonica

När två stora favoriter gör tv-serie ihop är det självklart att jag tittar. Manuset till Harmonica är skrivet av Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch som också spelar huvudrollerna och Bornebusch har dessutom regisserat. I fem avsnitt får vi lära känna Harry och Monica som tidigare rest världen runt med succébandet Harmonica. Nu har Monicas bror och bandets manager Tomas, fantastiskt spelad av Eric Ericson, bestämt att det är dags för en återförening och en ny turné. Harry är inte alls sugen, men Monica står på sig och menar att musiken är precis vad de behöver för att skaka liv i sitt avsomnade äktenskap. I den nyinköpta och rätt skruttiga folkabussen ska också Lisa och Tobbe få plats och deras äktenskap är int4 avsomnat, det är över sedan länge och de tål knappt att se varandra. Förutsättningarna är inte de bästa och dessutom är det rena skitställen som Tomas bokat spelningar på. Harry vill spela nya låtar, men publiken vill bara höra den gamla megahiten Champagne, vilket leder till en konflikt då Harry vägrar och Monica menar att de självklart ska ge publiken det de vill ha.

Parallellt med den nya turnén med ett trött band får vi i återblickar se hur det var förr, när paren älskade varandra, publiken jublade och alla älskade Champagne. När livet lekte och allt var rosenskimrande och underbart. Innan något hände som förändrade allt. Nu finns bara tröttheten kvar. Några föredettingar en bit över 40 som försöker leka rockstjärnor utan att lyckas. Den enda som har sin strålglans kvar är Monica och en brittisk skivbolagsperson tar kontakt med Tomas för att få skriva kontrakt med henne som soloartist. En ny karriär är självklart en stor möjlighet, men risken är att det också är slutet på Harmonica och kanske Monicas och Harrys äktenskap.

Det är skickliga skådespelare som Bornebusch lockat till serien och förutom att hon och Jonas Karlsson är fantastiska som det numera stukade paret imponeras jag av Eric Ericsons totala fysiska förvandling och Dag Malmbergs fina porträtt av Harrys pappa. Lisa och Tobbe spelas av Nina Zanjani och Jörgen Thorson som båda gör ett bra jobb. Zanjani såg jag senast i Kärlek skonar ingen på GöteborgsOperan och där var även Lisette Pagler och Sofia Pekkari med. I Harmonica spelar de Tomas fru Maggi och Gina som i flera avsnitt är ett mysterium. I de fem avsnitten får vi pusselbit efter pusselbit och det dröjer ganska länge innan vi får veta varför Harmonica slutade spela för många år sedan och varför Tomas behöver pengar och därför drar ihop en ny turné. Snyggt manus, riktigt bra skådespelare och dessutom svängig musik är vad vi bjuds på i denna lite för korta, men sevärda tv-serie. Jag hade gärna sett mer, men samtidigt är det väl avvägt och faktiskt ganska färdigt när tonerna av sista låten ljuder ut.


Om tv-serien

Harmonica av Josphine Bornebusch (manus och regi) och Jonas Karlsson (manus), Viaplay, (2022), 1 säsong med 5 avsnitt

Just nu i mars 2022

Ny månad och lördag, vilket betyder att det är dags för Just nu, en koll på vad som händer kulturellt i livet i detta nu. Vi körde det första lördagen i månaden när Kulturkollo fanns och fortsätter även därefter.

Just nu läser jag flera böcker, men fokus är på Apples never fall av Liane Moriarty, som är helt okej. I helgen är planen också att påbörja mitt signerade exemplar av I mina händer av Malin Persson Giolito. Efterlängtad läsning. Igår fick jag förresten äran att vara med på ett hörn i programmet Sverige! där Malin Persson Giolito var stjärnan.

Just nu tittar jag på Harmonica av och med Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch. Ganska charmig. Sedan ser jag också senaste säsongen av Masterchef Australia, ett ytterst sympatiskt program.

Just nu lyssnar jag på P1. Det finns ingenting som public service när världen står i lågor. Ett av nyorden 2021 var domedagsscrolla och det är vad jag gör just nu. Mycket elände blir det och att fokusera på livet i övrigt är svårt.

Just nu längtar jag efter växthussäsongen. Planen i helgen är att (lite sent) få tomatfrön i jorden.

Vad gör du just nu? Skriv gärna ett svar och kika in hos Anna, Helena och Ulrica för att se vad de gör.

Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

Orca — en film om livet just nu

Förra året köpte jag en femårsdagbok som jag försökt att skriva varje dag i. Förra veckan kom jag ikapp mig själv och läste om presskonferensen då regeringen berättade att gymnasieskolorna skulle stängas. Vi hade knappt en dag att ställa om till distansundervisning och på eftermiddagen fick jag veta att jag dagen efter klockan 8.30 skulle utbilda kollegorna i Classroom och Google Meet. Det senare var helt nytt för mig. Ett år senare är det en del av vår ganska tråkiga och distanserade vardag.

Josephine Bornebuschs film Orca utspelar sig i början av pandemin som vi fortfarande lever mitt i. Vi får möta ett antal människor i Stockholm, som till största del kommunicerar via videosamtal. Bornebusch spelar småbarnsmamman Matilda som flyr man och barn och tar in på hotell några kvarter hemifrån. Hon säger att hon är på jobbresa, men sanningen är att hon vill fly sitt liv. Hemma väntar John, spelad av Erik Johansson och barnen som hon självklart älskar, men är så vansinnigt trött på. Det här är bara en av många förbjudna känslor som får ta plats i Orca och jag är glad över att de får göra det. Matildas syster Vida (Vera Vitali) är influencer och systrarna verkar på ytan vara väldigt olika. Vi får också träffa deras pappa, först som psykolog åt en kvinna som jobbar som agent åt skådespelare men sedan som en pappa som flytt. Flykt är på många sätt ett genomgående tema och något som är lätt att fly in i i är datorn.

Orca spelades in på ett smittsäkert sätt med olika skådespelare, ibland hemma hos dem. En stor del av skådespeleriet tar plats på datorskärmen i olika samtal mellan skådespelarna och det hela har klippts ihop i efterhand. Videosamtalen berör. Närheten och avståndet på samma gång som blir så tydligt när en karaktär försöker trösta en annan och säger “Jag vet, du är där och jag är här”. Så som vi levt det senaste året. Långt borta ifrån varandra allt för mycket. Tekniken kan föra oss närmare varandra, men det där avståndet kan aldrig överbryggas.

Egentligen är det för tidigt för mig att se filmer och tv-serier om covid-19, men Orca handlar inte bara om avstånden som pandemin skapar, utan om så mycket mer. Så mycket får plats i samtalen mellan karaktärerna och trots att de är många bryr jag mig om dem allihop. Fantastiska skådespelarinsatser från gamla rävar som Marie Göranzon och Peter Andersson och nya stjärnskott som Alba August och Gustav Lind. Det är en fin film som berör och jag är glad att jag såg den. Trots all svärta väcker den en hel del hopp och hopp är det vi kanske behöver mest av allt just nu.

 

Älska mig säsong 2

Första säsongen av Josephine Bornebuschs tv-serie Älska mig, där hon själv spelar huvudrollen, var absolut magisk. Förväntningarna var därför på topp inför säsong två. Lite besviken var jag på att det även denna gång blev en säsong bestående av 6 avsnitt, men efter att ha sett dem står det klart att det är sex bra avsnitt och att slutet öppnar för en tredje säsong.

När säsong två börjar har Clara och Peter försökt att få barn ett tag utan resultat. Pappa Sten är lyckligt gift, men vågar inte riktigt lita på sin fru Anita. Han säljer trots det huset och bestämmer sig för att investera delar av vinsten i Anitas hus. Lillebror Aron är pappa på deltid till Lola och lyckligt kär i sin vän och numera flickvän Jenny. Förutom dessa tre förhållanden får vi följa Claras vän och kollega Sascha, som börjar bli osäker på sitt äktenskap. Det äktenskap som Clara haft som modell för världens mest perfekta sådana.

På ett sätt är säsong 2 svartare än säsong 1, men fortfarande handlar det om att beskriva livet som det är i alla sina upp- och nedgångar. Samtidigt bjuder de nya avsnitten också på en del hopp och framför allt är de djupt mänskliga. Jag tycker så mycket om att följa Clara och Peter, men mest växte nog Sten i den här säsongen. Johan Ulveson gjorde en fantastisk rollprestation redan i första säsongen, men nu blir hans karaktär än mer komplex.

Egentligen är det konstigt att vi inte delar ut tv-priset i Sverige. Om vi hade gjort det skulle Älska mig ha vunnit en rad priser. Det verkar också bli en tredje säsong. I alla fall säger Josephine Bornebusch att hon har tredje säsongen klar i huvudet, då tanken hela tiden varit att det skulle bli en trilogi. Ja tack, säger jag. Och gärna snart.

Veckans kulturfråga v. 38 2020

Regn och höstrusk är något vi får stå ut med den närmaste tiden och då passar det perfekt att titta på en bra tv-serie. Jag önskar mig därför tips på bra och sevärda tv-serier, gärna någon som har premiär i höst.

Vilken tv-serie planerar du att se i höst?

 

Som vanligt kan jag inte följa mina egna regler, utan har valt två serier. En som är helt ny och har premiär snart och en vars andra säsong släpps i dagarna.

Ratched är tv-serien om nurse Ratched från Gökboet. Det utspelar sig 1947 och vi får veta hur hon blir den där rätt läskiga sjuksköterskan som inte verkar bry sig det minsta om sina patienter. Första säsongen har snart premiär på Netflix.

Älska mig var en av de bästa serier jag såg förra året och nu kommer andra säsongen på viaplay. Tv-serien är skapad av Josephine Bornebusch som också spelar huvudrollen. Tyvärr är det lika få avsnitt den här säsongen som förra och bara två av de sex avsnitten har hittills släppts. När alla finns på plats ska jag njuta av dem.

 

Nu är det din tur att besvara frågan. Är du mest sugen på att se en ny serie i höst, eller satsar du på någon gammal favorit? Skriv ditt svar i en kommentar, på din blogg eller sociala medier. Lämna gärna en länk så att jag och andra kan ta del av ditt inlägg.

Älska mig

Älska mig är tv-serien som skapats av Josephine Bornebusch, som också spelar huvudrollen och vars första säsong finns att se på viaplay. I sex avsnitt får vi lära känna Clara, överläkare på förlossningen och på ytan ganska lyckad. Längst inne är hon dock både ledsen och ensam och framför allt sjukt trött på att dejta. Bästa vännen och kollegan Sasha, spelad av fantastiska Nina Zanjani, lever ett kaotiskt småbarnsliv och även om det kanske inte riktigt är vad Clara vill, så vill hon i alla fall inte vara ensam. När Clara går för att köpa lösgodis en kväll möter hon Peter som visar sig bo i uppgången bredvid. Han är irriterande hälsosam, väldigt snygg och definitivt för ung för henne. Dessutom är han fotomodell och det har Clara svårt att acceptera. Trots detta är det svårt att sluta tänka på honom.

När hennes föräldrar firar 40-årig bröllopsdag är Clara och hennes lillebror Aron självklart med. Pappa Sten har köpt en lyxig resa till sin fru Kersti och hoppas att det ska väcka deras äktenskap, som ganska naturligt inte varit sig likt efter att Kersti skadats svårt i en bilolycka. När hon snart efter bröllopsdagen hastigt dör förändras allt för resten av familjen. Aron, som fortfarande bor hemma och som dessutom var moderns favorit, är den som verkar sörja mest. Clara undrar mest varför hennes mor aldrig älskat henne och även om Sten bryter ihop lyckas han faktiskt fortsätta leva.

Älska mig handlar om just kärlek. Om att hitta den rätta, inse när kärleken tagit slut och om att våga gå vidare när någon försvinner. Det är sex fantastiska avsnitt med strålande skådespelarinsatser av alla, men kanske mest av allt Johan Ulveson som Sten, Sverrir Gudnason som Peter och så Josephine Bornebusch då. Jag är nästan kär i henne, samtidigt som jag verkligen känner igen mig i hennes karaktär och inser att vi båda nog är rätt tuffa att leva med. En ny och trevlig bekantskap är Gustav Lindh som spelar Claras bror Aron. Redan nu är det klart att det blir en säsong till av Älska mig och att den släpps under nästan år. Tyvärr verkar även den bestå av endast 6 avsnitt och det är verkligen för få. Det här är nämligen en av de bästa svenska serier jag sett någonsin. Missa inte!

 

Bild: Viaplay

 

 

En suverän trio

Det går fortfarande att lyssna på årets sommarpratare i full version med all musik kvar, men också som podversioner om man föredrar att inte höra musiken. I vissa program kan det vara en fördel, om värden är intressant att lyssna till, men har en musiksmak som inte funkar alls.

De senaste dagarna har jag lyssnat på fyra sommarprogram. Tre som jag verkligen rekommenderar och ett fjärde som var lite småtrevligt, men inte riktigt min grej. Christina Lampe-Önnerud är batteriuppfinnare och visst var det fascinerande att lyssna på någon som har ett sådant brinnande intresse för något som är viktigt, revolutionerande till och med, men som jag inte vet någonting om. Det räckte dock inte hela vägen fram för mig. Dessutom spelades en del experimentell jazz som gjorde mig helt vansinnig.

Därefter lyssnade jag på Daniel Sjölins program och fick en smärre chock. Vad arg han lät, vad hade hänt med den trevlige Babel-Daniel? Vi får möta en arg, litteraturhatande gubbstrutt som är Sjölins andra jag, eller i alla fall var det. Ett program om ansikten och hur de påverkar oss. Varför vår irritation gentemot Carola säger mer om oss själva än om henne (här kände jag mig lite träffad), varför Ian och Bert lyckades värva så många och varför Sverigedemokraterna faktiskt är ett parti som vill bevara det traditionellt svenska. Här måste jag passa på att ge ett boktips. Om du inte läst Lasermannen av Gellert Tamas så ska du göra det bums. Det är en historia om ett politiskt läge i Sverige som vi helst vill förtränga.

Anja Persson bjöd på ett personligt och gripande program om kärlek och det svåra i att våga visa den för andra. Först förstod jag inte varför det varit så svårt, men under programmet blir det mer och mer tydligt. Jag lyssnade med ett leende på läpparna och ibland en tår i ögonvrån. Dessutom blev det tydligt att Anja Persson lyssnar på musik på samma sätt som jag, då texterna väldigt ofta var mycket talande. Ett fint program.

Det program som berört mig allra mest är nog ändå Klara Zimmergrens. Själv tillhör jag de bortskämda som aldrig behövt gråta åt att mensen kommit, snarare har jag några gånger känt rädslan då den inte kommit. Två barn på lika många försök och den andra gången var det snarare ett misstag än ett försök. Då hade jag en bebis på sju månader och grät över det positiva gravtestet. För Zimmergren och många andra har det inte varit så. Långt ifrån. Hennes längtan efter barn och sorgen över att det aldrig blev något är smärtsam att höra om. Samtidigt lyckas hon bjuda på ett sommarprogram som inte alls är nattsvart utan ärligt, dräpande och många gånger faktiskt också brutalt roligt. Det jag tar med mig konkret är att aldrig fråga någon kvinna i 40-årsåldern om hon har barn. Har hon det kommer du att få veta det inom några minuter ändå och kanske se ett foto eller två. Om hon inte har det är hon säkert glad att slippa frågan.

Idag skiner solen. Dags för en promenad med ännu ett program i lurarna. Jag ska också rösta på vem av de tidigare värdarna jag vill höra igen som en av årets vintervärdar. Jag skulle gärna lyssna på Özz Nujen, Josephine Bornebusch eller kanske Barbro Hedvall. Jag får botanisera lite i arkivet. Vem vill du höra?

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: