Josephine Bornebusch

Älska mig

Älska mig är tv-serien som skapats av Josephine Bornebusch, som också spelar huvudrollen och vars första säsong finns att se på viaplay. I sex avsnitt får vi lära känna Clara, överläkare på förlossningen och på ytan ganska lyckad. Längst inne är hon dock både ledsen och ensam och framför allt sjukt trött på att dejta. Bästa vännen och kollegan Sasha, spelad av fantastiska Nina Zanjani, lever ett kaotiskt småbarnsliv och även om det kanske inte riktigt är vad Clara vill, så vill hon i alla fall inte vara ensam. När Clara går för att köpa lösgodis en kväll möter hon Peter som visar sig bo i uppgången bredvid. Han är irriterande hälsosam, väldigt snygg och definitivt för ung för henne. Dessutom är han fotomodell och det har Clara svårt att acceptera. Trots detta är det svårt att sluta tänka på honom.

När hennes föräldrar firar 40-årig bröllopsdag är Clara och hennes lillebror Aron självklart med. Pappa Sten har köpt en lyxig resa till sin fru Kersti och hoppas att det ska väcka deras äktenskap, som ganska naturligt inte varit sig likt efter att Kersti skadats svårt i en bilolycka. När hon snart efter bröllopsdagen hastigt dör förändras allt för resten av familjen. Aron, som fortfarande bor hemma och som dessutom var moderns favorit, är den som verkar sörja mest. Clara undrar mest varför hennes mor aldrig älskat henne och även om Sten bryter ihop lyckas han faktiskt fortsätta leva.

Älska mig handlar om just kärlek. Om att hitta den rätta, inse när kärleken tagit slut och om att våga gå vidare när någon försvinner. Det är sex fantastiska avsnitt med strålande skådespelarinsatser av alla, men kanske mest av allt Johan Ulveson som Sten, Sverrir Gudnason som Peter och så Josephine Bornebusch då. Jag är nästan kär i henne, samtidigt som jag verkligen känner igen mig i hennes karaktär och inser att vi båda nog är rätt tuffa att leva med. En ny och trevlig bekantskap är Gustav Lindh som spelar Claras bror Aron. Redan nu är det klart att det blir en säsong till av Älska mig och att den släpps under nästan år. Tyvärr verkar även den bestå av endast 6 avsnitt och det är verkligen för få. Det här är nämligen en av de bästa svenska serier jag sett någonsin. Missa inte!

 

Bild: Viaplay

 

 

En suverän trio

Det går fortfarande att lyssna på årets sommarpratare i full version med all musik kvar, men också som podversioner om man föredrar att inte höra musiken. I vissa program kan det vara en fördel, om värden är intressant att lyssna till, men har en musiksmak som inte funkar alls.

De senaste dagarna har jag lyssnat på fyra sommarprogram. Tre som jag verkligen rekommenderar och ett fjärde som var lite småtrevligt, men inte riktigt min grej. Christina Lampe-Önnerud är batteriuppfinnare och visst var det fascinerande att lyssna på någon som har ett sådant brinnande intresse för något som är viktigt, revolutionerande till och med, men som jag inte vet någonting om. Det räckte dock inte hela vägen fram för mig. Dessutom spelades en del experimentell jazz som gjorde mig helt vansinnig.

Därefter lyssnade jag på Daniel Sjölins program och fick en smärre chock. Vad arg han lät, vad hade hänt med den trevlige Babel-Daniel? Vi får möta en arg, litteraturhatande gubbstrutt som är Sjölins andra jag, eller i alla fall var det. Ett program om ansikten och hur de påverkar oss. Varför vår irritation gentemot Carola säger mer om oss själva än om henne (här kände jag mig lite träffad), varför Ian och Bert lyckades värva så många och varför Sverigedemokraterna faktiskt är ett parti som vill bevara det traditionellt svenska. Här måste jag passa på att ge ett boktips. Om du inte läst Lasermannen av Gellert Tamas så ska du göra det bums. Det är en historia om ett politiskt läge i Sverige som vi helst vill förtränga.

Anja Persson bjöd på ett personligt och gripande program om kärlek och det svåra i att våga visa den för andra. Först förstod jag inte varför det varit så svårt, men under programmet blir det mer och mer tydligt. Jag lyssnade med ett leende på läpparna och ibland en tår i ögonvrån. Dessutom blev det tydligt att Anja Persson lyssnar på musik på samma sätt som jag, då texterna väldigt ofta var mycket talande. Ett fint program.

Det program som berört mig allra mest är nog ändå Klara Zimmergrens. Själv tillhör jag de bortskämda som aldrig behövt gråta åt att mensen kommit, snarare har jag några gånger känt rädslan då den inte kommit. Två barn på lika många försök och den andra gången var det snarare ett misstag än ett försök. Då hade jag en bebis på sju månader och grät över det positiva gravtestet. För Zimmergren och många andra har det inte varit så. Långt ifrån. Hennes längtan efter barn och sorgen över att det aldrig blev något är smärtsam att höra om. Samtidigt lyckas hon bjuda på ett sommarprogram som inte alls är nattsvart utan ärligt, dräpande och många gånger faktiskt också brutalt roligt. Det jag tar med mig konkret är att aldrig fråga någon kvinna i 40-årsåldern om hon har barn. Har hon det kommer du att få veta det inom några minuter ändå och kanske se ett foto eller två. Om hon inte har det är hon säkert glad att slippa frågan.

Idag skiner solen. Dags för en promenad med ännu ett program i lurarna. Jag ska också rösta på vem av de tidigare värdarna jag vill höra igen som en av årets vintervärdar. Jag skulle gärna lyssna på Özz Nujen, Josephine Bornebusch eller kanske Barbro Hedvall. Jag får botanisera lite i arkivet. Vem vill du höra?

 

 

%d bloggare gillar detta: