dennadagenbok

Dödsmärk — obehaglig historia av Peter James

Jag följer mitt läslustsrecept och har fastnat på deckardelen. Nu har jag äntligen också läst den deckare jag lade till i mitt recept, nämligen Dödsmärkt av Peter James.  I bok nummer 11 om Roy Grace får vi läsa om den kanske obehagligaste mördaren hittills. Hen kidnappar kvinnor, alla unga och med långt, brunt hår.

Logan Somerville pratar med sin pojkvän i telefonen, när hon berättar att hon ser en man i parkeringsgaraget. Hon skriker till och samtalet bryts. Samtidigt hittas 30 år gamla kvarlevor av en mördad, ung kvinna. Vi anar ett samband och snart gör även poliserna det. Kanske är det lite väl tillrättalagt, men snyggt likafullt.

Mordfallen i all ära, men i den här boken är det verkligen polisernas privatliv som är viktigast. Roy Grace och hans nyblivna fru Claire ska flytta till ett nytt hus utanför stan, hon är sönderstressad och han bara jobbar.

När det gäller Graces före detta fru Sally jobbar Peter James långsamt. Hon finns på ett sjukhus i Brighton och Grace besöker henne utan att känna sig säker på att det verkligen är Sally. Han får veta hennes tyska namn och visst har han en känsla av att det skulle kunna vara Sally, men mer händer inte i den här boken.

Skickligt av James att lyckas hålla kvar intresset och kvaliteten i en så här lång serie. I höst kommer bok 12 Älska dig till döds på svenska, men jag har redan införskaffat den på engelska för att kunna läsa vidare snarast.

Mödrarnas söndag

Jag borde ge upp det här med ljudböcker. Visst är Julia Dufvenius en bra uppläsare, men jag har en känsla av att jag hade gillat Mödrarnas söndag av Graham Swift bättre om jag läst den. Inte för att jag inte uppskattade den i öronen, för det gjorde jag, men då Swift imponerar genom språket snarare än innehållet är jag rädd att detaljerna gick förlorade.

Mödrarnas söndag utspelar sig 30 mars 1924 under den söndag då tjänstefolket traditionellt fick ledigt för att hälsa på sina mödrar. Jane Fairchild arbetar på familjen Nivens gods och får ledigt även hon, trots att hon inte har någon mor. Den föräldralösa flickan tillbringar istället dagen med sin älskare Paul, som är son till granngodsets ägare. Deras förhållande är självklart hemligt och Paul ska efter deras möte träffa sin fästmö för att äta lunch. Att gifta sig med en föräldralös tjänsteflicka hade självklart varit otänkbart.

Att Jane tar sig från familjen Niven ut i världen står klart. Vi får i framåtblickar veta en del om hennes liv. Hur hon lever i 70 år till, blir en framgångsrik författare och fortfarande minns den där söndagen för länge sedan. Det är snyggt skrivet och så detaljrik att det som hände då levandegörs och fastnar inte bara hos Jane, utan också hos mig. Det är hennes minnen, inneslutna i henne och vad vet jag, kanske också förändrade. Ändå verkar det som att hon lagt varenda liten detalj på minnet. Lakanet, pajen, boken av Conrad och så telefonen som ringde.

Det är något speciellt med Graham Swifts roman som gör att jag kommer att minnas den länge. Egentligen är den nästan för snygg, men jag kan inte låta bli att imponeras. Någon gång ska jag läsa om den “på riktigt” för att riktigt kunna uppleva författarens hantverk.

Flicka möter pojke

Det var länge sedan jag läste något av Ali Smith och när nu Flicka möter pojke släppts i nyutgåva i pocket var det ett bra tillfälle att äntligen läsa den. Boken publicerades 2007 (på svenska första gången 2008) och var en del i Canogate Myth Series. Den myt Smith baserar Flicka möter pojke på är den om Iphis i Ovidius Metamorfoser. Hon var flickan som uppfostrades till pojke och sedan blev kär i en flicka. Just leken med könstillhörighet går som en röd tråd genom Flicka möter pojke.

Boken börjar med att en farfar berättar historier för sina barnbarn om hur det var när han var en liten flicka. En av barnbarnen ifrågasätter att han varit en flicka, men han envisas och hävdar att det var så. Senare får vi följa en kärlekshistoria som också den innehåller könsöverskridande element. Vem som egentligen är vad får vi egentligen inte veta och det spelar absolut ingen roll.

Ali Smith skriver på ett fantastiskt behagligt sätt, så snyggt, precist och sparsmakat. Tankarna går till författare som Jeanette Winterson och Virginia Woolf. Den här gången ska jag se till att jag inte tappar bort henne.

Ugglan dödar bara om natten

Om man läser en bra deckare och det finns en till i samma serie ute är det självklart bäst att bara fortsätta läsa. Så gjorde jag med Samuel Bjørks serie. Så fort jag läst sista sidan i Det hänger en ängel ensam i skogen började jag på Ugglan dödar bara om natten. Mest för att jag inte var redo att släppa Munch och hans team.

I andra boken hittas liket av en ung flicka i skogen. Runt henne ligger fjädrar som ser ut att komma från en uggla. I centrum av handlingen står ett hem för ungdomar i centrum. Ungdomar som inte har någon annan och/eller som behöver en lugn plats att bo på och en hackare som hittar märkliga saker på det mörka nätet. I Munchs team finns en mer laglig hackare, Gabriel Mørk, som i den här boken blev en riktig favorit.

Även Samuel Bjørks andra bok är riktigt bra. Jag blev inte lika knockad som av debutdeckaren, till och med lite irriterad på vissa saker, men jag står fast vid att jag fått en ny deckarfavorit. Nu hoppas jag att Bjørk återvänder till Munch, Krüger, Mørk och de andra riktigt snart.

Det hänger en ängel ensam i skogen

Jag har fått en ny deckarfavorit. Samuel Bjørks första bok om Mia Krüger och Holger Munch som har den vackra titeln Det hänger en ängel ensam i skogen är nämligen vansinnigt bra. Faktiskt den bästa deckare jag läst på mycket länge (och då har jag ändå läst bra deckare i år) och definitivt den mest obehagliga.

Holger Munch är en ganska klassisk, medelålders poliskommissarie. Bitter, frånskild, överviktig och ohälsosam. Samtidigt är han väldigt speciell och minst lika trevlig. Han leder en specialgrupp inom Oslopolisen och när en mördad flicka hittas upphängd i ett träd behöver han all hjälp han kan få. Det är därför han söker upp sin gamla kollega Mia Krüger, arg, bitter, ångestfylld missbrukare, som självklart är en galet skicklig mordutredare. Ja, visst låter det stereotypt och tråkigt? Det är det inte.

Samuel Bjørk är pseudonymen för den norske författaren och musikern Frode Sander Øien. En styck begåvad författare som lyckats skriva en riktigt bra deckare. Klassisk på många vis, men ändå helt unik. Det är skickligt gjort. Om du inte är allt för lättskrämd tycker jag definitivt att du ska läsa Det hänger en ängel ensam i skogen. Inte om du har allt för små barn dock, det hade inte jag klarat.

Vi ses i Disneyland

Emma befinner sig mitt i livet. Hon är gift, har små barn och en karriär att underhålla. På jobbet är hon engagerad i ett filmprojekt om en före detta prostituerad och kanske har hon lite för lite fokus på familjelivet. I alla fall verkar hennes man Andreas känna sig åsidosatt och de glider ifrån varandra mer och mer. När Emma börjar misstänka att hon är sjuk är det inte till honom hon vänder sig, utan till sin före detta Preben.

Vi ses i Disneyland är Erika Scotts debutroman, men hon har jobbat som reporter och är van skribent. Det märks att Scott är van vid att skriva och till viss del märks även journalistbakgrunden. Språket är enkelt, tydligt och funktionellt, vilket gör boken lättläst, men kanske inte så gripande. Jag hade önskat att vissa trådar skurits bort och att fokus istället lagts på några delar av historien. Delen från Emmas jobb hade räckt till en hel roman, liksom hennes sjukdom och äktenskapsproblem. Nu blir det lite av mycket och det gör att jag inte blir så känslomässigt berörd som jag hade kunnat vara. Det är inte det att Scott inte syr ihop alla trådar, för det gör hon på ett skickligt sätt. Det blir dock lite för snyggt och konstaterande för min smak.

Memorys öde är gripande

Äntligen fick jag så läst Memorys bok av Petina Gappah, en bok jag påbörjade i slutet av terminen, men inte var alert nog att uppskatta. När stressen lagt sig och hjärnan börjat vakna till liv läste jag om den från början och det är jag väldigt glad för. Memorys öde berörde mig mycket.

Gappah tar oss med till ett kvinnofängelse i Harare, Zimbabwe, där albinoflickan Memory väntar på sin död. Hon är den enda fången som dömts till livsstraff och orsaken är att hon mördat den vite mannen Lloys Hendricks, som tagit hand om henne sedan hon var liten. Vi förstår snart att Memory är en bildad flicka och att någonting väldigt hemskt måste ha hänt för att hon skulle vara kapabel att döda någon.

Parallellt med beskrivningar av livet i fängelset får vi ta del av Memorys liv. Hon skriver själv ner sin historia i en skrivbok som någon gett henne. Det gör att jag ibland tänker på Elin Boardys Mary Jones historia, trots att Memory befinner sig i det nutida Zimbabwe. Berättelsen är inte kronologisk, utan hon skriver det hon kommer att tänka på. Till slut får vi ändå veta allt, en ledtråd i taget.

Jag är oroligt imponerad av Petinah Gappahs romanbygge, som är riktigt skickligt komponerat. Genom att berätta om Memory ger hon oss också historien om ett land som har en minst sagt komplicerad historia och även en komplicerad nutid. Memorys bok är en av de bästa böcker jag läst i år och kommer säkerligen att finnas med på listan då jag summerar 2017 års bästa läsningen. Vilken tur att jag gav den en ny chans.

Skymningsflickan

I Skymningsflickan låter Katarina Wennstam oss återse Shirin Sundin (som separerat och ska byta efternamn) och Charlotta Lugn (som också separerat och är sjukskriven). Som vanligt handlar det om brott om kvinnor och denna gång faktiskt om tonåringar. I en lägenhet i samma hus som Charlotta bor störs grannarna av en kvinnas skrik. Det låter inte som att någon skadar henne, snarare verkar hon uttrycka sin ångest. När en av grannarna en dag blir så frustrerad av han slår sönder dörren till flickans lägenhet träffas hon och Charlotta för första gången. Det visar sig att flickan, som heter Molly har blivit utsatt för en massa hemskheter.

Bokens andra fall är ett bombhot mot en gymnasieskola och ett mord på samma skola. Mycket kretsar alltså kring ungdomar och deras utsatthet. Som vanligt är Wennstam relevant och aktuell. Jag gillar också hur hon kopplar fallen i boken bakåt till andra fall i andra böcker. Kanske är Skymningsflickan inte den bästa boken i serien, men Wennstams lägstanivå är väldigt hög och jag rekommenderar dig att läsa hela serien, inklusive denna bok. I augusti kommer Gänget, nästa bok i serien och jag ser fram emot att få läsa mer om Charlotta Lugn och Shirin Sundin, som nu tagit sin mammas flicknamn Nouri.

 

Skuggorna

Skuggorna är en av de bättre av Katarina Wennstams böcker om Shirin Sundin, som nu separerat och bor själv i Gamla stan. Som vanligt står brott mot kvinnor i centrum och den här gången drar en liga runt i Stockholm och hämnas brott. De följer talionsprincipen och ger sina offer precis de skador som de åsamkat sina egna offer. De är män som hatar kvinnor och nu ska de straffas för det de utsatt andra för. Ett blått öga för ett blått öga, en bruten arm för en bruten arm. Att ta lagen i egna händer är självklart inte okej och Charlotta Lugn leder sökandet efter dem.

Om Shirins liv lugnat ner sig är Charlottas fortfarande rörigt. Hon är gift, men förhållandet knakar i fogarna. Vi får som läsare följa de två kvinnornas liv lagom mycket, men fokus ligger på brottet. Det är ett moraliskt intressant fall och även om det ligan gör är solklart fel, stämmer det att våldsbrott mot kvinnor sällan straffas på det sätt man skulle önska. Wennstam är lysande när hon i deckarens form kämpar för kvinnors rättigheter. Det gör Skuggorna till en både väldigt spännande och väldigt viktig bok. Jag rekommenderar verkligen serien om Shirin Sundin och Charlotta Lugn.

What Alice forgot

Alice och Nick väntar sitt första barn och de är otroligt lyckliga. Självklart tänker de att de ska vara precis så lyckliga hela sitt liv. När tio år har gått och de blivit trebarnsföräldrar ser livet lite annorlunda ut. De har separerat och gillar inte varandra alls. Faktiskt verkar de ha glömt bort hur lyckliga de en gång var.

Så ramlar Alice på gymmet och slår i huvudet. Hon blir medvetslös och när hon vaknar upp har hon glömt de senaste tio åren. Hon har glömt bort att hon har tre barn och hon har helt glömt bort den person hon blivit. Dessutom har hon ingen aning om att Nick och hon inte längre är tillsammans. När Alice vaknar tror hon fortfarande att hon är gravid med sitt första barn och att hon är lycklig tillsammans med Nick. Trots att hon ganska snart inser att åren har gått har hon otroligt svårt att förstå att kärleken inte finns kvar. Självklart älskar hon Nick, hur skulle hon kunnat sluta göra det. Hon har också glömt sin bästa vän Gina, vars namn hela tiden dyker upp. För tio år sedan kände de inte varandra och nu verkar hon ha påverkat hela Alices liv.

What Alice forgot är en av Liane Moriartys absolut bästa böcker av de jag läst. Utan några som helst pekpinnar visar hon hur mycket livet förändras och hur lätt det är att förstöra något som faktiskt är bra. Vardagen ställer till det helt klart och även de som en gång älskade varandra kan glömma bort hur det kändes. Om man fick en chans att spola tillbaka och börja om hade valen kanske blivit annorlunda.

För tio år sedan hade vi två små ungar, en som kröp omkring på gränsmattan och en som skulle fylla två. Jag var trött som satan, men faktiskt var vi bättre på att göra saker tillsammans bara vi två vuxna. Det behöver vi göra mer. Jag skulle inte säga att livet var bättre då, men det var annorlunda. Det är dock intressant att tänka tillbaka ibland och fundera över saker som förändrats till det bättre och även det som förändrats till det sämre.

%d bloggare gillar detta: