Dag: 1 november, 2010

Att recensera ungdomsböcker

Via Johanna hittade jag länken till en debattartikel som hon och några andra författare skrivit angående en grupprecension av fem ungdomsböcker. Fem, enligt recensenten, väldigt lika ungdomsböcker.

Kanske är det en slump, kanske är det symptomatiskt, att de alla spelar i samma desperata tonart och att flera av dem liknar varandra påtagligt.

Så vaga saker som “pojkars olyckliga kärlek och flickors kallsinnighet” eller två berättelser om två olika flickor, som på olika sätt råkat illa ut, en har skurit sig själv och den andra blivit utsatt för en gruppvåldtäkt, räknas som påtaglig likhet och författarna påpekar med riktighet att detta sätt att recensera inte skulle användas då det handlade om böcker för vuxna:

Johannes Anyuru, Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Anne Swärd och Jerker Virdborg har alla skrivit böcker som verkar handla om någon som är människa och är kär. Låt oss läsa ihop dem i en gemensam recension och fundera över vad de kunde ha gjort annorlunda. Låt oss tipsa dem om hur man undviker fel ämnen och ett förenklat språk. På sjuttiotalet skrev författarna om livet på LM ­Ericsson och i Vietnam. Ämnes­valen var mer äkta på den tiden, de här böckerna borde också handla om det.

Tydligen är språket detsamma också, då de flesta av författarna använder samma jargong, vilket exemplifieras med ett fåtal uttryck, samt ovanan att utesluta bestämd artikel och subjekt.

Avslutningsvis sågar Ulla Lundqvist svenska ungdomsböcker jäms med fotknölarna och rekommenderar istället läsarna att istället läsa Katherine Paterson och Sonya Hartnett. Inte konstigt då att debatten fortsatte.

att samläsa fem romaner och famla efter deras minsta gemensamma nämnare är en omöjlighet i recensioner av vuxen­romaner. Att därtill som recensent vilja vara med och bestämma vilka ämnen dessa romaner bör gestalta, handla om och debattera är
en absolut otänkbarhet – ändå råkar ungdomsromaner ut för just detta. De förs därmed in i ett moraliskt resonemang om att ungdomslitteraturen bör se ut på ett speciellt sätt, ha ett visst språk, lära ungdomen något – vara ett uppfostringsverktyg. Denna för­legade syn på ungdomslitteraturen är Lundqvists recension ett färskt exempel på.

Varför sker då ingen seriös bevakning av litteratur skriven för ungdomar? Troligen för att ungdomar inte läser kultursidorna i våra dagstidningar, inte ens på nätet. Däremot vill jag, som lärare och förälder och faktiskt även som läsare, läsa vettiga recensioner om denna genre. Eller dessa genrer kanske är mer rätt. Alla böcker för ungdomar bör inte klumpas ihop och fem böcker bör definitivt inte recenseras som en.

Ska en bok för ungdomar recenseras annorlunda än en bok för vuxna? Ja, det tycker jag. När jag skriver om ungdomsböcker (och andra böcker också för den delen) försöker jag definiera målgruppen och leva mig in i vad de vill läsa och vad som talar till dem. Jag försöker att ta fram mitt yngre jag och därmed blir mina tankar kring boken annorlunda än om jag bara skrivit utifrån mig själv. Jag tycker att det är vettigt att faktiskt fundera kring vad det är för bok man läser och därefter skriver om. Jag har inte samma utgångspunkt när jag läser en bok av en nobelpristagare som jag har när jag läser en deckare. Det är inte automatiskt så att den bästa av de två är boken av nobelpristagaren, men medvetet eller omedvetet ställer jag andra, högre krav på en sådan bok. En bra kriminalroman ska innehålla vissa saker för att bli en bra sådan, en ungdomsbok ska innehålla annat.

Jag kan hålla med Ulla Lundqvist om att ungdomar som läser böcker behöver personer att identifiera sig med, men jag håller inte med om att dagens böcker för unga läsare inte skulle innehålla detta. Allt är inte nattsvart eller glättigt, det finns en hel del däremellan också. Tyvärr har jag inte läst någon av de fem böcker Lundqvist buntade ihop. Nu kliar det däremot i fingrarna efter att köra alla inlägg från min gamla blogg om riktigt bra ungdomsböcker i repris, men jag nöjer mig med att länka till de recensioner som faktiskt redan finns här.

Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck, som definitivt inte är nattsvart.

I det här trädet av Per Nilsson och Katarina Kieri, som många borde kunna identifiera sig med.

Människoätande människor i Märsta av Aase Berg, som handlar om starka tjejer och som dessutom har ett helt fantastiskt språk.

Hej, vacker av Ann-Helén Laestadius om en exotisk värld i vårt eget land, där det hackiga sms-språket utnyttjas (ännu mer i Sms från Soppero)

Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo, som blandar humor och allvar.

Läs dem!

Lite sent, men ändå…

9789127117464

Jag borde haft lite mer koll på bokhyllan och tipsat om en av grabbarna O:s favoritböcker i förra veckan. Den funkar nog att läsa även nästa vecka och nästa och nästa…

Alla spökens dag av Anna Ribbing handlar om Nisse som upplever en helt fantastisk Halloween. Grabbarna O  älskar de små spökena som hälsar på hemma hos Nisse en regnig höstdag. Det är Knarran som bara syns på Halloween, men som är den som gör knarret i trappan, Gnisslan som gnisslar här och var i huset och tvillingarna Oturen och Turen som gör att mjölkglaset spills ut, eller att man hittar en peng. Sedan finns också spöket som definitivt bor i vårt hus, Stöket, som fixar allt damm och stök.

Stöket är väl den som ställer till mest hemma hos oss, men Knarran är ganska aktiv också. Vuxna kan självklart inte se spökena och det gör det lite extra spännande. Vi får följa Nisse och spökena när de går runt och tigger godis (inte det bästa jag vet, men boken i övrigt är bra) som man tydligen ska göra på Halloween. Mina söner är dock av en annan åsikt.

“Det roligaste är när pappa snubblar i trappan och när Nisse ser spöken i regnet och kallar det spökregn och när de säger bus eller godis”, tycker Storebror.

“När de får godis är det bästa”, hälsar Lillebror.En bra och lättläst bok för ”nya” läsare mellan 6 och 9, men den passar även som högläsningsbok för mina yngre grabbar. För Storebror som just nu är rädd för alla läskiga ljud är det här en perfekt bok och Lillebror tycker mer och mer om den. När vi första gången läste den för drygt ett år sedan orkade han inte lyssna, men det gör han definitivt nu.

Att länka eller inte länka?

Ja, det är frågan som Kulturbloggen skriver om här. Är det fint eller fult? Varför länkar inte kulturbloggare till varandra så mycket som politiska bloggare gör?

Med tanke på att bokbloggare anklagas för att älska gruppkramande mer än allt annat borde vi väl länka rätt friskt, men tydligen länkar vi fel då vi inte länkar till tidningars recensioner, utan till varandra. Jag skulle helt klart kunna länka mer, men vill inte länka för länkandets skull. Ofta har vi bokbloggare ganska god koll på varandra och skulle det börja vimla av inlägg som bara innehöll en länk till ett inlägg som någon annan bokbloggare skrivit tror jag inte att så många blivit lyckligare. Däremot fyller faktiskt alla utmärkelser en funktion som informationsspridare gällande andra bokbloggar, något liknande follow friday på Twitter.

Att länka till nättidningar känns ibland lite som ett billigt sätt att söka läsare, men egentligen är det ett ganska dumt sätt att tänka. Om jag läser något intressant är det egentligen en god service till mina läsare att jag länkar. Det gäller oavsett om det handlar om ett blogginlägg eller en tidningsartikel. Jag försöker dock lägga till någon form av egna tankar till länken, så att det finns något att läsa även för den som inte vill klicka sig vidare.

Hur ser du på att länka? Fint eller fult? Kul eller tråkigt? Borde vi länka mer till varandra i vår lilla bloggvärld?

%d bloggare gillar detta: