Category Archives: Film

När livet inte är självklart

  By enligt O | 2010/10/01 - 14:19 | Film
1 Comment

Ska du gå på bio i helgen? Då rekommenderar jag dig att se I rymden finns inga känslor. Låt inte någon fördomsfull syn på svensk film hindra dig. Då riskerar du nämligen att missa en liten pärla som doftar både Gilbert Grape och Good Will Hunting. Filmen är dessutom Sveriges Oscarsbidrag och jag tror att den är tillräckligt originell och bra för att få en slutgiltig nominering.

I rymden finns inga känslor handlar om Simon som har Aspbergers syndrom. Det betyder till exempel att han är väldigt beroende av rutiner, att han är specialintresserad av några ämnen och att han har svårt för kroppskontakt av något slag.

När vi träffar Simon första gången sitter han i en stor tunna, som han själv menar är en rymdraket, och vägrar att komma ut. Hans föräldrar försöker med ömsom hot och löften desperat få ur honom, men den enda som kan nå Simon är Sam, hans äldre bror som är det utan tvekan viktigaste personen i hans liv.

Sam är dessutom enligt Simon är 937 gånger bättre än honom, något som sambon kanske inte riktigt håller med om när Sam låter Simon flytta in. Snart blir sambolivet ohållbart, trots (eller kanske tack vare) en massa rutiner och scheman. Simon blir väldigt ledsen av att Sam blir lämnad, men främst är han orolig över hur hans schema ska fungera när en tredjedel av familjen och därmed strukturen faktiskt har försvunnit. Han bestämmer sig därför för att hitta en “ny jävla tjej” till sin bror och ger sig ut på jakt.

Bill Skarsgård är utan tvekan den av bröderna Skarsgård som jag tycker har  lyckas bäst. Hans rollgestaltning av Simon är riktigt, riktigt bra. Jag gillar hans oskyldiga svar på frågor som jag känner igen från elever med Aspbergers. När någon argt skriker “Vem fan tror du att du är? svarar han självklart och ganska förvånat “Jag är Simon”. Kanske ska man inte skratta åt udda människor, men det är snarare så att vi skrattar med Simon och dessutom lika ofta åt personerna runt omkring honom som kanske är friska på pappret, men som självklart har sina egenheter. Definitivt ingen lyteskomik, utan snarare en ögonöppnare.

Mest förälskad blev jag av Cecilia Forss, vilken stjärna hon är. Jag älskar hennes porträtt av den spontana, kärleksfulla och naiva Jennifer som Simon har bestämt ska bli Sams “nya jävla tjej”. Hon som enligt schemat ska diska.

Bra musik dessutom, blev extra glad av en av mina favoriter:

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Sen såg jag en film

  By enligt O | 2010/09/10 - 08:24 | Film
2 Comments

Först läste jag boken Allt för min syster av Jodi Picoult och nu har jag också sett filmen regisserad av Nick Cassavetes. Därmed har jag faktiskt kommit en bra bit på väg i Bok- och filmutmaningen.

I förtexterna berättar Anna hur hon kom till och orsaken till det. Att rädda sin syster. Är hon verkligen älskad? Kom hon till världen för att föräldrarna verkligen ville ha henne? Ville de egentligen bara rädda det barn de hade? Det är inte konstigt att Anna funderar över livet. Vad skulle hänt om Katie varit frisk? Hade Anna funnits då?

När Kates leukemi kommer tillbaka behöver hon  både benmärg och en ny njure. Anna stämmer sina föräldrar med hjälp av advokaten Campbell Alexander. Hon vill inte leva för sin syster längre. Vi får lite fler ledtrådar till varför Anna agerar som hon gör i filmen och det är mycket, mycket blodigare och hemskare när man ser det på film. Mammans press blir också tydligare och ibland riktigt obehaglig. Men hjälp vilken situation hon är i, tänk att behöva välja mellan sina döttrar. Föräldrarna ställs tydligare emot varandra i filmens inledning och konflikten inom pappan tas bort. Allt förenklas och det är lite synd.

Jag gillar att familjemedlemmarna berättar om sin syn på livet, även Campell får säga sitt någon gång. Det för handlingen framåt på ett smidigt sätt. Pappa Brian funderar i en monolog över hur mycket de faktiskt pressat Anna att hjälpa sin syster och bortse från sina egna behov. Ögonblicket då de valde att skapa ett nytt barn startade de allt.

Cameron Diaz som Sara är en väldigt ung mamma. En väldigt bitter mamma som inte riktigt vet hur hon ska agera. Hon har verkligen total koll på Kate och det framkommer nästan mer i film en än i boken. Det konstiga är att hon ser äldre ut när Kate är liten. Lockigare hår som helt klart ger tantvibbar. Coolast är hon när hon rakar av sig håret och drar till piren med barnen och sin syster. Absolut argast är hon i rätten och då filmen gör Anna yngre än hon är i boken blir det lättare att förstå hennes frustration.

Campbell Alexander är däremot äldre än jag föreställt mig och han spelas av Alec Baldwin .  Anna är ung, men väldigt mogen. En klockren rollprestation av Abigail Breslin och det är synd att hon inte får göra film av boken på riktigt. Det var helt klart Annas bok, men utrymmesmässigt är det inte Annas film.

Kate som spelas av Sofia Vassilieva får istället mer utrymme i filmen och det är intressant att få hennes syn på saken. Mest gillar jag kärlekshistorien mellan henne och Taylor. Då ryser jag till några gånger. Jag är svag för tidsförkortningar till musik. Det är helt klart ett fint skildrat förhållande. Kanske filmens största behållning, men när kärleken lyfts fram försvinner alla familjekonflikter och det är synd. Rättegången hamnar i bakgrunden och känns nästan störande när den väl hålls. Dessutom är den övertydlig.

Fler personer kommer till tals och det gör att filmen på ett sätt fungerar som ett komplement till boken. Samtidigt är historien förenklad, vilket inte är konstigt då en film är så mycket kortare än en bok. Brorsan är ordentlig, visst har han lite problem att läsa, han skriker åt en buss och han är lite tjurig, men annars är det inga som helst problem. Pappan finns i bakgrunden och ler lite ibland, men efter de inledande konflikterna med sin fru håller han sig passiv. Någon god man ser vi inte alls röken av och stackars Campbell har definitivt reducerats till en biroll.

Joan Cuzack är förresten grym som domare även om hon bara skymtar förbi. Skådespelarna är över lag bra, men ändå luktar det lite tv-film om Allt för min syster. Det är lite för enkelt och lite för sentimentalt. Synd att en så mångfacetterad bok inte kunde bli en bättre film. Efter 50 minuter kändes det som om det mesta hade berättats. Strandscenen är fin och tårkanalerna triggas en hel del.

Allt för min syster är en söt och sorglig film om att förlora ett barn och om en familj som försöker leva ett så normalt liv de kan. Det är dock ingen värdig filmatisering av boken. Tråkigt om den som ser filmen inte också läser boken och missar en så bra läsupplevelse. Filmen är inte dålig, men att bara fokusera på familjens sorg  istället för på den stora konflikt som hela boken kretsar kring är väldigt märkligt.

Läs också:

Bröllopsfotografen

  By enligt O | 2010/08/26 - 18:59 | Film
1 Comment

Bröllopsfotografen av Ulf Malmros handlar om Robin som bor med sin familj i den lilla bruksorten Molkom där alla arbetar på Bruket och lever ett liv som verkar kretsa ganska mycket kring tv-tablån.  I tv-tidningen har familjen markerat med överstrykningspennor i olika färger vilka tv -program de vill se.

Robin gillar att fotografera och han tar bilderna på syrrans bröllop där paret sitter i skopan på en hjullastare. Det blir ett helt suveränt bröllopsfoto och festen är mer än lovligt galen. Brudgummen skriker “käften” för att få uppmärksamhet under en bröllopsmiddag och hans tal är galet roligt. Jag njuter av dialekten och småskrattar lite åt hans löfte att bara producera garanterat rasrena värmlänningar och så sjunger de “Ack Värmeland du sköna”

Jonny Björk, en avdankad komiker och skådespelare kommer till bröllopet som present till brudparet. Robin har fixt en insamling bland alla gäster, men gästen blir knappast vad han eller någon annan tänkt sig. Jonny vill inte riktigt dra de fräckisar som Robin önskar. Istället börjar han dra skämt om samhället han besöker. Han raljerar över lukten och att ingen tycks märka den. Skämten om lukten och att lägga ner bruket går väl hem sådär. Faktum är att det förstör hela bröllopsfesten. Robin vill plåta av skulden och Jonny sticker.

Bruket läggs så ner och hela familjen blir arbetslösa. Självklart är det stockholmarnas fel att fabriken ska läggas ner, men flytta behöver man såklart inte. Staten fixar något annat, eller så får man bidra, men Robin vill mer. Han tar ett lån och köper en kamera för 98 000 kronor och sätter ut en annons i lokaltidningen om att han vill fotografera bröllop.

Robins annons ger dessvärre inga jobb, men Jonny ringer och erbjuder honom ett fotojobb. Han drar till Stockholm i farsans bil, redo för en ny karriär och ett nytt liv.

Bröllopsfesten han ska fotografera är flashig och Robin passar inte riktigt in. Brudparet verkar inte heller uppskatta honom. Han hänger kvar på festen och är kanske väl frispråkig. Han träffar en annan fotograf Astrid som visar sig vara gäst på bröllopet. När middagen startar blir han utkörd. Snart kommer han tillbaka i sällskap med Astrid till gästernas förskräckelse. När Robin inser att Astrid är syster till bruden sticker han.

Karriären som bröllopsfotograf går sådär, men han får i alla fall ännu ett jobb av Jonny som fotograf på ett dop. Gästerna är ungefär de samma som på bröllopet. Lite mer accepterad blir Robin helt klart när brudens mor ser bilderna och blir superimponerad. På dopet pratar han lite mer med Astrid. När hon frågar efter portfolion springer han ut och hämtar den. Hon tycker att de är så bra att han borde ställa ut. Tyvärr drar Jonny iväg honom ganska snart.

Efter några kontroverser slutar det med att Robin får bo i ett rum hos Jonny. Han börjar söka fotografjobb, men det funkar sådär. Han söker upp Astrid för att få se hennes portfolio för att kunna göra en bättre egen. Robin studerar vett och etikett för att smälta in.  Han klipper sig, fixar ny stil och blir värsta charmören.

Han försöker också få bättre kontakt med Astrid och det är lite stalker-varning när han bjuder in sig själv till en fest hemma hos hennes föräldrar. Vett- och etikettboken kan han utantill och smörar för Astrids mamma gör han också. Hennes pappa Classe ser honom som en bundsförvant, men Astrid blir mer och mer irriterad. Hon gillar inte hans nya stil och hans desperata försök att passa in. När hon konfronterar honom försöker han fly. Någonstans inser han att hans nya roll inte passar honom. När han lämnar festen följer Astrid med. De fixar en gemensam portfolio, planerar att hyra  och ljuv musik uppstår. Problemen börjar när Robin säljer sin själ till djävulen.

Man kan ju bara vara sig själv påpekar Robins mamma, men Robin vet inte riktigt vem han här. Vem fan vill vara en enkel människa, frågar han sin pappa. Den han blir är inte direkt trevlig och när han tar med sig Astrid till Molkom blir det definitivt inte någon trevlig tillställning. Inte heller blir det speciellt trevligt när Robin gör allt för att passa in i Astrids familj.Jag vill inte ställa till med något, säger Robin själv, men han säljer definitivt ut sig själv. Vem ska han egentligen vara lojal mot?

Kjell Bergqvist är helt underbar som Jonny Björk, tragisk, självupptagen och desperat. Ytan är det viktigaste för honom. Han är helt klart svartsjuk på Robin och så jäkla bitter. Bröllopsfotografen är en charmig film helt klart och även de andra skådespelarinsatserna är bra. Tuva är alltid Tuva och det är inte konstigt att hennes karriär går som på räls. Björn Starrin är också riktigt bra som Robin.

På lördag kan du se filmen på Tv4 21.00. Gör det!

Läs också:

Ett kärt återseende

  By enligt O | 2010/08/22 - 15:05 | Deckare, Film
2 Comments

Tatuerad torso är en av de bästa böckerna av Helene Tursten, så att den blev den första bok att filmas är kanske inte så konstigt. Huss presenteras genom att vi ser henne träna kampsport vilket visar att hon både är stark och fokuserad. Polisgruppen får vi möta härnäst och den består av en gnällig chef som inte gillar henne, en annan kvinnlig polis som det körs med, Fredrik, en ung överambitiös polis som verkar älska både sitt jobb och sin dator och sist men inte minst Jonny, den buttre och skeptiske.

Familjen får inget stort utrymme i Tatuerad torso, istället ligger fokus nästan helt på Irene Huss. Vi får dock höra bandet som Jenny  har i garaget och det är definitivt inte att leka med. Vi får också följa med till Kristers jobb och vara med på några familjestunder kring matbordet. Tvillingarna Kattis och Jenny är härligt tonårssura och får mig definitivt inte att längta efter tonåringar kring matbordet.

Historien börjar när en torso hittas på Amundön. Den är tatuerad med en japansk symbol. Professor Stridner, som inte är att leka med är liksom i böckerna en skön figur. Hon kommer fram till att offret är en man och att gärningsmannen kommer att mörda igen om han inte redan gjort det. De får tips om ett styckmord i Danmark på en kvinna som hette Carmen som liknar deras fall.

Irene Huss får därför resa till Köpenhamn där hon möts av Peter Møller som inte pratar någon försvenskad danska direkt. Han utredde det danska fallet och tydligen ledde spåren in i kåren och dessutom figurerade en läkare i utredningen. Därefter lades fallet ner och den som fattade beslutet var Peter. Den hon jobbar med mest är dock Jens Metz som är den som skickade materialet om Carmen till Göteborg.

Irenes väninnas dotter Isabell är försvunnen. Hon vann en skönhetstävling och jobbade för Absolute Models i Köpenhamn. Adressen existerar inte, modellagenturen hade gått i konkurs och hennes mamma Monica har inte hört av henne på fyra veckor. Väl i Köpenhamn söker Huss även efter henne.

I Köpenhamn hittar Irene och Jens en butik som har samma motiv som tatueringen på torson i sin skylt. Ägaren varnar för fiender i Irenes närhet. Han heter Tom Tanaka och skickar ett sms till Irene och ber henne komma till butiken på kvällen.  Han vet att torson är Marcus Tosscander som förälskat sig i hans skylt. Han kom in i butiken  varje dag under de tre veckor hans tatuering färdigställdes. En vacker, ung man verkar det som och Tom var definitivt förtjust i honom.

Marcus levde med sin vän som var polis och han var tydligen rädd för honom. Nästan lika rädd som han var för sin läkare i Göteborg. Tom berättar också att Absolute Models är en eskortfirma. Hans assistent Emil hittar Isabell som nu är prostituerad. Irene Huss hittar henne, men Isabell vill inte följa med henne hem. På natten följer hon med en kund och därefter försvinner hon.

Irene Huss verkar ha varit väldigt nära mördaren i Köpenhamn och får ett hotbrev hem. Någon verkar också iaktta henne från trädgården. Trots detta vill hon åka tillbaka till Köpenhamn och den här gången får hon med sig Jonny.

Är Angela Kovács Irene Huss? Jo, men det funkar bra. Hon är precis så framåt och driftig som Huss är och ganska vanlig i sin ovanlighet. Jag gillar henne och jag gillar filmen. Irene Huss är cool, men också mänsklig och det är skönt att se en polis som faktiskt visar känslor.

Tatuerad torso sänds på Kanal 5 ikväll kl 21.00. Har du inte sett den tycker jag definitivt att du ska göra det. Det här är en riktigt spännande film!

Läs också:

En riktig lipfilm

  By enligt O | 2010/08/20 - 18:57 | Film
2 Comments

Jag må läsa nya böcker, men nya filmer ser jag sällan. Eller förresten så ser jag inga filmer alls om man inte räknar Tintin i Tibet som ungarna vill se varje kväll. Men igår så valde jag faktiskt film framför blogg och tv och såg en film med faktiskt bara några år på nacken. En bra film dessutom. Ganska nattsvart, med lite väl många närbilder på ögon och en lite väl enkel upplösning, men ändå en riktigt bra film.

Jag storgrät i slutet av Efter bröllopet och jag brukar inte göra det så ofta. Filmen av Susanne Bier om danske Jacob som driver ett barnhem i Indien är riktigt, riktigt bra. Den börjar i fattigdomens Indien, men större delen av filmen utspelar sig i Danmark dit Jacob reser för att förhopningsvis få finansiering av den rike affärsmannen Jörgen. Mads Mikkelsen spelar Jacob och han är alltid bra. Rolf Lassgård som Jörgen gör en kanske ännu bättre rolltolkning av den karismatiske och lätt labile mannen som försöker planera allt och köpa det mesta.

Jacob planerar att åka tillbaka till Indien och barnhemspojken Pramod, men han lockas att stanna. Först för att vara med på Jörgens dotters bröllop och därefter till hans födelsedagsfest. Han dras in i familjen mer och mer. Det är smärtsamt att följa historien som rullas upp, men det är inte bara svart utan faktiskt fyllt av kärlek också. Och en del svek.

Har du inte sett Efter bröllopet tycker jag absolut att du ska göra det.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-03-11 och reprisen är passande då filmen sänds på Kanal 1 kl 21.00 ikväll. Återigen, se den!

Läs också:

Dan in real life

  By enligt O | 2010/08/02 - 16:52 | Film
1 Comment

På svenska har den här riktigt söta filmen fått den övertydliga titeln Min brors flickvän. Nu stämmer visserligen titeln då det mesta i filmen kretsar kring Dans brors flickvän Marie. Den fantastiska kvinna som Dan träffar innan han vet att hon är broderns flickvän och självklart blir kär i vid första ögonkast.

Hela familjen samlas hos föräldrarna för att riktigt umgås. Det är verkligen folk överallt. Dan är där med sina tre döttrar, varav en är riktigt, riktigt sur på hans bortviftande av hennes livs största kärlek. Frun dog fyra år tidigare och vi förstår att Dan inte haft det enkelt sedan dess.

Brorsan Mitch som tar med sig drömkvinnan till familjehelgen och alla absolut älskar henne. Dans döttrar inkluderade. Så enkelt hade det självklart inte varit om hon varit där i form av pappas nya tjej. Att pappa är intresserad blir dock pinsamt tydligt inte bara för hans döttrar.

Dan spelas av Steve Carell och jag är lite kluven till honom. Han är lite för mycket ibland. Flickvännen spelas av Juliette Binoche som dock är en stor favorit. Jag är därför inte överraskad över att Dan blir kär i henne. Det som ska vara problematiken, att hon redan är upptagen, känns egentligen väldigt onödig. Varför kunde det inte bara vara en film om en trevlig kvinna och en lite stukad man som träffas? Måste hela rivalitetsbiten finnas? Kunde inte något annat hinder för deras kärlek dykt upp istället?

Min brors flickvän är en helt okej film. Inte fantastiskt rolig, men en trevlig och varm berättelse. Största behållningen av filmen var dock den fantastiska musiken av Sondre Lerche som verkligen gör stämningen och tillför ännu en dimension i filmen. Underbart! Senaste gången jag verkligen njöt så mycket av musiken i en filmen, var då jag såg Good Will Hunting och upptäckte Elliott Smith.

Regissören Peter Hedges har bland annat gjort Pieces of April som jag såg på Göteborg filmfestival 2004. En fantastiskt liten filmpärla som också handlar om en annorlunda familjehelg. Den tycker jag definitivt att ni ska se!

Den bästa filmsången någonsin? Definitivt den här.

Men Sondre Lerche funkar bra också!


Fast Tube by Casper

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

Har tulpanerna blommat ännu?

  By enligt O | 2010/07/27 - 17:02 | Film
1 Comment

Jag älskade I taket lyser stjärnorna när jag läste den, men när jag ser filmen märker jag att jag faktiskt glömt rätt mycket av handlingen. En bra film, men troligen för långsam för mina elever. Tyvärr.

Det blir minst lika plågsamt att följa Jenna på bild som i ord. Hur fixar hon att leva samtidigt som hennes mamma håller på att dö? Eller gör hon det?

Så här skriver hon om kärlek.

Om du dör mamma, så tar jag livet av mig.

Det känns som om filmen gör Ullis och Jenna mer jämlika och jag gillar det. Deras vänskap blir tydligare i filmen. Mer trovärdig. Någonstans byter de plats. Ullis blir den mogna, Jenna den urflippade.

Det är svårt med mammor antingen de är sjuka eller “bara” fulla. Man måste älska dem. Ullis och Jenna måste älska dem. Trots allt.

De skäms för dem ibland, skriker åt dem, men älskar dem gör de. Alltid.

Även mormor är en mamma. En mamma som försöker så förtvivlat, men som inte kan dölja sin oro. Som kommer in i Jennas rum med ett försiktigt “Stör jag?” som övergår i ett desperat behov av att slippa vara ensam. Som får rapar till svar när hon undrar var Jenna har varit. Som blir kallad jävla kärring.

Och osynlighet. Jenna som är osynlig för Ullis och Sakke i skolan, när hon inte är tillräckligt cool för att passa in. Och sedan för Susanna när hon bytt sida.

Om drömmar. Om resan som kanske aldrig blir av. Om mamma som blir sjukare och sjukare. Som inte vill annat än att hennes dotter ska må bra.

Jag tycker också att det här är piss. Jag har inte valt det här. Men det försvinner fan inte för att vi inte pratar om det.

Om svek. Om tystnaden. Om sorg och rädsla.

Om livet. Och om döden.

Om det oundvikliga.

Om försoning.

Har tulpanerna blommat ännu?

Läs också: