Sydkorea

Dagens kulturella VM-spaning Sydkorea

Idag spelar Sverige mot Tyskland, men min VM-spaning handlar om Sydkorea som med största sannolikhet inte går vidare från gruppen.

För mig är den störste från Sydkorea utan tvekan poeten Ko Un, som jag har som ständig kandidat till Nobelpriset i litteratur. Nu har han hunnit bli 84 år och jag oroar mig för att han ska bli en av många favoriter som hinner dö innan de får priset. Väldigt lite av det han skrivit har översatts till svenska. Hans samlade verk som gavs ut 2003 består nämligen av 120 000 sidor. Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv och några av dem finns samlade i Tiotusen fotspår och andra dikter. Det senaste jag läste av Ko Un var Stundens blomma, en samling kortare dikter om allt möjligt.

När jag var ung och barnlös var filmfestivalen i Göteborg en årlig höjdpunkt, men de senaste åren har jag inte sett en enda film. En av de filmer jag fortfarande minns mer än 20 år senare är faktiskt sykoreanska Daijiga umule pajinnal översatt till The Day the pig fell into the well. En nästan overkligt stillsam film, vilket i alla fall var en typisk sydkoreansk stil. Vackert, ganska få färger och väldigt många och långa scener utan klipp. Filmen är regissören Sang-soo Hongs debut.

En bok som påminner om den här filmen i sättet att berätta är Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En bok som är såväl poetisk som vacker, men kanske lite väl långsam. Många verkar dock älska och det kan vara så att jag hade för högt tempo när jag läste. Långsamma böcker ska njutas just långsamt.

Den senaste boken från Sydkorea som jag läste var Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Han Kang belönades med Man Booker International Prize 2016 för sin bok Vegetarianen. Jag har verkligen tänkt läsa något av henne, men drar mig för det, då böckerna verkar så obehagliga. Kanske läser jag Levande och döda.

Mukbang är ett sydkoreanskt fenomen som jag har lite svårt att förstå, men som många verkar gilla skarpt. Vem vill titta på andra människor som äter? Bland mina elever finns flera som säger sig titta på mukbangklipp för att inte behöva äta utan sällskap.

Vilken kultur från Sydkorea vill du lyfta fram?

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon tillhör en av de få böcker som jag tycker har fått en bättre titel på svenska. Originaltiteln The Sun is also a star är fin och den får sin förklaring, men mer än något annat handlar boken om en dag som betyder allt och som på många sätt är allt.

Natasha föddes i Jamaica, men de senaste åren har hon bott i USA med sin familj. Hennes lillebror är född i landet och själv känner hon sig amerikansk. Det är bara det att hon egentligen inte har rätt att leva i USA. Hon och hennes familj har inte uppehållstillstånd, utan vistas illegalt i landet, något som hennes pappa råkat avslöja i fyllan och villan. Nu ska de tillbaka till ett land som Natasha knappt minns, men hon har bestämt sig för att göra allt för att förhindra utvisningen. Mitt i en vardag där utvisningar är en realitet berör Natashas öde mig väldigt mycket. Hon kliver rakt in i mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. Det kan jag inte, men jag kan lyssna till hennes historia om en dag som visar sig bli en av de mest betydelsefulla i hennes liv.

Dagen är viktig även för Daniel. Han är på väg till en collageintervju och är fast besluten att ta över rollen som den lyckade sonen från hans numera revolterande storebror. Daniels föräldrar är från Sydkorea och det har präglat hans uppfostran och inte minst hans syn på vad ett bra och lyckat liv är. Hans föräldrar ställer höga krav på honom och även om USA för många är drömmarnas land har han insett att de drömmar hans ska uppfylla är hans föräldrars mer än hans egna.

Natasha och Daniel möts av en slump och trots att de båda egentligen har väldigt viktiga saker att uträtta kan de inte riktigt släppa varandra. De skapar tid att umgås under den hektiska dagen och det gör det till en ännu mer speciell dag än de kunnat föreställa sig. Förutom att berätta om vad som händer dem under dagen låter Yoon oss ta del av korta sidohistorier som snyggt vävs ihop med händelserna under dagen. Det gör att vi får lära känna Natasha och Daniel bättre, men också att vi får en viss förståelse för människor i deras närhet som tycks agera på ett mycket märkligt sätt. Jag imponeras av hur Yoon skapar en helhet av de korta kapitel som boken består av och det driv som berättelsen har.

Idag är allt är en berättelse om en dag när två personer möts, men det är också en berättelse om identitet och rotlöshet, om krav och möjligheter och inte minst om familjens betydelse för hur ens eget liv blir. Debuten Ingenting och allting var bra och välskriven, men Idag är allt är relevant på ett helt annat sätt. Nicola Yoon har skrivit en angelägen bok med karaktärer som är komplexa och lätta att engagera sig i. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på ett bra tag.

 

Hönan som drömde om att flyga

Just nu cirklar vi Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang på Kulturkollo läser. En bok som går att läsa som en saga, men det finns en hel del underliggande att diskutera om barnlängtan, makt och friheten att få bestämma över sitt liv.

Knopp är värphönan som slutat äta och därmed värpa. Hon längtar efter att likt hönorna på gården få ruva ett ägg och äntligen få en egen kyckling. Att få vara utomhus borde innebära en mycket större frihet än den hon har tänker hon.

När Knopp värper ett ägg som är mjukt och utan skal bestämmer hennes ägare att hon gjort sitt som värphöna. Hon ska gallras ut. Knopp hoppas att det ska betyda att hon får leva på gården i frihet, men inser snart att det betyder något helt annat.

Knopp lyckas överlista döden och får någon slags frihet även om hon inte accepteras på gården får hon någon slags vän i gräsanden Såskopp. Allas fiende Vesslan vilar dock som en skugga över hennes liv. När Knopp hittar ett övergivet ägg känner hon dock att hennes liv snart kan få en större mening.

Jag tyckte om Hönan som drömde om att flyga, men ska erkänna att jag läste den mer som en saga än något djupare. Däremot måste jag säga att samtalen kring boken (som vanligt) fått mig att tänka vidare. Det finns en hel del av H C Andersen i Sun-Mi Hwangs berättelse och de fina illustrationerna gör läsningen njutbar. Kanske hade jag önskat mer Orwellsk bett, men denna fabel för vuxna är trots allt fin läsning.

Koreanska kulturtips

Den här veckan är Korea temat på Kulturkollo och Helena uppmanar oss att tipsa henne om koreansk kultur.

Min favorit från Sydkorea är poeten Ko Un, som i sina dikter ofta berättar om olika människor i Sydkorea i livsverket Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv. Många av dem finns samlade i Tiotusen fotspår och andra dikter. Det senaste jag läste av Ko Un var Stundens blomma, en samling kortare dikter om allt möjligt.

När jag var ung och barnlös var filmfestivalen i Göteborg en årlig höjdpunkt, men de senaste åren har jag inte sett en enda film. En av de filmer jag fortfarande minns mer än 20 år senare är faktiskt sykoreanska Daijiga umule pajinnal översatt till The Day the pig fell into the well. En nästan overkligt stillsam film, vilket i alla fall var en typisk sydkoreansk stil. Vackert, ganska få färger och väldigt många och långa scener utan klipp. Filmen är regissören Sang-soo Hongs debut.

En bok som påminner om den här filmen i sättet att berätta är Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin. En bok som är såväl poetisk som vacker, men kanske lite väl långsam. Många verkar dock älska och det kan vara så att jag hade för högt tempo när jag läste. Långsamma böcker ska njutas just långsamt.

Nordkorea är fortfarande ett av de mest stängda länderna i världen och även om de nu deltar i OS är det mest ytan som får synas. Ett flertal böcker av människor som flytt från Nordkorea har släppt de senaste åren. Jag har läst För att kunna leva av Yeonmi Park och det land hon skildrar är knappast något jag skulle vilja bo i. Just nu läser jag Year of impossible goodbyes av Sook Nyul Choi som utspelar sig efter andra världskriget i ett ännu inte delat Korea. Den verkar mycket lovande och jag återkommer med inlägg när den är utläst.

Allt du kan se när du saktar ner

Jag har lyssnat på Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim på kvällarna när jag haft svårt att sova. Något som borde varit ett utmärkt val, med tanke på att Sunims budskap är att livet ska levas långsammare. Det är bara det att jag i alla fall inledningsvis blev sjukt provocerad av allt prat om att omfamna motgångar och inte låta sig stressas av saker som stressar. Så lätt att säga och så svårt att göra.

Hemin Sunim är zen-buddhist från Sydkorea och Allt du kan se när du saktar ner har blivit en megasuccé. Nu lyssnade jag på den, men kanske borde jag läst istället, då illustrationerna kanske hade bidragit till att jag upplevt texten på ett annat sätt. Då hade jag också kunnat stanna vid det som faktiskt kändes vettigt och funderat ett tag.

Visst inser jag att jag borde ta till mig mer av det Sunim säger, att jag definitivt tillhör målgruppen, men jag känner mest som Helena, när hon ryter till på Kulturkollo, att självhjälpsböcker som denna sätter orimligt mycket fokus på individen och allt för lite på samhället. Det blev bättre efter ett tag, det måste jag tillstå och Sunim har helt klart en hel del klokt att säga. Däremot har jag svårt att se hur jag skulle bli mindre stressad av att äta långsamt och tugga ordentligt. Men ja, visst måste jag försöka att leva livet långsammare.

Jag vill inte helt avfärda Haemin Sunim. Han har kunskaper som jag behöver. Däremot var det ingen hit att lyssna på Allt du kan se när du saktar ner för att försöka just sakta ner. Jag borde som sagt läst istället.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: