Louise O’Neill

Nytt på engelska i maj (och tidigare)

Dags för månadens favoritmail från GoodReads med “new releases from authors you’ve read”, vilket betyder att min “att-läsa-lista” blir ännu mer ohanterlig.

Paula McLain fortsätter sin berättelse om Ernest Hemingway i Love and ruin och den skulle jag verkligen vilja läsa. Faktion är en genre som intresserar mig och jag gillar när författare gör skönlitteratur av kända författares liv förutsatt att de är pålästa och det var McLain i Åren i Paris.

När jag sökte efter Love and ruin snubblade jag också över Amy Blooms White houses, som kom ut i februari. Den handlar om Eleanor Roosevelt och hennes bästa vän Lorena Hickok.

Curtis Sittenfeld är aktuell med novellsamlingen You think it, I’ll say it (underbar titel) och kanske kan den vara något för mig. Tror dock att jag läser hennes ännu olästa Sanning och skvaller först.

Jag tyckte mycket om Louise O´Neills Hon bad om det, som var både vass, aktuell och relevant. Att hon nu ger sig på en moderniserad och feministisk version av H C Andersens Den lilla sjöjungfrun, känns lite märkligt men också spännande. Det kan bli hur konstigt eller hur bra som helst. Boken heter The Surface breaks. När jag sökte information om den hittade jag fler, för mig olästa böcker av O’Neill och fastnade för Almost Love. Den handlar om en ung kvinna som helt suddar ut sitt eget liv för att anpassa sig för en man.

Graeme Simsion är mest känd för Projekt Rosie och Rosieeffekten kommer nu med Two steps forward som han skrivit tillsammans med Anne Buist. Det är en bok om två vilsna (bildligt, inte bokstavligt) själar som träffas på en pilgrimsvandring. Just pilgrimsvandringar brukar få mig att rygga tillbaka, så jag känner mig inte direkt övertaggad, men kanske läser jag ändå

 

 

Tio-listan – kvinnor om kvinnor

Lyran vill att vi presenterar en lista med tio böcker skrivna om kvinnor om kvinnor.

Det här är mina 10 som alla är relativt nya och har huvudpersoner som är ungdomar:

Vi är en av Sarah Crossan om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst i år.

M varken mer eller mindre av Petra Backström handlar om Maja, som letar kärlek där hon kan få en och struntar i samhällets syn på hur en tjej ska bete sig gällande sex.

Jag lever, tror jag av Christine Lundgren är berättelsen om Kim som saknar sin döda vän Moa. En riktigt stark bok om sorg.

Om jag var din tjej av Meredith Russo handlar om Amanda som föddes i en kropp med könsorgan som inte stämde överens med hennes könsidentitet. Nu är hon äntligen Amanda på riktigt.

Hon bad om det av Louise O’Neill handlar om Emma före och efter en händelse som förändrar hennes liv totalt. Emma blir våldtagen och hela samhället hon bor i vänder sig mot henne.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är berättelsen om Kirunas flytt och Maja som är livrädd för att explosionerna i gruvan på natten ska göra att staden rasar innan flytten är genomförd.

Störst av allt av Malin Persson Giolito har välförtjänt prisats både här och där. Vi får följa en rättegång där Maja står inför rätta för inblandning i en skolskjutning. Tät och välskriven historia.

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart handlar om titelflickans äventyr på en internatskola, där status är allt och där vissa saker endast är tillåtna för killar.

I dina ögon av Sarah Dessen är en av hennes bättre böcker om Sydney som börjar i en ny skola och blir vän med Layla och Mac, vars familj äger en pizzeria. Fin och charmig historia.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg är en välskriven och mycket viktig reportagebok om flickor som kläs ut till pojkar, dels för att familjer behöver minst en son, men också för att en pojke har så mycket mer frihet än en flicka i det patriarkala Afghanistan.

 

 

 

Veckans ord på K: Mina svar

k

Veckans ord börjar på K och det här är mina associationer.

Emmas kamp för upprättelse och rättvisa i Hon bad om det av Louise O’Neill berörde mig mycket.

Det finns ingen hejd på de klagomål som systrarna i Världens vackraste man av Lena Ackebo, sprider omkring sig. Mest är det yngre systern Barbro som klagar, men även äldre systern Mona har en del att klaga på främst när det gäller systern.

Jag tittar igenom de senaste böckerna jag läst och så mycket komiskt finns det knappast. Möjligen kan Peppe Öhmans Livet & patriarkatet platsa, trots att den mer är dråplig och tragikomisk.

Maja är livrädd och försöker kontrollera gruvan och de nattliga sprängningarna i fina Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.

Frank drabbas av en oväntad känsla i Peo Bengtssons Vara Frank.

 

Hon bad om det

Omslagsbild-Louise-O'Neill

Mycket har handlat om kvinnors kroppar i sommar. Tafs på festivaler och i simhallar, våldtäkter i publikhavet och letande efter syndabockar. Just den här sommaren har det inte varit offren som skuldbelagts, men det är annars vanligt. Vi vet hur en riktig våldtäktsman ser ut. Han är en främling som överfaller någon i en park, eller som nu, en invandrare som våldtar på en festival. Att den myten inte stämmer spelar ingen roll. Alla vet ändå att det är så verkligheten ser ut. Det var många år sedan nu som jag läste Katarina Wennstams bok En riktig våldtäktsman, men den tar upp att en våldtäktsman faktiskt kan vara en ganska vanlig kille. Sådana som studerar på Stanford och försvaras av inte bara föräldrar, utan av allmänheten. Deras handlingar förminskas och bagatelliseras. De är inte de riktiga våldtäktsmännen. De passar inte in i bilden. Sådana våldtäktsmän vill vi inte ha. Då är det lättare att skylla på offret och benämna våldtäkten som “20 minuters action”.

Alla vet hur Emma är. Hon är snygg, flirtar, ligger med en del killar, dricker för mycket och är helt enkelt en sådan som ber om det. Precis som titeln till Louise O´Neills bok säger, Hon bad om det. Det var fest. Emma hade sex med en kille. Han gav henne droger, bjöd in sina polare i rummet och snart utnyttjades hon av dem. Dagen efter hittar hennes föräldrar henne på altanen. Hon har legat där ett bra tag, är sönderbränd av solen och helt borta.

Emma själv vet inte vad som hänt, men på Facebook har bilder av henne redan spridits. Bilder av hur hon medvetslös utnyttjas av flera killar som hon trodde var hennes vänner. De är precis de våldtäktsmän som advokat Elisabeth Massi Fritz menar att vi helst inte vill låtsas om. Inte ens Emma själv gör det. Hon skäms och säger till sina vänner att hon låtsades sova. Veckorna efter våldtäkten försöker hon fortsätta leva som vanligt, men sedan kommer allt ikapp henne.

Emma går från att vara centrum av skolan, till att isolera sig. Hennes föräldrar skäms, pappan vill helst inte låtsas om henne alls och mamman dränker alla sorger i vin. Den enda som stöttar henne fullt ut är hennes bror. I det lilla irländska samhället står det klart vem som bär skulden till händelsen på festen och till och med prästen visar med all önskvärd tydlighet att de trevliga killarna absolut inte kan vara våldtäktsmän. Det påminner om händelserna i Bjästa, där ett helt samhälle vände sig mot den våldtagna tjejen och försvarade våldtäktsmannen. Det finns säkerligen oräkneliga liknande fall.

Hon bad om det är stark och smärtsam läsning. Det gör ont att läsa om Emma och hennes flykt från världen. Det är viktigt att lyfta fram offren. Det är viktigt att vi alla förstår att ingen har rätt till någon annans kropp. Det ska inte spela roll om offret, som Emma, druckit för mycket, varit utmanande och till och med haft sex med en kille. Det betyder inte att ett helt gäng har rätt att utnyttja henne. Att det inte är självklart är faktiskt helt sjukt.

 

Ungdomsböcker som lockar

Egentligen brukar jag inte läsa ungdomsböcker på sommaren, då det känns lite som jobb, men i år tror jag att jag behöver varva ner med några riktigt bra böcker och då är det ofta givande att leta bland böcker för unga vuxna.

Här hittade jag ett gäng tips och några titlar som lockar är:

The Square rooth of Summer av Harriet Reuter Hapgood, verkar vara en udda blandning av kärlek, sorg, matte och tidsresor.

The Art of being normal av Lisa Williamson, ungdomsbok med hbtq-tema och världens snyggaste omslag.

The Rest of us just live here av Patrick Ness om de ungdomar som sällan får ta plats i centrum ens av litteraturen.

Unbecoming av Jenny Downham, en favoritförfattares böcker måste läsas.

Lies we tell ourselves av Robin Talley utspelar sig på 60-talet och handlar om två tjejer.

Am I normal yet? av Holly Bourne om psykisk ohälsa och ocd.

Fire colour down av Jenny Valentine. Ännu en favoritförfattare.

 

Böcker på svenska då?

Här är några jag är sugen på att läsa.

Du, bara av Anna Ahlund, verkar vara en fin kärlekshistoria.

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius kommer i juni och är efterlängtad.

En annan av David Levithan. Lite nervös inför att läsa, men vill ändå.

Hon bad om det av av Louise O’Neill om våldtäkt och sociala medier. YA utomlands (?), vuxenbok här.

Ett hål om dagen av Louis Sachar. Jag måste verkligen ta reda på om den är bra nog att läsa fortfarande i skolorna, eller om det är ett av alla fall där lärare fastnat i gamla vanor.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: