När jag skrev om de bästa böckerna jag läst i sommar fanns Åren i Paris av Paula McLain med. En bok som handlar om verkliga personer, innehåller en hel del verkliga händelser, men har romanens form. Kanske gör det att läsaren har svårt att skilja mellan fakta och fiktion, men jag älskar den här sortens verklighetsbaserade romaner. Andra favoriter är American wife av Curtis Sittenfield, där namnen inte är verkliga men där historien ändå är baserad på två verkliga personer,
Reseskildringar som Resa i Sharialand av Tina Thunander och En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse är sanna, om än skrivna ur ett subjektivt perspektivt, och minst lika spännande som vilken roman som helst. Detsamma gäller berättelsen om Otto Ullman i Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. En sann historia och en mycket läsvärd sådan. Åsbrinks bok belönades med Augustpriset och fann säkert sina läsare. Annars tänker jag att viktiga historier når fler om de kallas roman och berättas med den dramaturgi som en skönlitterär och delvis påhittad historia lättare kan få.
I en skönlitterär framställning av en verklig person finns författarens tolkning av densamma med. Det är författaren som lägger orden i munnen på personerna, som formar dem. Jag tyckte till exempel om den Karin Boye som Jessica Kolterjahn skapat i boken Den bästa dagen är en dag av törst, medan Johanna Nilsson i sin recension reagerade på sättet som Boye beskrivs och att viktiga personer helt tagits bort i boken. I en roman kan detta kallas konstnärlig frihet, medan det i en fackbok skulle handla om faktafel. Tolkningen som författaren gör av ett material torde dock vara subjektivt oavsett vilken sorts bok hen skriver.
Så här skrev Jan Guillou i sin recension av den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar:
Frågan är då hur man litterärt eller journalistiskt skall hantera en så fruktansvärt svart story. Jag brukar hävda att i de fall man har tillgång till alla fakta gäller journalistik, i annat fall litteratur. Det är därför närmast tjänstefel att göra fiktion av 1600-talets häxprocesser – en liknande hysteri – eftersom vi har namn och adress på alla häxorna och domskälen bevarade. Samma borde då gälla för vår tids häxstory från bögpestens tid.
Och Jonas Gardells research har inte varit obetydlig. Ändå valde han att göra litterär fiktion av stora delar av storyn, där han växlar mellan tablåer ur de förtappades liv och avsnitt med mer essäartad framställning. Det finns dock ett starkt och logiskt skäl för fiktionalisering. Den sanna, journalistiska storyn vore outhärdligt svart och outhärdlig att läsa.
Har man tillgång till all fakta är man skyldig att skriva facklitteratur menar alltså Guillou, men jag skulle snarare säga att man som författare då är skyldig att nå så många läsare som möjligt. Skulle lika många läst Gardells bok om homosexuella i Stockholm på 80-talet om det varit en fackbok? Hade foton på riktiga personer gjort deras historier viktigare och mer trovärdiga? Jag tror inte det. Inte främst för att det skulle varit ”outhärdigt svart och outhärdigt att läsa”, utan för att facklitteratur inte når lika många. Inte ens om författaren geter Jonas Gardell eller Jan Guillou. Jag förstår Guillous tanke, att sanningen ska avslöjas och de drabbade få upprättelse. Jag vill tro att de fått just det, trots att de nu fått namnen Bengt, Lars-Åke, Reine, Benjamin, Paul, Rasmus och Seppo.
Vad föredrar du? Fakta, fiktion eller kanske något mittemellan?
