Känner du dina föräldrar?

Pappa-2

Det har gått tre år sedan Ester Roxbergs pappa berättade att han hellre ville vara Ann-Christine. Att han inte var den person som dottern trodde han var. Nu skriver hon om Åke som blev Ann-Christine och sorgen över att på ett sätt förlora sin far, men ändå inte. Frustrationen är stor i Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine, men också kärleken.

Det är en fragmentarisk och vacker bok som Roxberg har skrivit. Jag tycker om att följa hennes tankar om Åke, hennes osäkerhet på vad deras förändrade relation ska innebära och oron över hur allt ska bli. Åke är präst och jag fascineras över den acceptans som trots allt finns, trots att det självklart höjs skeptiska röster. Jag förstår Esters oro över att det är Ann-Christine som ska dyka upp då de ska äta lunch. Elakt kan tyckas, att inte acceptera. Men ärligt att erkänna att det kan vara svårt.

Jag funderar över hur jag själv skulle reagera om jag fick veta en stor hemlighet av min mamma eller pappa. Något livsomvälvande. Självklart hade jag inte slutat älska dem, men formen för kärleken kanske skulle se annorlunda ut, eller i alla fall förändras under en period. Vi har en bild av vilka våra föräldrar är och det är inte konstigt att vi då hamnar i kris om den bilden visar sig vara felaktig.

När jag ser Ann-Christine på Skavlan är min första tanke att hon är fin. Åke var en konservativ gubbe, säger hans dotter och det är väldigt märkligt att de pratar om någon som inte finns i rummet, men ändå är där. Det är också intressant att få Ann-Christines syn på hur Åke inte längre var rätt utsida för henne. Hur rädd hon var för att berätta. Hur fel det blev, hur luddig han var. Det tog några dagar innan dottern förstod vad han egentligen ville säga. Det var ett dödsbesked menar hon och det är brutalt, men säkert sant. Hon erkänner att hon var egoistisk och det är modigt. Nu har Ester slutat sörja pappa Åke. Ann-Christine är noga med att berätta att hon inte haft någon dubbel personlighet, utan nu är den hon är och alltid har varit.

Sebastian Lönnlöv på Litteraturmagazinet tycker att det är synd att hon inte verkar ha accepterat Ann-Christine och fortsätter att använda han då hon talar om sin pappa. Att det då är för tidigt att skriva boken. Jag förstår tanken, såren är på många sätt fortfarande vidöppna, men jag kan tänka mig att Roxberg bearbetade sin nya familj då hon skrev. Det är en modig bok på många sätt och jag är glad att den skrivits. Kanske gör den att vi faktiskt talar om transsexuella och transvestiter. Vi gjorde det till exempel på ett släktkalas idag. “Vi är inte ovanliga, vi finns”, säger Ann-Christine och det behöver vi tala mer om. Hennes barn får fortfarande kalla henne pappa och för barnbarnen är hon morfar. Men hon är inte Åke.

13 reaktioner på ”Känner du dina föräldrar?”

    1. Håller med, allt vill man inte veta. Det är så självklart att ens föräldrar är de man tror och en förändring kan vara chockartad.

    2. jag lyssnade på dottern och Ann-Christine på Skavlan, de verkar vara goa vänner, dottern har också blivit vuxnare… Sådana här böcker får man skriva fort, när allt nytt, efter några år har känslorna försvunnit.

  1. Visst är det bra att tala om trans, men det är också bra om det samtalet sker med respekt. Att som Skavlan konsekvent använda fel ord är inte bra på något sätt. En programledare som ska intervjua en person kan åtminstone ägna ett par minuter åt att ta reda på att hon är en hon och annat grundläggande. Jag tror säkert att boken som Ester Roxberg har skrivit har varit viktig för henne under hennes bearbetning, men för alla som ska läsa den hade det varit bra om den hade kunnat skrivas i ett mer “landat” skede. Att något är nyttigt för författaren är ju inte alls samma sak som att det är vad en läsare behöver läsa. Och jag tror tyvärr inte alls att debatten om trans blir bättre bara av att det pratas om trans – utan att den blir bättre om det sägs kan ske med respekt för vem som talas om, vem h*n egentligen är. Det handlar om människor, inte om ett ämne. Och det är jättemodigt att våga erkänna fula känslor, men jag hade uppskattat om boken också hade kunnat komma fram till en mer tydlig respekt, till exempel den som verkligen syns hos dottern i Skavlan. Jag ser inte den respekten så tydligt i boken. Gör du?

    1. Jag tror att vi läser den helt olika, av naturliga skäl. Jag identifierar mig med Ester och förstår hennes känslor, men håller med om att debatten i stort borde vara mer respektfull. Förhoppningsvis kan Ester och Ann-Christine göra en fortsättning på boken genom t.ex. föreläsningar. Eller kanske hade boken kunnat fortsätta i det mer landade skedet. Men för den som inte är insatt blir Esters ord ett sätt att förstå att det är känslosamt svårt, men att det funkar bra ändå. Hon har respekt för sin pappa, med jag tror att hon tappade den ett tag, eller i alla fall tvekade över hur hon skulle hantera att Åke blev Ann-Christine, eller var Ann-Christine. Men kärleken finns och i slutändan också respekten. Hon har sin pappa kvar, det framgick fint i Skavlan tycker jag. Att Skavlan själv som vanligt är mer än lovligt heteronormativ är en annan sak. Han brukar vara käckt sexistisk också när han får chansen.

      Som cis-person tycker jag själv ibland att det är svårt med terminologin och det är viktigt att ha koll på den, men också viktigt att få hjälp och upplysning om vad som egentligen är korrekt av den som vet. Att säga fel handlar om okunnighet, men inte alltid om brist på respekt. Men visst borde Skavlan och Svt ha koll.

      1. Det läskiga är att det har varit väldigt lite koll i medierna, även i skrivna recensioner. Tyvärr tror jag att det hänger ihop med att boken i sig själv inte använder den “rätta” terminologin. Boken är ju inte särskilt pedagogisk, den förklarar egentligen ingenting – och självklart behöver den inte vara någon läroboken, men jag är rädd att den lär människor för mycket om det svåra och för lite om de väldigt enkla sakerna som kan göra stor skillnad. Till exempel att släppa taget om tidigare pronomen och inse att en transperson egentligen är det kön som hen… ja, egentligen! är. Inte det medfödda. En logik som tyvärr förmedlas alldeles för lite i alla möjliga sammanhang, vilket också syns i recensioner etc. i samband med Roxbergs bok. Folk har inte koll. Och ja, att säga fel av misstag handlar förstås just om okunskap. Tyvärr behöver man inte vara transperson särskilt länge innan man träffar människor som säger fel just av brist på respekt (och att inte bry sig om att tillägna sig kunskap innan man t.ex. skriver en recension är också en ganska arrogant form av okunskap). Visst, det är inte alls samma sak, okunskap och respektlöshet. Men jag önskar ändå att Ester Roxberg hade använt “hon” på mer en enda sida. Det handlar nog mycket om att det finns så extremt lite om trans att varje bok kan göra väldigt stor skillnad. När det kommer en bok och den inte lever upp till förväntningarna så blir det förstås mer kännbart. Och ditt förslag om att boken helt enkelt hade kunnat fortsätta så att den visar både smärtan, helt ocensurerat, och så allting annat – det är precis vad jag också önskar mig. Den är så pass kort. Den hade fått gärna vara dubbelt så lång och fortsatt utforska en längre period av bådas liv.

        1. Att använda rätt pronomen borde vara en självklarhet, men jag tolkar det inte som att Ester gjorde så av bristande respekt, utan för att hon, precis som du skriver, inte var färdig ännu. Nu verkar hon ha bearbetat det och en längre bok hade kanske varit att föredra. Jag försöker lära mig rätt terminologi och egentligen är det inte komplicerat. Det tillkommer dock nya (för mig) termer, som tex. cis och jag hoppas att det är bättre att försöka använda rätt terminologi i ett försök att göra rätt, än att inte våga använda dem. Även om jag förstår att det inte är okej att inte säga rätt egentligen.
          Jag måste ändå säga att jag blev positivt överraskad av hur personer inom kyrkan reagerade. Har stora fördomar om religiösa och är glad att de kom lite på skam.

          1. Nej, absolut inte av bristande respekt i Ester Roxbergs fall, utan på grund av personliga känslor. Men, som sagt, jag hade blivit mycket glad om boken hade fortsatt och utforskat mer av känslorna i längden inför föräldern. Självklart är det okej att säga fel och att försöka säga rätt men inte alltid lyckas! Jag felkönar folk jämt och ständigt, trots att jag själv vet hur ont det gör. Och religiösa människor kan överraska en ibland 🙂

          2. En lösning är att det ges ut fler böcker med transperspektiv. Vi behöver böcker för att kunna identifiera oss och förstå. Egentligen är väl Roxbergs bok inget debattinlägg, utan en självbiografisk bok, med ett skönlitterärt uttryck. Hade varit intressant att få Ann-Christines historia.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: