En fantastisk utställning av Stina Wollter

Det hjälper om man känner bibliotekarien, då går det att få se Stina Wollters utställning ” En slags rörelse” på Mölnlycke Kulturhus. Efter ett år av kulturell torka var jag orimligt peppad över att både få se konst och träffa några Bokbubblare en helt vanlig, regnig onsdag. Utställningen hänger kvar till den tionde april och jag rekommenderar verkligen ett besök.

Den här tavlan heter “och jag stängde dörren” och är ganska typiskt för de olika lager i Wollters målningar. Hon kallar den en uppgörelse med det förflutna och det faktum att hennes morfar var nazist och möjligen också hennes mormor, eller så tyckte hon bara som sin man, i alla fall officiellt. Detta påverkade självklart Stina Wollters mamma och det påverkade senare även Vissa saker måste stoppas och inte följa med till kommande generationer. Tavlan påbörjade 2010 och ställdes ut då, men Wollter var inte nöjd, utan fortsatte med den och den blev färdig först två år senare. I bakgrunden skymtar tidigare generationer och det ser ut som att hon målat på ett fotografi. Flera av verken är just målade på andra verk, bland annat “Ser genom dig” som är en gammal tavla, ett porträtt, som Wollter målat ett självporträtt över. Konturerna av den anonyma kvinnan har skrapats fram med kniv och hon tittar genom konstnären på oss. Så himla coolt.

Här kan ni höra Stina Wollter tala om konst och upplevelsen av densamma. Hon talar om att konst kräver en aktiverad “upplevelsekärna” och den var inte svår att få igång igår. Det som är så speciellt med just den här utställningen är att varje verk har så många lagar, bokstavligen och bildligt. Nu lyckades jag missa att fotografera de många bilder med kjolar som innehåller bilder av kvinnor, collage som visar många kvinnor, inte sällan leende och oskyldiga. Kjolen som finns med är den som tillhör Sara Danius och den är fantastiskt den med.

Jag är ingen konstkritiker och har svårt att sätta ord på denna fantastiska konstupplevelse, men klart är att utställningen berörde mig mycket. Jag funderade mycket på kvinnorollen, på de trånga kjolarna som vi tvingar in oss i, på leenden som inte nödvändigtvis är äkta och på det ansvar många kvinnor tar för så många människor. I flera av de kvinnor som porträtteras finns andra människor. Ofta som collage på kläderna eller runt dem, men också i den i form av något som skulle kunna vara barn, eller ett annat, yngre jag. Nu ser jag fram emot att läsa Stina Wollters kommande bok Kring denna konst, som kommer ut i maj. Då ska jag verkligen detaljstudera hennes verk och förhoppningsvis lära mig en massa om dem.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: