Film

Min pappa Marianne

Det var snart sju år sedan Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine kom ut och i år kom filmatiseringen med Rolf Lassgård i huvudrollen, som märkligt nog fått titeln Min pappa Marinne. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och nominerad till två Guldbaggar. Dels är det Rolf Lassgård som nominerats till bästa manliga huvudroll, men även Lena Endre, som spelar hans fru Eva nomineras för sin rollprestation. Två välförtjänta nomineringar, trots att min favorit är Klas Wiljergårds lite galna tolkning av sonen i familjen. Han får symbolisera de frispråkiga som kan tyckas fördomsfulla, men som finns där när det behövs. Finast är kanske kyrkoherden Gunnar, spelad av fantastiska Ralph Carlsson som alltid är bra. Jag hoppas att det finns många Gunnar där ute, som förstår att det viktigaste av allt är att människor får vara de de verkligen är.

Historien börjar när Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, flyttar hem till Alingsås efter att ha missat ett vikariat på DN och dessutom kommit på sin sambo med en kulturjournalist på samma tidning. Dubbelt förnedrad alltså, eller trippelt kanske då det inte är jättekul att flytta hem till sina föräldrar som 28-åring. Barndomsvännerna har både man och barn, vilket inte gör det lättare att relatera till dem. Hannas kloka pappa Lasse påpekar försynt att hon inte vill ha deras liv, men även om hon vet att det är sant vet hon att hon inte heller vill ha det liv hon har. Inte blir det bättre när hon märker att hennes föräldrar grälar och att namnet Marianne dyker upp. Är det så att hennes pappa har en älskarinna?

Min pappa Marianne är en trevlig film om en viktig fråga, lik många brittiska filmer som t.ex. Pride lyckas kombinationen väl. Syftet är inte att problematisera, utan att visa att det är möjligt att både våga vara sig själv och att faktiskt bli accepterad för den man är. Jag tror på konceptet att roa samtidigt som man visar vad som är rätt att göra och hoppas att Rolf Lassgårds Marianne kan få fler att acceptera människor som inte känner sig hemma i det biologiska kön de har tilldelats. Jag tror också att det är viktigt att dottern Hanna får vara precis så besviken och arg som hon är över att förlora sin pappa, för så upplever hon situationen. Om acceptans ska vara trovärdig kan den inte vara allt för enkel att nå.

 

Last Christmas — extra allt och lite till

Jag hade kanske orimliga förväntningar på Last Christmas som var förra årets julfilm med stort J. Namn som Emma Thompson, Lydia Leonard, Michelle Yeoh och Henry Golding kändes som garanter för kvalitet och även om jag inte är ett fan av Emilia Clarke är hon ändå ett känt namn. Det blev inte den fantastiska julfilm jag hade väntat mig och delar av den var riktigt dåliga. Pekoral är ett ord som kommer till mig. Pekoral.

Så, finns det då inga skäl att se Last Christmas? Jo, visst finns det sådana. Musiken är ett skäl och ett ganska stort sådant. Det är inte bara Last Christmas, utan en rad låtar av George Michael som får avnjutas och jag hade glömt hur mycket jag tycker om hans musik. Som hyllning till sångaren i fråga funkar filmen fint.

Huvudpersonen Kate arbetar i en julaffär och den ger julstämning. Hennes jobb på ett center för hemlösa gör också att vi får möta en del charmiga bikaraktärer, som Nathan och Danny och inte minst de två poliserna som patrullerar i närområdet. Många trevliga småscener alltså, men kärlekshistorien som står i centrum funkar verkligen inte och Kates kroatiska familj där Emma Thompson spelar mamman med märklig dialekt och gör sig skyldig till lyteskomik.

Ingen fantastisk film alltså och frågan är om det är värt den lilla julstämning som den lyckas uppbåda. Det här var inte bra alls. Tråkigt, men sant.

Holidate — en charmig (typ) julfilm

Tanken är ju att jag ska se julfilm i december, men den första filmen jag såg visade sig vara en film om högtider snarare än just en film om julfirande. Holidate handlar om Sloane som återigen dyker upp till ett julfirande utan en pojkvän. Hennes tidigare pojkvän Luc har hittat lyckan någon annanstans och Sloane har inte riktigt kommit över henne. Hennes syster och mamma gör verkligen sitt bästa för att skaffa henne en dejt, men istället blir det så att Sloane förpassas till barnbordet.

Jackson är en golfspelare från Australien som tror att han hittat den perfekta dejten för jul och är glad över att slippa fira ensam. Det visar sig dock att tre dejter räcker för att just den här tjejen ska köpa matchande jultröjor och i princip förvänta sig ett frieri. Två skeptiska singlar alltså, som mest av allt vill ha någon att fira alla högtider med. Självklart träffas det och lika självklart gör de upp om att fira nyår ihop. “No strings”, utan bara två vänner som undviker ensamhet. Nyår följs av alla hjärtans dag, som följs av påsk, cinco de mayo och nationaldagen. När det är dags för Sloanes bror att gifta sig bestämmer de sig dock för att ta med andra, för se det är så att de inte riktigt vågar tala om de känslor som börjar växa.

Ni fattar ju varthän det barkar, men faktum är att jag gladeligen tuggar i mig allt förutsägbart med den här filmen. Jag gillar nämligen karaktärerna, både de i huvudrollerna och de i birollerna. Faktum är att jag (nästan) får Fyrabröllopochenbegravningvibbar (inte minst med tanke på slutvinjetten med bilder av alla par i filmen) och det är ett bra betyg. Inte lika charmigt som en brittisk film såklart, men bättre än de flesta amerikanska filmer som försöker vara charmiga och fyndiga. Bäst är kanske Kristin Chenoweth som moster Susan och Sloanes syster Abby, spelad av Jessica Capshaw från Grey’s Anatomy.

Söker du charm i kubik är Holidate ett hett tips. Sjukt smörig, men även en cyniker som jag torkar en tår i slutet.

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Jag måste erkänna att jag inte har läst Charles Dickens David Copperfield och inte heller sett någon tidigare filmatisering. En brist i min kulturella bildning helt klart som nu har åtgärdats något, då jag sett Armando Iannucci nya filmatisering av boken som har premiär idag. Huvudrollen spelas av Dev Patel, som också fungerar som vår ciceron, guidandes oss genom sitt eget liv med början vid själva födelsen. Redan då dyker en fantastisk bifigur upp,  nämligen Davids faster Betsey Trotwood (spelad av  Tilda Swindon) som är helt säker på att barnet som föds ska vara en flicka. När så inte är fallet stormar hon iväg.

David Copperfield döps efter sin döda far och lever i skuggan av hans gravsten tillsammans med sin mamma och hushållerskan Peggotty. Att besöka hennes hem i en upp- och nervänd båt på stranden är som att kliva in i ett färggrant och udda paradis. Där träffar han Emily och Ham, adopterade barn till Peggotty och hennes man. När Emily och Ham berättar att de förlovat sig jublar alla och David utbrister att alla borde gifta sig. Åskan som följer får oss att förstå att han inte borde ha sagt så. Även hans mamma har förlovat sig, faktiskt även gift sig med Edward Murdstone och David har nu fått en styvfar. En gräslig sådan ska det visa sig som snart skickar iväg sin styvson till London och inte för att få utbildning som styvfadern påstår, utan för att arbeta. Jobbet tar sig och livet hos det minst sagt udda paret Micawber fungerar trots de ständiga skulderna hyfsat. David växer upp där, men överges när Mr Micawber inte längre kan undvika fogdarna. Ännu mer övergiven blir han när hans mor dör utan att han får veta.

Det är nu han lämnar London och beger sig till Betsey Trotwood som fortfarande är minst lika udda som vid hans födsel. Än mer udda är hennes kusin Mr Dick som bor hos henne. Han är ytterst förvirrad eftersom kung Charles I:s oroliga tankar har placerats i hans hjärna efter att Charles fått sitt huvud avhugget. Scenen där David visar honom sina lappar med tankar, liksom den där de låter lapparna med Charles I:s tankar flyga med hjälp av en drake, skildrar båda ett riktigt fint möte mellan två excentriska män. Från faster Trotwood tar sig unge herr Copperfield vidare till en internatskola som helt klart sett bättre dagar. Där träffar han ännu fler udda personer och några gamla bekanta återkommer.

Den största behållningen av David Copperfield är helt klart de underbara bikaraktärerna som verkligen lyfter filmen. Ingen ont om Dev Patel, han gör en fin rolltolkning, men det är de udda figurerna som gör berättelsen speciell. Jag tycker verkligen om den humoristiska tonen och det myller av människor som alla är en del av David Copperfields liv. Inte visste jag att Dickens kunde vara så rolig. Jag uppskattar också att Iannucci valt skådespelare efter talang och inte efter utseende eller ursprung, vilket ger en oväntad mix, men en välfungerande och bra sådan. Många stora namn märks i rollistan och bland de jag tycker bäst om finns Hugh Laurie som spelar den excentriske mr Dick och Bronagh Gallagher som jag inte sett i någon roll sedan The Commitments. Birollerna är många, men då berättelsen går som i cirklar återkommer de flesta av dem flera gånger. Morfydd Clark spelar till och med två roller, dels Davids mamma och hans kärlek Dora.

Klassisk litteratur är viktig och en bra filmatisering kan vara en genväg till böckernas värld. David Copperfields äventyr och iakttagelser är precis en sådan film och jag tror faktiskt att den kan passa hela familjen.

Eurovision song contest

Om du liksom jag tycker om det svulstiga med Eurovision och vill se en riktigt smörig och lika mysig film om spektaklet ska du inte missa filmen Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga.

Berättelsen tar sin början 1974 när ABBA framträder med Waterloo i Brighton och vinner hela tävlingen. På Island lämnar Lars sorgen över modern bakom sig, reser sig från sin gömda plats i trappan och börjar dansa framför tv:n. Lilla Sigrit som inte talar börjar även hon dansa och någonstans där börjar deras dröm. Mest är det kanske Lars dröm. Kanske helt och hållet. Drömmen om att vinna Eurovision Song Contest.

Många år senare är det slumpen som tar bandet Fire Saga till den isländska uttagningen och för att ta sig därifrån krävs en minst sagt otrolig händelse. Hur som helst ska Lars och Sigrit få tävla och det är självklart stort. Nu kan de bli mer än misslyckade musiker som spelar på den lokala puben och alltid kommer ifrån monsterhiten Ja Ja Ding Dong, som enligt Will Ferrell, en av filmens skapare och huvudrollsinnehavare, ska vara en typisk Eurovisionsång dvs rolig, kitsch, hemsk och bra på en gång. En låt som fastnar varken du vill det eller inte.

Will Ferrell och Andrew Steele har skrivit manuset till Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga och David Dobkin har regisserat. De har lyckats få med en hel del kändisar på bild, men också bakom kulisserna. Molly Sandén är rösten bakom Sigrit, spelad av Rachel McAdams. Eller egentligen sjunger de båda, då Sandén dubblar McAdams i de flesta låtarna. Extra roligt är det att  Graham Norton dyker upp som sig själv och att en rad artister som varit med i Eurovision, däribland Loreen, framför ett pampigt musiknummer. Bäst av alla är ändå Dan Stevens som spelar den ryske, favorittippade sångaren Alexander Lemtov med alla Eurovision attribut och några till. Så långt ifrån Downton Abbey som det går att komma. Helt fantastiskt!

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga är underhållande, snygg och alldeles underbart svulstig och smörig. Precis vad jag behövde en kall sommarkväll när livet kändes lite extra färglöst. Lite extra Eurovision till folket när årets tävling inte blev av är alltid trevligt.

Som stjärnor i natten — filmen

Filmen Som stjärnor i natten börjar på en bro, inte uppe i skolans klocktorn som boken. Theodore Finch är ute och joggar när han ser Violet Markey stå på kanten, redo att hoppa. Han går fram, hon ber honom gå, han klättrar upp och ställer sig bredvid henne på kanten.

Finch är något av ett freak i andras ögon. Han har blivit avstängd från skolan, tvingas gå till kuratorn en gång i veckan och försöker ljuga ihop att allt beror på att hans farmor dött. Fem gånger har han försökt med samma ursäkt. Om han klantar sig igen åker han ut och får ingen examen. Violet tillhör tvärtom de populära. Hon blir bjuden på de rätta festerna och har en cool pojkvän. Ändå är det inte konstigt att hon stod där på kanten av bron. Hon har nämligen mist sin syster och sedan dess har varken vänner eller pojkvän spelat någon roll.

När Finch och Violet får i uppdrag att göra ett projekt i geografi där de besöker och dokumenterar lokala sevärdheter i Indiana. Ett projekt som Violet verkligen inte vill göra då det innefattar att åka bil och hennes syster dog i en bilolycka på bron där Violet tänkte hoppa. Tur då att Finch är beredd att genomföra projektet utan inblandning av bilar.

Balansen mellan filmens Violet och Finch är en annan än den mellan bokens Violet och Finch. Att även Finch vill ta sitt liv är tydligt i boken, men inte i filmen. Där har han istället ett större övertag. Han är den som räddar Violet och tar henne till “all the bright places” som boken heter på originalspråk. Alla speciella platser i Indiana, men också känslomässiga sådana.

Jag tycker om filmatiseringen av Som stjärnor i natten. Justice Smith är riktigt bra som Finch, även om han egentligen inte alls är som jag tänkt mig, men Elle Fanning är verkligen helt fantastisk som Violet. Inte heller hon är som min inre Violet, hon är bättre. Mer mänsklig och mycket lättare att tycka om. Tillsammans skapar de något som tillfälligt håller svärtan borta, men jag måste också varna för fulgråt.

Läs vad jag tyckte om boken Som stjärnor i natten när jag läste den. Spoiler alert: Jag älskade den. Och missa för allt i världen inte den intervju som jag och Fanny gjorde med Jennifer Niven på Bokmässan 2017 då hon höll på att skriva manus till filmen jag just sett. Spoiler alert: Hon var supertrevlig. Det var ett helt fantastiskt möte som jag flera år efteråt tänker på ibland och som jag kommer att bära med mig länge, länge.

 

Emma är riktigt charmig

Jane Austen är ständigt populär och i söndags såg jag den nya filmatiseringen av romanen Emma på fina Bio Roy. Förväntningarna var egentligen inte så stora. Visserligen minns jag att jag tyckte att filmatiseringen från 1996 med Gwyneth Paltrow var ganska bra, men det är långt ifrån min favorit av Austen. I den aktuella versionen kommer humorn fram ordentligt och jag hade riktigt roligt under de två timmar filmen pågick. Dessutom är såväl scenografin som kostymerna fantastiska, vilket bidrar till det positiva helhetsintrycket.

Emma spelas av Anya Taylor-Joy och hon gör ett utmärkt jobb. Lite ytlig och ganska bortskämd, men också med hjärtat på rätt ställe. Hon gör Emma till en mer komplex än jag sett henne tidigare och jag gillar det. Mest fantastisk är ändå Bill Nightys tolkning av Mr Woodhouse, som verkligen lockar till många skratt, utan att för den delen förlöjliga sin rollfigur. Tvärtom gör han det lätt att förstå att Emma omöjligen kan lämna honom ensam. Faktiskt är alla rollprestationer riktigt, riktigt bra och tillsammans lyfter de filmen. Som den ganska så löjlige prästen Mr Elton ser vi Josh O’Connor från till exempel Enkel resa till Korfu och The Crown och den lilla, men viktiga rollen som Miss Bates spelas av fantastiska Miranda Hart.

Ni kan säkert historien. Emma bor med sin far och saknar egentligen ingenting i sitt liv än möjligen sin mor. Hennes äldre syster har gift sig och lämnat hemmet, men det har Emma inga planer på att göra. Hon parar gärna ihop andra, men är ointressant av att själv binda sig. När vi träffar henne första gången ska hennes före detta guvernant Miss Taylor gifta sig och bli Mrs Weston, något Emma tar äran för. För att ersätta det sällskap Miss Taylor gett henne börjar Emma umgås med Harriet Smith, en av eleverna på internatskolan i byn. Harriet är föräldralös och genom att ta hand om henne känner sig Emma behövd. Den påverkan hon har över den yngre flickans kärleksliv blir däremot inte jättebra, men trots några rejäla katastrofer löser sig det mesta. Emmas kärleksliv då? Hon är lite nyfiken på Mr Westons son Frank Churchill som alltid tycks hitta en ursäkt för att att slippa hälsa på sin far och hans nya fru. Närmare än så finns familjens vän George Knightley, äldre bror till Emmas svåger, som är den ende som är riktigt ärlig mot Emma, vilket inte alltid blir så bra.

Jag tycker verkligen att Autumn de Wilde gjort en fin filmversion av Emma och tycker att den gör något nytt av en gammal och välkänd historia. Det är både roligt och vackert, vilket var precis det jag ville ha. Det här är en film som passar perfekt för att drömma sig bort under några timmar. Jag rekommenderar den verkligen.

Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande

Egentligen borde jag både sett och skrivit om den här filmen på Alla hjärtans dag, för maken till romantiskt fluff får man leta efter. Det är dock romantiskt fluff när det är som bäst. Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande är andra filmen om Lara Jean, baserad på den andra boken av tre. Som film tycker jag att uppföljaren fungerar bättre än föregångaren, kanske för att skådespelarna vuxit in i sina roller och för att det här är en bok som fungerar bättre att renodla.

När filmen börjar är Lara Jean och Peter tillsammans på riktigt och allt är frid och fröjd. I alla fall ett kort tag. Lara Jean känner sig hotad av Peter förra flickvän (och Lara Jeans före detta vän) Genevieve. Hon verkar hela tiden finnas i närheten och Peter umgås mycket mer med henne än vad Lara Jean tycker är acceptabelt. Inte blir det direkt mindre komplicerat då en av de andra mottagarna av Lara Jeans gamla kärleksbrev, John Ambrose, dyker upp och definitivt verkar ha ett gott öga till Lara Jean.

Det jag tycker bäst om i filmen Till alla killar: PS. Jag gillar dig fortfarande är nog när Lara Jean och John Ambrose arbetar tillsammans på äldreboendet Belleview där Lara Jeans syster Margot också jobbat och då lärde känna den fantastiska Stormy, spelad av Holland Taylor. Kanske är det för att berättelsen hinner landa där och inte blir lika fragmenterad som förhållandet med Peter tyvärr blir. När jag läste böckerna förstod jag precis varför Lara Jean föll för honom, men i filmerna är det ärligt talat svårare att förstå. Det är också synd att delarna om Lara Jean och hennes familj nästan försvunnit helt, men samtidigt är det självklart att den som gör en film av en bok måste rensa bort massor. Boken är som vanligt bättre än filmen, men det här är ändå en ganska söt och trevlig film värd att lägga några timmar på. Tredje filmen är redan på gång och den kommer jag med all säkerhet se också. Om inte annat för att jag börjar gilla Lana Condor som spelar Lara Jean.

Marriage story

Jag har svårt att se filmer om skilsmässor. Inte för att jag har erfarenhet av någon, men för att jag tycker att det är så väldigt obehagligt att se människor, som tidigare älskat varandra, vara elaka och själviska. Det brukar hävdas att linjen mellan kärlek och hat är tunn och det verkar stämma.

I Marriage story får vi följa Charlie och Nicole som håller på att separera. Från att ha arbetat på samma teater, han som regissör och hon som skådespelare står det klart att hon vill något mer. Istället för att bo i New York där hans jobb står i centrum tar hon med sig sonen Henry till sin familj i Los Angeles där en roll i en tv-serie väntar. Nu ska Nicole äntligen bli den stjärna hon skulle ha blivit om Charlie inte styrt deras liv. Så ser hennes berättelse ut.

För Charlie kommer separationen som en överraskning, vilket det kanske inte borde ha gjort. Förhållandet går minst sagt på tomgång och han har till och med varit otrogen. Ändå har han en slags romantisk bild av äktenskapet och vill inte vara utan varken fru eller son.

Så startar kampen om vårdnaden och ja, det blir otrevligt.

Många är de som hyllat Marriage story, men riktigt så överväldigad är jag inte. Jag tycker om filmen, när den efter en seg start lägger i ännu en växel och får mig att engagera mig i Charlie, Nicole och inte minst Henry. Hur kan livet fortsätta när det inte blir som det var tänkt? När konflikten blir djupare än den borde? När all ilska som gömts inom dem sipprar ut? Trots allt tycker jag om denna lågmälda skildring av ett kraschat äktenskap och det handlar mycket om att både Scarlett Johansson och Adam Driver gör fantastiska rolltolkningar. Jag förstår verkligen att de båda nominerats till Oscars och tycker i alla fall att Driver verkligen är värd en vinst. Även Johansson är bra, men Driver är fantastisk.

 

Sammanställning av Århundradets kalender

I december har jag delat några kulturella höjdpunkter från de två decennier som gått av detta det 21:a århundradet. Många böcker, men också filmer, tv-serier och låtar som ligger mig varmt om hjärtat. Självklart har mycket bra fått väljas bort, men jag är ändå nöjd med mitt urval och önskar er trevlig läsning så här på juldagen.

1 december Ett litet liv av Hanya Yanagihara

2 december Gilmore Girls

3 december Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

4 december Black Swan

5 december Busters öron av Maria Ernestam

6 december Chasing Pavement med Adele

7 december Fortfarande Alice av Lisa Genova

8 december The Good Wife

9 december Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

10 december Never let me go av Kazuo Ishiguro

11 december Be Mine! med Robyn

12 december Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

13 december Ett rum i våra hjärtan

14 december Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

15 december Six feet under

16 december Fuck you med Lily Allen

17 december Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

18 december En oväntad vänskap

19 december Grey’s Anatomy

20 december Memorys bok av Petina Gappah

21 december Amélie från Montmartre

22 december Vitsvit av Athena Farrokhzad

23 december Paradisträdgården av Amy Waldman

24 december Håll ut med Bo Kaspers Orkester

 

Saknar du någon bok kan det vara så att jag skrivit om just den under tidigare julkalendrar. Du hittar dem här. Annan kultur kan ha tagits upp bland de kulturella minnen jag skrev om i somras. Dem hittar du här.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: