Dag: 27 september, 2020

Från författardrömmar till succé från Bokmässan 2018

Jag fortsätter min genomgång av klassiska seminarier som jag tidigare skrivit om på Kulturkollo. Det här är ett från 2018, ett år då feelgood började ta plats i finrummet


Jojo Moyes samtalar med Titti Schultz om sina böcker och berättar att hon skrev tre böcker som blev refuserade, innan hon blev publicerad. Det var däremot inte förrän hon gav ut sin nionde bok, som hon slog igenom rejält. Efter den åttonde boken var hon på väg att ge upp. Hon tänkte att allt hon skulle bli var en författare som skrev böcker som ingen ville läsa. Att hon inte gav upp trots allt handlade troligen om att hon är lite obstinat, eller för att hon helt enkelt inte kan något annat. Ändå är hon sin egen största kritiker och hon har kasserat bokidéer efter mer än 20000 ord. Faktiskt strök hon också 70000 ord från originalversionen av Sophies historia och trots att hon var lätt panikslagen efteråt är hon glad att hon gjorde det.

Att läsa sina egna böcker efter de publicerats är något hon inte kan göra. Det är för smärtsamt att hitta alla saker hon skulle vilja ändra, men inte kan göra något åt. Boken hon skriver nu är dock ovanlig, då hon älskat att skriva den. Annars kan skrivprocesser vara jobbiga, säger hon och även om ursprungsidén finns är skrivandet trögt och jobbigt. Vi får lite ledtrådar om vad boken handlar om och Moyes trycker på hur olik den är Me before you. 

I Sverige är hon aktuell med tredje boken om Louisa som heter Still you i original och det blir den sista. Även om hon älskar Louisa och att skiva om henne har hon lämnat henne på en plats där hon kan få vara.

Me before you blev en gigantisk succé men att skriva uppföljaren var riktigt trögt. Det tog månader innan hon ens vågade börja skriva. Mest var hon orolig för hur läsarna skulle reagera på en andra bok där Louisa faktiskt går vidare till någon annan. Det var också extra jobbigt att följa upp en succé och faktiskt är hon ganska glad över att hon inte slog igenom med sin första bok, för då hade hon kanske inte vågat skriva mer. Ändå förändrade Me before you hennes liv totalt. Nu hade hon helt plötsligt råd att bara skriva och är tacksam över att ägna dagarna åt att skriva om karaktärer och leva i sitt huvud.

De senare åren har varit intensiva och förra året hade hon bara en veckas semester efter att ha jobbat alla helger utom två. Självklart förstördes hela semestern av en hysterisk matförgiftning i ett hotell med glasväggar in till badrummet. Läxan hon lärde var att planera in ledighet i livet och faktiskt ägna sig åt sin familj. Det går inte att bara jobba när familjen finns där. Nu har hon bestämt sig för att koncentrera sig på två saker, jobbet och barnen. Det går inte att fixa allt samtidigt. Ett perfekt hem, hemlagad mat, hembakade kakor, en vältränad kropp, men det går inte att få allt samtidigt. Det räcker att jobba och att försöka klara all oro som kommer av att ha barn. Hon väljer t.ex. att åka hem tidigt från mässan till sina barn, istället för att gå ut med förlaget. Livet handlar om att prioritera och att kompromissa.

Trots att Jojo Moyes på ytan är en författare som skriver underhållslitteratur är hon noga med att skriva så att hon inte förstärker stereotypa föreställningar om kvinnor och deras vänskap. Samhället har förändrats och hon berättar att hon inte alltid känner sig bekväm med att läsa vissa av de gamla böckerna hon skrivit då de känns opassande nu. Vissa saker vill hon absolut inte ändra, som slutet i Me before you. Det får inte bli för sockrat och målet kan inte vara att ingen ska bli upprörd, säger hon.

Jojo Moyes är en väldigt disciplinerad författare. Hon skriver på väldigt många olika ställen, vilket hon lärt sig som journalist. Det enda behöver är sin laptop och öronproppar. För att skriva sexscener behöver hon däremot vara långt från anda människor och kanske alkohol. Konstigt nog är det också sexscenerna som är det alla tror är sant, vilket kan vara ett problem om man, som Moyes, bor i en liten by.

Det hon lärt sig under de åren hon skrivit är att lyssna och attt fundera över vad som pågår bakom  neddragna persienner eller i människors huvuden. Det finns berättelser överallt och alla bär på en bok, kanske två inom sig. Det handlar mycket om att vara nyfiken och lyssna till dem. Och självklart att våga skriva ner dem.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 29 september 2018

Från suffragetter till #metoo från Bokmässan 2019

Under årets digitala mässa kommer jag att flytta bokmässeinlägg från Kulturkollo hit. Det här är ett seminarium från förra året som inte blev riktigt så bra som jag hoppats, men ändå gav en del.


Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.

Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.

Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.

Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.

Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.

Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 28/9-2019

Mitt möte med Jennifer Niven 2017

Genom mitt bloggande har jag fått chansen att intervju en rad författare. En av de finaste mötena var när jag och Fanny träffade Jennifer Niven 2017. Så är skrev jag då på Kulturkollo.


Ibland tackar man ja till saker som är väldigt, väldigt läskiga, men också väldigt roliga. Att intervjua Jennifer Niven var en sådan sak. Ett möte på bokmässan som gav mig fjärilar i magen, men som blev ett riktigt trevligt sådant med en fantastiskt ödmjuk och varm författare. Att träffa någon som verkligen älskar sitt jobb är alltid uppfriskande och det här är en författare som utan tvekan gör det. Det riktigt lyser om henne när hon talar om sitt skrivande, sina böcker och läsare.

Jennifer Niven är författare till en rad böcker, men de som hon är mest känd för är hennes två ungdomsböcker och det är också de som översatts till svenska. Vi pratar inledningsvis om All the bright places, som på svenska heter Som stjärnor i nattenEn bok som dryper av svärta,  en som också innehåller en hel del humor. Huvudpersonerna Finch och Violet mår båda dåligt av olika anledningar och när de möts kan de stötta varandra. Finch är bipolär och stundtals väldigt deprimerad. Han är också udda och utsatt. Violet är tvärtom en av de populära tjejerna på skolan och att hon döljer sin sorg är kanske naturligt. 

När jag läste All the bright places imponerandes jag av hur realistiskt Niven beskrev Finchs mående. Hur hon fick fram hans depression, utan att för den skull beskriva honom som en deprimerande person. När hon berättar att hon själv vad en pojkvän som tonåring, som tog livet av sig, förstår jag mer hur det kommer sig. Det här var boken hon äntligen vågade skriva och kanske är det därför den blev så ärlig.

Det var när Nivens agent oväntat gick bort 2013 och hon behövda söka en ny sådan, som hon började fundera på att skriva för ungdomar istället för vuxna. Hon behövde en ny idé att presentera. Någon gav henne rådet att skriva om något hon verkligen ville skriva om, men som skrämde henne och då kom idén om All the bright places till. Hon satte skriv för att skriva och sex veckor senare var boken klar, något som hon menar helt klart bevisade att boken behövde bli skriven.

När jag googlade lite inför intervjun hittade jag information om att All the bright places hamnar bland en av alla “banned books” i USA. Anledningen? De explicita sexscenerna. Om jag minns dem? Nej. Annars har boken fått stor spridning och många lärare läser boken med elever. Även jag har rekommenderat den till elever som läst och gillat. Vi talade om hur viktigt det är att det finns böcker om svåra ämnen, då de kan funka som stöd och tröst för ungdomar som bär på samma känslor. Niven berättar hur det skapats communities på nätet för läsare där de ger varandra stöd när de har det svårt. Det svartaste oroar snarare de vuxna än de unga.

Just nu håller Niven på att skriva filmmanus till All the bright places som snart börjar att spelas in. Skådespelare som ska gestalta Violet är utsedd, men rollen som Finch är ännu inte knuten till någon skådespelare. Självklart har Niven några favoriter, men självklart vill hon inte avslöja vilka. När det gäller manuset så är det självklart att vissa scener tas bort och/eller förändras, men det viktiga har varit att hålla kvar samma känsla som i boken.

Nivens senaste bok heter Holding up the universe (Vända världen rätt) och handlar om Libby, “the worlds fattest teenager” och Jack, som helt klart har mer status, men brottas med egna problem. Libby är en blandning av en vän Niven hade i skolan, några släktingar och hennes själv. Hon ville skriva om någon vara yttre kan väcka fördomar, men som är stark, driven och snäll. Att Jack lider av ansiktsblindhet är ingen slump, då Niven har både en kusin och en morbror/farbror som har diagnosen. Jack känner inte igen någon, men det får att ha olika grader av ansiktsblindhet eller prosopagnosi som det heter med ett fint namn.

Av den drömmer Niven om att göra en tv-serie och det kan jag tänka mig skulle funka bra. Hon är vän med Jay Asher, vars bok 13 reasons why blivit tv-serie på Netflix och kanske har det inspirerat henne. Nya projekt då? Ja, det vill författare prata om och även om de vill så får de inte. Vi fick i alla fall veta att det är en egen roman på gång och ett projekt tillsammans med en annan författare. Den senare är just nu ca 170-180 sidor och hyfsat snart färdig.

Med sig till intervjun har Niven sin vän Robbi Davies, som förhoppningsvis kommer ut med en ungdomsbok snart. Kom ihåg var ni hörde hennes namn först! Avslutningsvis fick vi signera Jennifer Nivens exemplar av All the bright places där läsare skrivit hälsningar på väl valda platser. Verkligen en fin idé.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2017-09-30
I höst kommer Jennifer Niven med en ny bok som heter Breathless. Den ser jag fram emot!

Masha Gessen om populism från Bokmässan 2018

Under mässhelgen flyttar jag texter från tidigare års Bokmässor från Kulturkollo hit. Det här är en text om Masha Gessen från Bokmässan 2018.


Mitt första seminarium på årets Bokmässa var ett samtal mellan Masha Gessen och Jörgen Huitfeldt med titeln “Hur överröstas populismens locktoner?”

Gessen tycker egentligen inte om ordet populism, då hon menar att politik som lockar många inte behöver vara något dåligt. Det är dessutom en ord som är svårt att definiera. Vi behöver ord som beskriver Trump, Putin, Orban och deras likar, utan att förlöjliga deras anhängare. De är demagoger, kanske narcissister och de vinner väljare. De har inga idéer och Gessen talar om Putin som en liten man, både till storlek och sinne, “small minded” är ordet hon använder. Varken han eller Trump är några smarta eller skickliga politiker, mest är de bara korkade, säger hon.

På ett sätt är det vi kallar populism bra för politiken, då vi måste diskutera de som driver en politik vi inte vill acceptera, men vi måste förhålla oss till. Gessen menar att det är förminskande att säga att de som röstar på högerextrema partier inte vet vad de gör. Honor övertygad om att de som röstade på Trump visste vad de gjorde. Hans politik kanske inte gör deras liv bättre, men det är en protest mot det politiska systemet som gynnar de rika och de utbildade. Det finns inte längre ett motstånd mot Trump i det republikanska partiet, då de riskerar att själva inte blir omvalda om de går emot en president som många faktiskt röstat på.

Hur behöver andra politiker förändras för att väljarna ska rösta på dem? Gessen säger att hon saknar visioner från det demokratiska partiet. Så länge de saknas kommer Trumps löfte om en bättre värld, en i imaginär sådan, men en som många längtar efter. En värld utan problem, där det bara finns vita som är precis som de. En tid som aldrig funnits, men som de tror har funnits. Det finns få politiker som istället talar om den fantastiska framtid vi kan få. Bernie Sanders hade vissa visioner och det är i vänstern de finns, menar Gessen. Idéer som fri vård och fri utbildning för alla, som ses som kontroversiella i USA, fick med sig människor i sin tro på ett bättre samhälle.

Masha Gessen är aktuell med boken Ester och Ruzia om sin mormor och farmor, som både levt i totalitära samhällen. Är det bra eller dåligt att koppla vår nutid till totalitära samhällen i historien, som t.ex. Hitlers Tyskland eller Stalins Ryssland?, undrar Huitfeldt och hänvisar till den debatt som pågår just ju även här. Alice Teodorescu skrev t.ex. i GP häromdagen att förintelsens offer blivit kidnappad i debatten mot högern idag. Något som Johan Hilton reagerade starkt på i DN dagen efter. Gessen påpekar att vi inte kan bortse från historien och därför är det en ointressant frågeställning. Har vi lärt oss av historien finns likheterna inte, annars borde vi göra det.

Media och dess roll i samhället är något som vi också måste diskutera. Ska media vara emot populism, eller inte? Diskussionen pågår här och den pågår i USA. Trump kallar media som inte passar honom för fejk och samma strategi blir mer och mer tydlig för SD. Media ska granska makten, säger Gessen, det är viktigt och det händer mycket inom media idag i USA. Samtidigt är det svårt för media att förhålla sig till Trump och t.ex. hans twittrande. Att ignorera är inget alternativ, men inte att skriva om det heller, det är får låg nivå och påverkar synen på politik. Problemet blir när tidningar som New York Times publicerar anonyma historier från Trumps administration, utan att det finns någon transparens. Om de som inte tror på “traditionell” media inte har skäl att göra det kommer klyftorna bara att öka. Det handlar om inkomster, men också om de områden där Trumps väljare bor. Det finns en rädsla för att inte kunna få ett bra liv, eller kunna erbjuda sina barn ett bra liv.

Masha Gessen är intressant och har en ovanligt balanserad syn på det samhälle vi lever i. Fler sådana röster behövs även här i Sverige. Polarisering är inte bra för någon. Precis som Gessen säger önskar även jag att mina barn ska få växa upp i en trygg värld. Vi behöver mer optimism och en ljusare framtidstro, men det kanske är svårt när vår planet håller på att brinna upp, påpekar Gessen och ja, det har hon verkligen rätt i.

Så hur ska vi överrösta populismens locktoner? Viktigast är att erbjuda ett alternativ och en annan vision av framtiden än vad som politiker gör nu. Media behöver också fokusera på det stora, inte bara på att t.ex. avslöja Trumps lögner, eller allt galet SD gör, utan gräva djupare. Egentligen är det inte viktigt vad vi gör, men vi måste göra det tillsammans. Fler behöver bli aktiva för att skapa ett bättre samhälle för alla, inte bara för de som passar in i ett populistiskt samhälle. När makten skiftar åt ett håll som är problematiskt måste vi kämpa ännu mer för att behålla moralen.


Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 27 september 2018

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: