Category Archives: Ungdomsböcker

Under odjurspälsen

Om den du är inte är den du vill vara kan du uppfinna ett nytt jag. Så gör Signe när hon börjar chatta med drömkillen Joel, men inte som sig själv utan som Frida i Karlstad. I Under odjurspälsen undersöker Klara Krantz identitet på ett kreativt sätt, mitt i den digitala värld som så många lever i. Som Frida vågar hon mycket mer och det liv hon skapar till sig själv är så mycket trevligare. Ändå är det inte okomplicerat med fantasiliv, speciellt inte när Joel vill åka till Karlstad och hälsa på. När hon sedan träffar Magnus som hälsar på kompisen Minna och börjar gilla honom, trots att han är lite märkligt och udda, blir det ännu mer komplicerat att kombinera sina två liv.

En sak Klara Krantz gör så himla bra är att beskriva såväl trovärdiga tonåringar som vuxna. Ingenting är tillrättalagt, men väldigt mänskligt. Signes pappa till exempel är på vissa sätt en ganska hopplös förälder, men samtidigt bra, precis som det brukar vara. Det är skönt med flerdimensionella vuxna i en bok för tonåringar, för det hör verkligen inte till vanligheterna.

Jag var tämligen säker på att Klara Krantz andra bok skulle vara en av de nominerade till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok, men så blev det inte. Istället knep Johanna Nilsson ”ungdomsboksplatsen” med sin För att väcka hon som drömmer. Eftersom jag inte läst den kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida juryn valde rätt eller fel, men helt klart är Under odjurspälsen en bok värd all uppmärksamhet den kan få.

Läs också:

Norra Latin — en sällsam historia

Norra Latin är i Sara Bergmark Elfgrens bok ett klassiskt och mytomspunnet teatergymnasium där de allra bästa studerar. De som ska bli den nya generationen som ska fylla scenen på Dramaten och bli stjärnor i stora filmproduktioner. Vi får lära känna Norra Latin med hjälp av två elever i år 1. Clea, som är dotter till en känd skådespelerska  och en lika känd författare och redan har fått en del roller och Tamar, som lämnar sin familj i Östersund för att följa sin dröm. Berättelsen börjar när de möts på skolan för sitt intagningsprov, men Clea påpekar att den egentligen började långt tidigare. Kanske när hon var 8 år och fick sin första teaterroll, eller ännu tidigare då hennes mamma träffade Jack Helander när hon började på Norra Latin. Eller så började den med En midsommarnattsdröm.

Tamars intagningsprov, där hon gestaltade Puck från En Midsommarnattsdröm var fantastiskt och det blir faktiskt centralt för handlingen. När pjäsen spelades på Norra Latin för många år sedan dog nämligen en lärare under slutmonologen och Erling Jensen, eleven som då spelade Puck försvann. Detta olösta mysterium påverkar i högsta grad även dagens skola och dess elever. Fortfarande berättas historien om spöket på Norra Latin och den har lika många versioner som helst. Klart är i alla fall att det händer skumma saker i byggnaden och kanske är det ett spöke som orsakar det. Redan från början vet vi att något hemskt har hänt. Clea förhörs av en polis och vi förstår att såväl Tamar som Tim, Jack Helander son, är inblandade. Dessutom nämns Erling Jensen och det är han som sägs spöka.

Livet i Stockholm är långt ifrån fantastiskt för Tamar. I Östersund har hon nära vänner och beskriver sig som ”en glad tönt” som helst av allt skulle ha velat få ett brev från Hogwarts, men i Stockholm blir hon helt ensam. I klassen blir hon ganska snart inte utfryst, men definitivt osynlig och ensam. Clea befinner sig istället i händelsernas centrum och när hon blir ihop med Tim Helander, som också påbörjat sin karriär, blir de skolans hippa par. Ganska snart blir det dock tydligt att en perfekt fasad inte är en garanti för ett perfekt liv.

Med uppropet #tystnadtagning i bakhuvudet tänker jag nu på vissa av scenerna i Norra Latin på ett annat sätt. Tims pappa Jack Helander är ett klassiskt skådespelarsvin, ett sådant som ofta accepteras så länge de är talangfulla och drar in pengar till filmbolag eller teatrar. Intäkter före allt. Makten som män har över kvinnor syns i Norra Latin, men när det övernaturliga blandas in blir det nästan ännu mer tydligt. Det är på många sätt en sjuk värld och även om Sara Bergmark Elfgren inte skriver en bok om utsatthet och övergrepp på det sätt som de som tas upp av de drygt 500 skådespelarna, finns maktspelet och den ofta rejäla obalansen mellan karaktärerna ständigt närvarande.

Det är mycket jag tycker om med Norra Latin. Kanske lite extra för att jag själv undervisar elever som läser estetiska programmet. Nu har jag dem förvisso i svenska, men jag gillar ändå att läsa om en bekant miljö även om den (tack och lov) inte liknar den jag befinner mig i dagligen. Trots att jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga element i böcker köper jag det helt i Sara Bergmark Elfgrens utformning. Det är precis lagom skrämmande och just den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi gör Norra Latin till riktigt bra läsning. Jag gillar den skarpt.

Läs också:

Once and for all

I Once and for all, Sarah Dessens senaste bok, finns det fiktiva samhället Colby med på ett hörn, men handlingen utspelar sig i huvudsak på en annan plats. Vi får lära känna Louna som jobbar extra i sin mammas eventföretag som specialiserat sig på att arrangera bröllop. Hon är ortens bästa wedding planner och alla vill ha ett ”Natalie-Barrett-bröllop”.

Det är på ett av dessa bröllop som Louna träffar Ethan, sitt liv kärlek och bokens koppling till Colby. Vi vet redan tidigt att något har hänt, men inte riktigt vad. Klart är att Louna helt tappat hoppet om kärleken och när Ambrose (guds gåva till mänskligheten enligt sig själv) försöker dansa med henne på ett bröllop hon jobbar på, fräser hon att personalen aldrig får umgås med gästerna.

Umgås behöver de göra trots allt, då ett villkor för att firman ska ordna hans syster bröllop är att han jobbar extra hos dem. Ett sätt att försöka uppfostra slarvern, något som länge verkar omöjligt. Ambrose är en glidare helt klart, men självklart har han andra sidor också. Det är också han som slår vad med Louna om att hon ska börja dejta igen och han lovar i utbyte att bara dejta en tjej under flera veckor.

Jag brukar sluka Sarah Dessens böcker, men när jag läste Once and for all gick det faktiskt lite trögt. Kanske för att det jag vill ha när jag läser Dessen är något annat än det jag fick. När jag väl bestämde mig för att läsa koncentrerat blev det faktiskt riktigt bra. Kanske lite för mycket svärta och lite för lite sommar, men läsvärt trots allt. Annars är det ju just Dessens förmåga att skriva härliga sommarskildringar om personer som inte är helt okomplicerade som jag älskar och jag vill inte att hon tar bort den soliga delen helt. Bäst i boken är Lounas extrapappa William, som också är mamma Natalies partner. Han hade gärna fått ta ännu mer plats.

 

Läs också:

Damaskus Sölvesborg

I Per Nilssons senaste bok Damaskus Sölvesborg blir två tonåringar fast i skogen efter en friluftsdag. De söker skydd och väntar på hjälp. Skådeplatsen är Sölvesborg och större delen av handlingen utspelar sig i ett vindskydd. Leo har bott i Sölvesborg hela sitt liv, medan Nour är född i Damaskus. De går på samma gymnasium, i samma klass, men har inte pratat med varandra förut.

Damaskus Sölvesborg är en fin och stillsam berättelse, men så värst mycket händer egentligen inte. Per Nilssons språk är som vanligt lysande, men jag hade önskat att handlingen bitit tag lite mer. Då menar jag inte en massa konflikter och annat drama, utan mer djuplodade resonemang, något som Nilsson brukar vara riktigt bra på.

Det är inte det är Damaskus Sölvesborg är en dålig bok, för det är den definitivt inte, men det känns som att den skulle kunna bli så mycket mer. Jag tycker om både Leo och Nour, men sörjer att jag inte riktigt fick tillfälle att lära känna dem. Samtidigt är det ganska skönt att en bok om två på ytan olika människor inte blir något mer än ett ganska så stillsamt och trevligt möte.

Läs också:

Cirkeln

Hej det är jag igen den lilla pojken som gillar att läsa. Idag ska jag skriva om en bok vid namn Cirkeln. Ni har antagligen redan hört om den här boken och jag vet att min mamma har skrivit om den. Men nu har jag också läst den och jag måste säga att den är väldigt bra. Den handlar om 1 kille och 6 tjejer vid namn Elias Den roliga, Rebecka sammanhållaren, Ida svinet, Minoo den smarta, Linnea den trotsige, Vanessa den osynliga och Anna Karin ensamvargen. Tillsammans bildar de cirkeln dom vet bara inte om det.

Dom lever ett helt normalt liv. Men en dag går allting snett då Minoo och Linnea hittar Elias död på en skoltoalett. Linnea vet att något inte är rätt hon var en bra vän till Elias och kan inte fatta varför. Senare på minnesstunden håller Ida ett falskt tal om att Elias faktiskt betydde något för henne. Även fast hon var med och mobbade honom. Rebecka blir så arg att hon hoppas att en takbjälke ska falla på Ida och krossa henne. Och sen händer det faktiskt Ida blir nästan mosad. Något står inte rätt till men hon vet inte vad Några dagar senare är det fullmåne. Men tjejerna ser inte än vanlig fullmåne utan en röd måne eller en blodmåne. Tjejerna är som styrda av en kraft. Alla börjar gå dom går tills de kommer fram till en övergivna parken. Vad gör dom där? Varför just dom? och är det bara Elias som kommer dö eller fler? Det här och mycket mer får du veta om du läser Cirkel-trilogin. Andra boken heter Eld.

Läs också:

Röd drottning (första boken)

Hej jag jag bokpojken eller lillao som ni antagligen kallar mig. Idag skriver jag om en bok så kallad Röd drottning. Det är en spännande och ganska förvirrande bok den är skriven av Victoria Aveyard. Den handlar om en tjej vid namn Mare. Hon bor med sin familj bestående av mamma, pappa, hennes syster Gisa och förstås dom tre bröderna Shade, Bree och Tammy. Eller hon bor inte med sina bröder dom är ute i kriget mot sjöländerna. I alla fall så är det inte så viktigt så nu ska vi prata lite om vad boken handlar om.

Det finns rödblodade och så finns det silverblodade dom silverblodade har speciella krafter. Som att kontrollera folk bara genom att tänka eller att kunna bryta och forma metall som om det varit en pinne. Men dessa krafter har inte dom rödblodiga de är bara normala människor. Och Mare är en rödblodig. Medans dom silverblodiga får pengar el och ett liv i lyx. Så får de rödblodiga en kurrande mage och man har tur om man har ett hus ok att bo i. Men Mare och hennes familj klarar sig ganska bra. Dom har tur att Gisa har fått ett jobb. Hon syr kläder till silvrarna hon tjänar bra på det men det är ett hårt jobb.

Mare har inte många vänner men hon har en. Han heter Kilorn och han är en bättre vän än hon någonsin skulle kunna önska sig. Men det finns ett problem han är sjutton och när man fyller arton blir man utskickad i kriget om man inte är en bra lärling eller har ett jobb. Kommer Kilorn klara sig från kriget? och är verkligen rödblodiga helt utan krafter? Mer om den här spännande historien får du läsa om du lånar eller köper boken Röd drottning. Om du gillar dom här böckerna skulle jag rekommendera Talon, Spejarens lärling eller De utvalda.

Läs också:

Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt ”Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Läs också:

Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

”Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Läs också:

The Hate U give

Flera gånger i sommar har jag blivit medveten om den så kallade ”dolda rasism” eller ”vardagsrasism” som finns så att det räcker och blir över. Själv är jag inte utan fördomar, verkligen inte och jag gör säkert fel, men såväl sommarprat av Johannes Anyuru, Ann-Helén Laestadius, Negra Efendic och inte minst Linnea Claeson visar tydligt att fördomar och rasism frodas och det skrämmer mig. Självklart går det inte riktigt att förstå någon annans utsatthet, men vi måste verkligen försöka. En bok som fick mig att komplexiteten i utsattheten är The Hate U give av Angie Thomas.

I Angie Thomas debut träffar vi Starr Carter, som är 16 år och bosatt i Garden Heights, en så kallad utsatt förort. En del av staden där fattigdom råder, där få möjligheter finns och där många lockas att förändra sitt liv genom att t.ex. langa knark. Starrs pappa var en av dem som inledningsvis valde fel. Han har suttit i fängelse, men är nu en respekterad man i området, där han driver en butik. Hennes mamma har ett bra jobb och familjen skulle egentligen ha råd att bo i något annat område, men de bor kvar för att inte ses som svikare och kompromissar genom att låta barnen gå i en fin privatskola. Just kärleken och lojaliteten till området de bor i är en del av komplexiteten. Att flytta och svika är ingenting som Starrs pappa kan tänka sig att göra. Inte ens för att göra sin fru glad. Samtidigt finns det en gräns för vad han vill utsätta sina barn för.

Starrs halvbror Seven har en annan mamma, som nu är gift med förortens gangster. I familjen finns också två småsystrar och det är med en av dem Kenya, som Starr går till festen som förändrar hennes liv. Starrs barndomsvän Khalil är på festen och han skjutsar henne hem. På vägen blir de stoppade av en polis och utan någon som helst anledning kommenderas Khalil ut ut bilen. Han försöker förklara för polisen att han inte gjort något fel och kan visa körkort och registreringsbevis. Någonting gör att polisen känner sig hotat, troligen det faktum att Khalil är svart, kommer från ghettot och tidigare har langat droger. Vad det än är räcker det för att polisen ska ta fram sitt vapen och skjuta Khalil.

Skottet gör inte bara att Khalil mister sitt liv. Det tar också Starrs tro på polisen och på samhället. Orättvisorna blir så tydliga att hon börjar ifrågasätta världen omkring henne. Hon är det enda vittnet till Khalils död. Den enda som kan berätta hur det verkligen gick till. Att han inte hotat någon, eller uppträtt illa, utan blivit skjuten för att polisen såg honom och med hjälp av fördomar skapade en bild av hur Khalil borde vara.

Det här med att tappa förtroendet för polisen är en stor sak för Starr. Hennes morbror är polis och han är en av de viktigaste människorna i hennes liv. Om henne värld skakas om rejält gör morbroderns det också. Att Angie Thomson inte räds det komplexa gör boken riktigt läsvärd. Ingen är helt ond eller helt god. Vissa har betett sig illa, men börjat ett nytt liv. Andra är kanske förlorade för alltid. Alla perspektiv finns med och det gör The Hate U give till en ungdombok utöver det vanliga.

Black Lives Matter. Tänk att det fortfarande behövs en sådan kampanj. Tänk att det finns de som tycker att de har rätt att håna en sådan kampanj. Det visar att det finns många som borde läsa The Hate U give och som behöver läsa mer över huvud taget.

Så här skriver Erin Keane i en artikel om boken:

Every clueless white person on Facebook who commented on a story about the Baltimore uprisings with “but why are they destroying their own neighborhoods?” should be required to read this book. White people who have only seen poverty from a vague distance need to read this book and talk about it at home. White people who pull away from their black friends when they want to talk about racism should read this book and write a full report, with proper MLA citations. White people who have no black friends should at least make their book clubs read this book.

Hon fortsätter sedan med att uppmana alla poliser att läsa och självklart Donald Trump, om den nu inte är för svår för honom. Och ja, jag håller med. Det är många som borde läsa The Hate U give för att kanske, kanske kunna förstå hur det kan kännas att inte räknas på grund av sin hudfärg. Hur maktlösheten påverkar människor och hur svårt det är att ta sig till en annan värld, eftersom det betyder att man behöver förändra sig själv för att ha en chans att passa in. Starr vill inledningsvis passa in och visst kan pojkvännen Chris ses som just en anpassning eller till och med en provokation. Att hennes morbror jobbar som polis och bor i ett fint område kan säkert också provocera någon. Just det faktum att det finns så många regler för hur människor ”ska” bete sig och så många fördomar som styr bilden av oss att vi aldrig kan bli fria.

Det jag tycker mest om med Angie Thomas bok är att hon är tydlig med vad som är rätt och fel, men inte begränsar de möjligheter som är rätt. Det går att göra rätt på mer sätt än ett och det går utan tvekan att göra fel på så många sätt att de inte ens går att räkna. Att förutsätta att någons hudfärg och/eller bostadsort gör att du vet allt om hen är definitivt fel. Fördomar förstör otroligt mycket.

 

Läs också:

Den blomstertid nu kommer

I diskussioner om ungdomar och läsning brukar Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long dyka upp som ett bra exempel på en lättläst och bra bok. Till slut fick jag tummen ur att läsa den.

Den blomstertid nu kommer är berättelsen om tre unga killar som på skolavslutningsdagen genomför ett rån. De krockar med bilen och Tarzan, den drivande av dem, skadas svårt. Wahid och Fred, de andra två rånarna, springer från bilen och snor sedan ett annat fordon som står vid vägkanten. Förhoppningen är att de ska kunna komma undan, men problemet är att bilen inte är tom. I baksätet sitter en flicka.

Marie-Chantal Long skriver enkelt, med ett högt tempo. Just drivet tror jag lockar många läsare, som annars inte läser så mycket. Trots sin inledningsvis ganska stereotypa handling, med värstingkillar i huvudrollen. Någonstans vänder det dock och de vid första anblick så platta karaktärerna faktiskt har fler sidor. Inte minst ett samvete.

Om jag hade undervisat i sexan och sjuan hade jag definitivt använt Den blomstertid nu kommer i undervisningen. Till äldre elever skulle jag vara mer tveksam. Jag förstår att innehållet gör att boken fått åldersrekommendation för 12-15, men på många sätt liknar den en bok för åldern 9-12.

 

Läs också:

« Older Entries