Category Archives: Ungdomsböcker

De utvalda

De utvalda är en trilogi skriven av Kristin Cashore. En väldigt spännande och ganska konstig berättelse. I det här inlägget kommer jag bara skriva om första boken i denna fantastiska trilogi. Den första boken i de utvalda heter Tankeläsaren. Den handlar om en tjej som heter Katsa. Hon är en såkallad särling. En särling är en människa som föds med två olika färger på ögonen och en speciell förmåga. Katsas föräldrar är döda så hon bor med sin morbror kungen över Randa.  Katsas morbror hatar henne skarpt och skulle antagligen ha gjort sig av med henne.

Hennes kusin hade kommit på besök. Katsas kusin kommer på besök i slottet. Han är en idiot och Katsa ogillar honom skarpt. Han går runt tittar konstigt på tjänsteflickorna och tar på dom när han tror att ingen ser. Sen var det ju Katsa också. Han hade börjat slänga konstiga blickar på henne. Han gick fram till henne sa att hon var en riktig sötnos och försökte ta på hennes ben. Det var droppen för henne hon slog till honom på  näsan så hårt att näsbenet åkte in i hjärnan. Och då inser hennes morbror att hennes gåva är dödandets gåva han inser att hon kan var användbar. Och nu måste Katsa genomföra alla hans smutsiga uppdrag. Men kommer hon att klara av det här livet eller måste hon fly? Du får läsa mer om Katsa och hennes liv i trilogin De utvalda.

När jag läste dessa böcker läste jag ut hela trilogin på tre dagar det går inte att sluta läsa. Det är några av mina favoritböcker och jag skulle rekommendera dom till alla som gillar Maze runner, Hunger games, Divergent eller Spejarens lärling. Jag tycker att dom här böckerna är helt fantastiska och jag tycker också att ni ska gå till biblioteket eller en bokaffär och bara skaffa böckerna.

Läs också:

Tre saker jag inte vet om dig

Jessies mamma är död. Det har gått 733 dagar, men saknaden är fortfarande stor. Att tiden läker alla sår menar Jessie är skitsnack. Hennes pappa, som var tillintetgjord av sorg, verkar dock ha gått vidare. Han träffade Rachel på internet och nu är de gifta. Jessie och hennes pappa flyttar från Chicago, till hennes flotta hur i Los Angeles. Där finns också Theo, som mist sin pappa och definitivt hade klarat sig utan en ny sådan, för att inte tala om en ny syster.

Vi träffar Jessie när hon just ska börja i sin nya skola. Av Theo får hon inget stöd, vilket hon visserligen inte räknat med heller. Istället är det en helt okänd person som stöttar henne. Hen heter Någon Ingen och skickar anonyma mail. Först blir Jessie irriterad och nästan rädd, men sedan börjar de skriva mer och mer till varandra. NI blir en vän i nöden och Jessie skulle gärna vilja veta vem det är. Det får hon inte, men hen tipsar om att Jessie borde bli kompis med Adrianna, som kallas Dri, och det blir hon. Andra nya bekantskaper är Ethan, även kallad Batman, som Jessie ska göra ett lyrikprojekt med, Liam, som jobbar i samma bokaffär som Jessie och Caleb, som spelar i samma band som Liam. Och så finns ju NI såklart. Med hen leker Jessie ”berätta tre saker jag inte vet om dig” och trots att hon inte vet vem Ni är, blir hen väldigt viktig för henne.

Tre saker jag inte vet om dig är Julie Buxbaums första bok för ungdomar och unga vuxna. En fin historia om konsten att börja om och att våga lita på att det faktiskt går. Jessie är en trevlig bekantskap och jakten på NI är riktigt charmig. En bra bok för ungdomar, men också för vuxna. De teman som tas upp är helt klart allmänmänskliga. Att det är en ganska förutsägbar bok på många sätt spelar ingen roll alls. Faktiskt tycker jag att den är tillräckligt oförutsägbar för att kännas unik.

Läs också:

Ordbrodösen är magisk

Många är de som hyllat Anna Arvidssons debutroman Ordbrödösen, men jag har dragit mig lite för att läsa den. Böcker som beskrivs som magiska är inte alltid min grej. Så började jag ändå läsa Ordbrodösen en av de hittills få soliga dagarna ute i min solstol på altanen och det tog inte många sidor innan jag var fast. Självklart finns det en släkt med rötter i Värmland där vissa kvinnor besitter en magisk förmåga att styra andra med hjälp av det skrivna ordet. Självklart finns dessa ordbrodöser även nu. Det är något i Arvidssons sätt att skriva som gör det övernaturliga till en del av verkligheten och jag ifrågasätter aldrig att magin existerar. Att det skrivna ordet har makt vet jag redan och att någon utnyttjar detta är inte alls märkligt. Den som kan kontrollera ordet kan kontrollera människan.

Mycket handlar min förtjusning om Alba. Hon som när hon fyller 18 ska göra inträdesprovet och sedan kunna kalla sig ordbrodös. Jag tycker om Alba. Hon är vanlig och ovanlig på samma gång. Med ett tragiskt förflutet och en ganska komplicerad nutida situation lyckas hon ändå vara en helt vanlig, trovärdig tonåring.

Nu blir Alba ingen ordbrodös. Hon misslyckas på inträdesprovet och verkar sakna den kraft som alla räknat med att hon skulle ha. Hennes mormor är ordbrodös, liksom hennes mor och trots att Alba aldrig längtat efter att ha någon speciell kraft, har det varit något hon räknat med att behöva leva med.

Någonting har gjort att Alba misslyckats och när hon skickas iväg till Lo, en släkting i Stockholm börjar hon leta efter ledtrådar. Hon hittar bilder av sin mamma från en resa och börjar misstänka att någonting hände den sommaren. Någonting som hör ihop med Albas födsel och kanske också med det misslyckade inträdesprovet.

Ordbrodösen är en spännande och välskriven bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Arvidsson bygger upp en magisk värld mitt i verkligheten och det är helt logiskt och trovärdigt. Karaktärerna är lätta att ta till sig och berättelsen har ett driv som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Jag sträckläste berättelsen om Alba och är mycket imponerad av Arvidssons debut. Lite otippat att en ungdomsbok med magiska inslag skulle bli en av de hittills bästa böckerna jag läst i år.

Läs också:

(M)ornitologen är Thydells bästa

Johanna Thydell har skrivit fler böcker än debutboken I taket lyser stjärnorna och (M)ornitologen är den bästa ungdomsboken hon skrivit sedan den. Kanske den bästa hon skrivit.

Vi får träffa Moa, som bor med sin pappa, hans nya partner Susanne och deras gemensamma barn Lucas. Hon har ett ganska bra liv på många sätt, förutom att före detta pojkvännen Vispen måste undvikas och dessutom att bästisen Otto inte ska bli pojkvän till någon som snor hela honom. Ett ganska vanligt tonårsliv kanske om det inte vore det där med mamma Hedvig. Hon som lämnade Moa och hennes pappa när oa var två år. Nu har Moa har snart gått ett år på gymnasiet och plötsligt vill Hedvig ha kontakt.

Ottos mamma är död på riktigt, men Moas har också varit det på många sätt. Det är inte det att Moa önskar livet ur sin mamma, men hon är inte heller direkt sugen på att träffa henne. Efter mycket funderande bestämmer hon sig dock för att träffa henne för att kanske få svar på vad det var som gjorde att hon övergav sin dotter. Samtidigt är det så himla skönt att ingen på gymnasiet vet något om att hennes mamma försvunnit och hon känner inte riktigt för att behöva prata om det igen.

Till slut svara Moa på Hedvigs meddelande och föreslår en träff. Hon ljuger ihop en historia om att hon måste fotografera fåglar till ett skolprojekt och bestämmer att hon ska åka till Hedvig under midsommarhelgen. Hon ska bli ornitologen som spanar på fåglar, men också en mornitolog som spanar på sin mamma. Att träffa sin mamma är något Moa både vill och inte vill. Hon har det bra med sin pappa och Susanne och vill egentligen inte förändra någonting. Ändå reser hon till moderns avlägsna stuga utan mobilteckning.

Det jag gillar mest med Johanna Thydells sätt att skriva är att det aldrig blir smörigt och sentimentalt. Stilen är humoristisk och konstaterande, nästan lite torr. Ingenting är rosenskimrande, men väldigt realistiskt och väldigt bra. Jag tycker att (M)ornitologen har fått på tok för lite uppmärksamhet och det är väldigt synd. Thydell är mer än den där boken hon skrev 2003.

Läs också:

Om du såg mig nu

Sofia Nordins serie om livet efter att en mystisk sjukdom tagit nästan alla människors liv inleddes med En sekund i taget. I januari kom den fjärde delen Om du såg mig nuInnan jag berättar mer om den behövs en kort genomgång av seriens tidigare böcker, för även om böckerna sägs vara fristående, tycker jag att det finns en funktion i att läsa dem alla och då gärna i rätt ordning.

I första boken En sekund i taget verkade det som att huvudpersonen Hedvig är helt ensam i världen. Hon bosätter sig på en gård och lyckas överleva. Efter ett tag träffar hon Ella och i seriens andra bok Spring så fort du kan flyttar även Ante in hos dem. Nordin låter olika personer vara huvudperson och om bok ett är Hedvigs, så är bok två helt klart Antes. Ella tar dock över mer och mer och i bok tre Som om jag vore fantastisk är det hennes resa norrut i jakt efter fler överlevare som står i centrum. Med på resan finns Nora, som dyker upp i bok två tillsammans med sin lillebror Malte. Malte lämnar hon på gården när hon ger sig iväg.

Nu är vi alltså framme vid tiden för bok fyra där vår huvudperson är Esmael. Honom lärde vi känna lite i bok tre, då det var hos honom och hans kompisar som Ella och Nora flyttar in. Esmael är kär i Ella, men hon sticker. Hon lämnar både honom och Nora. Nu vill han söka upp henne.

Om du såg mig nu börjar från början med apokalypsen i repris. Vi får veta att Esmael gick på skolfest och att nästan alla dog. Han skulle just börja åttan och livet hade just börjat. Det som skulle bli det bästa året någonsin blev dock något helt annat. Mitt i en postapokalyptisk värld vill han bara ha ett helt vanligt tonårsliv. Det är dock inte så himla enkelt. Lite enklare hade det blivit om bara Ella hade velat ha honom.

Esmael har bott med Bianca och Sandra i Biancas mormors lägenhet. Den har kakelugn och de har kunnat hålla sig varma. Nu har det gått nästan åtta månader sedan den där skolfesten och det är svårt att minnas det gamla livet. Sambolivet är knappast okomplicerat och även om de få överlevande borde hålla ihop är det inte så enkelt i praktiken.

Jag tycker verkligen om Nordins dystopiserie och tycker att den får nytt liv i bok fyra. Det finns en möjlighet att fortsätta i fler böcker, eller att låta cirkeln slutas i och med slutet. Ett slut som jag självklart inte kan avslöja här. Det vore ju jättedumt. Jag vill dock utmana dig att läsa och då inte bara Om du såg mig nu, utan hela serien.

 

 

Läs också:

Allt som blir kvar

Idén till Allt som blir kvar var enligt Sandra Beijer följande:

”En 19-årig tjej blir dumpad 30 dagar innan jorden går under och har lika lång tid på sig att komma över honom.”

Det är författarens andra bok och faktiskt höll den på att inte bli någonting alls. Meningen var nämligen att jorden bokstavligen skulle gå under, men sedan skrev Beijer om den efter inrådan från sin förläggare. Fortfarande finns känslan av undergång där, vilket ger läsningen en annan dimension.

När Matilda blir dumpad känns det verkligen som jorden går under och som att det inte ska gå att leva vidare. Hon faller ihop och räddas tillbaka till någon slags liv av bästisen Miron. På något sätt ska livet gå vidare, men det blir inget riktigt liv. Längtan finns där hela tiden och det gör ont. Att försöka festa sig till glömska funkar tyvärr inte. Men Matilda försöker definitivt att göra det.

Jag har sällan läst en sådan smärtsam bok om ett brustet hjärta och jag tycker mycket om Beijers sätt att berätta. Faktiskt tycker jag på många sätt mer om Allt som blir kvar än debuten Det handlar om dig. Jag tycker mer om det svarta än det söta, även om svärtan kanske inte överväldigar mig.

 

Läs också:

En väktares bekännelser

Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.

Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.

Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.

Läs också:

Rimligt lyckade ögonblick

Rimligt lyckade ögonblick är Åsa Asptjärns tredje bok om Emanuel Kent som nu börjar på gymnasiet. Det betyder att Emanuel och Tore inte längre kommer att gå i samma klass eller ens på samma skola. Det betyder också att Emanuel har en chans att börja om och verkligen vara sig själv. Vem det nu är. I förra boken Manifest för hopplösa kretsade mycket kring Emanuels rädsla för att lämna tryggheten i grundskolan, som han hyste en slagshatkärlek till och tvingas till en helt ny miljö på en gymnasieskola. Tore däremot har längtat till gymnasiet.

Som vanligt när det gäller Emanuel Kent går det liksom inte att vara speciellt smidig, utan han hamnar fortfarande i rätt märkliga situationer. Till exempel lyckas han hamna mitt i en demonstration för könsneutrala omklädningsrum på skolan. Tanken är, som vanligt, god och han gör det dels för att passa in i det nya gänget, men också för att stötta sin klasskompis Iggs som föddes med kvinnliga könsorgan, men definierar sig som kille.

Iggs är en av deltagarna i den basgrupp som Emanuel hamnar i. Klassen, Humanist 1, delas in i mindre grupper som ska samarbeta och det är den vi får följa mest. Förutom Iggs finns där Frank, som ser sig som ledare och beter sig som en sådan, samt Kaisa, som Emanuel verkligen tycker är speciell. Just relationen mellan dessa fyra upptar en stor del av handlingen, men jag är glad över att Emanuels syster Vanja får vara med på ett hörn också, även om hon flyttat hemifrån. Vi får också återse några gamla bekanta från högstadiet, som Bianchi och Ammis, men tyvärr är Tore med väldigt lite och det tycker jag är synd.

Jag tycker att Rimligt lyckade ögonblick är bättre än förra boken i serien, som nästan blev en Bert-bok i ordets sämsta bemärkelse, till skillnad från Konsten att ha sjukt låga förväntningar, som mer liknar de bra mycket bättre böckerna om Adrian Mole och som dessutom lockat en del av mina mer läsovilliga elever att läsa. Det normkritiska perspektivet är tillbaka och även om jag fortfarade tycker mest om första boken i serien, gillade jag den här väldigt mycket. Tummen upp för Emanuels äventyr på gymnasiet alltså.

Läs mina inlägg om de tidigare böckerna i serien här och här.

Läs också:

Våra kemiska hjärtan

”John Green möter Rainbow Rowell” står det i förlagets beskrivning av boken Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland och säkert ger det en hel del läsare. Själv blir jag faktiskt lite skeptisk och rädd för att den här boken inte skulle kunna stå på egna ben. Temat känns på ytan igen. Berättelsens fabel (som mina elever har fått leta efter i veckan) skulle kunna formuleras: ”Ny elev i skolan med ett jobbigt förflutet, någon blir kär i hen och försöker få hen att må bättre, men det förflutna vill inte släppa taget.” Som tur är kan Krystal Sutherlands bok verkligen stå på egna ben och hon har ett språk och en ton som tilltalar mig.

Den nya eleven är Grace Town, en udda figur i pojkkläder som går med käpp och helt verkar strunta i sitt utseende. Den som blir totalförälskad är Harry Page och han får verkligen kämpa för att få uppmärksamhet. Han är rätt udda själv vad det verkar, men bryr sig inte riktigt om vad andra tycker. Han bara är och det räcker gott.

Tanken är att Grace och Harry ska vara del av den redaktion som skriver skolans legendariska skoltidning. Nu hade han visserligen kämpat i flera år för att få bli redaktör och borde kanske vara besviken på att få dela positionen med den nya tjejen, men istället blir det ett sätt att komma närmare henne och någon slags vänskap växer fram.

Harry hittar Grace på Facebook och där finns en helt annan version av henne. Inga pojkkläder, ingen käpp, utan en vacker och glad flicka. Att något har hänt henne är tydligt och bit för bit får han veta. Det handlar om en annan pojke och en annan kärlek. Ett annat liv.

Våra kemiska hjärtan är Krystal Sutherlands debutbok och det är en fin sådan. Jag tycker om karaktärerna, det långsamma och trevande tempot och det faktum att allt inte går så lätt som man hoppas. Det är också Jessica Schiefauers debut som översättare och hon gör ett fint jobb, då jag faktiskt inte ens tänker på översättningen.

Jag rekommenderar helt klart boken om Grace och Harry. De är värda att lära känna.

 

Läs också:

Om jag får stanna

Igår presenterades ett nytt lagförslag som innebär att ensamkommande som fått tillfälligt uppehållstillstånd och gåt på gymnasiet, ska få rätt att slutföra sina studier och därefter ha ett halvår på sig att söka jobb. Argumentet är att vi behöver bli fler i arbetsför ålder och dessa ungar som redan påbörjat sin utbildning i Sverige ganska snart kan bli skattebetalare coh bidra till samhället. Tyvärr gäller det förhållandevis få av det totala antal ensamkommande som kommit hit de senaste åren.

Just nu pågår en totalt godtycklig och till synes rutinmässig åldersuppskrivnining av denna kategori flyktingar. Att medicinsk åldersbestämning är för osäkert gör att sådan inte används. Däremot verkar det vara helt i sin ordning att personal på Migrationsverket, utan någon som helst adekvat utbildning, gör ålderbedömning på extremt osäkra grunder. Om ungdomarna saknar papper ses det som ett bevis för att de är äldre än de uppgett och har de papper blir de anklagade för att ha förfalskat dem. Det finns alltså inget sätt att vinna. Detta gör självklart att siffrorna ser okej ut för Morgon Johansson, som i ett svar till en person engagerad i organisationen Vi står inte ut, menar att nästan alla minderåriga ensamkommande har fått uppehållstillstånd. Tror katten det, då det går att skriva upp deras ålder och därmed slippa ta med dem i statistiken. ”Men alla ljuger ju ändå om sin ålder och är egentligen många år äldre”, brukar det heta och ja, av de drygt hundra ensamkommande jag träffat de senaste åren finns det en handfull där jag verkligen tror att de dragit av några år, men de flesta är precis som vilka gymnasieungdomar som helst. Helskäggen är inte fler bland dem än bland andra elever. Faktiskt är skägg inte direkt inne just nu, så det är få skägg överlag.

De flesta av de elever jag möter på gymnasiets Språkintroduktion kom till Sverige under 2015. Vissa fick tid för ett första möta med Migrationsverket ganska snart och en del av dem hann till och med få uppehållstillstånd innan reglerna ändrades i november 2015 och i princip bara tillfälliga uppehållstillstånd gavs. Andra fick vänta mer än ett år på det första mötet och har fortfarande inte fått besked. En ganska stor grupp har skrivits upp i ålder, andra har hunnit fylla 18 under den tid de varit här. Är du över 18 är det svårare att få ens tillfälligt uppehållstillstånd och då hjälper den föreslagna lagändringen inte alls. Vi är här kräver amnesti för de ensamkommande som varit här mer än ett ord och hittills har drygt 11000 skrivit under den. För mig är det faktiskt det enda mänskliga att göra.

Just väntan på besked är självklart både jobbig och frustrerande. Det är tydligt i min vardag och även i Kajsa Gordans bok Om jag får stanna som handlar om en gömd familj någonstans i Sverige. Huvudpersonen är Ilona, som varit i Sverige i sju år, sedan hon gick på lågstadiet. De flydde från sitt hemland för att det var för farligt för dem att stanna kvar. Eftersom de fått avslag på sin asylansökan lever de gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer i samma situation. Mitt i all osäkerhet försöker Ilona att leva ett normalt liv och hennes bästa kompis Stella gör allt för att det livet ska bli så bra som det bara är möjligt.

Gordan tar upp en viktig situation som inte är helt ovanlig. Hon gör det dock på ett väldigt osyldigt sätt. Familjen bor i ett kloster, huvudpersonen är en ung flicka som troligen har sina rötter i östra Europa eller någon del av forna Sovjetunionen. Inga ensamkommande muslimer här inte. Nu spoilar jag, men självklart är slutet lyckligt. Kanske är det visserligen så som Alex Gino sa under Bokmässan 2017 att ämnen som sällan behandlas i ungdomslitteratur behöver undvika svärtan till en början. Det är inte det att jag vill att det ska gå illa för Ilona, för det vill jag självklart inte, men jag önskar att Kajsa Gordan problematiserat lite mer. Gömda flyktingar är en realitet i Sverige idag och vi behöver våga tala om det. Om jag får stanna är en bra början, men det behövs mer. Och då menar jag inte böcker som bygger på fördomar, för de finns de också, utan böcker som visar den äkta ångest som drabbar den som inte är säker på att en framtid ens existerar. De får dessutom gärna ha ett omslag som inte signalerar gullig feelgood.

Läs också:

« Older Entries