Category Archives: Ungdomsböcker

Down Under — om att hitta sig själv

Down Under är Johan Ehns debutbok och den är till stor del självbiografisk. Året är 1987 och huvudpersonen Jim ska ge sig ut på sitt livs resa. Destinationen är Nya Zeeland och han ska bo hos sin farbror och faster, i alla fall inledningsvis. Det här är en chans för honom att börja om, vara sig själv, leva det liv han vill. Hemma har han lämnat en flickvän han kanske aldrig velat vara tillsammans med och en vän som han hade hoppats kunde bli något mer.

Att bo hos sin väldigt konservative farbror är ingen dröm. Visst är det roligt att umgås med de utflyttade kusinerna, men de verkar inte vilja kännas vid sin fars fördomsfulla beteende. Nu är inte Jim öppen med att han är homosexuell, det har han aldrig vågat. Eller nästan aldrig. De gånger han försökt har det knappast gått som han tänkt sig. Inte heller nu vågar han riktigt stå för den han är, även om han i tanken gör det om och om igen. Faktiskt känns det lite som att han skyller på sin farbror och andra han tror inte ska acceptera den han är för att slippa ta ansvar själv. Det ursäktar inte det faktum att hans farfar beter sig som ett svin. Ändå är det när Jim blir utslängd från sin farbror och faster för att de upptäckt att han är homosexuell som Jims liv blir lite mer ärligt.

Från början känns Down Under som en ganska vanlig berättelse om en ung människa på äventyr, men utvecklas till att bli något så mycket mer. Återblickarna från Jims skoltid som beskriver allt han utsatts för. Egentligen inte så explicit, men tillräckligt för att tankarna ska springa iväg. Med små medel lyckas Johan Ehn väcka stora känslor. Jag känner verkligen med karaktären Jim och vill så gärna att han ska hitta hem, både bildligt och bokstavligt. Resan till Nya Zeeland är visserligen ett äventyr, men det är inte där han ska stanna. Samtidigt utnyttjar Ehn Nya Zeeland som fond på ett snyggt sätt. Resan Jim gör runt landet Down Under är rolig att följa rent geografiskt och för den som varit där eller drömmer om en långresa ger det läsningen en extra dimension.

Down Under är en riktigt bra bok om det svåra i att vara annorlunda och att våga hitta ett sätt att stå för den man är. Jag tänkte en del på mina elever när jag läste (ibland har jag svårt att släppa dem) och tror att många skulle tycka om att lära känna Jim. Ni kanske har läst mina inlägg om alternativ till typiska skolböcker? Jag har skrivit om alternativ till Ondskan och I taket lyser stjärnorna. Nu blir jag sugen på att göra en lista med böcker att läsa istället för En komikers uppväxt och på den ska Down Under stå överst. I den finns utsattheten, identitetsfunderingar och den avgrundsdjupa sorgen, men också hoppet och revanschen. Den som till slut vågar vara den hen är får ett bättre liv även om vägen dit många gånger är fruktansvärd.

Jag är ganska glad över Down Under är en självbiografisk bok och att författaren nu verkar ha ett bra liv. Det gör det lättare att säga farväl till Jim. Förhoppningsvis är vägen till acceptans kortare för ungdomar som kommer ut som homosexuella nu. Jim gör det sent 80-tal när Elton John och George Michael fortfarande var heterosexuella. Häromdagen berättade jag för mina barn att jag var tio år innan jag visste vad bög var. Det var min två år äldre kusin som sa att han inte gillade George Michael för att sångaren var bög. Eftersom jag trodde att det betydde att han var dålig på något sätt svarade jag ”det tycker inte jag” och fick sedan förklarat för mig vad ordet betydde. Jag tror inte att jag tyckte att det var något konstigt att George Michael gillade killar, men jag hade aldrig hört talas om fenomenet tidigare. Mina ungar skrattade och tyckte att det var helt galet. Nu är det så självklart, för dem, att en människa får älska den hen vill att de brukar sucka ”ja mamma, vi vet” när jag påpeka att det är så. Sedan inser jag att min värld inte är allas värld och att en farbror som slänger ut sin homosexuelle brorson inte bara är ett spöke från det förflutna.

Läs också:

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

Jag vill vara jordens medelpunkt

Jag vill vara jordens medelpunkt handlar om Lova som är sexton år och just ska ge sig iväg på ett utbytesår i Nya Zeeland. Hon lämnar ett januarimörkt Sverige och landar i ett sommarvarmt land långt borta. Nu ska hon ha ett riktigt spännande och roligt år. Ingenting blir dock som Lova tänkt sig. Hennes värdfamilj består av den ensamstående mamman Karen och hennes tre barn. De bor på ett farm mitt ute i ingenstans. En farm som definitivt sett bättre dagar. Vänner har hon några få, men det är svårt att ta sig från farmen och Lova känner sig ensam och besviken. Efter ett tag drabbas hon av riktig panik och får en väldigt märklig idé som hon hoppas ska göra att hon får byta värdfamilj.

Charlotta Lannebo har tidigare skrivit för yngre barn, vilket märks ibland under läsningen. Jag vill vara jordens medelpunkt känns snarare som en bok för åldern 12-15 än som en för Unga Vuxna. Inte för att språket skulle vara för enkelt, för tonen finns där, men för att innehållet är väldigt skissartat. Berättelsen i sig är spännande, men jag saknar mer problematisering av såväl Lovas situation, som agerande. Den spännande miljön hade också kunnat utnyttjas mer. Nu blir det tyvärr lite väl kortfattat och konstaterade och det är synd. Målgruppen både klarar och kräver mer komplexitet. Nu passar den bäst för den som går i år 6 eller 7.

Läs också:

Väntar tills natten kommer

I sin nya bok skriver Christoffer Holst i en ny genre för en ny målgrupp. Fortfarande står relationer i centrum, men Väntar tills natten kommer är också en skräckroman, en alldeles lagom läskig och snyggt skriven sådan.

Lukas och Sam har varit ihop ett tag, men nu ska de äntligen byta sitt distansförhållande och tillbringa en sommar tillsammans. De har fått hyra en liten stuga vid Vänerns strand och trots att Lukas verkligen ser fram emot det är han också lite nervös. Sam har fått ett sommarjobb på det lokala museet, men själv har han inte mycket att göra. Mer än fotokursen på distans då, som han egentligen vill genomföra men har svårt att hitta energi till. Sitt eget jobb har han sagt upp och trots att han vill vara helnöjd med att få en he sommar med sin kärlek är han lite bitter och faktiskt också lite orolig. Tänk om han offrat för mycket.

Sam verkar bara vara positiv och jag tycker om hur Holst skapar en dynamik mellan huvudpersonerna och ger dem ett trovärdigt förhållande som bygger på kärlek, men också olikheter. Hade båda varit oroliga som Lukas hade det inte funkat och troligtvis inte heller om båda varit som Sam. Han ser verkligen inga problem med någonting. Inte heller tror han på Lukas när han berättar om det konstiga ljus han ser på nätterna över sjön och de obehagliga saker som händer i stugan. När Lukas hittar en gammal anteckningsbok får han information som gör att han börjar förstå orsakerna till det som sker.

Väntar tills natten kommer är en mysrysig historia och jag tycker om både miljön och karaktärerna. Peggy och Annie som äger det lokala caféet är mina favoriter, men jag tycker också om Lukas, kanske mer än om Sam. Relationerna står i centrum och visst blir det lite läskigt ibland, men skräckelementen hade helt klart kunnat få vara fler. Nu går det lite snabbt i slutet och det jag minns är inte det läskiga, utan det fina. För mig som inte är någon skräckfantast funkar det bra med relationsfokus, men för den som söker skräck kan det vara lite för lite av den varan. För att det ska bli trovärdigt behövs fler förklaringar och mod att vila i händelserna. Väntar tills natten kommer är första boken i en serie fristående sommarskräckisar för unga vuxna och där borde Holst fläska på lite mer med tanke på målgruppen. Jag kommer mycket troligt att läsa då jag gillar Holsts sätt att skriva, men mest ser jag fram emot För oss är natten ljus författarens nästa feelgoodbok för vuxna som kommer i höst.

Läs också:

Half Bad — Ondskans son

På Bokmässan 2015 ordnade Kulturkollo ett fantasymingel i Bokbloggarrummet och jag förstod ju att det var bra författare, det hade Carolina sagt och Carolina kan det där med fantasy, men jag insåg inte hur stora de var förrän långt senare. Jo Salmson kände jag till, för hennes böcker hade vi läst tillsammans jag och grabbarna O, men jag kände inte till varken Laini Taylor, Siri Pettersen eller Sally Green. Så här efteråt kan jag inte riktigt tro att vi (läs Carolina) lyckades få dem att komma, men klart är att de hade riktigt roligt.

Någonstans i bakhuvudet fanns ändå namnen och när Lillebror O ville ha tips på nya böcker kom jag ihåg minglet och att Sally Greens böcker hade verkat spännande. Alltså läste han första boken Half Bad — Ondskans son och älskade den. Även Storebror O hängde på och de slukade båda hela trilogin. Ofta tänker jag att jag ska läsa de böcker mina barn läser så att vi ska kunna diskutera dem, men det blir sällan så, kanske främst för att fantasy inte riktigt är min grej.

Så åkte jag till LitteraLund i våras och såg Sally Green intervjuas av Johanna Lindbäck och insåg att det här var en författare att förälska sig i och raskt klickade jag hem första delen om Nathan på min Kindle. Sedan började jag läsa, fastnade inte riktigt, tog ett uppehåll, men gjorde sedan ett semesterryck och älskade.

Huvudpersonen i Half Bad heter Nathan och är till hälften vithäxa och till hälften svarthäxa. Berättelsen börjar i mitten, när Nathan sitter fångad i en bur, men låter oss sedan följa med tillbaka till hans tidiga tonår och möta hans familj och vänner i en värld som liknar vår egen, men är befolkad av häxor i olika varianter. Bäst är att vara vit häxa, som Nathans mor och resten av hans familj är. Själv är han dock frukten av den kärlekshistoria (?) som modern hade med svarthäxan Marcus, mäktigast av alla onda häxor.

Anledningen till att Nathan fängslas är att hans sjuttonårsdag närmar sig. Det är då hans ska få sina gåvor, som alla häxor får just denna födelsedag. Frågan är bara vem som ska ge honom dem och om det kommer att visa sig att hans vita eller svarta sida är den mäktigaste. Både före och efter fångenskapet påverkas Nathans liv av flykt, främst bokstavligt, men också bildligt. Han flyr för att överleva, men kan inte undgå sitt öde. Just flyktens påverkar på människor och hur post-traumatisk stress fungerar var det Sally Green gjorde mest research kring innan hon började skriva. Jag tycker verkligen att hon lyckas skapa en realistisk huvudperson som inte självklart är ond eller god, men som du som läsare alltid håller på.

Jag förstår varför grabbarna O gillade trilogin om Nathan så mycket. Första delen är verkligen spännande och jag kommer definitivt att läsa vidare för att få veta hur det går. Roligast var ändå de samtal vi hade om boken under min läsning. Riktigt roligt. Nu är Half Bad inte bara böcker för unga, utan en intressant skildring även för vuxna. Faktiskt påminner Half Bad lite om klassikern 1984 som jag just avslutade, vilket också påpekas av förlaget Semic. Sally Green har skapat en klaustrofobisk värld, där det inte går att gömma sig från Rådet, de mäktigaste vita häxorna som vill kontrollera honom.

 

Läs också:

Holding up the Universe

Jennifer Nivens senaste bok Holding up the universe handlar, liksom förra boken All the bright places, om tonåringar som mår ganska dåligt. Libby Strout ska börja skolan igen efter att ha varit hemma under många år. Hon har kallats ”Amerikas fetaste tonåring” och är något av en lokal kändis efter att ha räddats ur sitt brinnande hus med lyftkran. Nu är hon smalare, men fortfarande nervös för vad hennes skolkamrater kan tänkas utsätta henne för.

Jack är en av de coola. Vad hans vänner inte vet är att han är ansiktsblind och inte känner igen ens sin familj utan att anstränga sig. Hur länge han lidit av det vet han egentligen inte, men på något sätt har han lärt sig leva med det. Ibland är han dock inte säker på om han har kvar sin flickvän för att han verkligen gillar henne, eller för att han faktiskt har koll på vem hon är.

Vi får följa Libby och Jack i vartannat kapitel. De får mer och mer kontakt, men som alltid är tonårslivet inte okomplicerat. Jag tycker om hur Niven lyckas få det väldigt ovanliga att faktiskt bli vanligt och begripligt. Ja, Libby har haft det jobbigt och ja, hon är fortfarande tjock och Jack har en väldigt märklig sjukdom och är ibland något av en skithög, men de är också helt vanliga tonåringar som jag tycker väldigt mycket om. Något jag också gillar är alla referenser till litteratur och jag blev påmind om att jag verkligen måste läsa We have always lived in the castle, som är Libbys absoluta favoritbok.

Holding up the universe finns på svenska också. Den är utgiven av Gilla Böcker och heter Vända världen rätt.

Läs också:

Ursäkta att jag blir lite förbannad

Två gånger har jag mailat rektorn på mina barns skola med frågor som skulle kunna ses som klagomål. Ingen av gångerna har jag tagit upp saken med mina barn. Som lärare vet jag nämligen att det dummaste du kan göra som förälder är att öppet kritisera skolan dina barn går på. Ännu värre blir det om du väljer att alltid tro på dina barn istället för att tro på skolan. Med detta menar jag inte att du som förälder aldrig får kritisera skolan, för det får du, men var medveten om att ingen tjänar på att du motarbetar de lärare som ditt barn träffar varje dag.

Det kan hända att jag blev lite förbannad idag, men det finns gränser för vad föräldrar borde göra. Jag är skeptisk till läxor. Faktiskt väldigt skeptisk. Ibland ger jag läxor, men då ska de vara befogade och eleverna ska kunna fixa dem utan hjälp av vuxna. Som till exempel att läsa en bok. Att som förälder ifrågasätta en sådan läxa är minst sagt kontraproduktivt.

För två somrar sedan fick en av mina söner ett läsbingo att göra under sommaren. Andre sonen ville ha en kopia och de tävlade hela sommaren. Det var den sommaren de blev läsare. När jag ser att föräldrar i sociala medier klagar på att lärare ”tvingar” deras barn att läsa en bok under sommaren undrar jag helt ärligt hur de är funtade. Möjligen blir jag oproportionerligt förbannad, men det här provocerar mig något vansinnigt.

Det handlar inte bara om att föräldrar inte respekterar sina barns lärare. Vid närmare eftertanke handlar det ganska lite om det. Istället handlar det om vikten av läsning och hur ett barns hela skoltid påverkas av huruvida hen är en läsare eller inte. Det finns inget som säger att det måste vara skönlitteratur ett barn läser. Faktaböcker går utmärkt, men det är viktigt att ditt barn läser och att hen läser sammanhängande längre texter. Läsning handlar nämligen inte bara om förståelse, utan om uthållighet. För att klara sig bra i skolan behöver ditt barn orka läsa längre texter. Att då ”tvingas” läsa böcker är utmärkt. Faktiskt avgörande.

Grabbarna O har några boktips till lässugna och läsovilliga ungar. Kom igen nu alla föräldrar, utmana ungarna att läsa minst en bok i sommar oavsett vad läraren har sagt. Läs dem gärna själv också, så har ni något trevligt att diskutera kring middagsbordet.

 

Serien om Gregor från Ovanjord av Suzanne Collins.

Böckerna om Tam av Jo Salmson, som inleds med Tam tiggarpojken.

Dessa böcker följs av serien Drakarnas öde, som inleds med Stjärnstenen.

Serien om Percy Jackson av Rick Riordan, som inleds med Född till hjälte.

Spejarns lärling av John Flanagan, en lång serie som inleds med Gorlans ruiner.

Legendtrilogin av Marie Lu. Första boken heter logiskt nog Legend.

Warriors av Erin Hunters, som inleds med Ut i det vilda.

 

Fler boktips för barn och unga hittar du här.

PS. Bibliotek är fantastiska. De gör att alla barn kan läsa böcker. Ta med dina barn dit och låna, helt gratis! DS.

Läs också:

Ingen normal står i regnet och sjunger

Alltså titeln på Sara Ohlssons senaste bok. Jag älskar den. Att döpa en bok till Ingen normal står i regnet och sjunger är precis lika briljant som att välja titeln Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag. Vem som skrivit den där andra boken med fantastisk titel? Sara Ohlsson såklart.

Nu är Sara Ohlsson så mycket mer än en författare som lyckas med sina boktitlar. Innehållet håller nämligen samma klass. På ett sätt är Ingen normal står i regnet och sjunger en ganska enkel liten berättelse, men språket och känslorna gör att det lilla blir något riktigt stort. Det är lättläst och omedelbart, men också normkritiskt utan att vara moralistiskt. Budskapet är klockrent och jag är glad att Ohlsson valt att placera det i en bok som många kan och orkar läsa. Lättläst, men inte förenklat. Det är en ovanlig kombination.

Ella är en ganska så vanlig gymnasietjej, möjligen lite mer genomtänkt och frispråkig. Hon ifrågasätter och bryter normer på ett helt självklart sätt. Så som jag hoppas och tror att fler unga gör. De gymnasieelever jag möter gör det utan tvekan.

Ellas bästa vän är Charlie. De liknas vid Ronja och Birk, vänner som är självklara och alltid finns där för varandra. Det är därför det känns minst sagt lite kymigt för Ella när hon börjar få känslor för samma person som Charlie. Ett ganska klassiskt motiv alltså, i en ganska så nyskapande berättelse. Det är därför jag tycker så mycket om Ingen normal står i regnet och sjunger. 

 

Läs också:

Legend

Legend är en fantastisk serie skriven av Marie Lu. Legend är även namnet på den första boken i denna trilogi om Day och hans liv. Denna bok handlar om en kille som går under namnet Day. Han är en helt vanlig pojke fram tills den dagen då han får göra provet som alla tioåringar gör provet som bestämmer om han kommer sitta på ett tåg på väg till et av republiken ”arbetsläger” eller leva rikt och jobba för militären. Arbetslägret är egentligen inte det dom flesta tror att det är, utan det är ett tåg rakt in till ett av republiken laboratorium. Där dom undersöker alla dina defekter. Day får underkänt och får därför åka och ta prover och lämnas sen att dö i en av republikens källare. Som ni säkert förstår så kommer han på något sätt ut därifrån. Nu har han lämnats själv att försörja både sin familj och sin bästa kompis. Kommer han verkligen att klara av det här eller kommer något gå väldigt fel?

Den här boken handlar dock inte bara om Day utan också om flickan June, den enda person som någonsin har fått full pott på provet, provet som du får utföra när du blir 10 år gammal. En dag några år senare kommer hennes brorsa Metias får att hämta henne på drake universitet. Hon hade försökt klättra upp på ett nitton våningar högt hus med en xm-62 på ryggen och satt därför på dekanens kontor. Junes föräldrar är döda så Metias får ta hand om henne helt själv det är inte så lätt. Hennes brorsa lämnar av henne hemma och åker sedan för att vakta ett laboratorium och övervaka en leverans av prover med muterade virus.Han säger hejdå till June och sätter sid sedan i jeepen bredvid sin kolega och bästa ven Thomas. Klockan ett kommer Thomas tillbaka till huset men Metias är inte med June fattar direkt att någonting är fel. June öppnar dörren för Thomas och direkt när han kommer in säger han att han har order att ta med June till sjukhuset. Vad är det egentligen som har hänt? Går verkligen Thomas att lita på och är Day verkligen lika hemska som alla säger att han är?

Legend är väldigt lik Hungerspelen men enligt mig bättre.

Läs också:

Älgbarnet – en underbar bok

Mitt första lyckade möte med Meg Rosoff blev den lättlästa boken Älgbarnet. Sällan har jag skrattat så mycket åt en bok, men samtidigt fått så mycket att fundera över. Boken handlar om Jess, som är 17 år och nybliven mamma. Hennes son, en tio kilo tung älgkalv, har förlösts med kejsarsnitt. Överläkaren menar att det inte är helt ovanligt att det sker förändringar under den sena delen av graviditeten och barnet som föds istället visar sig vara en djurunge. Självklart är det en chock för både henne, pojkvännen och deras familjer, men älgbarnet är det de fått och det är liksom bara att gilla läget.

Boken innehåller hur många absurda situationer som helst, som när Jess besöker en föräldragrupp med andra djurungeföräldrar. Där umgås sonen med en annan älgunge med gul volangklänning och en struts som heter Viktor. Vissa problem uppstår då han, som ofta kallas Älgis, blir brunstig och vill dra av den gula klänningen.

Över huvud taget är det ganska svårt för älgbarnet att anpassa sig i umgänget med andra barn. Jess och pojkvännen Nick vill så gärna att sonen ska få gå i skolan, men det är inte helt lätt. Hur ska han till exempel kunna rita och skriva med sina hovar?

Det går självklart att se älgbarnet som en symbol för ett barn som är annorlunda på annat sätt, men det går också att läsa boken som en rolig skröna. Det är just det dubbelbottnade som gör Älgbarnet så himla intressant. Det här är verkligen en riktig pärla!

Läs också:

« Older Entries