Category Archives: Ungdomsböcker

En väktares bekännelser

Visste du att det finns väktare som inte vaktar varuhus eller kör värdetransporter, utan skyllar oss vanliga dödliga från troll, tomtar, vättar, älvor och andra figurer? Om detta berättar Elin Säfström i boken En väktares bekännelse. Vi får träffar Tilda som är just väktare och hennes mormor som har samma yrke. Nu jobbar Tilda inte heltid, utan oftast är hon en helt vanlig skolelev, men hon kan se alla övernaturliga väsen som vi andra inte ser. Det gör att hon också får en hel del uppdrag att rädda oss från dem, som t.ex. att få ett gäng jordvättar att flytta från skolans källare.

Det här är Elin Säfströms debutbok och det jag gillar är hennes humoristiska sätt att skriva. Däremot är jag helt klart fel person för den här boken. Jag har nämligen väldigt svårt för att köpa den parallella världen som Säfström målar upp. Egentligen tycker jag att det är kul att våra klassiska svenska väsen får ta plats i en fantasybok, men som fantasyskeptiker blir det lite för osannolikt. Kanske för att jag inte riktigt rycks med i intrigen.

Men gillar du fantasy med en stor portion humor och är sisådär tolv år tror jag att du skulle gilla En väktares bekännelser. Och det är ju just den målgruppen boken är skriven för.

Läs också:

Rimligt lyckade ögonblick

Rimligt lyckade ögonblick är Åsa Asptjärns tredje bok om Emanuel Kent som nu börjar på gymnasiet. Det betyder att Emanuel och Tore inte längre kommer att gå i samma klass eller ens på samma skola. Det betyder också att Emanuel har en chans att börja om och verkligen vara sig själv. Vem det nu är. I förra boken Manifest för hopplösa kretsade mycket kring Emanuels rädsla för att lämna tryggheten i grundskolan, som han hyste en slagshatkärlek till och tvingas till en helt ny miljö på en gymnasieskola. Tore däremot har längtat till gymnasiet.

Som vanligt när det gäller Emanuel Kent går det liksom inte att vara speciellt smidig, utan han hamnar fortfarande i rätt märkliga situationer. Till exempel lyckas han hamna mitt i en demonstration för könsneutrala omklädningsrum på skolan. Tanken är, som vanligt, god och han gör det dels för att passa in i det nya gänget, men också för att stötta sin klasskompis Iggs som föddes med kvinnliga könsorgan, men definierar sig som kille.

Iggs är en av deltagarna i den basgrupp som Emanuel hamnar i. Klassen, Humanist 1, delas in i mindre grupper som ska samarbeta och det är den vi får följa mest. Förutom Iggs finns där Frank, som ser sig som ledare och beter sig som en sådan, samt Kaisa, som Emanuel verkligen tycker är speciell. Just relationen mellan dessa fyra upptar en stor del av handlingen, men jag är glad över att Emanuels syster Vanja får vara med på ett hörn också, även om hon flyttat hemifrån. Vi får också återse några gamla bekanta från högstadiet, som Bianchi och Ammis, men tyvärr är Tore med väldigt lite och det tycker jag är synd.

Jag tycker att Rimligt lyckade ögonblick är bättre än förra boken i serien, som nästan blev en Bert-bok i ordets sämsta bemärkelse, till skillnad från Konsten att ha sjukt låga förväntningar, som mer liknar de bra mycket bättre böckerna om Adrian Mole och som dessutom lockat en del av mina mer läsovilliga elever att läsa. Det normkritiska perspektivet är tillbaka och även om jag fortfarade tycker mest om första boken i serien, gillade jag den här väldigt mycket. Tummen upp för Emanuels äventyr på gymnasiet alltså.

Läs mina inlägg om de tidigare böckerna i serien här och här.

Läs också:

Våra kemiska hjärtan

”John Green möter Rainbow Rowell” står det i förlagets beskrivning av boken Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland och säkert ger det en hel del läsare. Själv blir jag faktiskt lite skeptisk och rädd för att den här boken inte skulle kunna stå på egna ben. Temat känns på ytan igen. Berättelsens fabel (som mina elever har fått leta efter i veckan) skulle kunna formuleras: ”Ny elev i skolan med ett jobbigt förflutet, någon blir kär i hen och försöker få hen att må bättre, men det förflutna vill inte släppa taget.” Som tur är kan Krystal Sutherlands bok verkligen stå på egna ben och hon har ett språk och en ton som tilltalar mig.

Den nya eleven är Grace Town, en udda figur i pojkkläder som går med käpp och helt verkar strunta i sitt utseende. Den som blir totalförälskad är Harry Page och han får verkligen kämpa för att få uppmärksamhet. Han är rätt udda själv vad det verkar, men bryr sig inte riktigt om vad andra tycker. Han bara är och det räcker gott.

Tanken är att Grace och Harry ska vara del av den redaktion som skriver skolans legendariska skoltidning. Nu hade han visserligen kämpat i flera år för att få bli redaktör och borde kanske vara besviken på att få dela positionen med den nya tjejen, men istället blir det ett sätt att komma närmare henne och någon slags vänskap växer fram.

Harry hittar Grace på Facebook och där finns en helt annan version av henne. Inga pojkkläder, ingen käpp, utan en vacker och glad flicka. Att något har hänt henne är tydligt och bit för bit får han veta. Det handlar om en annan pojke och en annan kärlek. Ett annat liv.

Våra kemiska hjärtan är Krystal Sutherlands debutbok och det är en fin sådan. Jag tycker om karaktärerna, det långsamma och trevande tempot och det faktum att allt inte går så lätt som man hoppas. Det är också Jessica Schiefauers debut som översättare och hon gör ett fint jobb, då jag faktiskt inte ens tänker på översättningen.

Jag rekommenderar helt klart boken om Grace och Harry. De är värda att lära känna.

 

Läs också:

Om jag får stanna

Igår presenterades ett nytt lagförslag som innebär att ensamkommande som fått tillfälligt uppehållstillstånd och gåt på gymnasiet, ska få rätt att slutföra sina studier och därefter ha ett halvår på sig att söka jobb. Argumentet är att vi behöver bli fler i arbetsför ålder och dessa ungar som redan påbörjat sin utbildning i Sverige ganska snart kan bli skattebetalare coh bidra till samhället. Tyvärr gäller det förhållandevis få av det totala antal ensamkommande som kommit hit de senaste åren.

Just nu pågår en totalt godtycklig och till synes rutinmässig åldersuppskrivnining av denna kategori flyktingar. Att medicinsk åldersbestämning är för osäkert gör att sådan inte används. Däremot verkar det vara helt i sin ordning att personal på Migrationsverket, utan någon som helst adekvat utbildning, gör ålderbedömning på extremt osäkra grunder. Om ungdomarna saknar papper ses det som ett bevis för att de är äldre än de uppgett och har de papper blir de anklagade för att ha förfalskat dem. Det finns alltså inget sätt att vinna. Detta gör självklart att siffrorna ser okej ut för Morgon Johansson, som i ett svar till en person engagerad i organisationen Vi står inte ut, menar att nästan alla minderåriga ensamkommande har fått uppehållstillstånd. Tror katten det, då det går att skriva upp deras ålder och därmed slippa ta med dem i statistiken. ”Men alla ljuger ju ändå om sin ålder och är egentligen många år äldre”, brukar det heta och ja, av de drygt hundra ensamkommande jag träffat de senaste åren finns det en handfull där jag verkligen tror att de dragit av några år, men de flesta är precis som vilka gymnasieungdomar som helst. Helskäggen är inte fler bland dem än bland andra elever. Faktiskt är skägg inte direkt inne just nu, så det är få skägg överlag.

De flesta av de elever jag möter på gymnasiets Språkintroduktion kom till Sverige under 2015. Vissa fick tid för ett första möta med Migrationsverket ganska snart och en del av dem hann till och med få uppehållstillstånd innan reglerna ändrades i november 2015 och i princip bara tillfälliga uppehållstillstånd gavs. Andra fick vänta mer än ett år på det första mötet och har fortfarande inte fått besked. En ganska stor grupp har skrivits upp i ålder, andra har hunnit fylla 18 under den tid de varit här. Är du över 18 är det svårare att få ens tillfälligt uppehållstillstånd och då hjälper den föreslagna lagändringen inte alls. Vi är här kräver amnesti för de ensamkommande som varit här mer än ett ord och hittills har drygt 11000 skrivit under den. För mig är det faktiskt det enda mänskliga att göra.

Just väntan på besked är självklart både jobbig och frustrerande. Det är tydligt i min vardag och även i Kajsa Gordans bok Om jag får stanna som handlar om en gömd familj någonstans i Sverige. Huvudpersonen är Ilona, som varit i Sverige i sju år, sedan hon gick på lågstadiet. De flydde från sitt hemland för att det var för farligt för dem att stanna kvar. Eftersom de fått avslag på sin asylansökan lever de gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer i samma situation. Mitt i all osäkerhet försöker Ilona att leva ett normalt liv och hennes bästa kompis Stella gör allt för att det livet ska bli så bra som det bara är möjligt.

Gordan tar upp en viktig situation som inte är helt ovanlig. Hon gör det dock på ett väldigt osyldigt sätt. Familjen bor i ett kloster, huvudpersonen är en ung flicka som troligen har sina rötter i östra Europa eller någon del av forna Sovjetunionen. Inga ensamkommande muslimer här inte. Nu spoilar jag, men självklart är slutet lyckligt. Kanske är det visserligen så som Alex Gino sa under Bokmässan 2017 att ämnen som sällan behandlas i ungdomslitteratur behöver undvika svärtan till en början. Det är inte det att jag vill att det ska gå illa för Ilona, för det vill jag självklart inte, men jag önskar att Kajsa Gordan problematiserat lite mer. Gömda flyktingar är en realitet i Sverige idag och vi behöver våga tala om det. Om jag får stanna är en bra början, men det behövs mer. Och då menar jag inte böcker som bygger på fördomar, för de finns de också, utan böcker som visar den äkta ångest som drabbar den som inte är säker på att en framtid ens existerar. De får dessutom gärna ha ett omslag som inte signalerar gullig feelgood.

Läs också:

Min bror monstret

Nöden har ingen lag brukar det heta och det stämmer verkligen i Mårten Sandéns bok Min bror monstret. Benjamin är lillebror som efter att fadern föresvunnit måste ta hand om sin storebror. Storebror är stor och stark, vilket har gett honom smeknamnet Monstet, men han klarar sig definitivt inte själv. Mest tycker han om att bära tungt och det får han göra på sitt jobb på Samsons stenhuggeri. På kvällen är det istället bondgården med djur i plast som gäller. Monstret får mig att tänka på Lennie i Möss och människor. Det finns egentligen inget ont i honom, men ändå lyckas han skrämma och skada andra. Så stor och så liten på samma gång.

Benjamin har fixat ett jobb till Monstret hos den lokale gangstern Snake. Monstret ska fungera som livvakt och bara genom sin uppenbarelse lyckas han skrämma upp Snakes fiender ordentligt. Jobbet innebär pengar, men också att bröderna dras in i en värld som de egentligen inte vill tillhöra. Alternativet att inte ens ha pengar till mat är dock inte direkt lockande.

Min bror monstret handlar om syskonkärlek och även om annan kärlek. Benjamin använder en del av Snakes pengar till att bjuda ut Lydia, en snäll men väldigt naiv snabbköpskassörska. Deras förhållande är rörande, men också lite oroande. Lydia litar nämligen på alla som hon tror vill henne gott, inklusive Snake. Det är en bok som jag tror passar bra på högstadiet, men som kanske inte riktigt var en bok för mig. Vad jag tycker spelar egentligen inte så stor roll, då jag inte tillhör målgruppen och jag tror att målgruppen skulle gilla boken mycket.

 

Läs också:

Vi är en

Av en slump hittade jag Vi är en av Sarah Crossan och det är jag mycket glad över. Berättelsen om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi är känslosam och mycket vackert skriven prosalyrik. Just prosalyrik är något jag tycker väldigt mycket om och jag önskar att fler författare skrev så.

Första dikten går så här:

Systrar

Här
Är Vi.
Och vi lever.
Är det inte fantastisk?
Att vi alls
finns
till.

 

Och det är det onekligen. Grace och Tippi är nämligen 16 år och det är en hög ålder för sammanvuxna tvillingar. De är sammanvuxna från höften och ner, men har två armar var. När de sitter ner är de nästan som vilka tvillingar som helst.

Gracie och Tippi har alltid fått privatundervisning hemma, men nu har familjen inte råd med det längre och kommunen vill inte betala, istället erbjuds de en plats på privatskolan Hornbeacon High. Först var jag rädd över att berättelsen om  skulle bli en sliskig, amerikansk historia där allt blir rosenskimrande, men Crossan kan bättre än så. Självklart glor skolkamraterna när figuren med fyra armar och två ben kommer i korridoren, men de flesta håller sig på avstånd. De får två vänner Yasmeen och Jon, vilket gör dem mer normala och mindre utanför. Visst är livet kanske inte helt okomplicerat, men inte heller onödigt svart. Istället blir balansen mellan de fysiska hindren och närhetens möjligheter väldigt bra. Kärleken mellan systrarna skildras fint och jag blir väldigt berörd under läsningen.

Runt Grace och Tippi finns ett helt team. Det är föräldrarna såklart, den supande pappan, den oroliga mamman och den arga lillasystern Dragon. Dr Murphy träffar Gracie för samtal regelbundet och Tippi som inte talar får ha hörlurar på sig. Dr Netherhall i rummet bredvid pratar istället Tippi, medan Gracie lyssnar på musik. Det är dock Gracie som är berättaren och därför den som vi får veta mest om. De fysiska hälsokontrollerna står doktor Derrick från och inte sällan följs han av en drös läkarstudenter som vill observera tvillingarna.

Just känslan av att vara ett missfoster och ett utställningsobjekt tär på tvillingarna. Gracie berättar vid något tillfälle om hur rädd hon är för blickar. Samtidigt har de svårt att tänka sig att leva utan att sitta ihop med varandra. De är ett på gott och ont.

Jag tycker mycket om Vi är en och tycker att den tar upp många viktiga saker om tonår, syskonskap och rädslor av olika slag. Jag tycker om hur skildringen av Gracies och Tippis liv är på samma gång en helt vanlig tonårshistoria och en unik sådan. Det är en allvarlig berättelse, men det finns ljusglimtar och det genomarbetade språket bidrar till att göra Vi är en till en riktigt fin läsupplevelse.

Läs också:

Ett hyfsat kärt återseende

Jag absolut älskade Merri Viks böcker om Lotta när jag var liten. Mamma hade de första böckerna och jag fick låna dem. Senare köpt både jag och syrran fler böcker, tills vi slutligen hade hela serien. Var den har tagit vägen vet jag faktiskt inte, men troligen finns den på mammas och pappas vind. När serien nu kommit på Storytel var jag för det första ”tvungen” att starta mitt abonnemang där igen och därefter börja läsa. Snart är bok två utläst.

Första boken om Marie-Sofie Charlotta Månsson, kallad Lotta heter Det är Lotta, förstås! och utkom första gången 1958. Det märks. Faktiskt varnas känsliga läsare för att vissa saker kan ses som märkliga och till och med opassande. Det mesta är dock ganska oförargligt. Charmen finns kvar, det gör den och jag småler en del under läsningen. Däremot reagerar jag på hur mycket som händer i denna den första boken. Faktiskt blir det lite rörigt. Det överdrivet käcka språket har inte heller åldrats väl.

Trots detta är jag glad att återse Lotta, som trots allt faktiskt är en ganska trevlig filur att spendera några timmar med. Hon ställer till det för sig ganska ofta, som när hon lyckas prata illa om lärare och få dessa tankar ut i alla skolans klassrum i det nya högtalarsystemet. Inte för att hon säger något så där väldigt illa, men lite opassande är det allt. Nu är hon bara 13 år första gången vi träffar henne och frispråkigheten är ganska harmlös. Ganska ofta lyckas hon faktiskt göra bra saker också.

Jag läser vidare i serien, men tror att den ska läsas i ganska små doser. Andra boken är bättre och Vik har börjat hitta en stil som håller bättre. Det bådar gott inför kommande böcker.

Läs också:

Som hund som katt

29699005_o_1

Jag måste erkänna att jag inte tillhört Per Nilssons stora fans. Hjärtans fröjd lämnade mig till exempel ganska oberörd, Svenne var okej men inte mer. Det enda jag läst och verkligen gillat av honom är faktiskt I det här trädet, som han skrev tillsammans med Katarina Kieri, men den tyckte jag å andra sidan väldigt mycket om. Faktiskt tycker jag att Som hund som katt påminner lite om den. De korta, poetiska kapitlen tar tag i mig och jag fastnar direkt i historien om de två huvudpersonerna som blir syskon, för att deras föräldrar älskar varandra.

Vi vet att den som flyttar in är äldre. Att hen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa och hans nya kvinna. Den nya kvinnan är den andra huvudpersonens mamma och nu ska de bli syskon. Det börjar inte så bra. Den nyinflyttade hatar att bo där och hen säger sig också hata sitt nya syskon och hens mamma. De är som hund och katt. Så olika som två syskon kan bli.

Sedan händer något när föräldrarna reser bort och ett syskon behöver hjälp. Hen ringer då ett syskon som egentligen inte är det, men ändå har blivit viktig. Nästan hela boken igenom är syskonen väldigt anonyma. Vi vet att en är äldre och en yngre. Att den äldre mår väldigt dåligt. Vi vet också att de går på samma skola.

Jag tycker mycket om Nilssons poetiska beskrivning av två syskons relation. Det är sparsmakat och väldigt snyggt. Det är dock en bok som kräver en del av läsaren och även om det är en tunn bok är den långt ifrån lättläst. För den som ger den en chans öppnar sig en ny språklig värld. Jag skulle placera Som hund som katt bland de allra bästa ungdomsböcker jag läst i år. En solklar femma.

 

Läs också:

Ormbunkslandet

ormbunkslandet

Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är nominerad till årets Augustpris i kategorin Årets svenska barn- och ungdom. Den handlar om Mika och Margit som älskar varandra och träffas i smyg i trädgårdsskjulet. Inget konstigt med det kan tyckas. Det är bara det att de är syskon. Biologiska syskon. Deras kärlek tillhör inte de kärlekar som anses vackra. Inte ens de som påstår att all kärlek är vacker, skulle tycka så.

Efter studenten försöker Mika bryta. Han ger sig iväg för att göra lumpen och Margit vet inte riktigt hur hon ska leva vidare. Några veckor innan hon ska ta studenten drar hon till Malmö och lämnar sina totalt ovetande föräldrar. I Malmö får hon hyra ett rum i en lägenhet där kompisarna Ina och Paco bor. Det är ett kort kontrakt på ett par månader, sedan ska huset rivas. Margit blir liksom dem en person som protesterar. Hon engagerar sig så mycket att hon nästan glömmer bort Mika, men hon inser också att hemligheten om deras kärlek aldrig får avslöjas. Ingen, inte ens de politiskt korrekta vänstervänner hon fått, skulle acceptera den.

Margit skapar något slags liv i Malmö och hon får ett jobb på kyrkogården, som hon faktiskt trivs med. Ormbunkslandet är en annorlunda utvecklingsroman, som innehåller många bra delar. Jag tycker om att läsa om Margits nya liv, om hennes vänskap med Ina och Paco, om jobbet på kyrkogården. Jag absolut älskar beskrivningen av hur hon och Paco bygger upp sin köksträdgård utanför huset som de ockuperar. Det hade räckt med det för att skapa en bra ungdomsroman. Faktiskt hade det blivit väldigt mycket bättre utan Mikas och Marits förhållande.

Incestdelen finns där, men mer i bakgrunden och jag kan tycka att det känns väldigt konstlat. Jag hade önskat att Bengtsson grävt lite mer i det, eller lämnat det helt. Nu tillför det inte mer än att möjligen chockera läsarna, men situationen avfärdas som ett opassande tonårsbeteende och inte så mycket mer. För mig hade läsningen blivit mer relevant och faktiskt minst lika nyskapande, om fokus legat än mer på den politiska kamp Margit blir en del av och den spirande kärleken mellan henne och Ina. Språkligt imponerar Elin Bengtsson och jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva. Innehållet blixtrar till ibland, men jag är som sagt inte helt övertygad.

Läs också:

Lästips från Lillebror O

9789132150821

Den yngste medlemmen i familjen O har blivit en riktig storläsare det senaste året. Han har just plöjt serien Spejarens lärling av John Flanagan och snart alla fyra böckerna i serien Broderband av samma författare.

Spejarens lärling handlar om Will som är föräldralös. När han fyller femton blir han lärling hos en spejare som heter Halt. Böckerna är både rolig och spännande. Den första är lite svår att komma in i, men sedan är serien jättebra. Nu är de nästan lite för lättlästa, men de passar ändå för den som är ungefär tio. Det är vad lillebror säger, men ungen plöjer böcker på löpande band just nu och jag kan tänka mig att den absolut funkar även för äldre läsare.

Läs också:

« Older Entries