enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: Ungdomsböcker (Sida 1 av 24)

Kärlek, hat och andra filter

Jag brukar propagera för att även vuxna ska läsa böcker skrivna för ungdomar och när det gäller Samira Ahmeds bok Kärlek, hat och andra filter gör jag det definitivt. Det är en bok som behandlar teman som utanförskap och skuld, men också kärlek. En på ytan omöjlig sådan.

Huvudpersonen Maya är 17 år och född i USA. Ändå ses hon ibland som något av en främling. Hennes föräldrar är nämligen muslimer från Indien och de lever efter de håller starkt på sina traditioner. Det betyder att Maya förväntas träffa en muslimsk man med indiskt ursprung och självklart att hon ska satsa på en karriär som advokat eller något annat ”riktigt” yrke. Maya själv vill utbilda sig inom film och den hon är kär i är ingen föräldrarna skulle acceptera.

De ”vanliga” generationsklyftorna alltså, men Kärlek, hat och andra filter tar en annan, mer brutal och smärtsam väg när ett attentat sker i närheten av samhället Maya och hennes familj bor i. Den som misstänks ligga bakom det delar efternamn med dem och det gör att hatet spiller över.

Det jag tycker mest om med Samira Ahmeds debutbok är kanske hur skickligt hon balanserar ”vanliga” tonårsproblem med de problem som kan uppkomma då traditioner inte riktigt är kompatibla med samhället runt omkring. Nyanserna finns där och det är ovanligt. Dessutom lyckas hon undvika det sockersöta och orealistiska som ofta finns i berättelser där traditionella föräldrar ska omvändas. Kärlek, hat och andra filter är helt enkelt en väldigt bra bok, som jag själv slukade på några timmar. Läs den du också.

 

Finns det björkar i Sarajevo?

Kevin har ganska nyss börjat på gymnasiet och han trivs för första gången på länge i skolan. Mycket tack vare Hannes, förut en lagkompis som alla andra och nu en god vän. Efter att ha varit en riktig ensamvarg är Kevin nu en del av ett sammanhang. I vet egentligen inte mycket om Kevins tidigare liv, men vi vet att något har gjort hans mamma så orolig att hon tvingar honom att träffa skolpsykologen Odette. Vi vet dock att han varit ensam och att han äntligen fått börja om på en ny skola. Att han fått börja om.

Kevin bor i östra Göteborg med sina föräldrar och Charlie, som på pappret är hans storebror, men egentligen fungerar mer som lillebror. Charlie behöver hjälp med det mesta och ständig tillsyn. När deras förändrar åker till forna Jugoslavien för första gången sedan de flydde kriget där innan Kevin föddes, är de noga med att Kevin ska lova att ta hand om Charlie. Och visst har Kevin tänkt göra det, men när Hannes ringer och erbjuder honom ett gratis åkband drar han ändå till Liseberg.  Innerst inne vet han att det är ett både dumt och egoistiskt beslut, men några timmar hoppas han att Charlie ska klara sig själv.

När Kevin kommer hem ganska många timmar senare än Charlie borta. Han svarar inte i telefonen, men snart kommer det kryptiska sms. Charlie säger sig vara med en kompis och planerar inte att komma hem på flera dagar. Visst är Kevin orolig och visst letar han efter sin bror, men mycket kretsar ändå kring Amanda, som var med på Liseberg. Hon är kompis med Hannes flickvän Linn och hon är magisk. Inne i den nu accepterade Kevin finns dock den osäkra och utsatte kvar och han vet inte riktigt hur han ska närma sig henne.

Berättelsen om Kevin utspelar sig under några få dagar, men det är händelserika sådana. Lindström lyckas också med konststycket att redan efter några sidor få mig att ta Kevin till mitt hjärta och hon berättar precis lagom mycket om hans bakgrund och hans hemförhållanden för att jag ska förstå honom. Trots en del trådar blir det aldrig rörigt, utan perfekt avvägt. Språket hjälper till att dels driva på tempot och dessutom tydliggöra vänskapen mellan Hannes och Kevin. Dialogerna flyter fint och Kevins inre monologer, som inte sällan får mig att småfnissa, bidrar till den goda läsupplevelsen.

Finns det björkar i Sarajevo? är en vardaglig berättelse med en hel del djup. Jag imponeras av Lindströms förmåga att skriva om ganska svåra saker på ett lättsamt sätt, samtidig som hon hela tiden tar så är sina karaktärer som läsaren på allvar. Inget skämtas bort, men inget blir heller nattsvart. Det här är helt enkelt en läsvärd bok för ungdomar som jag hoppas och tror ska nå många läsare. Om jag hade jobbat på högstadiet skulle det vara givet att läsa Finns det björkar i Sarajevo? med mina elever. Dels för att det finns få böcker om killar som Kevin, de vanliga killarna som inte är kaxiga eller coola och hans historia behöver berättas, men också för att det finns så mycket att diskutera kring vänskap, status, kärlek och inte minst ansvaret för sin familj. Det här är utan tvekan en riktigt bra bok och jag tycker allt att det luktar Augustpris. Efter flera böcker av hög kvalitet vore en nominering mer än rimlig.

PS. En helt oviktig detalj bara som ger läsningen ännu en dimension, killen på omslaget ser precis ut som en gammal elev, som förvisso är mer som Jack, huvudpersonen i Lindströms förra bok, men som ändå finns med mig under läsningen. DS.

Idag är allt

Idag är allt av Nicola Yoon tillhör en av de få böcker som jag tycker har fått en bättre titel på svenska. Originaltiteln The Sun is also a star är fin och den får sin förklaring, men mer än något annat handlar boken om en dag som betyder allt och som på många sätt är allt.

Natasha föddes i Jamaica, men de senaste åren har hon bott i USA med sin familj. Hennes lillebror är född i landet och själv känner hon sig amerikansk. Det är bara det att hon egentligen inte har rätt att leva i USA. Hon och hennes familj har inte uppehållstillstånd, utan vistas illegalt i landet, något som hennes pappa råkat avslöja i fyllan och villan. Nu ska de tillbaka till ett land som Natasha knappt minns, men hon har bestämt sig för att göra allt för att förhindra utvisningen. Mitt i en vardag där utvisningar är en realitet berör Natashas öde mig väldigt mycket. Hon kliver rakt in i mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde hjälpa henne. Det kan jag inte, men jag kan lyssna till hennes historia om en dag som visar sig bli en av de mest betydelsefulla i hennes liv.

Dagen är viktig även för Daniel. Han är på väg till en collageintervju och är fast besluten att ta över rollen som den lyckade sonen från hans numera revolterande storebror. Daniels föräldrar är från Sydkorea och det har präglat hans uppfostran och inte minst hans syn på vad ett bra och lyckat liv är. Hans föräldrar ställer höga krav på honom och även om USA för många är drömmarnas land har han insett att de drömmar hans ska uppfylla är hans föräldrars mer än hans egna.

Natasha och Daniel möts av en slump och trots att de båda egentligen har väldigt viktiga saker att uträtta kan de inte riktigt släppa varandra. De skapar tid att umgås under den hektiska dagen och det gör det till en ännu mer speciell dag än de kunnat föreställa sig. Förutom att berätta om vad som händer dem under dagen låter Yoon oss ta del av korta sidohistorier som snyggt vävs ihop med händelserna under dagen. Det gör att vi får lära känna Natasha och Daniel bättre, men också att vi får en viss förståelse för människor i deras närhet som tycks agera på ett mycket märkligt sätt. Jag imponeras av hur Yoon skapar en helhet av de korta kapitel som boken består av och det driv som berättelsen har.

Idag är allt är en berättelse om en dag när två personer möts, men det är också en berättelse om identitet och rotlöshet, om krav och möjligheter och inte minst om familjens betydelse för hur ens eget liv blir. Debuten Ingenting och allting var bra och välskriven, men Idag är allt är relevant på ett helt annat sätt. Nicola Yoon har skrivit en angelägen bok med karaktärer som är komplexa och lätta att engagera sig i. Det här är en av de bästa ungdomsböckerna jag läst på ett bra tag.

 

Mazerunner funkar fint som film

Grabbarna O har läst alla böcker i serien The Maze runner och nu ville de se första filmen. Själv har jag läst första boken, men insåg snart att jag kom ihåg väldigt lite. Någonstans övergick handlingen till bok två och då hängde jag definitivt inte med. Nu spelade det självklart ingen roll om man läst boken eller inte, filmen gick utmärkt att se ändå, men som vanligt får man veta mer i böckerna än i filmen och det var inte alltid helt enkelt att hänga med. Miljön har filmskaparna lyckats riktigt bra med och det var roligt att se Thomas Brodie-Sangster, som var så liten och söt i Love Actually, i en ny roll. Skådespelarna gjorde ett gott jobb överlag skulle jag säga. Däremot var det kanske lite väl intensivt för en actionskeptiker som jag, men ungarna gillade.

Idén med att skicka ungdomar via en hiss till en värld som omges av en labyrint är intressant och när vi i slutet av den första filmen börjar få reda på orsakerna till det blir det ännu mer intressant. Andra filmen Maze Runner: The Scorch Trials finns redan ute och tredje filmen Maze Runner: The Death Cure går på bio nu.

Moonrise — en helt fantastisk bok

Jag upptäckte Sarah Crossan av en slump när hennes Vi är en dök upp som e-bok när jag behövde något nytt att läsa. Jag var inte alls beredd på hur mycket jag skulle beröras av boken om de sammanvuxna tvillingarna Tippy och Grace. När jag nu började läsa Moonrise av samma författare borde jag varit förberedd, men det var jag inte. Moonrise är som ett brutalt knytnävsslag i magen och den komplexitet Crossan skapar med få ord är otroligt imponerande. Crossan skriver nämligen prosalyrik och hennes böcker består av en rad dikter som tillsammans bildar en helhet. Vissa är så korta som en rad eller två, andra längre och mer berättande.

Moonrise handlar om en splittrad familj. En familj där pappan dog av en drogrelaterad hjärtinfarkt och där mamman var mer intresserad av alkohol och andra män än att ta hand om sina barn. Huvudpersonen Joe var sju ringde den gröna telefonen i hallen, den som nästan aldrig ringde. Han svarade och den som ringde var Ed, hans storebror som just fyllt 18. Jag har gjort något dumt, sa han.

Och Ed försvinner. Kvar finns systern Angela, en mamma som kommer och går och aunt Karen, som troligen är moster, men det framgår inte. Det vi vet är att hon försöker göra det sitt bästa, men ändå ser Joe henne som någon som bryr sig alldeles för lite. Vi förstår mer och mer att Ed var hans trygghet. Hans pappa och hans mamma.

När vi träffar Joe i nutid är han sjutton år. Ed har flyttats till en anstalt i en håla någonstans i Texas. Hans datum för avrättning är satt i augusti. Nu är det juni och Joe reser dit för att vara ett stöd för den bror han inte träffat på tio år. Aunt Karen är inte nöjd med hans beslut.

 

Aunt Karen told me not to come here.
She said Ed didn’t deserve an entourage
after the pain he’s caused our family.

Even after ten long years
she blames him for everything.
She points to Ed and says,
”see what he did to us.”

And maybe she´s right.
Everything turned to shit
when Ed got put away;
nothing worked anymore.

 

Ed står anklagad för att ha skjutit ihjäl en polisman och mina tankar går till Jessica Schiefauers När hundarna kommer när Joe berättar hur det ser ut i tidningarna. En bild på Ed från när han fängslades, där han ser hemsk och elak ut och vid sidan om honom en bild av en leende polis med en perfekt familj. Det är tydligt vem som är ond, men vad som egentligen hände vet vi inte. En enda fråga ringer i Joes huvud, ”gjorde du det?”. Den korta dikten ”Innocent” säger mycket med få ord.

 

Is Ed innocent?
I mean
I’ve never actually asked him outright.

 

Det gör fysiskt ont att läsa Moonrise. Jag blir arg på så mycket. På barn som lider, på ett korrupt rättssystem, på tanken att rättvisa skipas när en person dödas. Samtidigt är det här inte någon nattsvart bok. Det finns inte mycket hopp, men hoppet är helt klart det sista som lämnar människan. Jag hoppas verkligen att B Wahlström ger ut även den här boken på svenska, då det är en bok som jag hoppas att många kommer att läsa. Berättelsen om familjen Moon kommer inte att lämna mig på länge, länge.

 

Sista striden i Engelsfors enligt två O

Så fick jag då äntligen läst Nyckeln, sista delen i Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Varför? För att Lilla O läste hela trilogin nu i höst och det kändes trevligt med en samläsning.

För min del var det ett tag sedan jag läste Eldoch det var också bra att ha någon i närheten som kunde förklara när jag glömt. I Nyckeln förbereder de utvalda sig för den sista striden, eller de utvalda som är kvar. Så här tyckte vi om den avslutande delen av trilogin. Eftersom vi spoilar en hel del är texten vit, så markera den om du vill läsa.

Hälsningar två O

O: Vad tyckte du nu om Nyckeln? Jag gillade mycket av den, som att Gränslandet fanns, men anda delar kändes den lite lång och långsam. 

Lilla O: Jag tyckte att den var bra, men de andra två böckerna var nästan bättre, men jag gillade inte alls delarna i Gränslandet. Det blev tråkigt efter ett tag. Det var många delar som var bra och alla personerna blev både bra och dåliga. Men kanske var det lite mycket känslor och alla var så stressade.

O: Det är ju inte konstigt visserligen, med tanke på apokalypsen. Vem hade inte blivit känslosam och stressad då?

Lilla O: Nej, man kan ju inte döma någon efter hur de är när de är stressade, men efter den här boken har jag inga favoritkaraktärer längre. Jag både gillar och inte gillar alla.

O: Min favorit har ju varit Minou hela tiden och nu var hon huvudperson, men inte bara på ett bra sätt. Jag tyckte om att vi fick lära känna hennes familj bättre, men inte att hon hamnar på fel sida. 

Lilla O: Det var okej i början med Minou, men det blev lite mycket av det onda.

O: Jag håller med, jag ville inte att hon skulle vara ond. Men jag tyckte verkligen att det var ett bra slut. Jag gillade att det blev en riktig kamp och att det var så himla spännande. 

Lilla O: Jag också, men det är tråkigt att det är slut. Det skulle faktiskt gå att skriva en fortsättning, typ en novell eller så i alla fall. Det finns liksom en cliffhanger fast det är sista boken.

O: Det finns ju ett seriealbum mellan Eld och Nyckeln, så det kanske kan bli fler sådana efter Nyckeln?

Lilla O: Jo, om det fanns fler böcker skulle jag läsa, men jag känner inte riktigt för att läsa om dem en gång till, för då blir det inte lika spännande, men de var väldigt bra nu första gången jag läste dem.

O: Nej, jag kommer inte heller läsa om dem, men jag är glad att du fick mig att läsa Nyckeln, så att jag fick veta slutet. Jag önskar nog att jag hade gjort som du och läst alla böckerna i rad, för jag märkte att jag hade glömt lite, men det mesta kom tillbaka under läsningen.

Vi rekommenderar båda att ni läser Engelsforstrilogin, som är väldigt bra, trots att Nyckeln kanske var lite tjockare än den hade behövt vara. Det är en riktigt läsvärd trilogi.

Karta för förälskade & andra vilsna

Karta för förälskade & andra vilsna har en titel som påminner om Nadeem Aslams Kartor för vilsna älskande och ett omslag som för tankarna till Här ligger jag och blöder, men innehållet är väldigt mycket Johanna Lindbäck. Huvudpersonerna Julia och Rasmus turas om att berätta om hur de båda åkte på stugsemester och träffades. De berättar om den varma sommaren och den smygande förälskelsen som de inte riktigt vet vad de ska göra med.

Julia brukar ha med sin bästa vän Karin till sommarstugan, men i år är hon på tjejresa med Astrid och deras mammor. Visst var Julia också medbjuden till Mallorca, liksom hon var välkommen att hänga på till London några månader tidigare, men hon har inte råd. När Karin och Astrid verkar ha obegränsat med pengar, behöver Julia alltid tänka på hur hon ska ha råd att i alla fall hänga med dem och äta lunch eller fika.

Rasmus tillhör inte heller det fina folket, men han verkar inte bry sig på samma sätt. Det han tänker mest på är den hemliga drömmen att teckna på riktigt, att faktiskt stänga in sig i flera dagar utan att träffa någon och ”bara” hålla på med sin konst. Han har en bildlärare som peppar honom, men vågar inte riktigt bli den han vill vara. Rasmus är verkligen en perfekt kille på många sätt. Trevlig, litteraturintresserad och konstnärlig. Inte konstigt att Julia blir kär, trots att hon är tillsammans med Isak.

Johanna Lindbäck är riktigt bra på att gestalta trovärdiga karaktärer. Jag tycker mycket om både Julia och Rasmus och deras familjer är trevliga de med. Det enda jag kan tycka är att det blir lite för lite svärta. Jag tycker absolut inte att Lindbäck ska skriva annat än vardagliga och trovärdiga berättelser, men jag skulle ändå önska att hon t.ex. drog den ekonomiska orättvisan i alla fall ett halvt varv till. Samtidigt så låter hon Julia känna avundsjuka mot sina vänner som har det så mycket bättre rent ekonomiskt än hon och avundsjukan gör att hon tar beslut som kanske inte är så genomtänkta Det är trovärdigt och bra. Jag skulle önska fler böcker som faktiskt tar upp problem utan att göra misär av det. Julias föräldrar har nämligen gjort ett val. De följer sina drömmar snarare än jagar pengar, vilket på ett sätt går ut över dottern, men också ger henne mer tid med dem.

Lindbäck lyckas också skapa en perfekt sommarkänsla, som får mig att tänka på Sarah Dessens böcker. Jag gillar verkligen att läsa om varma sommardagar och kvällsdopp vid bryggan. Mer sådant! Mer sommar åt läsarna. Och så biblioteken. Jag älskar hur biblioteken och litteraturen får ta plats i handlingen. Så, lite mer svärta, men absolut inte några överdrivna konflikter eller allt för galna händelser. Snarare mer glass, fler bibliotek och många, långa lata dagar i solen.

 

Under odjurspälsen

Om den du är inte är den du vill vara kan du uppfinna ett nytt jag. Så gör Signe när hon börjar chatta med drömkillen Joel, men inte som sig själv utan som Frida i Karlstad. I Under odjurspälsen undersöker Klara Krantz identitet på ett kreativt sätt, mitt i den digitala värld som så många lever i. Som Frida vågar hon mycket mer och det liv hon skapar till sig själv är så mycket trevligare. Ändå är det inte okomplicerat med fantasiliv, speciellt inte när Joel vill åka till Karlstad och hälsa på. När hon sedan träffar Magnus som hälsar på kompisen Minna och börjar gilla honom, trots att han är lite märkligt och udda, blir det ännu mer komplicerat att kombinera sina två liv.

En sak Klara Krantz gör så himla bra är att beskriva såväl trovärdiga tonåringar som vuxna. Ingenting är tillrättalagt, men väldigt mänskligt. Signes pappa till exempel är på vissa sätt en ganska hopplös förälder, men samtidigt bra, precis som det brukar vara. Det är skönt med flerdimensionella vuxna i en bok för tonåringar, för det hör verkligen inte till vanligheterna.

Jag var tämligen säker på att Klara Krantz andra bok skulle vara en av de nominerade till Augustpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok, men så blev det inte. Istället knep Johanna Nilsson ”ungdomsboksplatsen” med sin För att väcka hon som drömmer. Eftersom jag inte läst den kan jag egentligen inte uttala mig om huruvida juryn valde rätt eller fel, men helt klart är Under odjurspälsen en bok värd all uppmärksamhet den kan få.

Norra Latin — en sällsam historia

Norra Latin är i Sara Bergmark Elfgrens bok ett klassiskt och mytomspunnet teatergymnasium där de allra bästa studerar. De som ska bli den nya generationen som ska fylla scenen på Dramaten och bli stjärnor i stora filmproduktioner. Vi får lära känna Norra Latin med hjälp av två elever i år 1. Clea, som är dotter till en känd skådespelerska  och en lika känd författare och redan har fått en del roller och Tamar, som lämnar sin familj i Östersund för att följa sin dröm. Berättelsen börjar när de möts på skolan för sitt intagningsprov, men Clea påpekar att den egentligen började långt tidigare. Kanske när hon var 8 år och fick sin första teaterroll, eller ännu tidigare då hennes mamma träffade Jack Helander när hon började på Norra Latin. Eller så började den med En midsommarnattsdröm.

Tamars intagningsprov, där hon gestaltade Puck från En Midsommarnattsdröm var fantastiskt och det blir faktiskt centralt för handlingen. När pjäsen spelades på Norra Latin för många år sedan dog nämligen en lärare under slutmonologen och Erling Jensen, eleven som då spelade Puck försvann. Detta olösta mysterium påverkar i högsta grad även dagens skola och dess elever. Fortfarande berättas historien om spöket på Norra Latin och den har lika många versioner som helst. Klart är i alla fall att det händer skumma saker i byggnaden och kanske är det ett spöke som orsakar det. Redan från början vet vi att något hemskt har hänt. Clea förhörs av en polis och vi förstår att såväl Tamar som Tim, Jack Helander son, är inblandade. Dessutom nämns Erling Jensen och det är han som sägs spöka.

Livet i Stockholm är långt ifrån fantastiskt för Tamar. I Östersund har hon nära vänner och beskriver sig som ”en glad tönt” som helst av allt skulle ha velat få ett brev från Hogwarts, men i Stockholm blir hon helt ensam. I klassen blir hon ganska snart inte utfryst, men definitivt osynlig och ensam. Clea befinner sig istället i händelsernas centrum och när hon blir ihop med Tim Helander, som också påbörjat sin karriär, blir de skolans hippa par. Ganska snart blir det dock tydligt att en perfekt fasad inte är en garanti för ett perfekt liv.

Med uppropet #tystnadtagning i bakhuvudet tänker jag nu på vissa av scenerna i Norra Latin på ett annat sätt. Tims pappa Jack Helander är ett klassiskt skådespelarsvin, ett sådant som ofta accepteras så länge de är talangfulla och drar in pengar till filmbolag eller teatrar. Intäkter före allt. Makten som män har över kvinnor syns i Norra Latin, men när det övernaturliga blandas in blir det nästan ännu mer tydligt. Det är på många sätt en sjuk värld och även om Sara Bergmark Elfgren inte skriver en bok om utsatthet och övergrepp på det sätt som de som tas upp av de drygt 500 skådespelarna, finns maktspelet och den ofta rejäla obalansen mellan karaktärerna ständigt närvarande.

Det är mycket jag tycker om med Norra Latin. Kanske lite extra för att jag själv undervisar elever som läser estetiska programmet. Nu har jag dem förvisso i svenska, men jag gillar ändå att läsa om en bekant miljö även om den (tack och lov) inte liknar den jag befinner mig i dagligen. Trots att jag brukar vara väldigt skeptisk till övernaturliga element i böcker köper jag det helt i Sara Bergmark Elfgrens utformning. Det är precis lagom skrämmande och just den flytande gränsen mellan verklighet och fantasi gör Norra Latin till riktigt bra läsning. Jag gillar den skarpt.

Once and for all

I Once and for all, Sarah Dessens senaste bok, finns det fiktiva samhället Colby med på ett hörn, men handlingen utspelar sig i huvudsak på en annan plats. Vi får lära känna Louna som jobbar extra i sin mammas eventföretag som specialiserat sig på att arrangera bröllop. Hon är ortens bästa wedding planner och alla vill ha ett ”Natalie-Barrett-bröllop”.

Det är på ett av dessa bröllop som Louna träffar Ethan, sitt liv kärlek och bokens koppling till Colby. Vi vet redan tidigt att något har hänt, men inte riktigt vad. Klart är att Louna helt tappat hoppet om kärleken och när Ambrose (guds gåva till mänskligheten enligt sig själv) försöker dansa med henne på ett bröllop hon jobbar på, fräser hon att personalen aldrig får umgås med gästerna.

Umgås behöver de göra trots allt, då ett villkor för att firman ska ordna hans syster bröllop är att han jobbar extra hos dem. Ett sätt att försöka uppfostra slarvern, något som länge verkar omöjligt. Ambrose är en glidare helt klart, men självklart har han andra sidor också. Det är också han som slår vad med Louna om att hon ska börja dejta igen och han lovar i utbyte att bara dejta en tjej under flera veckor.

Jag brukar sluka Sarah Dessens böcker, men när jag läste Once and for all gick det faktiskt lite trögt. Kanske för att det jag vill ha när jag läser Dessen är något annat än det jag fick. När jag väl bestämde mig för att läsa koncentrerat blev det faktiskt riktigt bra. Kanske lite för mycket svärta och lite för lite sommar, men läsvärt trots allt. Annars är det ju just Dessens förmåga att skriva härliga sommarskildringar om personer som inte är helt okomplicerade som jag älskar och jag vill inte att hon tar bort den soliga delen helt. Bäst i boken är Lounas extrapappa William, som också är mamma Natalies partner. Han hade gärna fått ta ännu mer plats.

 

Sida 1 av 24

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: