Jag har ju helt glömt av att skriva om Dash & Lily’s book of dares av David Levithan och Rachel Cohn. Då den utspelar sig under jul- och nyår var det just kring jul jag började läsa den. Sedan lyckades jag glömma bort den, läste ut den för ett par veckor sedan och glömde sedan bort den igen. Det är inte så att jag inte gillade Dash och Lily, men den var mest trevlig för stunden. Jag tyckte om miljön mycket, vad annat kan man när det handlar om en bok som startar i bokhandeln Strand Bookstore i New York?!

På en hylla i denna gigantiska affär placerar Lily en röd skrivbok från Moleskin och i den finns ett meddelande till den som hittar boken. Det lycklige heter Dash, är också tonåring och liksom Lily en både udda och lite ensam sådan. Skrivboken göms på olika ställen och skickas mellan Dash och Lily likt Hampus och Fideli gör med den vita stenen. Det ingår utmaningar också, inte just för att få tillbaka boken, men för att förtjäna den. Skillnaden är också att det tar väldigt lång tid innan Dash och Lily träffas.

Inledningen är lysande och jag läste i ett rasande tempo, sedan kom en period i mitten då det kändes som om jag fattat grejen och det blev lite segt. Det var då boken blev liggande. Sedan tar den sig rejält i slutet och jag är glad att jag läste ut den.

En söt historia som sagt, men jag gillade den inte lika mycket som Nick & Norah’s infinite playlist. Läsvärd är den dock och vill du läsa den på svenska så finns den nu översatt.

Det jag gillar med Rachel Cohn och David Levithan är deras normkritiska förhållningssätt. Allt är inte heteronormativt, men det görs ingen stor grej av det. Ja, Lilys bror är homosexuell, so what? Tummen upp säger jag. Mer avdramatiserad mångfald åt folket.

Apropå Strand så har de tydligen Speeddating for Booklovers. Hur roligt är inte det?!

Och apropå David Levithan så har jag just läst hans Liten parlör för älskande som var helt galet bra. Skriver mer när det är recensionsdatum, men redan nu vill jag uppmana till läsning!

Läs också:

• En bra början
• Alla vägar bär till mannen med stort M
• Lucka nummer 17 Johanna Karlsson
• Lucka nummer 12 Bokbabbel
• Topp 5 musikaliska böcker

Lisen tänker ofta på att det hade varit bättre att inte leva. Då skulle hon slippa fejka hela tiden. Slippa vara glad och låtsas att alla studentfester är skitroliga. Det är en månad kvar till studenten. Då gör en skolkamrat det som Lisen inte vågar. Han hoppar. Från ett parkeringshus som egentligen inte är tillräckligt högt för en garanterad död, men han lyckas.

På marken där han landade finns nu en massa blommor och hälsningar. Han är någon, men slipper vara närvarande. Ibland ställer sig Lisen vid kanten uppe på parkeringshusets tak och tänker att hon också ska hoppa.

Hon börjar skriva brev till han som inte finns mer. Berättar om sitt liv, sina rädslor och sina känslor. Hon försöker förklara hur meningslöst allt är och hur svårt det är att leva.

Jag har länge tänkt läsa något av Ingrid Olsson och att första boken blev Känslan av att hoppa är en ren slump. Den bara stod där när jag var på biblioteket med eleverna och fick följa med hem.

Jag är glad att jag läste Känslan av att hoppa. Det är en riktigt välskriven och vacker bok. Det är inte lätt att skildra känslan av hopplöshet utan att göra det antingen banalt eller totalt nattsvart, men Olsson lyckas helt klart i denna tunna bok med stort innehåll. Jag vänder mig dock emot att boken rekommenderas från 12 år, det känns lite väl tidigt med tanke på att personerna i boken snart tar studenten. Jag skulle snarare önska att läsarna är i alla fall 15 år.

Läs också:

• Ruskig, läskig och välskriven
• En ny början
• Vidrigt och vackert
• Zlatan är Zlatan
• Ny favoritdeckarduo levererar

Christina Wahldén skriver viktiga böcker och frågan är om serien om Ombeni tillhör de bästa och viktigaste hon skrivit. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och där kommer Ombeni ensam till Sverige. Eller, hon har faktiskt bott där ett tag innan vi får träffa henne, men när boken inleds ska hon klara sig själv då hon fyllt 18 och då räknas som vuxen.

Min systers dotter har många pappor är den andra boken om Ombeni, som nu blivit 20 och rotat sig ganska bra. Hon är fortfarande ganska ensam, men hon mår ganska bra trots allt. Det finns hopp och livet är inte lika nattsvart längre.

Ombeni hade två systrar. Nu har en kommit hela vägen till Sverige, men det är inte favoriten Isabelle, utan den arga och buttra Maua. En dag står hon i Sonjas affär och när Ombeni kommer dit är hon osäker på om det verkligen är hennes syster. Det var fyra år sedan de sågs. Fyra år sedan Ombeni lämnade rebellernas läger. Fyra år sedan hon lämnade sina systrar i helvetet. Tanken var att hon bara skulle hämta hjälp, men hon kom inte tillbaka. Istället fick hon hjälp att fly till Sverige och nu finns även hennes syster här.

Med sig har hon sin lilla, lilla dotter som hon döpt till Kitumaini. Maua och Kitumaini flyttar in hos Ombeni som helt plötsligt får ett stort ansvar tilldelat sig. Maua kan inte riktigt ta hand om sin dotter och lämnar henne till och med i mataffären en dag. Dottern har många pappor, alla våldtäktsmän och Maua kan inte riktigt knyta an till henne.

Ombeni arbetar vidare hos Tore på Tores tomater och han har ingenting emot att Kitumaini följer med ibland. En dag berättar han att det finns ett jobb åt Ombeni i Småland och ett litet hus där systrarna kan bo. De reser genom hela Sverige till en liten by där de snart rotar sig. Väntan på uppehållstillstånd gör att de inte riktigt kan slappna av och där Maua får avslag känns allting hopplöst. Advokaten överklagar och väntan blir lång.

Christina Wahldéns båda böcker om Ombeni från Kongo Kinshasa är läsvärd och ganska lättlästa. Därmed inte sagt att de är lätta att ta till sig, då de är väldigt svarta. Sannolika, kanske till och med sanna, och väldigt hemska. Jag rekommenderar dem till alla som på något sätt har med ensamkommande flyktingbarn att göra. Och till alla andra också förresten. Speciellt kanske till dem som menar att det inte finns asylskäl för flickor som Ombeni och Maua i Sverige och dem som tycker att det inte spelar någon roll vart de som utvisas tar vägen. Migrationsverket verkar allt för ofta tillhöra den gruppen.

Läs också:

• Ruskig, läskig och välskriven
• Är det en lösning att hoppa?
• Vidrigt och vackert
• Zlatan är Zlatan
• Ny favoritdeckarduo levererar

Det finns tydliga teman i lättlästa böcker för ungdomar. Ofta handlar det om att alkohol, droger, sex, mobbing, våld eller rasism. Få av böckerna passar mina nyanlända och ofta väldigt oskyldiga elever. Om en bok har en huvudperson från ett annat land är temat i princip alltid rasism, eller möjligen kriminalitet. Det är synd. Jag saknar vardagliga berättelser där mina elever kan känna igen sig.

Jag har läst fyra lättlästa böcker och tänkte berätta kort om dem:

Trasig av Mårten Melin är utgiven av Hegas, som ofta ger ut lite mer “balanserade” lättlästa böcker. Den här handlar om Max som går i ettan på estetiska programmet och har ett hemligt förhållande med Ida som går i en naturtvåa. En gång då de har sex går kondomen sönder och några veckor senare meddelar Ida Max, via sms, att hennes mens är försenad. Max är inte alls kär i hennes, utan i “den lilla punktjejen” Elin och vet inte riktigt hur han ska bete sig.

En mycket lättläst bok som nog kan passa många elever. Språket är enkelt och konkret och ligger på Hegas nivå 2.

Christina Wahlén skriver lättlästa böcker för Nypon förlag. Gå ensam hem handlar om Julia och Molly som med hjälp av falska id-kort tar sig in på Bellas bar, trots att de bara är 16 år. De dricker lite för mycket och när Julia går hem själv från bussen är hon väldigt full. När hon märker att hon blir förföljd av en kille som hon träffade på baren blir hon jätterädd och hinner precis innanför dörren hemma innan han hinner ikapp henne.  Också denna bok är lättläst, men här förmedlas inte bara händelser, utan även lite tankar och känslor. Budskapet är också väldigt tydligt. Drick inte när du är för ung och gå inte hem ensam.

Om ni bara visste handlar om en kvinna från Somalia som bär khimar. Två tonårspojkar trakasserar henne och från början skriker de bara åt henne att ta av sig “tältet” och/eller åka hem till sitt land, men det hela eskalerar och pojkarna börjar kasta sten på kvinnan och hennes son som går på dagis. Ingen hjälper kvinnan, trots att det finns människor som ser hur illa behandlad hon blir. De enda som verkar förstå henne är personalen på sonens förskola. Tankeväckande, men väldigt svartvit bok, om varför människor flyr, från vad och till vad.

Festen av Catrin Ankh handlar om Sara som blir utsatt för lögner på Facebook. Kevin, en full kille, försöker kyssa henne på en fest, men hon vill inte. Någon har ändå lyckats ta en bild på kyssen och Kevin lägger ut den på Facebook med en kommentar om vilken hora Sara är som kysser alla. Sara försöker skriva att det är en lögn och boken slutar med att klassens lärare diskuterar Facebooks nackdelar med klassen. En mycket politiskt korrekt bok om ett viktigt ämne. Kanske är den lite väl tillrättalagd och därmed otrolig, men jag hoppas att den fungerar med eleverna.

Läs också:

• En ny början
• Hur kan det här hända?
• Lättläst och läskigt
• Det är viktigt att prata om det
• Rasismens många ansikten

När jag nu fick en intervju med en Augustprisvinnare måste jag självklart se till att följa upp det. Uppföljningen blir en recension av debutboken Om du var jag, som jag nyss läst. På ytan är det en alldeles vanlig ungdomsbok om tjejer i tonåren som är bästa kompisar trots att de är så olika. Olika betyder självklart att en är snygg och populär och en är ful och inte alls populär. Men låt er inte luras av ytan, för se riktigt så enkelt är det inte. Inte alls.

Så här skrev Jessica Schiefauer själv om boken i lucka 23:

Boken börjar när Agnes och Louise snart ska ta studenten. Agnes upplever sig själv som grå och tråkig i jämförelse med Louise, som är rapp i käften, snygg och har lätt för att träffa killar. Kanske lite för lätt, tänker Agnes ibland, men Louise är också den som tröstar Agnes när hon är nere och kan få henne att skratta åt allt som känns jobbigt. Agnes fattar inte riktigt varför Louise vill vara med henne, hon som är så trist, men Louise fixar en lägenhet som de flyttar in i efter studenten och de förbereder sig inför sitt livs första sommar i total frihet.

Så träffar Agnes Hannes. Han ser inte Louise, han ser bara Agnes. Louise börjar bete sig underligt och en dag försvinner hon utan att lämna många spår efter sig. Agnes är uppsugen i relationen med Hannes men när det svalnar slår saknaden efter Louise ned som en bomb. Hon börjar nysta i hennes förflutna och hittar snart ledtrådar som tyder på att Louise levt ett dubbelliv som Agnes inte haft en aning om.

Det är Agnes som berättar historien för oss. Hon berättar om lägenheten där hon och Louise bor, om den speciell vänskap de har och hur glad hon är över den. Hon berättar om allt som Louise har, både i form av pengar och prylar, men också av annat som utseende och popularitet. Hon är skitsnygg och alla älskar henne. Hon kan få vem hon vill och hon ser till att få det också. Någonstans finns en liten, liten avundsjuka hos Agnes, men mest berättar hon om kärleken till sin bästa vän. Om det ömsesidiga beroende som de helt klart har av varandra.

Att Agnes skulle vara så himla ful och att ingen vill ha henne är självklart inte sant, men som så många andra tonårstjejer har hon fått för sig det. Att Louise skulle vara så himla säker på sig själv är inte heller sant och det är när stereotyperna luckras upp som det här blir en riktigt intressant historia om en på en gång ärlig och väldigt oärlig vänskap. Jag gillar den skarpt.

Historien om Hampus och Agnes är självklart viktig också, men det som fastnade mest hos mig är just beskrivningen av vänskap. Det ‘är förvånansvärt sällan som författare verkligen problematiserar vänskapen, inte bara beskriver den.

Och så språket. Schiefauers språk är helt klart något utöver det vanliga och får den enklaste händelse att bli riktigt vacker. Jag är helt klart grymt imponerad av sättet hon skriver på redan i debuten. Jag inser också att Pojkarna faktiskt är ett ganska naturligt nästa steg för Schiefauer, hur udda idén ‘n verkar handlar den också om hur yta och insida ibland harmonierar, men lika ofta krockar rejält.

Läs också:

• Om identitet utifrån och in
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?

Det finns ungdomsböcker som råkar handla om ungdomar, men som ändå kan vara passande läsning för alla åldrar och så finns det ungdomsböcker som är perfekta för ungdomar, men kanske inte riktigt tilltalar andra målgrupper lika mycket. Mirakel av Renate Nedregård tillhör den andra kategorin. Det är en riktigt spännande bok om en idolhysteri som verkligen känns aktuell.

Vi får träffa Rakel som sjunger i kyrkokören Ten Sing. I kören sjunger hennes bästa vänner och det är Johannes som leder den. Johannes som Rakel är hemligt förälskad i och som hon drömmer om att vara tillsammans med.

När det är dags för en ny säsong av Idol ska kompisen Stine gå på audition, men den som kommer att stå i fokus är istället Rakel, någon hon absolut inte har planerat.

Redan från första sidan står det klart att det har gått bra för Rakel.  I alla fall musikaliskt. Hon är en stor popstjärna och lever ett liv som de flesta bara kan drömma om. Parallellt med att vi får följa hennes liv i kyrkokören får vi veta hur hon har det fyra år senare. Hon sjunger under artistnamnet Miracle och har en blogg där hon berättar om sitt liv. Den  tillrättalagda versionen av det.

Mirakel är en väldigt lättläst bok, men  den tar upp en hel del viktiga frågor om identitet och vad som egentligen är viktigast i livet. Jag gillade den, men jag tror att de som är bokens egentliga målgrupp kommer att älska den. För mig gick den lite väl snabbt att läsa, men för den som inte läser fullt så snabbt och som vi ha en spännande och tänkvärd historia är det en perfekt bok.

Läs också:

• När den man väntar på inte kommer
• En bok om en stilla sommar
• Munter? Definitivt Bra? Tja
• Himmel över London
• Sören är allt en trevlig prick

 

Mormor är orolig för mig. Inte bara för att min syster Bailey dog för fyra veckor sedan eller för att min mamma inte hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar. Under alla mina sjutton år har mormor trott att just den här blomman, som är av en obestämbar sort, skulle spegla hur jag mår: känslomässigt, andligt och fysiskt.

 

Trots det röriga och faktiskt lite missvisande omslag till Himlen börjar här av Jandy Nelson är jag fast redan vid blurben från Sonya Sones. Hon säger sig vara förälskad i boken och jag förstår henne. Det här är en bok att förälska sig i.

Vi får träffa Lennie som lever i en bubbla av sorg efter att hennes äldre syster oväntat dött i en hjärtattack. När hon inte längre är en del av Lennie-Bailey, Bailey-Lennie vet hon inte riktigt vad hon ska ta sig till. De är ju systrarna, de som nästan är en, som delar rum och lever så nära varandra som det bara går.

Jag tänker på hur jag ofta talar om mina barn som en, grabbarna O, för att beskriva den närhet som de har. Tänk att bli av med en del av sig själv. Det måste vara ofattbart svårt.

När Lennie börjar skolan igen vet människorna runt omkring hur de ska behandla henne. Inte konstigt då hon faktiskt inte vet hur hon ska vara. Hon är van vid att leva i skuggan av sin framgångsrika syster, men nu måste hon hitta en ny identitet.

I skolorkestern har hon en plats som andraklarinettist och i orkestern finns numera Joe, nyinflyttad musikbegåvning som fattar tycke för Lennie, eller John  Lennon som han envisas med att kalla henne.

Visst tycker Lennie om honom, det gör hon verkligen, men den hon känner starkast samband med just nu är ändå Toby, Baileys pojkvän. Tillsammans gör de allt för att fylla tomrummet efter Bailey.

Språkligt är det här en bok utöver det vanliga. Att böcker för unga vuxna på något sätt skulle vara simpla motbevisas gång på gång och Himlen börjar här är ett bevis på att det ofta snarare är tvärtom. Gång på gång läser jag passager som jag vill skriva av och spara. Snygg, poetiskt och inte sällan väldigt kreativt. Liknelser, metaforer och annorlunda meningar gör att jag blir mer och mer imponerad av författarens hantverk. Extra mycket gillar jag de korta dikter och tankar som Lennie skriver ner och lämnar på de mest udda ställen. De ger helt klart historien en extra dimension.

Dessutom har Nelson skapat ett helt fantastiskt persongalleri. Lennie är definitivt på riktigt och hennes sorg så verklig att den nästan går att ta på. Mormodern, den udda och kärleksfulla, är en underbar skapelse och morbror Big lika rolig i boken som han hade varit hemsk i verkligheten. Bygdens egna casanova har blivit till åren, men har definitivt inte lagt av sig helt.

Det är mycket känslor i Himlen börjar här. Sorg, kärlek, åtrå, ilska, frustration liksom ångar från sidorna. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att värja sig mot denna mycket välskrivna och engagerande historia. Läs, läs, läs!

Läs också:

• Topplistan 2011 plats 15-11
• En ruskigt spännande bok
• Otroligt befriande läsning
• Vilken fantastisk kärlekshistoria!
• Jag säger definitivt ja till Liv!

Två favoriter skriver en bok ihop. Kan det bli bättre? På bloggen Att skriva Inte nu kan du följa Lisa Bjärbo och  Johanna Lindbäck när de skriver boken som logiskt nog har titeln Inte nu.  I alla fall är det arbetstiteln och det ska bli spännande att se vad det landar.

Hoppas och tror att en eller båda damer kommer ut med egna böcker också  innan dess att Inte nu publiceras, så att abstinensen inte blir för stor menar jag.

Läs också:

• Lucka nummer 22 Lisa Bjärbo
• Så många böcker, så lite lästid…
• Läsplanering mars
• Att recensera ungdomsböcker
• Ett försök till bortförklaring

I Min mamma är snäll och min pappa är utlänning av Emmy Abrahamsson får vi lära känna Alicja, en ganska normal tonåring med en svensk pappa och en polsk mamma. Att hon är så normal som hon är visar sig vara ett smärre mirakel, med tanke på den miljö hon lever i.

Alicja och hennes familj har just flyttat in i ett renoveringsobjekt på Österlen och under sommaren ska huset fixas till. Då passar Alicjas pappa på att fly fältet och det som skulle bli en trevlig sommar urartar till ett toalt kaos. Inte konstigt då Alicjas mamma är smått galen, eller kanske bara polsk.

Hela historien är en orgie i galna händelser och ännu galnare polacker som invaderar huset. Det är släktingar och illegala hantverkare i en salig röra och mitt i det hela ska Alicja försöka vara tonåring, bli förälskad och vara med kompisar. Det går sådär.

När jag började läsa Emmy Abrahamssons bok absolut älskade jag den. Maken till galen bok har jag sällan läst. Ungefär halvvägs in i boken kände jag dock att det blev lite väl mycket så kallade lustigheter och jag orkade inte riktigt med fler galna polacker och mer knäppt mammaagerande.

För mig blir det för mycket, men jag kan tänka mig att många skulle ligga dubbelvikta av skratt hela vägen till sista sidan. Nu ska jag testa boken på en polsk elev och se vad han tycker.

Läs också:

• Livet i troposfären är inte lika enkelt
• Stryk, stryk, stryk för katten
• Hur ska jag säga…
• Drottning på paus
• Det blev inte mer än ett jaha

Man måste respektera sig själv för att våga förändras.

 

Just den meningen fastnar när jag läser Isnätterna av Malin Isaksson.  Den ekar i huvudet och jag tänker på hur svårt det är att förändra det man vill. Att viljan inte räcker.  Att överge sig själv och sina drömmar är lika illa som att överge någon annan. Det är värt att tänka på.

Boken Isnätterna handlar om två systrar. Den äldre heter Jenny och den yngre Jojo.  Jenny är den äldre av dem och hon har tagit studenten. Därefter har hon gjort absolut ingenting. I alla fall på ytan. I början av boken besöker hon Arbetsförmedlingen, men går mitt i mötet. Hon vågar inte gå vidare med sitt liv.

En stor anledning till detta är lillasyster Jojo som fortfarande borde gå på gymnasiet, men i princip har gett upp studierna helt. Jenny gör sitt bästa för att stötta sin syster och det hela går så långt att det snart är en väldigt flytande gräns mellan de två systrarna. De har en speciell och väldigt nära relation, lever i symbios, börjar klä sig likadant och gör allt tillsammans. När det gäller de nattliga aktiviteterna är Jojo den som är mest drivande och det hon hittar på är långt ifrån alltid lagligt.

Jag lyssnade på Malin Isaksson på Bokmässan, då hon och Jenny Jägerfeldt talade om utåtagerande tjejer i litteraturen. Hon pratade då om Jennys farliga passivitet, som kanske är värre än Jojos mer aktiva revolt mot livet.

Jag gillar Isnätterna mycket för att boken med sitt poetiska språk pendlar någonstans mellan dröm och verklighet. Jag fascineras av systrarnas agerande, men har ibland svårt att förstå dem. Ännu svårare har jag att förstå deras pappa som är mer än lovligt passiv. Han verkar fortfarande tro att döttrarna är små flickor, men det bottnar kanske i ett önsketänkande. Flickornas äldre bröder tycker mest att det är lite coolt att systrarna börjar bli stora och bjuder mer än gärna hem dem på fest. Efter en rejäl make-over ser de i princip likadana ut och väcker stor uppmärksamhet.

Jag blir nyfiken på att läsa mer av Malin Isaksson då jag verkligen gillar hennes sätt att skriva. Det finns några tidigare titlar utgivna på Bonnier Carlsen. Isnätterna är dock ett recensionsexemplar från X-publishing.

Läs också:

• En vanlig och ovanlig bok
• Läckberg tar sitt ansvar
• En genomgång av kärlek och lust
• Kort, koncist och klurigt
• Eudaimonia, vad är det egentligen?