Att leva efter klockan

1471111822-1

Visst har du, liksom jag, önskat att det fanns några fler timmar på dygnet. De där timmarna som skulle ge oss en chans att komma ikapp. Att hinna allt vi vill hinna. I en annan tid blir detta verklighet. Fenomenet kallas “the slowing” och sakta men säkert blir dygnen längre och längre. Så länge det rör sig om en timme eller två är det inget problem men med tiden har ett dygn blivit åtskilliga timmar längre och då uppstår stora problem. Inte bara det uppenbara, att tiden bokstavligen är ur led, utan att människorna behöver göra valet att leva efter klocka eller solen. Ingen stor grej kan tyckas, men det blir det.

Boken heter The Age of Miracles och är skriven av Karen Thompson Walker. Det var Bia som tipsade mig om att läsa den och än en gång visar det sig att läsutmaningen med bokbloggartips är en riktigt bra grej.

The Age of Miracles är en dystopisk utvecklingsroman om Julia som egentligen är en ganska vanlig tonåring i en vanlig värld. Inte så hipp, okysst och egentligen rätt osynlig. När tiden bokstavligen går långsammare förändras också hennes ganska tråkiga, men trygga liv. De allt längre dygnen påverkar alla. Fåglarna dör, valarna simmar fel, många människor flyr sitt vanliga liv och försöker leva mer normalt på någon annan plats. Men det finns egentligen ingenstans där det går att leva som förr. Konflikten mellan dem som går efter klockan och de som följer solen och den “riktiga” tiden blir rejäl.

Idén till den här boken är så udda och så briljant, vilket gör att jag faktiskt inte har några problem med att tro på det som händer Julia och alla andra människor på jorden i en tid som skulle kunna vara nu. Kritiken mot det liv vi lever och hur vi behandlar vår miljö är massiv trots att den snarare är implicit än explicit. Tänk om det verkligen går åt helvete på detta udda sätt? Långsamt, långsamt, men ändå så påtagligt.

Som vanligt när jag läser bra böcker som vänder sig till unga hoppas jag att andra målgrupper läser också. The Age og Miracles förtjänar hur många läsare som helst och om något svenskt förlag inte köpt rättigheterna ännu borde det ske bums. Jag gillar kombinationen av “vanlig” tonårsångest och en helt annan ångest som är värre, men ändå inte.  Helt klart en bok jag kommer att tänka på ofta och länge.

Läs också:

Om en återupplivad vänskap

756_250

Mina elever läser varje morgon och just den här dagen hade jag glömt en bok att läsa själv. Alltså kikade jag i klassrummets bokhylla och hittade där Sista berättelsen om oss av Mats Berggren. Berggren är en gammal favorit och hans lättlästa men inte banala ungdomsböcker brukar vara läsvärda. Så också denna till stor del.

Boken huvudperson heter Mattias och studerar första terminen på universitetet. Biologi så klart, då naturen är hans största intresse. Han är engagerad i Fältbiologerna och planerar att protestera mot ett motorvägsbygge. Hans flickvän Hanna läser samma kurs och delar hans intresse. De har det ganska bra och tänker sig ett liv tillsammans.

En gång hade Mattias en bästa vän som också hette Mattias. De delade allt. Tills det där med Emma hände. Sedan dess har de ingen kontakt. Så kommer det sig att de börjar umgås igen. Hittar tillbaka till varandra. De pratar om allt, utom Emma.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Mycket är bra, som relationerna mellan Mattias och Hanna, mellan Mattias och hans pappa och också mellan Mattias och Mattias. Naturperspektivet är också bra och får mig att tänka på Christina Wahldéns Grön cell. Däremot har jag svårt för upplösningen och den extra skuld som Berggren tillför huvudpersonens redan stora skuld mot Mattias. Lite onödigt, men kanske handlar det bara om att boken är skriven för unga läsare och inte för mig.

 

 

Läs också:

Hedvigs nya värld

29686500_O_3

Dystopier brukar sällan vara min grej, då de oundvikligen är så enormt svarta. I Sofia Nordins En sekund i taget finns det dock en liten, liten strimma hopp och faktiskt ett öppning för en fortsättning.

När den hemska febern tycks drabba alla blir samhället tyst. Människor dör plötsligt och deras lik finns överallt. På bara några timmar slås alla bekvämligheter vi vant oss vid ut. Kvar finns Hedvig. När hennes föräldrar och lillebror dör lämnar hon allt och ger sig ut på jakt efter ett bättre liv. Hon vandrar längs gator fulla av de som dött. Av krockade bilar. Ett tyst kaos.

I en övergiven bondgård skapar hon ett nytt liv. Hon mjölkar korna, äter av grönsakerna och klarar sig ganska bra trots allt. Självklart längtar hon, men alla hon älskat är borta. Hon är ensam i världen. Eller?

Nordins Hedvig är levande och lätt att tycka om, vilket är tur då det är hennes historia som berättas och hennes tankar och funderingar som för handlingen framåt. En sekund i taget är en bra ungdomsbok som jag tror att många av mina elever skulle gilla. Möjligen skräms en del av det långsamma tempot.

 

Läs också:

Ba, ba, baaaa!

9021_250-2

 

På lunchen slänger jag i mig den vegetariska korvgrytan och styr sedan stegen mot mitt trapphusställe. Jag måste vara i musiken, det kan inte vänta, så på med hörlurarna och play och uppför trapporna för stan är full av tanter och tragik, jag höjer till högsta volym för bara Håkan får finnas och jag känner det nu, författare-geni-superhjälte, med taktfasta steg uppför trappan och den svänger precis innan mitt hemliga ställe [...]

Ge mig arsenik är Klara Krantzs debutbok och det är en synnerligen fin debut. Som ett stort fan av Håkan Hellström absolut älskar jag att hans debutalbum fungerar som en röd tråd i historien om Elsa. För det är Elsa hon vill vara, trots att hon är döpt till Elisabeth. Någon annan än den andra tror att hon är. Inte längre pluggot Elisabeth utan vänner, utan någon annan. Hon är ett missförstått geni och hon skriver boken som ska bekräfta det.

Boken är en snodd dagbok och i den skriver hon till tonerna av Håkan Hellström. Hon skolkar mer än hon borde och allt känns på många sätt rätt meningslöst. Hennes bästa vän har svikit henne, föräldrarna har separerat och hon vet inte riktigt hur livet ska bli detsamma igen.  Det är inte långt kvar av vårterminen i nian och mycket handlar bara om att överleva.  Men det är okej. Genier är ensamma.

Läraren Anders lyssnar. De pratar musik och problem, precis som lärare och elever faktiskt kan göra.  Under läsningen är jag ibland rädd för att Anders ska bli en av alla boklärare som går över gränsen, men han klarar balansgången. Det är skönt.

Kompisen Maria från Öland finns också. I samhället där Elsa bodde förut. Innan allt började falla sönder. Hon längtar tillbaka ibland. Det är inte alltid roligt att vara ett ensamt geni. Inte ens med Håkan som sällskap.

Nu vänder sig Ge mig arsenik definitivt inte till snart 39-åriga småbarnsmorsor, men jag måste säga att den funkar utmärkt ändå. Det hjälper troligen att jag gillar Håkan Hellström, men vet ni jag tror att det går lika bra att läsa boken ändå. Det handlar liksom   inte om Håkan, inte ens om de textrader som talar till Elsa, utan om att våga leva livet fullt ut. Vad som är uppfriskande är att Elsa faktiskt lever sitt liv, hur svart det än är,  utan att knarka eller knulla runt. Det är inget överdrivet elände. Ingen överdriven dramatik. Bara livet och en synnerligen älskansvärd huvudperson. Jag tycker verkligen, verkligen om Elsa. Kanske tack vare alla hennes starka känslor som jag känner så väl igen. Tack gode gud för att jag inte är 16 år längre.

Läs också:

Lite som jag

lite-som-jag-3d-hu

Pia Juul är en mångsidig författare och nu har jag läst en av hennes ungdomsböcker Lite som jag. En bok om en tonårsflicka utan namn som berättar om sin vardag och sin längtan efter sammanhang. Hon bor med sin mamma Ella, men har inga andra släktingar. Hennes mormor är död, säger mamman och någon annan finns inte. Ibland kommer mammans pojkvän Ole och bor hos dem, då äter de spagetti varje dag och ibland bråkar Ella och Ole.

I korta, intensiva kapitel får vi veta mer och mer om huvudpersonen. Det dyker inte sällan upp oväntade pusselbitar och trots att språket i boken inte är speciellt svårt, kräver den helt klart sin läsare. Det är många trådar, dröm och verklighet blandas och ibland vet jag inte riktigt vad som hänt på riktigt och vad som endast pågår i huvudpersonens fantasi.

Jag tycker om funderingarna kring vänskap och hur små tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Som att huvudpersonen väljer att sätta sig bredvid Janni i klassrummet på höstterminens dag, istället för bredvid sin bästa vän Ann. Egentligen vet hon inte varför, det bara blir så. Ann är sen, Janni frågan och det går liksom inte att säga nej. Just det här avsnittet har rubriken “Något förfärligt” och är ett tysligt exempel på hur de starka känslorna göms bakom en distans till händelserna, samtidigt som de i viss mån rinner över och fyller sidorna.

Lite som jag är ganska poetiskt och Juul skriver om starka känslor på ett tillbakahållet och strävt sätt. Få ord som berättar mycket. Jag tycker om det jag läser, men tycker samtidigt att det är en bok som kanske inte är skriven primärt för sin målgrupp. En bra bok, men inte nödvändigtvis en bra ungdomsbok. Visserligen tror jag att goda läsare i högstadieåldern kan ha behållning av boken, men är man äldre än så kan nog huvudpersonen kännas väl ung.

Det är mycket som är bra med Lite som du, men jag stör mig lite på hur naiv huvudpersonen är. Hon följer till exempel med en främling på en resa, till synes helt utan att reflektera. Gör man verkligen så?

 

Läs också:

Osentimentalt och intressant om adoption

gul

Patrik Lundberg är svensk, men gul utanpå och passar liksom inte in någonstans. I boken Gul utanpå skriver han om hur det var att som 24-åring återse sitt hemland Korea. Det märks att Lundberg är journalist och hans beskrivning av utbytesterminen i Korea och mötet med sina biologiska släktingar är neutral och saklig. Trots det, eller kanske faktiskt just därför, lyckas han förmedla en mycket känslomässig historia om identitet. Är det egentligen utsidan eller insidan som räknas och hur är det egentligen med förhållandet mellan blod och vatten?

Jag tycker om Gul utanpå. Det är en ungdomsbok, men vuxna borde definitivt läsa den också.  Istället för att ta ställning för eller emot adoption berättar Lundberg sin historia. En komplex historia. Han problematiserar det faktum att han alltid kallats kinesjävel, men ändå har svårt att smälta in i det land där han ser jut som andra, men inte agerar som dem. Där heter han Jong Dae, men känner sig mer som Patrik Lundberg. Samtidigt är han fascinerad av sitt hemland och ångrar definitivt inte sitt besök där.

Som lärare tycker jag också att det är intressant att läsa beskrivningarna av det koreanska studentlivet och få veta hur låg kvaliteten på undervisningen är. Detta trots att Sydkorea alltid placera sig högt i PISAs ranking.

Annars är det självklart adoptionsfrågan, eller snarare identitetsfrågan som står i centrum. Jag är glad att Patrik Lundberg valt att skriva en självbiografisk bok av reportagekaraktär, snarare än en skönlitterär bok. Det gör läsningen starkare.

 

Läs också:

En misshandlad stackars bok

0689865198

Jag vet inte varför läsningen av Ellen Hopkins Crank blev så himla konstig. Jag började med den för månader sedan, gillade den skarpt och glömde ändå helt bort den. När jag för ett par veckor sedan tog tag i den igen var det bara att börja om.

Crank är en lyrikroman och den första i en trilogi. De två resterande delarna finns i iPaden och kommer definitivt att bli lästa. Jag måste få veta hur det går för Kristina som huvudpersonen heter. Men kanske är den största huvudpersonerna drogerna.

Ellen Hopkin säger sig ha baserat boken på sin dotters drogberoende, om än vagt. Många skolor använder boken i undervisningen, för att visa hur illa det kan gå om man börjar med crystal meth, metaamfetamin. Men boken älskas av långt ifrån alla och har bannlysts på sina håll inte bara pga drogerna utan också språket.

Kristina är en vanlig tonårstjej. Faktiskt till och med en väldigt ordentlig tös med bra betyg. Helt nöjd är hon inte med livet, vem är det, men hon klarar sig bra. Hon bor med sin mamma och styvfar och efter sommaren ska hon börja junior year. Men först ska hon åka till sin pappa i några veckor.

Det är hos pappan som Kristina träffar Adam som introducerar henne för crank, eller “the monster” som Kristina kallar drogen som kommer att ta över hennes liv. Hennes pappa håller också på en del med droger och sommarlovet hos honom blir till en orgie av droger, alkohol och sex. Men det är inte Kristina, den välanpassade flickan, som lever det här livet, utan hennes alter ego Bree. Bree vågar så mycket mer än Kristina. Alldeles för mycket faktiskt.

Tillbaka hos mamman fortsätter Kristina sitt liv som Bree. Hon är redan beroende av the monster och behöver vänner som kan hjälpa henne döva sin längtan efter droger. Brendan och Chase blir svaren på hennes behov, men det är knappast lätt att leva som Bree.

Jag tycker mycket om prosalyrik. Jag tycker om att få ord och få bilder bildar en helhet. Jag tycker om berättelsen om Kristina och tycker att Hopkins lyckas beskriva både hennes begär, hennes lycka och det mörkaste mörka mycket väl.

Språket är snyggt, Hopkins leker en del med det visuella och krocken mellan det snygga språket och det hemska innehållet är effektfullt. Nu blir jag sugen på att läsa mycket mer prosalyrik. Jag hittade ett gammalt inlägg med en fin lista och hoppas hinna läsa något från den under februari.

 

Läs också:

Okej, jag vet att det låter knäppt…

9185763306

Om Jag, En inte varit skriven av David Levithan och utgiven av X Publishing tror jag aldrig att jag läst den. Historien låter nämligen så märklig att jag hade avfärdat den efter kanske halva baksidestexten.

Men nu är det David Levithan som skrivit boken som på engelska heter Every DayEn bok med en otroligt annorlunda person, en person utan kropp som kallar sig En. Varje dag vaknar En i en ny kropp och lånar den här kroppen tills det är dags att gå och lägga sig. Under dagen kontaktar hen vid behov personens minne, men kan också styra dagens kropp precis som vi styr våra kroppar.

Så länge En kan minnas har hen bytt kropp. Hen har aldrig besökt samma kropp två gånger, men ibland två kroppar i samma familj och hen håller sig bekvämt nog inom ett hyfsat begränsat geografiskt område. Det är förutsättningen för att Levithan ska kunna få ihop sin historia.

Att inte tillhöra en familj och att aldrig veta vad som ska hända nästa dag har aldrig varit något problem för En. Ibland har En varit ledsen, men hen verkar finna sig förvånansvärt bra i sin situation. Genom att lära känna tusentals människor inifrån har hen också lärt sig mycket om världen och om mänskligheten. På många sätt verkar En ganska nöjd med sitt kringflackande liv. I alla fall tills han en dag vaknar i en kropp som tillhör den inte så sympatiske Justin och blir kär i hans flickvän Rhiannon. Problemet är att En måste lämna Justins kropp. Dagarna som följer går åt till att försöka träffa Rhiannon igen och få henne att förstå att en person som egentligen inte finns älskar henne mer än någon annan gör.

Resonemanget kring betydelsen av ett kön, om huruvida kärlek handlar om att man älskar en person eller en kropp är den stora behållningen av Jag, En. Tillsammans med den väldigt fina och enormt udda kärlekshistorien då.

David Levithan har skrivit en mycket annorlunda och tänkvärd roman. Det är lite amerikanskt med religiösa sajter som skriver om hur människor blir besatta av djävulen, men det kan jag ta. Helheten är nämligen helt briljant. Skruvad, galen,  ibland till och med lite smaklös, men smartare och mer tänkvärd än någon annan bok jag läst på länge. Jag uppskattar att Levithan låter oss fundera själva och inte skriver oss på näsan, vilket helt klart torde varit lockande.

Jag, En är en totalt osannolikt bok, men för mig känns den konstigt nog väldigt trovärdig. Självklart finns En, hen lever bara ett väldigt annorlunda liv. Men det gäller att köpa konceptet. Gör du inte det kommer läsningen inte att funka, men om du sväljer det knepiga vågar jag nästan lova dig ett fantastiskt läsäventyr du aldrig kommer att glömma.

Läs också:

En bok i två delar

1622_250 9789100127756

Det är inte helt ovanligt att en författare skriver för både unga och vuxna, men att två böcker för olika målgrupper knyter an till varandra är definitivt ovanligt. Cilla Naumanns 62 dagar och augustprisnominerade Springa med åror handlar om samma personer, i viss mån berör de samma händelser, men ur olika perspektiv.

Jag valde att läsa 62 dagar först av flera anledningar. Dels kom den ut först, dels handlade den om en mycket mer begränsad tid än Springa med åror, ett sommarlov, 62 dagar. Jag vet egentligen inte om jag valde rätt. Jag tror att det fungerar att börja med vilken som, men min reaktion när jag läste ut Springa med åror var att jag ville läsa 62 dagar en gång till. För att förstå det hemska. För att bearbeta. För den till synes naiva berättelsen om Tom och hans bror som tillbringar sommaren på samma ställe som mamma Johanna gjorde, berättar så mycket mer än det som skrivs på raderna. Båda böckerna har egentligen barnets perspektiv. I ungdomsboken är det Toms historia som berättas och i vuxenboken Monicas.

I Springa med åror vet vi direkt att något hemskt kommer att hända Lasse. Lasse, som är en av huvudpersonerna i 62 dagar och son till Monika. Monika som är den som får mitt hjärta i den här boken. Den osäkra bondflickan som bor med sin far Ivan omgiven av lukten som hon skäms för. Ladan bredvid dem hyrs en sommar ut till en läkarfamilj och dottern Johanna och Monica tillbringar lovet i en sorts symbios.

Jag får aldrig riktigt grepp om Johanna. Hon fladdrar och fladdrar från blomma till blomma. En sommar stannar hon hos Monika, men nästa gång då hon kommer tillbaka är vänskapen inte riktigt densamma. Naumann beskriver de stora känslorna med få ord och jag känner verkligen med Monika. Scenen där hon sitter ensam på ett hotellrum är något av det starkaste jag läst.

Alice Eggers skriver i sin recension av 62 dagar om Cilla Naumanns sätt att skildra döden  på ett sakligt sätt och jag håller med både om det och om det poetiska uttryckssättet. Språket i ungdomsboken är lite enklare, men fortfarande väldigt vackert. Vuxenboken har också den en drömmande ton, men de stora mellanrummen mellan pusselbitarna gör att jag tyvärr tror att allt för unga läsare kan få problem. Tidshoppen är många och vi får följa Monica både som barn, nybliven mor och så under sommaren då det hemska händer.  Skickligt lyckas Naumann skapa en helhet trots att det är så mycket hon inte berättar. Jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva.

Däremot rekommenderar jag alla som tycker om Springa med åror att även våga sig på 62 dagar. De två böckerna bildar en riktigt snygg helhet, troligen för att de från början kommer från samma manus. Tydligen fanns från början en tanke att kombinera en bok för vuxna och en för ungdomar i samma bok, men nu blev det istället två separata böcker utgivna av två olika förlag.

Vill du lyssna på en intervju med Cilla Naumann tycker jag att du ska lyssna på Bokhoras bokpod där Johanna L intervjuar henne.

 

Läs också:

Charmig utvecklingshistoria i London

29683509_O_1

Emmy Abrahamson nominerades till Augustpriset för sin bok Only väg is upp och lite har jag funderat över varför. Inte för att boken om Filippa Karlssons äventyr i London, inte är bra, men för att den skiljer sig mycket från många andra ungdomsböcker med sin ganska lättsamma touch. Kanske är det just därför den blev nominerad. Det är ingen sockersöt framgångshistoria, men en bok som inte gräver ner sig i det svarta. Det är också en bok som kanske fungerar bättre på ungdomar än på tanter som jag.Jag gillar Filippa Karlsson, det gör jag. Jag gillar att hon har modet att dra till London för att provspela för The Royal Drama School. Jag tycker om att följa hennes jakt på ett nytt liv ensam i en stor stad. Hur hon inte ger upp, trots att hon ibland längtar hem, eller i alla fall bort från sunkiga lägenheter, kassa extraknäck och inte minst galna hyresvärdar.

Filippa är en charmig huvudperson, som inte sällan ställer till det lite för sig själv. Hon blir kär i fel killar, dricker sig lite för full, ljuger ihop historier på jobbet och tänker sällan efter före. Det andas lite Shopoholic och inte minst lite Bridget Jones i denna underhållningsroman för unga. Bra underhållning. Faktiskt högklassig sådan. En bok som är underhållande, men ingen bagatell. Inte den djupaste eller mest tankeväckande bok jag läst i år, men en av de trevligaste. Jag återser gärna Filippa i Stjäla the Show som kommer i maj.

Det behövs olika sorters böcker för unga och faktiskt liknar den här boken inget annat jag läst för unga. Det finns ganska få böcker för åldersgruppen 12-15 till att börja med och få som är så här lagom spännande och förbjuden. Tummen upp säger jag!

 

Läs också: