Category Archives: Ungdomsböcker

Cirkeln

Hej det är jag igen den lilla pojken som gillar att läsa. Idag ska jag skriva om en bok vid namn Cirkeln. Ni har antagligen redan hört om den här boken och jag vet att min mamma har skrivit om den. Men nu har jag också läst den och jag måste säga att den är väldigt bra. Den handlar om 1 kille och 6 tjejer vid namn Elias Den roliga, Rebecka sammanhållaren, Ida svinet, Minoo den smarta, Linnea den trotsige, Vanessa den osynliga och Anna Karin ensamvargen. Tillsammans bildar de cirkeln dom vet bara inte om det.

Dom lever ett helt normalt liv. Men en dag går allting snett då Minoo och Linnea hittar Elias död på en skoltoalett. Linnea vet att något inte är rätt hon var en bra vän till Elias och kan inte fatta varför. Senare på minnesstunden håller Ida ett falskt tal om att Elias faktiskt betydde något för henne. Även fast hon var med och mobbade honom. Rebecka blir så arg att hon hoppas att en takbjälke ska falla på Ida och krossa henne. Och sen händer det faktiskt Ida blir nästan mosad. Något står inte rätt till men hon vet inte vad Några dagar senare är det fullmåne. Men tjejerna ser inte än vanlig fullmåne utan en röd måne eller en blodmåne. Tjejerna är som styrda av en kraft. Alla börjar gå dom går tills de kommer fram till en övergivna parken. Vad gör dom där? Varför just dom? och är det bara Elias som kommer dö eller fler? Det här och mycket mer får du veta om du läser Cirkel-trilogin. Andra boken heter Eld.

Läs också:

Röd drottning (första boken)

Hej jag jag bokpojken eller lillao som ni antagligen kallar mig. Idag skriver jag om en bok så kallad Röd drottning. Det är en spännande och ganska förvirrande bok den är skriven av Victoria Aveyard. Den handlar om en tjej vid namn Mare. Hon bor med sin familj bestående av mamma, pappa, hennes syster Gisa och förstås dom tre bröderna Shade, Bree och Tammy. Eller hon bor inte med sina bröder dom är ute i kriget mot sjöländerna. I alla fall så är det inte så viktigt så nu ska vi prata lite om vad boken handlar om.

Det finns rödblodade och så finns det silverblodade dom silverblodade har speciella krafter. Som att kontrollera folk bara genom att tänka eller att kunna bryta och forma metall som om det varit en pinne. Men dessa krafter har inte dom rödblodiga de är bara normala människor. Och Mare är en rödblodig. Medans dom silverblodiga får pengar el och ett liv i lyx. Så får de rödblodiga en kurrande mage och man har tur om man har ett hus ok att bo i. Men Mare och hennes familj klarar sig ganska bra. Dom har tur att Gisa har fått ett jobb. Hon syr kläder till silvrarna hon tjänar bra på det men det är ett hårt jobb.

Mare har inte många vänner men hon har en. Han heter Kilorn och han är en bättre vän än hon någonsin skulle kunna önska sig. Men det finns ett problem han är sjutton och när man fyller arton blir man utskickad i kriget om man inte är en bra lärling eller har ett jobb. Kommer Kilorn klara sig från kriget? och är verkligen rödblodiga helt utan krafter? Mer om den här spännande historien får du läsa om du lånar eller köper boken Röd drottning. Om du gillar dom här böckerna skulle jag rekommendera Talon, Spejarens lärling eller De utvalda.

Läs också:

Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt ”Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Läs också:

Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

”Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Läs också:

The Hate U give

Flera gånger i sommar har jag blivit medveten om den så kallade ”dolda rasism” eller ”vardagsrasism” som finns så att det räcker och blir över. Själv är jag inte utan fördomar, verkligen inte och jag gör säkert fel, men såväl sommarprat av Johannes Anyuru, Ann-Helén Laestadius, Negra Efendic och inte minst Linnea Claeson visar tydligt att fördomar och rasism frodas och det skrämmer mig. Självklart går det inte riktigt att förstå någon annans utsatthet, men vi måste verkligen försöka. En bok som fick mig att komplexiteten i utsattheten är The Hate U give av Angie Thomas.

I Angie Thomas debut träffar vi Starr Carter, som är 16 år och bosatt i Garden Heights, en så kallad utsatt förort. En del av staden där fattigdom råder, där få möjligheter finns och där många lockas att förändra sitt liv genom att t.ex. langa knark. Starrs pappa var en av dem som inledningsvis valde fel. Han har suttit i fängelse, men är nu en respekterad man i området, där han driver en butik. Hennes mamma har ett bra jobb och familjen skulle egentligen ha råd att bo i något annat område, men de bor kvar för att inte ses som svikare och kompromissar genom att låta barnen gå i en fin privatskola. Just kärleken och lojaliteten till området de bor i är en del av komplexiteten. Att flytta och svika är ingenting som Starrs pappa kan tänka sig att göra. Inte ens för att göra sin fru glad. Samtidigt finns det en gräns för vad han vill utsätta sina barn för.

Starrs halvbror Seven har en annan mamma, som nu är gift med förortens gangster. I familjen finns också två småsystrar och det är med en av dem Kenya, som Starr går till festen som förändrar hennes liv. Starrs barndomsvän Khalil är på festen och han skjutsar henne hem. På vägen blir de stoppade av en polis och utan någon som helst anledning kommenderas Khalil ut ut bilen. Han försöker förklara för polisen att han inte gjort något fel och kan visa körkort och registreringsbevis. Någonting gör att polisen känner sig hotat, troligen det faktum att Khalil är svart, kommer från ghettot och tidigare har langat droger. Vad det än är räcker det för att polisen ska ta fram sitt vapen och skjuta Khalil.

Skottet gör inte bara att Khalil mister sitt liv. Det tar också Starrs tro på polisen och på samhället. Orättvisorna blir så tydliga att hon börjar ifrågasätta världen omkring henne. Hon är det enda vittnet till Khalils död. Den enda som kan berätta hur det verkligen gick till. Att han inte hotat någon, eller uppträtt illa, utan blivit skjuten för att polisen såg honom och med hjälp av fördomar skapade en bild av hur Khalil borde vara.

Det här med att tappa förtroendet för polisen är en stor sak för Starr. Hennes morbror är polis och han är en av de viktigaste människorna i hennes liv. Om henne värld skakas om rejält gör morbroderns det också. Att Angie Thomson inte räds det komplexa gör boken riktigt läsvärd. Ingen är helt ond eller helt god. Vissa har betett sig illa, men börjat ett nytt liv. Andra är kanske förlorade för alltid. Alla perspektiv finns med och det gör The Hate U give till en ungdombok utöver det vanliga.

Black Lives Matter. Tänk att det fortfarande behövs en sådan kampanj. Tänk att det finns de som tycker att de har rätt att håna en sådan kampanj. Det visar att det finns många som borde läsa The Hate U give och som behöver läsa mer över huvud taget.

Så här skriver Erin Keane i en artikel om boken:

Every clueless white person on Facebook who commented on a story about the Baltimore uprisings with “but why are they destroying their own neighborhoods?” should be required to read this book. White people who have only seen poverty from a vague distance need to read this book and talk about it at home. White people who pull away from their black friends when they want to talk about racism should read this book and write a full report, with proper MLA citations. White people who have no black friends should at least make their book clubs read this book.

Hon fortsätter sedan med att uppmana alla poliser att läsa och självklart Donald Trump, om den nu inte är för svår för honom. Och ja, jag håller med. Det är många som borde läsa The Hate U give för att kanske, kanske kunna förstå hur det kan kännas att inte räknas på grund av sin hudfärg. Hur maktlösheten påverkar människor och hur svårt det är att ta sig till en annan värld, eftersom det betyder att man behöver förändra sig själv för att ha en chans att passa in. Starr vill inledningsvis passa in och visst kan pojkvännen Chris ses som just en anpassning eller till och med en provokation. Att hennes morbror jobbar som polis och bor i ett fint område kan säkert också provocera någon. Just det faktum att det finns så många regler för hur människor ”ska” bete sig och så många fördomar som styr bilden av oss att vi aldrig kan bli fria.

Det jag tycker mest om med Angie Thomas bok är att hon är tydlig med vad som är rätt och fel, men inte begränsar de möjligheter som är rätt. Det går att göra rätt på mer sätt än ett och det går utan tvekan att göra fel på så många sätt att de inte ens går att räkna. Att förutsätta att någons hudfärg och/eller bostadsort gör att du vet allt om hen är definitivt fel. Fördomar förstör otroligt mycket.

 

Läs också:

Den blomstertid nu kommer

I diskussioner om ungdomar och läsning brukar Den blomstertid nu kommer av Marie-Chantal Long dyka upp som ett bra exempel på en lättläst och bra bok. Till slut fick jag tummen ur att läsa den.

Den blomstertid nu kommer är berättelsen om tre unga killar som på skolavslutningsdagen genomför ett rån. De krockar med bilen och Tarzan, den drivande av dem, skadas svårt. Wahid och Fred, de andra två rånarna, springer från bilen och snor sedan ett annat fordon som står vid vägkanten. Förhoppningen är att de ska kunna komma undan, men problemet är att bilen inte är tom. I baksätet sitter en flicka.

Marie-Chantal Long skriver enkelt, med ett högt tempo. Just drivet tror jag lockar många läsare, som annars inte läser så mycket. Trots sin inledningsvis ganska stereotypa handling, med värstingkillar i huvudrollen. Någonstans vänder det dock och de vid första anblick så platta karaktärerna faktiskt har fler sidor. Inte minst ett samvete.

Om jag hade undervisat i sexan och sjuan hade jag definitivt använt Den blomstertid nu kommer i undervisningen. Till äldre elever skulle jag vara mer tveksam. Jag förstår att innehållet gör att boken fått åldersrekommendation för 12-15, men på många sätt liknar den en bok för åldern 9-12.

 

Läs också:

Saker ingen ser

I sin nya bok Saker ingen ser tar Anna Ahlund oss med till en gymnasieskola där esteteleverna är många. Någon naturare dras in i handlingen, som bror och förälskelse, men mest är det esteterna på Sibylla allmänestetiska läroverk som står i centrum i Saker ingen ser. Det passar mig utmärkt, då min vardag tillbringas på ett estetiskt program och eleverna där är de trevligaste och coolaste du kan tänka dig. De vågar vara sig själva och är också toleranta mot andra. Att det är just här som Ahlund låter sin tillåtande verklighet skapas. I sann David Levithan-anda låter hon sexualitet vara något självklart, i vilken form den än må vara. Jag tänker ofta på hans Ibland bara måste man under läsningen av Saker ingen ser.

Det som är så bra med Ahlunds bok är att det inte görs någon stor grej av vem personerna i boken föredrar att vara tillsammans med. Att vara homo- eller bisexuell brukar ofta problematiseras i ungdomsböcker, men här är det en naturlig del av vardagen. Även föräldrarna i bakgrunden accepterar sina barn och den självklarheten är viktig att beskriva. Den som borde vara norm, trots att den ännu inte är det.

Den röda tråden i denna något spretiga bok är Sebastian och hans nyårslöfte att kyssa någon ny varje månad. Kyssen på nyårsafton från en okänd tjej som alltid börjar året med att kyssa en främling inspirerar honom. Då Sebastian är något av en sökare är det naturligt att just han väljer att utmana sig på detta sett. De övriga i gänget verkar vara lite mer på det klara med vad de vill och ofta handlar det om någon slags tillhörighet, något gymnasieåren ofta handlar om. Det är en tid att gå från barn till vuxen och det är inte helt okomplicerat.

Fride och Miriam är ett par och deras kärlek är verkligen allt för Fride. Hen är så kär att hen glömmer allt annat. Ganska tidigt anar vi att hen kanske är mer intensivt förälskad än Miriam. Ibland håller förhållanden från gymnasiet livet ut, men oftast gör de inte det.

Yodit är ny i gänget och hon vill verkligen mest passa in. När hon får med sig de andra hem på en filmkväll är hon nervös, men också väldigt pepp. Jag tycker verkligen om henne och skulle gärna återse henne.

Linn finns verkligen i bakgrunden, som den som vill vara lite mer seriös än de andra musikerna i klassen. Hon vill spela jazz i vintageklänning, inte bara köra ännu en Hellström låt, som Sebastian mer än gärna gör. Hennes tvillingbror Aron går natur och får också representera det mer tillbakadragna och stillsamma. Han växer helt klart under bokens gång.

Spretigheten kommer av de många karaktärerna och det är inte nödvändigtvis en dålig spretighet. Jag tycker nämligen om dem alla och tänker att Ahlunds kollektiva skapelse fyller en funktion. Det är sällan en grupp av människor och deras olika förhållanden får stå i centrum. Nackdelen blir att historierna om dem inte riktigt får den uppmärksamhet de förtjänar. Det finns så otroligt många trådar att dra i, då varje karaktär är fint tecknad och det betyder också att det finns väldigt många frågor kvar då boken är utläst. Kanske låter Ahlund oss återse dem, det vore fint. Jag skulle gärna vilja hålla ett öga på Jonathan och få veta att han har det bra. De flesta andra klarar sig säkert, men Jonathan, han är speciell. Tillsammans med Yodit är han min favorit. Kanske kan de få en egen bok, med de andra i bakgrunden.

Det jag absolut älskar med Saker ingen ser är alla referenser till musik, litteratur och film. Det ger en extra dimension åt läsningen och speciellt Boye-citaten ger en nästan magisk känsla. Ahlund är en skicklig författare utan tvekan och det är tydligt att hon brinner för det hon skriver om. Jag är verkligen nyfiken på vad hon ska hitta på nästa gång.

Läs också:

Vakuum — en bok som berör

Det gör ont att läsa Vakuum av Mia Östros. Mycket ont. Huvudpersonen Jonna lever, men ändå inte. I snart ett år har hon försökt att leva utan sin storebror Johan. Han som valde bort livet. Han som lämnade henne på jorden. Vilsen.

Jonna försöker att fortsätta. Försöker att hitta ett nytt sätt att leva, men hon lyckas dåligt. Hennes föräldrar verkar ha lättare att gå vidare. De vill rensa ut Johan ur hemmet och göra hans rum till arbetsrum. De har alltid pratat om hur bra det skulle vara med ett arbetsrum.

Det är snart jul och Jonna ska spela på en konsert med bästa vännen Laven och några andra. Någonstans brister fasaden och trots att hon vet att hon sviker sina vänner har hon inget annat val än att fly. Hon måste bort. Jonna tar tåget till släktingen Ebbas hus, där hon själv varit som liten och dit Johan åkt varje sommar, de senaste ensam. Nyckeln ligger under farstun och hon önskar att en resa dit ska få henne att känna sig närmare Johan och mindre ensam.

Hemma lämnar hon mamma och pappa. Hon lämnar också psykologen som hon kallar Gängledaren. Han som ska laga henne. Han som inte lyckas. Det går inte att prata sig ur sorg. Att sätta ord på det som inte går att sätta ord på är en omöjlighet. Istället hoppas hon tiga ihjäl sorgen, men inte heller det lyckas. Ingen levande kan göra henne hel igen.

Istället är det Johan som i sin frånvaro försöker laga henne. Med lappar på tyska guidar han henne först till huset och sedan runt i det. Fjällhuset, Das Berghaus. Alla hans meddelanden är på tyska, precis som de alltid varit då han guidat henne till presenten på födelsedagarna. Nu finns lapparna trots att han inte längre gör det och Jonna är säker på att de ska ge henne förståelse och frid. Hennes bror tog livet av sig och trots att hon troligen aldrig kan förstå varför söker hon någon slags frid.

Jag talar ofta om vanliga litterära motiv och teman med mina elever och vi söker tillsammans kopplingar mellan verk, sådana som det finns oändligt många i kulturhistorien. Många är också de böcker om att mista ett syskon, men Vakuum är definitivt en av de starkaste. Hon slösar inte med orden, beskriver väldigt lite, men lyckas ändå få mig att känna massor. Jag känner för Jonna, men det är också bara hon som riktigt får komma till tals. Vi får veta väldigt lite om andra människor i hennes liv och den sorg som även de verkar bära på. Det är helt i sin ordning, då detta är Jonnas bok och hennes kamp för överlevnad. Det märks att Vakuum bygger på egna erfarenheter. Mia Öströms bror tog livet av sig 1993, men hon poängterar att Jonna är en fiktiv karaktär och att det inte är sin egen historia hon berättar. Säkerligen är det dock så att Vakuum berör så mycket för att känslorna som beskrivs är äkta. Jag tycker mycket om den här boken och Mia Öströms minimalistiska stil är verkligen snygg. Nu vill jag gärna läsa hennes förra bok Skuggsommar, som ligger bortglömd i bokhyllan.

Läs också:

Down Under — om att hitta sig själv

Down Under är Johan Ehns debutbok och den är till stor del självbiografisk. Året är 1987 och huvudpersonen Jim ska ge sig ut på sitt livs resa. Destinationen är Nya Zeeland och han ska bo hos sin farbror och faster, i alla fall inledningsvis. Det här är en chans för honom att börja om, vara sig själv, leva det liv han vill. Hemma har han lämnat en flickvän han kanske aldrig velat vara tillsammans med och en vän som han hade hoppats kunde bli något mer.

Att bo hos sin väldigt konservative farbror är ingen dröm. Visst är det roligt att umgås med de utflyttade kusinerna, men de verkar inte vilja kännas vid sin fars fördomsfulla beteende. Nu är inte Jim öppen med att han är homosexuell, det har han aldrig vågat. Eller nästan aldrig. De gånger han försökt har det knappast gått som han tänkt sig. Inte heller nu vågar han riktigt stå för den han är, även om han i tanken gör det om och om igen. Faktiskt känns det lite som att han skyller på sin farbror och andra han tror inte ska acceptera den han är för att slippa ta ansvar själv. Det ursäktar inte det faktum att hans farbror beter sig som ett svin. Ändå är det när Jim blir utslängd från sin farbror och faster för att de upptäckt att han är homosexuell som Jims liv blir lite mer ärligt.

Från början känns Down Under som en ganska vanlig berättelse om en ung människa på äventyr, men den utvecklas till att bli något så mycket mer. Återblickarna från Jims skoltid som beskriver allt han utsatts för. Egentligen inte så explicit, men tillräckligt för att tankarna ska springa iväg. Med små medel lyckas Johan Ehn väcka stora känslor. Jag känner verkligen med karaktären Jim och vill så gärna att han ska hitta hem, både bildligt och bokstavligt. Resan till Nya Zeeland är visserligen ett äventyr, men det är inte där han ska stanna. Samtidigt utnyttjar Ehn Nya Zeeland som fond på ett snyggt sätt. Resan Jim gör runt landet Down Under är rolig att följa rent geografiskt och för den som varit där eller drömmer om en långresa ger det läsningen en extra dimension.

Down Under är en riktigt bra bok om det svåra i att vara annorlunda och att våga hitta ett sätt att stå för den man är. Jag tänkte en del på mina elever när jag läste (ibland har jag svårt att släppa dem) och tror att många skulle tycka om att lära känna Jim. Ni kanske har läst mina inlägg om alternativ till typiska skolböcker? Jag har skrivit om alternativ till Ondskan och I taket lyser stjärnorna. Nu blir jag sugen på att göra en lista med böcker att läsa istället för En komikers uppväxt och på den ska Down Under stå överst. I den finns utsattheten, identitetsfunderingar och den avgrundsdjupa sorgen, men också hoppet och revanschen. Den som till slut vågar vara den hen är får ett bättre liv även om vägen dit många gånger är fruktansvärd.

Jag är ganska glad över Down Under är en självbiografisk bok och att författaren nu verkar ha ett bra liv. Det gör det lättare att säga farväl till Jim. Förhoppningsvis är vägen till acceptans kortare för ungdomar som kommer ut som homosexuella nu. Jim gör det sent 80-tal när Elton John och George Michael fortfarande var heterosexuella. Häromdagen berättade jag för mina barn att jag var tio år innan jag visste vad bög var. Det var min två år äldre kusin som sa att han inte gillade George Michael för att sångaren var bög. Eftersom jag trodde att det betydde att han var dålig på något sätt svarade jag ”det tycker inte jag” och fick sedan förklarat för mig vad ordet betydde. Jag tror inte att jag tyckte att det var något konstigt att George Michael gillade killar, men jag hade aldrig hört talas om fenomenet tidigare. Mina ungar skrattade och tyckte att det var helt galet. Nu är det så självklart, för dem, att en människa får älska den hen vill att de brukar sucka ”ja mamma, vi vet” när jag påpeka att det är så. Sedan inser jag att min värld inte är allas värld och att en farbror som slänger ut sin homosexuelle brorson inte bara är ett spöke från det förflutna.

Läs också:

Flickan på hotellet

Flickan på hotellet är Katarina Wennstams första ungdomsbok och hon berättade i ett seminarium på Crimetime att hon gillade att skriva den, då hon fick lov att skruva karaktärerna mer än hon brukar. Däremot var det en utmaning att på ett trovärdigt sätt göra några ungdomar delaktiga i en mordutredning.

Huvudpersonen Alex är sexton och blir inblandad i en utredning när hon tjuvlyssnar på ett samtal mellan sin pappa och hans nya sambo. En sjuttonårig flicka har hittats strypt i ett hotellrum i centrala Stockholm. Nu är det ju meningen att polisen ska sköta utredningen, men Alex blir nyfiken och börjar rota i fallet själv.

Det unga är grymma på, som polisen inte har koll på, är att undersöka aktivitet i sociala medier. Alex kompis Bianca lämnar inte sitt hem, men hon är en hejare på datorer. Kompisen Charlie hjälper dem också och när Alex söker och får jobb på hotellet där den döda flickan jobbade och hittades är de riktigt insyltade i fallet.

Karaktärerna då, de skruvade som Wennstam lovade oss? Jo tack, det är inte direkt med blida ögon som Alex ser på vuxenvärlden och hennes dräpande kommentarer om dem är underhållande. Morbror Cege är en som hånas en del. Med rätta ska tilläggas. Den jag gillar bäst är dock Alex mormor, som tidigare arbetat som domare och blir den som guidar Alex genom fallet.

Flickan på hotellet är första boken i en planerad trilogi om Alex Skarp och jag tycker att det är bra att det blir fler. Wennstams bok fyller nämligen ett tomrum och kan bli en naturlig fortsättningsläsning för de som vuxit upp med till exempel Lasse-Maja och Kalle Skavank. Nu finns det mycket fantasy och en del skräck, men få deckare. Wennstams böcker kan bli en bra språngbräda mot deckare skrivna för vuxna, som är bra mycket mer explicita än denna bok är. Flickan på hotellet beskriver ett obehagligt mord, men Wennstam har skrivit historien mer som ett mysterium än något annat. Händelserna bygger också på ett verkligt fall och det om något borde locka unga läsare.

Jag vet inte om det är en trend, men jag tycker att flera böcker jag läst den senaste tiden som klassats som Unga Vuxna, hade passat bättre för åldersgruppen 12-15. Flickan på hotellet är en sådan. Visst finns det obehagliga scener, men det är en lättläst bok och skulle absolut kunna läsas av en en 13-åring. Däremot inte av en nioåring som letar i ungdomsbokshyllan. Kanske är det därför märkningen ser ut som den gör.

Läs också:

« Older Entries