Dag: 10 oktober, 2012

Spekulationer, spekulationer, spekulationer…

Blir det Haruki Murakami som tilldelas årets nobelpris? Jag tror inte det, trots att oddsen på honom som vinnare är riktigt låga. Visserligen tycker jag om de böcker av honom som jag läst, men jag är tveksam till huruvida han (ännu) hör hemma i nobelprissammanhang.

I SvD spekulerar en rad litteratur- och kulturpersoner kring vem som blir vinnaren 2012.  I ett bildspel lyfter de fram fyra favoriter, där Murakami är en och min favorit Assia Djebar en annan.

Ett namn som återkommer ofta är Philip Roth, en författare jag tycker om och definitivt kan se som vinnare. Det verkar som om många gärna ser en nordamerikansk vinnare, men så har å andra sidan många av de intervjuade från just den världsdelen. Trots att Philip Roth är bra, ser jag hellre Alice Munro som vinnare. Hennes noveller är verkligen något utöver det vanliga. William Trevor nämns som en alternativ novellist och hans namn ligger ovanligt högt på vadslagningslistorna i år. Jag har ingen litterär relation till honom, men vet att jag läst en bok i tonåren. Ett ganska ofarligt val känns det som. Högt på listan ligger också Péter Nádas, som jag inte heller vet mycket om. Om det fortfarande är Europa som gäller är han möjligen ett troligt val, tillsammans med Ismael Kadare eller  Cees Nooteboom. Säkert bra författare, men inte lockar de mig till läsning direkt.

Vill Akademien vara lite mer politisk kan de kanske välja Salman Rushdie, som verkar vara en populär kandidat bland de intervjuade. Eller Joyce Carol Oates. Två val jag absolut tycker är bra om än inte så spännande.

Oddsen tyder på en pristagare från Asien, något som Kulturnytt menar handlar om en strid mellan kinesiska och japanska intressen, snarare än om den tänkbara vinnaren. Många hoppas på en vinnare från Nordamerika och ska man tro Betsson blir det Oates som tar hem priset. Själv säger jag Afrika. Om inte Djebar, så kanske Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe, som också återfinns på vadslagningslistorna. Eller varför inte Nuruddin Farah eller Nawal El Saadawi, som det varit märkligt tyst om i förhandssnacket i år.

Jag är kluven mellan att den som prisas är en författare jag läst och gillat och en jag inte läst men är nyfiken på. Tråkigast är väl om det blir någon jag inte läst och inte heller känner för att läsa. Så har det varit de senaste åren, undantaget Tranströmer. Något som kan göra mig lite orolig, då de som väljer är ungefär de samma.

Frågan är om min reaktion i morgon klockan 13.00 kommer bli ett äntligen, ett jahaja eller, hemska tanke, ett vem?

 

 

Betraktelser enligt O v.41

Jag har alltid fascinerats av Nobelpriset och det hemlighetsmakeri som finns kring priset. Till många andra priser presenteras både långa och korta listor av nominerade, men när det gäller Nobelpriset i litteratur finns inga sådana. Diskussionerna kring pristagare förblir hemlig i 50 år, vilket betyder att vi först långt efteråt får ta del av Akademiens resonerande kring vem som ska bli pristagare. Många stora författare har förbigåtts och inte sällan har Akademien kritiserats för detta.

Kriterierna för litteraturpriset var enligt Nobels testamente fem:

  • Åt dem, som … hafva gjort menskligheten den största nytta.
  • Under det förlupne året.
  • Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet.
  • Den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste.
  • I idealisk rigtning.

 

Hur kan litteratur ses som nytta? Vad är i så fall litteratur som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”? Min tolkning av detta skulle vara att läsarna får veta något de inte tidigare visste. Detta kriterie skulle då handla om innehållet och de människor vilka författaren ger en röst.

Att detta ska ha skett under det senaste året är definitivt ett kriterie som Svenska Akademien helt frångått. Snarare kan Nobelpriset ses som ett pris för lång och trogen tjänst. Ett pris som ges en författare för hens livsgärning. Dags för någon som faktiskt skrivit något banbrytande det senaste året kanske?

Inget avseende ska fästas vid nationalitet. Att Horace Engdahl uttalar sig nedlåtande om Amerikansk litteratur är alltså inte direkt lämpligt. Att utifrån testamentet kritisera Akademien för att föredra europeiska män fungerar egentligen heller inte.

Priset ska ges till den” som inom litteraturen har producerat det utmärktaste” vad detta nu må betyda. Min tolkning är att detta handlar om stil och språk. Att de flesta pristagare har en säregen stil är vanligt. Tänk bara på Toni Morrissons fantastiska prosa och Tomas Tranströmers begåvade lyrik.

Slutligen ska litteraturen vara ” i idealisk rigtning”, vilket jag tolkar som att den ska vara samhällsnyttiga och inte bara underhållande. Betänk bara att det som är rätt varierar över tid. Även tolkningen av testamentet har förändrats över tid. Ingenting konstigt med det egentligen. I början var just ordet idealisk i centrum. Ett ord som från början skrevs fel och det är egentligen osäkert huruvida Nobel verkligen menade idealisk, eller kanske idealiserad. Vad är skillnaden? Vad har ordvalet för betydelse?

I flera motiveringar märks ordet, som t.ex gällande Sully Prudhomme (1901) ”hög idealitet”, Selma Lagerlöf (1909) ”den ädla idealiteten”. Sedan 1926 har just idealitet inte nämnts i motiveringarna. Klart är alltså att det går mode i hur vinnarmotiveringarna ser ut. Från idealisk till nyskapande, allmängiltig och till och med ironisk. Ibland står språket i centrum, men ofta handlar det om vad författaren gjort för sitt land eller för mänskligheten. En nytta för andra är alltså viktig.

I testamentet står ingenting om pristagarens kön, men att det på alla år bara funnits 12 kvinnliga pristagare.

Susanna Fors konstaterar i sin artikel Litteraturen har två kön – minst: Men nobelpriset har gått till 87 män och 9 kvinnor   från 2002, att det finns författare och kvinnliga författare. Troligen har Akademien, som alltid bestått av en majoritet män, fokuserat på just manliga författare. Kanske är det bara det män skriver som på riktigt är allmängiltigt, då män läser böcker av män medan kvinnor läser böcker av både män och kvinnor. Det skumma är att en global spridning vill nås, men att första valet alltid blir en manlig författare.

Double standards, ett uttryck myntat av Virginia Woolf som visar hur litteratur skriven av män ses som bättre än den skriven av kvinnor, trots att det på ytan rör sig om samma genre. Både Tolstoj och Austen skriver t.ex. tjocka romaner om relationer mellan män och kvinnor som utspelar sig i en salong. Lite som att böcker av kvinnor om kvinnor ofta kallas chick-lit eller ännu värre tantsnusk medan män möjligen skriver relationsromaner, men oftast rätt och slätt romaner. Den utmärktaste litteraturen kan med denna syn kanske inte skrivas av kvinnor.

 

Så här citeras Ebba Witt-Brattström i Fors artikel:

 

Se på Nobelpriset: vi tar det bästa oavsett kön, ras och så vidare, heter det. Och så blir resultatet nio kvinnor och 87 män. Det borde ha varit åtminstone 40% kvinnor, utan vidare. I den meningen är det fortfarande två världar. Det som män gör rankas högre, enbart på grund av att de är män. Det finns ingen annan förklaring. Man kan inte tala om kvalitetsskillnader efter kön. Inom båda könen finns alla kvalitetsskillnader.

 

Nu har antalet kvinnliga pristagare ökat till 12 men fortfarande har det aldrig hänt att en kvinna fått priset två år i rad. Jag kan förstå att det in början av förra seklet var ovanligt med kvinnliga litteraturpristagare, men att det under detta seklet fortfarande händer så sällan att en kvinna för priset handlar om helt andra saker än litterär kvalitet. Ebba Witt-Brattström kallar det ”sexistiska fördomar” och jag är beredd att hålla med. Det handlar inte om att kvinnor som är sämre än sina manliga kollegor skulle kvoteras in, utan om att begåvade författare som råkar vara kvinnor, allt för ofta förbises. Det kan omöjligen vara så att vita (och vithåriga) män från Europa skriver bättre, viktigare och mer allmännyttig litteratur än författare av andra kön och annat ursprung. Det är en både imperialistisk och dammig syn på litteratur som fortfarande verkar härska tyvärr.

Kanske handlar det om att kvinnor inte anses vara banbrytande på samma sätt som män, utan bara följa i deras fotspår genom att skildra kvinnors upplevelser av sådant som redan berättats.  Även om det nu skulle vara så,  måste det kunna ses som banbrytande och inte bara ett efterföljande av manliga kollegor. Tydligt blir det att Toni Morrison prisats då hon skrivit om sådant som tidigare inte uppmärksammats och att hon därför räknas till de ”vägröjare” som Akademien velat prisa. Motiveringen till hennes utnämnande lyder: ”som genom en romankonst präglad av en visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Egentligen är det väl ändå bra att priset inte ges till kvinnor för att de är kvinnor, utan för att de är författare utöver det vanliga. Frågan kvarstår ändå. Varför är de inte fler? Visserligen har tre kvinnor fått priset under 90-talet (Gordimer, Morrison, Szymborska) och lika många under 00-talet (Jelinek, Müller, Jelinek) vilket betyder hälften av de kvinnliga pristagarna hittills.

Mest kritiserad var utan tvekan Elfriede Jelinek. Hennes böcker tar upp en sexism som är så naturlig att vi inte ens reflekterar över, men det har uppfattats som att hon ägnar sig åt porngrafi eller våldsromantik istället för att kritisera det. Kan vi lita på att författaren verkligen står på de godas sida? Hade reaktionen blivit densamma om författaren varit man? Ingen kan självklart svara på den frågan, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa. Jag ska villigt erkänna att jag inte lockas att läsa något av någon av dessa författare, så egentligen borde jag kanske inte ens uttala mig om dem.

I morgon klockan 13.00, om exakt ett dygn, får vi veta vem som tilldelats 2012 års Nobelpris i litteratur. Som alltid ska det bli spännande att få reda på vinnaren. Jag hoppas på någon som, liksom Morrison, gett röst åt dem som inte har någon och håller tummarna för Assia Djebar.

 

Never have I ever…

Via Annika hittade jag en enkel enkät från Bokugglan, som handlar om bokbloggsrelaterade saker jag gjort och inte gjort. De sakerna som jag kryssat för har jag alltså gjort.

() Ljugit i en recension för jag vet att förlaget/författaren läser recensionen.
(x) Fått recensionsexemplar
(x) och inte skrivit om boken på bloggen
() Sagt att jag inte har läst en bok jag har läst.
() Sagt att jag har läst en bok, jag egentligen inte läst.
(x) Tjänat något på min blogg
(x) Har fått elaka kommentarer.
(x) Blivit stressad av att blogga.
() Tänkt sluta blogga.
(x) Hållit det hemligt att jag har en blogg.
(x) Gjort saker IRL som jag inte hade fått göra utan bloggen.
(x) Haft andra bloggar.
() Gjort min design på bloggen själv.
(x) Betalat för något till bloggen.
(x) Läst en speciell bok bara för bloggens skull.
(x) Träffat en annan bokbloggare.

 

Och nej, jag har inte ljugit i någon recension, men däremot har jag struntat i att skriva om några böcker istället för att såga. Det hade jag troligen inte gjort idag, men kanske försökt formulera en snygg sågning. Jag tror på att vara ärlig, men inte nödvändigtvis elak och definitivt inte osaklig.

Om jag inte skrivit om recensionsexemplar kan det alltså bero på detta, eller så har jag helt enkelt inte hunnit läsa ännu.

Det där med att ljuga om vilka jag böcker jag läst eller inte läst ligger inte för mig. Däremot har jag ibland inte koll på om jag verkligen läst en bok, eller bara utdrag ur den. Det börjar bli länge sedan jag läste litteraturvetenskap och från den tiden finns det inga läslistor. Sedan 1999 finns det dock möjlighet att söka lästa böcker på bloggen.

Tjänat har jag ju faktiskt gjort nu, eller snart, genom Forma Books Blogaward. På ett sätt tjänar jag ju också indirekt på att få recensionsexemplar eller vinna utlottningar.

Det var länge sedan jag fick en elak kommentar. Frågan är om jag ens fått det så länge enligt O har funnit. När jag kallade mig Lilla O och bloggade här, hände det dock ibland. I samtliga fall handlade det om att jag skrivit någonting som retade upp rasisttroll av alla de slag. Mindre trevligt. Bokbloggarvärlden däremot är synnerligen trevlig.

Jag har faktiskt aldrig funderat på att sluta blogga, men visst har jag någon gång känt mig stressad över det faktum att jag inte vill bryta min svit med dagliga inlägg. Detta gäller speciellt då jag ska blogga i förväg inför t.ex. en resa. Men är man sjukligt envis så är man.

I början när jag bloggade höll jag det hemligt för alla. Efter ungefär ett halvår fick min man veta, därefter några nära vänner och nu vet de flesta i min närhet att jag har den här bloggen. I takt med att mitt umgänge med andra bloggare blivit mer intensivt har min anonymitet försvunnit helt. Nu finns det till och med ett foto av mig på bloggen.

Det är ganska mycket trevligt jag fått göra, som jag aldrig hade fått göra utan bloggen. Mycket av det har med mässan att göra. Trevliga mingel och dessutom chansen att vara Bloggambassadör förra året, vilket också betydde att jag fick ett seminariekort i år. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till att “bara” vara en vanligt endagsbesökare.

Min allra första blogg hade jag på blogg.se och då fixade jag en del med designen själv. Sedan jag bytte till wordpress har jag kört på deras färdiga teman, men har nu ett där det går att göra en lång rad personliga inställningar. Det passar mig bra.

Jag betalar för en egen domän och ett webbhotell. Annars kostar min blogg inga pengar. Om man inte räknar böckerna jag köper då. Och jo förresten, visitkort och knappar. De hade jag knappast köpt om jag inte hade bloggen.

Bokbloggarvärlden är härlig på många vis och jag är grymt glad över att ha träffat så många trevliga bokbloggare i många olika sammanhang. Så ja, jag har träffat många bokbloggare, men det finns några kvar att träffa. Vissa verkar rätt svåra att få syn på bara.

Att läsa andras boktips har också gjort att jag läser böcker nu som jag aldrig skulle ha läst för några år sedan. När det gäller böcker som jag i princip bara läst för bloggens skull så skulle jag egentligen säga att det bara är Bingo Rimérs bok Being Bingo som kvalar in.

 

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: