Monthly Archives: augusti 2017

Fängslande språk


Håkan Nesser, Tove Alsterdal och Christoffer Carlsson försöker tillsammans sätta ord på hur de skapar språket i sina böcker. Alsterdal påpekar att metoden för den språkliga delen är så komplex att den behöver brytas ner. Det är just det som ska göras i detta samtal. Carlsson håller med och säger att det visserligen finns enkla tips som ”undvik adverb”, men i övrigt är det lite mystiskt. Han vet att han undviker vissa ord och att han tänker i färger, men när han inte sitter vid datorn är det svårt att förklara. Alsterdal påpekar att det mycket handlar om att hitta ett språk till karaktärerna, eller kanske finna karaktärerna genom språket. Det gäller att hitta rätt ton för varje karaktär. Hon berättar om hur mycket hon fick researcha för att hitta språket till en nigeriansk kvinna som finns med i hennes första bok. Nesser arbetar också medvetet med att hitta röster. Han brukar börja med att bestämma vilka karaktärer som han ska gå in i och vilka som han ska betrakta utifrån. Vilket berättarperspektiv som väljs är också betydelsefullt. Skriver du i första person så måste du verkligen gå in i en karaktär och veta hur hen tänker och vilka ord hen använder. Ska du skriva som en karaktär som skiljer sig mycket från dig själv måste du ofta undersöka hur den personen lever och vilka erfarenheter hen har. Alla människor finns inom en, säger Alsterdal och menar att det inte alls är så konstigt att Nesser har en fjortonårig flicka inom sig som man kan tro.

De tre författarna skriver alla spänningslitteratur och Kerstin Wixe frågar hur de vet vad som ska avslöjas och när. Hur mycket planerar ni innan, frågar hon. Väldigt lite, säger Carlsson som brukar börja med en karaktär, men inte vet vad som ska hända mer än något eller några kapitel fram. Första utkastet tar ungefär tre månader och blir skit, sedan redigerar han i nio månader innan det blir en kriminalroman av det. Carlsson provade i Den tunna blå linjen att inte ha hemligheter för läsaren, utan istället låta karaktärer ha hemligheter för varandra. Spänningen blir då när hemligheter ska avslöjas och vad som händer då. Varje berättelse kräver sin egen struktur, säger Nesser. Varje bok av de trettio han skrivit har en egen struktur och eftersom det finns många sätt att skriva bra och ännu fler att skriva dåligt och sabotera. Frågan att ställa sig är om det är intressant för läsaren att ta del av, egentligen är det bara två frågetecken som behövs, vad som hänt och vad som ska hända. Det måste finnas en hemlighet eller något intressant som gör att spänningen finns kvar. Strukturer finns i oss alla, menar Alsterdal och talar om hur samma strukturer använts före böcker ens existerade. Hon planerar massor innan hon börjar skriva, men ändrar ofta ändå under skrivandets gång.

Författare skriver på olika sätt. Vissa planerar allt i detalj, andra påstår att de bara sätter två personer på ett café och bara låter allt komma. De ljuger, säger Nesser, för ingenting kommer automatiskt. Inte heller börjar karaktärerna leva och tar över handlingen, fortsätter Nesser och tillägger att det är trams. Det är däremot roligt om än riskabelt att skriva helt oplanerat. Nesser har ungefär samma planering som Carlsson och vet vad som händer några kapitel fram. Karaktärerna kan inte styra honom, men däremot kan språket dra iväg handlingen åt ett oväntat håll.

I tanken finns tusen möjligheter, säger Carlsson, men få saker funkar på pappret. Det är därför svårt för honom att planera, då han inte har en så tydlig idé som Alsterdal har. För henne är planeringen en förutsättning för att hon ska orka börja skriva en bok. Mycket kan ändras, men hon måste veta vart hon ska. Att tro att man märker vad som är bra och vad som inte funkar är viktigt, säger Nesser, som alltid läser sin bok högt för sin hund för att få höra den. Man måste tro på sin idé om det ska bli någonting. Det gäller också att våga skriva dåligt, säger Alsterdal och hävdar att det brukar lösa sig om hon kör fast i processen. Att det inte handlar om att man skriver dåligt, utan att man inte kommit på hur det hela ska lösas. Sedan måste man inse att det inte alltid är roligt att skriva och att det ofta blir dåligt om det är för roligt, tillägger Nesser.

Gällande miljön så är det viktigt att den passar in i historien. Den är en del av gestaltningen, säger Alsterlind. I en kriminalroman måste det finnas miljöskildringar som i alla böcker, tillägger Carlsson, men kanske inte så långa. Frågan är om de ska skriva mer, eller om romanförfattare borde skriva mindre. Det är viktigt att miljön är trygg och därmed verklig påstår många, men Nesser som skapar fiktiva miljöer menar att det går alldeles utmärkt. Istället kan det vara så att en verklig miljö kan stå i vägen för handling och karaktärer.

Samtalet kommer att handla om ord som inte passar i kriminalromaner och Carlsson ger exemplet ”mördare”, något som överraskar Kerstin Wixe, men Alsterdal håller med om att det blir onödigt överdrivet att tala om mord och mördare. Övertydliga detaljer som att personer nickar, skakar på huvudet, biter sig i läppen och så vidare. Det finns så mycket klichéer, både språkliga och innehållsmässigt och det gäller att skriva sig förbi dem, säger Alsterdal. Ofta blir det bäst att inte vara övertydlig, utan låta läsarna fylla i själva, säger Carlsson, medan Alsterdal berättar att hennes regel är att det som borde vara tydligt får bli det. De tre på scenen är också överens om att det inte finns några regler som man inte får bryta emot när man skriver. Allt beror på syftet och strukturen.

Det här var absolut ett av de mest intressanta och roliga samtal hittills under Crimetime, kanske främst för att kemin mellan de tre författarna var så bra. De verkade genuint intresserade av varandra och det gjorde att samtalet flöt på fint.

Läs också:

Thriller stars


Lars Kepler är inte någon favorit, men jag ville lyssna till Emma Donoghue och Helena Dahlgren är en duktig moderator. I samtalet med rubriken Thriller stars inleder Dahlgren med att fråga om de känner sig som stjärnor. Ingen av författarna på scenen säger sig känna sig som speciellt stora, förutom när de möter publiken som nu. Större delen av livet handlar dock om att vara hemma och skriva i myskläder. Alexandra Coelho Ahndoril säger att det kanske är bra att de ibland verkligen behöver komma ut i världen, då de riskerar att bli för introverta annars. Hennes man och skrivarpartner känner sig ganska obekväm med offentligheten och känner ibland att han spelar rollen som Alexander författaren. Anledningen till att de valde en pseudonym var att få slippa offentligheten, Emma Donoghue trivs också bäst hemma, men påpekar att resor är bra för att få inspiration till nya böcker.

Dahlgren fortsätter samtalet från gårdagens Afternoon Tea om var det går att skriva. Alexandra Coelho Ahndoril skriver i princip bara hemma på sin stationära dator, medan Alexander Ahndoril kan skriva överallt, även om han säger sig vara en bättre författare hemma. Emma Donoghue berättar att det vore omöjligt för henne att bara skriva hemma då hon reser så mycket och skulle tappa bort sitt skrivande och sina karaktärer om hon inte skrev under resorna.

Lars Kepler skriver ihop, medan Donoghue skriver ensam. Hon har visserligen skrivit filmmanuset till romanen Room och samarbetet med regissör, men det var en annorlunda process då rollerna var tydliga. Intressant är att vännerna blev mer imponerade av filmen än de varit av hennes böcker. Märkligt egentligen, men som hon påpekar verkar filmer vara mer glamourösa. Kanske för att det är där den röda mattan finns och även kändisskapet. Få unga läser också böcker, trots att väldigt många verkar vilja bli författare.

På alla seminarier har det funnits en ganska tydlig koppling mellan författarna på scenen. Här sänkas det och det gör att samtalet inte flyter lika bra. Kanske handlar det om att författarna skriver väldigt olika sorters böcker, eller för att engelskan inte är allas modersmål. Jag hade gärna lyssnat till Donoghue ensam, men hann tyvärr inte från flygplatsen i tid. Kepler är okej, bättre än jag trodde, men det blev mycket mer av en intervju än ett samtal. Jag hade gärna haft mer fokus på Donoghue, men nu tar Kepler nästan helt över, vilket kanske är naturligt då de utgör 2/3. En fjärde författare på scenen hade kanske gett en bättre dynamik.

 

Läs också:

På liv och död med John Ajvide Lindqvist


Kerstin Wixe samtalar med John Ajvide Lindqvist och är redan några minuter mer avslappnad än hon blev under seminariet med Jane Harper där hon talade engelska.

Himmelstrand är långt ifrån min favorit bland Ajvide Lindqvists böcker och det är skälet till att jag inte läst andra delen av trilogin Rörelsen. Det verkar dock vara en mer spännande bok och enligt författaren mer klaustrofobisk och det tilltalar mig med. Den handlar dessutom om en fiktiv John Lindqvist som påminner väldigt mycket om den verklige namnen. När han berättar om den låter den helt underbart absurd och briljant. Sista delen X: Den sista platsen har just kommit ut och där knyts alla trådar ihop. Målet var att skriva en riktigt hårdkokt thriller och Kerstin Wixe säger att hon först trodde att hon av misstag fått Lapidus senaste bok. Nu tröttnade Ajvide Lindqvist på all action, men den finns fortfarande kvar om än på ett ganska ironiskt sätt. Det låter i alla fall vansinnigt roligt när Ajvide Lindqvist berättar om den. Han är verkligen helt galen när han berättar, men påpekar att hans bok inte alls är rolig utan nattsvart. Den utspelar sig i en avdankad förort. Ett miljonbygge där allt gått åt helvete. Där finns barn och Ajvide Lindqvist berättar hur intresserad han är för hur människor formas och förändras. Linus är en av dem, systerson till Tommy T, den hårdkokta polisen i boken. Han har ett riktigt tufft liv och hamnar i kriminalitet för att ta sig ifrån hemorten.

Riktigt fel börjar det gå när hans pappa råkade ut för en olycka. När Linus får medicin för sin adhd lär han sig snart att medicin med amfetamin. Ajvide Lindqvist har också, inspirerad av A Clockwork Orange, hittat på ett eget språk som de kriminella använder. Detta för att ett sådant språk annars hade blivit daterat väldigt snabbt. Risken att inte framstå som trovärdig är också överhängande.

Brunkebergstunneln har en central del i Rörelsen och byggandet innebar många katastrofer. Människor som dog och försvann och enligt Ajvide Lindqvists fiktion tog Knut Lindmark, tunnelns skapare, livet av sig på grund av en kontakt med den andra sidan. Brunkebergstunneln dök upp redan i den första boken och finns med som en av de röda trådarna i trilogin. En annan är Peter Himmelstrand och vi bjuds på sång av Ajvide Lindqvist i en låt som uppmanar till att döda stockholmare, en låt som han berättar verkligen gick hem då ha sjöng den i Göteborg.

X är en person som dyker upp redan i Rörelsen, som spelar en stor roll i X – Den sista platsen. Men X är också den form som husen i förorten bildar. Femtusen människor bor där, med olika bakgrund. Som en småstad på höjden. Campingplatsen där trilogin inleddes kommer också tillbaka i sista boken. Ett fält som är underbart, men som också påverkar människor negativt. På fältet är alla den de verkligen är, på gott och ont.

Kerstin Wixes fråga ”Var får du allt ifrån?” är befogad helt klart. Ajvide Lindqvist vill svara som Hans Alfredsson ”Från en liten firma i Tyskland”, men blir sedan mer allvarlig och berättar hur det brukar börja med bilder som sedan blir en del av en bok. Två spöken på en flakmoppe, människor som lever i sina husvagnar och flyttar runt, golfklippt gräs eller något helt annat. Han har en liten del och sedan skriver han runt dem. Han liknar den vid en lek som heter ”Åsnan på stigen” där deltagarna berättar historier och det enda kravet är att det på något sätt ingår en åsna på en stig.

Trots att böckerna är svarta är John Ajvide Lindqvist en lycklig man. Han lever i eländet och mörkret när han skriver, får utlopp för det och kan sedan leva sitt vanliga goa liv. Det låter skönt och ganska sunt. Det är hoppfullt att lyssna till en glad, ironisk och lite galen Ajvide Lindqvist och inte en svart, destruktiv och deppig sådan.

Läs också:

Det slutna rummet


Anna Roos, Rebecka Edgren Aldén och Mariette Lindström samtalar med Estrid Bengtsdotter under rubriken Det slutna rummet. Av de tre har jag bara läst böcker av Edgren Aldén och jag gillar de två spänningsromaner hon skrivit. Senaste boken utspelar sig på en ö och där blir det slutna rummet ganska tydligt då det är svårt för vissa samhällsfunktioner finns långt borta. Anna Roos har skrivit Spel som till viss del utspelar sig på Handelshögskolan, där Roos själv gått. På Handelshögskolan har alla elever en syn på sig själva som duktiga och nu möter konkurrens av varandra. Kontrasten mellan huvudpersonerna Sol och Gustav liknar socialt den mellan Adam och Gloria.

Att placera händelserna i sin andra bok på en ö var något naturligt för Edgren Aldén, dels som en hyllning till klassiska pusseldeckare, men också för instängdheten miljön skapar. Ön finns på riktigt med annat namn och även karaktärerna. Edgren Aldén säger sig vara livrädd för att någon ska inse verklighetsbakgrunden. Även Lindsteins böcker utspelar sig på en ö. Hennes egna fångenskap utspelade sig i den amerikanska öknen, men hon ville skriva en bok som utspelade sig i Sverige och här finns ju ingen öken, men däremot öar.

Mariette Lindstein har skrivit en trilogi om att tillhöra en sekt. Miljön och karaktärer är fiktiva, men det har ändå hänt på riktigt och är Lindsteins bearbetning av sitt eget liv som sektmedlem. Dessutom handlar alla tre böckerna mycket om en psykologisk instängdhet och en social kontroll.

Något annat som är gemensamt för böckerna som avhandlas är att poliserna endast finns som bifigurer i bakgrunden. Böckerna är spännande, men det är inga deckare. Det är mer psykologisk spänning och handlingen drivs av ett intresse av att förstå agerande och händelser. Vikten av en putsad fasad är också genomgående i böckerna. Det är en del av vår tid, säger Edgren Aldén och talar om den fasad vi visar utåt på sociala medier, samt kravet att marknadsföra sig själv. Även på sociala medier söker vi efter trygga, slutna rum där vi kan vara oss själva. För mig fyller grupper på Facebook absolut en sådan funktion. Ett andningshål mitt i all offentlighet.

Lindsteins nästa bok handlar om hur sekter påverkar samhället och den naivitet vi har inför sekter. Jag oroas ibland över den naiviteten som finns kanske främst gentemot kristna sekter, då allt fokus ligger på muslimer. Jag tänker t.ex. på Livets ord och Plymouthbröderna som till och med driver skolor.

Just Lindsteins böcker har jag länge funderat på att läsa. Nu måste det bli av. Kanske ger jag mig på även Roos debut, även om den miljön inte lockar mig lika mycket. Kul ändå att faktiskt lyssna på för mig nya författare och inte bara på författare jag redan läst.

Läs också:

My story Jane Harper


Jag var inte riktigt färdig med Jane Harper efter gårdagens Afternoon Tea och därför blir det en text till om henne och debutboken Hetta.

Inledningsvis frågar Kerstin Wixe om filmrättigheterna, som är sålda till Reese Witherspoons produktionsbolag som tidigare gjort bland annat Gone girl och miniserien Big little lies. Vilka som ska spela de olika karaktärerna har hon ingen åsikt om, men jag hade kunnat se Witherspoon själv som Gretchen.

Boken Hetta skrevs under självvald press, då hon anmälde sig till en skrivarsajt online. Hon ville skriva om Australien då hon bodde där just då. Harper föddes i Storbritannien, bodde i Australien under flera år som barn innan familjen flyttade tillbaka till Storbritannien. Nu har hon bott i Australien sedan 2008.

Torkan är ständigt närvarande i Australien och den påverkar människor mycket. Något som fascinerade Harper som var van vid Storbritannien och allt regn. Att hon placerade handlingen i ett litet samhälle handlade mycket om stämningen som miljön ger. Ett litet samhälle som nästan stängts ner och ett typiskt australiskt sådant. Spänningar som finns i det lilla samhället och det begränsade antalet människor gjorde händelserna mer koncentrerade. Problemet med att alla känner varandra ger också en annan dimension. Harper berättar en historia hon skrev om som journalist där en kvinna fått sin farm vandaliserad, vet (eller misstänker) vem det är och menar att ingenting kommer att hända då de alla gått i skolan tillsammans med den lokala polisen. I Hetta är polisen utomstående och dessutom ganska ny i stan.

Aaron Falk lämnade sin hemort och när han återvänder tjugo år senare är det för att gå på sin vän Lukes begravning. Han tros ha dödat sin familj och sedan tagit livet av sig själv, något som inte är helt ovanligt i Australien tyvärr. Svåra omständigheter och tillgången till vapen är några anledningar. Kanske är det därför få ifrågasätter att Luke verkligen är skyldig. Egentligen är det bara hans föräldrar som tror att han är oskyldig och det är de som ber Aaron att undersöka fallet.

Parallellt med historien i nutid får vi följa Luke, Aaron och deras vänner som unga, när ett annat dödsfall står i centrum. Harper valde att göra flashbacks snarare än att låta personer i nutiden berätta, då hon gillar det och tyckte att det fungerade bättre. Hon har fått kritik från läsare som tycker att det är ett uttjatat grepp, men jag måste säga att jag tycker att hon lyckas väldigt väl. En annan sak hon lyckats med är att skapa en speciell stämning.

Journalistyrket har helt klart påverkat hennes sätt att skriva. Dels är hon van vid att skriva under press, men också för en otålig läsare. Få läser en hel artikel, påpekar hon, och det är därför det är viktigt att det viktigaste framgår tidigt. Hon skrev sin bok med denna läsare i bakhuvudet och gjorde allt för att hen inte skulle lägga ner boken. Om hon lyckats? Det tycker jag absolut. Mycket handlar också om att Hetta är väldigt välskriven och det går inte att sluta läsa utan att få veta vad som händer.

Läs också:

Frukostbokklubb om Annabelle


I sista sekunden hann vi fram till Breakfast Bookclub som diskuterar Annabelle av Lina Bengtsdotter. En bok där polisen Charlie Lager står i centrum, en ovanlig eller vanlig polis beroende på hur man ser det. Ovanlig för att hon är ganska gränslös och dessutom ställer hennes depression till det, men vanlig för att det börjar bli gaska vanligt just med trasiga kvinnliga poliser.

Ann-Sofie och Marie ställer frågor från deltagare i frukostbokklubben och bland annat handlar det om Susanne, barndomsvännen som Charlie finner igen. Att vänskapen inte tagit slut. I fortsättningen som är på gång finns Susanne kvar och Lina lovar att hon ska få det lite lättare. Lina själv känner ganska mycket för sina karaktärer och tyvärr säger hon sig vara mest som Nora, som oroar sig lite för mycket. Nora vill försöka skydda sin dotter från allt ont, så mycket att hon nästan kväver dottern. Mitt i skrivandet av Annabelle försvann Lisa Holm, en flicka som var otroligt lik Linas äldsta dotter. Då blev hon så mycket som Nora att det blev jobbigt.

Något som är spännande i boken är att Annabelle är så mycket mer än ett offer. Som Lina säger är hon komplex, både smart och duktig i skolan, men samtidigt går hon på fester. Tidigare hade hon en FB-sida där hon kunde kontaktas för att göra skolarbeten åt andra. Att läsa mycket är inte alltid accepterat, något som Lina själv gjorde på gymnasiet. Annabelle vågar stå för det, medan Lina gömde sig på toaletten med en chokladboll för att läsa ostört.

Böcker och läsning är viktiga i Annabelle och även Charlie är storläsare. När Charlie åker till Gullspång packar hon sina kläder slarvigt, men de tre böckerna på nattduksbordet glömmer hon inte. Från början var det utskrivet vilka tre böcker hon tog med sig och eftersom hon sedan kritiserade en bok rekommenderades hon att ta bort den.

Namnen då? Annabelle kommer från en dotter i en konstnärsfamilj i Gullspång, men hon inspirerades också av fallet Mary Bell i Newcastle 1968. Att Charlie heter just så är för att Lina ville ha ett könsneutralt namn. Vissa namn fick hon förändra, då många var amerikanska. Att det skulle vara konstigt tänkte hon inte på, då många i Gullspång väljer just sådana namn.

Att förlägga sin debutbok till Gullspång låter självklart. Platserna finns och det var känslosamt att återupptäcka dem. Lanthandeln var inte övergiven när hon växte upp, men sköldpaddan i fimpakvariet fanns på riktigt. Huset Betty och Lina bodde i finns också, men det är en liten stuga och inget stort hus som i boken. Från början hade hon dock ett fiktivt namn på platsen, men uppmuntrades att använda den verkliga platsen. Hon trodde från början att det skulle begränsa henne, men det blev tvärt om.

Hon har fått fina reaktioner från folk i Gullspång, trots att hon skildrat det mörka och problematiska, men också det vackra. Hennes mamma planerar vandringar, säger Lina och berättar att hon försöker bromsa henne. Vi får se hur det går. Tanken var att bok två skulle utspelar sig i Stockholm, men hon ha ändrat sig och kommer att ta med oss till Gullspång ändå. Dessutom finns det många konflikter i ett lite samhälle som kan vara fruktbara. Att inte bo där och ha en viss distans hjälper dock. Det märks att hon känner till miljön och beskrivningarna av orten är riktigt fina.

Viljan att berätta och beröra har alltid funnits. Som barn fick hon aldrig sova med de anda barnen om hon skulle sova borta när föräldrarna var på fest, då hon annars berättade historier och höll dem vakna. Att skriva har varit en del också och självklart är det roligt att bli utgiven. Som ensamstående mamma med tre barn och ett lärarjobb är det svårt att hinna skriva så mycket som hon vill. Hon blir lätt distraherad av andra och nu åker hon till Kista och skriver på Café för där finns många med andra modersmål än svenska. Då riskerar hon inte att tjuvlyssna och flyga iväg i tanken, men får ändå ett trevligt bakgrundsbrus som hon behöver.

I boken finns tre berättelser som är snyggt sammanflätade. Så var det inte från början, utan hon var oroad över hur de olika rösterna skulle höra samman. Just nu sitter hon i samma situation med sin andra bok, där olika röster pockar på. Lina berömmer de personer på förlaget som hjälpt henne att förfina. Är den andra boken svårare?, undrar Ann-Sofie, men Lina tycker nog att det är skönt att ha en mottagare. Däremot har det tagit lång tid att skriva, då så mycket annat hänt under tiden. Det är också svårt att veta hur man ska skriva en serie, men ändå en bok som går att läsa fristående. Jag ser hur som helst fram emot att läsa.

Läs också: