Aldrig mer Kepler

9789100130169

Jag läste Hypnotisören när den var som mest hypad och ”alla” spekulerade i vem som låg bakom pseudonymen Lars Kepler. Det visade sig vara äkta paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som låg bakom boken och där försvann min fascination helt. Efter läsningen skrev jag bland annat så här på min gamla blogg:

Två författare alltså. Kanske är det därför som språket är så ojämnt. Det känns verkligen som om det är två olika personer som skrivit boken. Ibland är det så dåligt och hackigt att Liza Marklund framstår som en nobelpriskandidat, men så plötsligt får det liv och flyter på med en väldig lätthet. Det märks också ofta att det är parets första deckare. Förloppet och polisens arbete presenteras på ett övertydligt sätt och det gör att handlingen stannar upp väldigt. De första hundra sidorna är riktigt sega. Handlingen rör sig i cirklar och mycket tuggas om och om igen.

Jag avslutade inlägget med att konstatera att jag var klar med Kepler för gott och tänkte ägna mig åt bättre deckare. Sedan dess har jag alltså undvikit paret Keplers böcker trots, eller kanske tack vare, att ”alla” verkade läsa dem. Så öppnade jag den fjärde påsen i GP:s bokcirkel och där låg Sandmannen. Alltså gav jag den våldsamme Kepler en ny chans. Det var den sista. Handlingen kan  ni läsa om här. Jag tänker istället ge er tio anledningar att inte läsa Sandmannen.

1. Kepler underskattar sina läsare och förklarar allt och lite till.

2. Språket är torftigt och omständligt.

3. Huvudpersonen Jurek Walter är inte bara psykopat, han är en hypermegasuperond psykopat. Om personalen på anstalten inte använder öronproppar tar han över deras hjärna och i förlängningen deras liv.

4. Joona Linna är inte bara polis, han är en polis som lägger näsan i blöt och alltid tar onödiga risker.

5. Saga Bauer är inte heller bara polis. Hon är också superdupermega cool, stark och dessutom pytteliten och otroligt vacker. Övermänniskor verkar vara Keplers grej.

6. Det finns inte en enda komplex karaktär. Alla är platta, stereotypa och ointressanta. Och inte minst överdrivna.

7. Namnen. Jag störde mig något vansinnigt på alla löjliga namn. Det gjorde Johanna Ö också. Corinne Meilleroux måste vara det värsta.

7. Inte nog med att namnen är löjliga, Kepler envisas dessutom med att använda karaktärernas för- OCH efternamn. Något vi diskuterade i GP:s bokcirkel. Varför?

8. Utredningen är totalt osannolik. Varför skicka in en polis till en hypermegasuperond psykopat och låta henne försöka lura honom att prata? Och varför offra en annan stackars (visserligen dömd) patient för att kunna skicka in henne?

9. Det finns absolut inget som liknar samhällskritik eller ens någon intressant tanke i boken. Allt vi får är en totalt osannolik historia med en psykopat som får Hannibal Lector att framstå som en mönstermedborgare.

10. Slutet. Det spårar ur fullständigt i slutet. Linna, denna totalt övermänsklige polis gör dessutom helt plötsligt en rad misstag.

Finns det då någon anledning att läsa boken? Tja, det är en lättläst bok med korta kapitel som man tar sig igenom snabbt och som i inledningen är rätt okej.

Läs också:

25 comments