Facklitteratur

Det blir faktiskt inte alltid som jag tänkt mig

Egentligen hade jag varken söndagsångest eller någon speciellt trög morgon. Det var trevligt att träffa kollegorna och klockan började närma sig 8.30 när det var dags för information från våra skolledare. De är rätt trevliga figurer, men efter en halvtimme började det krypa i hela kroppen. Jag är så fruktansvärt dålig på att sitta still, det är därför jag valt ett jobb där jag slipper det större delen av tiden. Vi fick då veta att vi efter en kort fika skulle lyssna på en föreläsare i två timmar. Behöver jag säga att jag fick lätt panik? Funderade över om det funkade att surfa på mobilen för att överleva.

Jag placerade mig ganska långt bak och beredde mig på två sega timmar. Och så kom han då vår föreläsare och efter bara ett par minuter stod det klart att de här två timmarna inte alls skulle bli som jag befarat. Istället skrattade jag, log instämmande, funderade, skrattade igen och slutligen fick jag ett rejält blåmärke på höger pekfinger.

Föreläsaren heter Olof Röhlander och kommer den 25/8 ut med en bok med titeln Det blir alltid som du tänkt dig -Handbok i mental styrketräning. Vilken kille? Jag vet inte om jag kommer att vara superpositiv hela läsåret, det är mer troligt att jag inte kommer att vara det, men jag kommer definitivt att ha hans ord i bakhuvudet och målvakten i Grunden Bois med sin coola gest som tar bort allt dåligt som händer. Det blir alltid som vi tänkt oss menar Röhlander och syftar då på hur mycket vår mentala inställning faktiskt påverkar det vi gör att hur vi tar oss an en uppgift. Här kan du läsa mer om honom och här finns en sida där du kan lära dig mer om mental träning.

Och det blå pekfingret då? Vi avslutade föreläsningen med att slå av blyertspennor med bara vårt pekfinger. Första gången jag försökte fegade jag ur och drog undan fingret, då blev det inte så bra. Andra gången drog jag av pennan hur lätt som helst.

Effektiv och rolig sågning

Så var den utläst, boken med den fantastiska titeln Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar av Lena Sundström. Titeln som är klockren och berättar precis vad boken handlar om. Lena skriver sanslöst roligt och lite lagom ironiskt om saker som hon inte förstår och som jag definitivt har svårt att greppa också. Hon är besviken på Socialdemokraterna och den bild hon har av ett parti som hon varit trogen i många år. Ett parti som istället för att värna om den lilla människan helt plötsligt genomför en massa moderata reformer och dessutom har mage att hävda att de är deras egna.

Sundström skriver om avregleringen av elmarknaden som inte ledde till något annat än fetare löner för diverse VD-gubbar och dyrare el, det lördagsöppna systembolaget som definitivt inte är bra för alla och inte heller de flestas lever, om man om man vill säkra pensionen borde ta en Harry Boy, om folkaktien Telia, fler avregleringar som ledde till rejäl valutakris, den passfria unionen som medför att passet måste visas oftare speciellt om du inte råkar se tillräckligt arisk ut och sist med inte minst Björn Rosengren, Erik Åsbrink och andra personer som hon absolut inte gillar.

Allvarliga ämnen i en trevlig, genomtänkt och rapp förpackning. Jag gillar den raljerande och ironiska tonen och Sundströms briljanta sågningar av de som förtjänar att sågas rejält. Asgarv blandas med svordomar under läsningen och jag undrar mest av allt hur det blev som det blev. Hur gick det egentligen till? Varför var det ingen som reagerade?

Nu ser jag fram emot att läsa Lena Sundströms andra böcker och hoppas på att Världens lyckligaste folk snart blir ledig på biblioteket.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-21

En varm bok om lärande

De frusna, utåt sett, tuffa pojkarna med mössa och vantar på i klassrummet blir varma först när frusenheten ersatts av trygghet och tillhörighet. De sköra fågelflickorna med ont i magen och huvudvärk flyger, flyr från skolan när det blir jobbigt. De väljer att inte synas. De hittar tillbaka till sina bon först när de fått hjälp att upptäcka att boträdet finns inom dem själva.

Jag har också mött dem, eleverna som gömmer sig i ytterkläder och kepsar och de som inte har mod, ork eller kanske lust att stanna till i skolan. Hur får vi dem med oss? Inte genom att skriva in skolk i betyget, förbjuda kepsar, beslagta mobiltelefoner, sätta betyg tidigare, tvinga dem att genomföra fler nationella prov eller för den delen köra stenhård katederundervisning. Tror knappast heller att de blir speciellt mycket mer studiemotiverade av att ha sina föräldrar häckande i klassrummet.

Vi måste istället försöka nå varje elev, hitta nyckel och låsa upp varenda unge. Hur? Genom att faktiskt vara intresserade av varför de gör som de gör och varför de är som de är. I svenskundervisningen är det till exempel väldigt viktigt att våga blanda in det personliga. Det betyder inte att undervisningen ska ske helt efter elevens önskemål, att vi ska ägna oss uteslutande åt navelskådning, eller att läraren ska ställa lägre krav. Det handlar helt enkelt om ett samspel mellan lärare och elev där stoffet ska användas för att foga dem samman.

Vem är jag? I den frågan startar Christina Monthan Axelsson sin kurs i svenska A. Boken startar dock redan i förordet där hon belyser lärares dilemma. Alla har gått i skolan, alla tror sig därmed veta allt om skolan och alla vill därför diskutera den samma. Jag är så trött på att läsa om Björklunds löjliga förslag som med all önskvärd tydlighet visar att han inte har någon som helst aning om vad elevers problematik beror på och vad som egentligen behövs för att skolan ska bli en bättre plats. Jag är också trött på att höra skräckhistorier från skoltiden där 15-åringar i vuxnas kroppar berättar om någon knäpp lärare som får symbolisera oss alla. Ännu mer trött blir jag på dem som träffat en bra obehörig person och därför menar att lärarutbildning är meningslös.

Christina Monthan Axelssons bok Fågelflickor och frusna pojkar – Om att se eleven gav mig hopp och faktiskt längtan efter att få starta en ny termin och möta nya och gamla elever. Antagligen gillar jag boken så mycket för att Monthan Axelsson har samma elev- och kunskapssyn som jag har och dessutom arbetar på det sätt jag vill göra. En del har jag prövat, annat var nytt och i samma anda.

En viktig insikt som jag tycker att alla lärare (och gärna skolministern också) bör ha/få är att elever inte är behållare att fylla med kunskap. Inte heller beror allt oönskat beteende på att de vill jävlas med skolpersonalen eller att de är dumma, misslyckade, stökiga eller ens att de har dyslexi eller adhd eller någon annan diagnos. Det kanske helt enkelt är så att vi inte möter dem på sin nivå, vi talar inte med dem och inte ens till dem på ett språk som de förstår. Vi får dem inte att förstå vad meningen med allt är och det är kanske det de funderar mest över. Meningen med livet, vilka de är och var de är på väg.

Jag blev väldigt glad över att läsa Monthan Axelssons bok och min krypande jobbångest byttes mot en glädje över att jag faktiskt har ett helt fantastiskt jobb och en stilla förväntan. Det blir fler blogginlägg om denna fantastiska bok. Var så säker.

Knappast ett parti som andra

Tyvärr tror jag inte att de som borde läsa Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius gör det. Att rösta på dem för att man tycker att det finns för många blattar i samhället är nämligen ganska naivt. Sverigedemokraterna är inte ett nytt Ny Demokrati och inte heller ett parti som i första hand fokuserar på invandrarfrågan. Istället vill de göra om hela det svenska samhället i grunden och skapa en form av nationalistisk stat som aldrig tidigare existerat. Ändå säger de sig vilja återgå till det gamla. Bilden av partiet som Niklas Orrenius tecknar i sina drygt tjugo reportage borde vara en allmän och vedertagen bild, men är det tyvärr inte.

Några studiekamrater bestämmer sig för att ruska om i Sverigedemokraterna och göra det till ett på ytan rumsrent parti. När de går med är uniform en inte ovanlig högtidsklädsel och arvet från BSS omfattande. Och nu? Ett demokratiskt parti som alla andra är det som Jimmie Åkesson, Björn Söder och de andra grabbarna vill få oss att tro.

Ett parti fyllt av martyrer som har fått lida för sina åsikter, men som fortsätter att slåss då de insett något som vi vanliga dödliga inte förstått. De har nämligen insett att allt ont går att skylla på invandrare. Nu försöker man gå till val som ett parti som andra, med lite tuffare invandrarpolitik. Klart att man ska ställa krav, men ingen som köper svenskheten ska bli utvisad. Det handlar bara om att gilla läget och assimilera sig och det är väl knappast orimligt?

På internet ser det lite annorlunda ut. Martin Ezpeleta har fått utstå en hel del och kommentarerna om honom på hans blogg och på sidor som Politiskt Inkorrekt och andra tillhåll för de verkliga Sverigedemokraterna. Här är det inte ett demokratiskt parti som visar sig, utan ett riktigt ruggigt sådant som inte drar sig för att hota oss som inte förstått hur samhället ser ut enligt dem. Vi ska akta oss, för när de tar makten då jäklar. Då ska de inte bara utvisa alla som inte anses vara svenska, utan också oss batikhäxor och PK-idioter. Men demokratiska är de. Absolut.

Att skriva något om Sverigedemokraterna är att be om glåpord och hot. Det händer dock aldrig att jag får några liknande kommentarer när jag sågar Jan Björklund jäms med fotknölarna, eller ifrågasätter Alliansens fördelningspolitik. Sverigedemokraternas anhängare är nämligen inte riktigt som andra väljare. Jag har märkt det, Martin Ezpeleta har märkt det och Niklas Orrenius har det definitivt.

Orrenius budskap är att Sverigedemokraterna inte gå att tiga ihjäl. Inte heller ska man fokusera endast på deras åsikter gällande invandrarpolitik, utan skrapa lite på ytan för att se det verkliga partiet. Ett parti där partisekreteraren skriker om hemska afrikaner och muslimer och menar att det inte är rasism då allt han säger är sant. Ett parti som vill ge kulturstöd endast till museer som visar vikingar eller folkdräkter. Ett parti som vill ha ett samhälle som är isolerat från omvärlden och där kraven på att du tycker och tänker precis som dem är överväldigande. Sverigedemokraterna är inte ett nytt Ny Demokrati. Det här är på riktigt. Tyvärr. Den demokratiska masken må sitta på ibland, men när det sjungs vit-makt-musik på Finlandsbåten och skrivs kommentarer på internet då är den definitivt av.

Var nionde väljare har inte bestämt sig för vad de ska rösta på ännu. Läs Orrenius bok och bli säker på att din röst inte hamnar helt galet. Läs på och inse hur mycket din röst kan påverka hur vårt samhälle utvecklas. Vill du protestera mot de etablerade partierna? Men rösta på Piratpartiet eller F! då.

En vass tunga och en rejäl dos ironi

 

Jag gillar verkligen Lena Sundströms sätt att skriva. Hon är rapp i käften och har en underbart ironisk humor. Hon ställer en massa frågor och kommer faktiskt med en hel del svar om än inga färdiga lösningar. Kan Sverige bli som Danmark ett land där ett främlingsfientligt parti fungerar som både maktfaktor och munkavel? Kan vi blir ett land som de som inte ställer upp på de främlingsfientliga politikernas retorik skäms för att bo i? Det Danmark Sundström målar upp är knappast ett land jag skulle vilja bo i och jag förstår att många pæredanskar skäms över att erkänna sitt ursprung.

Pia Kjærsgaard, partiledare för Dansk Folkeparti, verkar inte ha några skrupler utan sprider glatt diverse fördomar och felaktiga uppgifter om man får tro Sundström. Det lustiga är att partiledaren inte ens verkar bry sig. Hellre överdriva och ljuga och nå sina syften än att tala sanning och inte öka sin makt verkar vara taktiken. Ingen blir heller gladare än Kjærsgaard då de andra partierna försöker sig på samma taktik.

I Sverige finns ett än så länge litet, men inte desto mindre skrämmande, parti med rötterna i grupperingar som definitivt inte är rumsrena. Hur ska de svenska riksdagspartierna se till att Sverigedemokraterna inte får styra debatten på samma sätt som Dansk Folkeparti har fått göra i Danmark? Sundströms råd är att inte bjuda in dem i debatter om integration och invandring som faktiskt inte är frågor som väljarna anser vara de viktigaste. Så var det även i Danmark, men ju mer utrymme frågan fick, desto fler väljare fick Dansk Folkeparti.

Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att de mer etablerade partierna inte har tjänat någonting på att ta debatt med Dansk Folkeparti i deras egna hjärtefrågor. Rådet från Sundström är snarare att värna om en egen politik och fokusera på de frågor som det egna partiets väljare brinner för istället för att försöka ta över andra partiers hjärtefrågor. Det blir liksom inte bra ändå. Bättre att profilera sig än att följa efter. Kanske något för de svenska riksdagspartierna att tänka på i blockpolitikens era. Se till att sticka ut, utan att för den delen falla i rasistfällan. Jag vill nämligen inte behöva skämmas för att bo i Sverige.

I Danmark verkar politikerna tävla om att vara hårdast. Kraven på blivande medborgare höjs ständigt. Vilka krav kan vi ställa på människor som kommer till vårt land? Är det rimligt att man för att få medborgarskap ska behöva göra ett prov som en stor del av den inhemska befolkningen inte klarar? Vad sägs om frågor som: ”Vilket år vann det kvinnliga landslaget VM i handboll?” och annat viktigt som varje dansk bör veta. Eller ja, är du född i Danmark behöver du inte kunna detta, men självklart måste de som inte är födda i landet ha sådan här livsviktig kunskap.

Sundström är väl påläst och har grävt fram en hel del spännande och ibland skrattretande fakta. Jag vet till exempel inte om jag ska skratta eller gråta åt det faktum att Dansk Folkeparti säger sig vilja motarbeta hemska muslimer som agar sina barn när undersökningar visar att 7% av de tillfrågade danska muslimerna är för barnaga, medan 43% av Dansk Folkepartis anhängare är det. Vilka ska vi egentligen vara rädda för?

Det är en utsatt grupp, de främlingsfientliga väljarna som ofta är låginkomsttagare, som vill bekämpa en annan, invandrarna. Sundström menar att de istället borde slå sig ihop för att tillsammans slå underifrån mot de mer välbeställda. Den typiske sverigedemokratanhängaren tillhör samma samhällsgrupp.

Boken innehåller både skrämmande och hysteriskt roliga passager. Fantastiskt är det när Sundström kontaktar Fobiskolan för att se om de kan bota islamofobi. Skrämmande är det när Dansk Folkepartis Søren Krarup försöker slingra sig ur sina fördomar om muslimer genom att konstatera att ingenting kritiskt som sägs om islam kan räknas som hån då allt är sant. Precis som Sverigedemokraternas anhängare anser han sig nämligen sitta inne med den sanning som alla politiskt korrekta och därmed korkade inte kan förstå. Muslimer och invandrare är alltid ett hot. Detta försöker han bevisa med enstaka exempel på samma sätt som SD gör. Snart är de i majoritet och då kommer det att gå illa. Att de 6,2% utomeuropeiska personer som bor i Danmark (7,7% i Sverige) skulle visa på någon massinvasion torde vara ganska självklart för de allra flesta. Inte för Pias och Jimmies anhängare dock. Sorgligt.

Lena Sundström har skrivit en bra och underhållande bok om viktiga ämnen. Dels visar hon hur svårt det är att komma som invandrare till Danmark även om man som hon råkar vara svensk om än med koreanskt utseende. Det är också spännande att läsa om det danska politiska klimatet och hur de ”riktiga” danskarna ser på sitt land. Ingen munter bild, men intressant läsning. Personligt och allmängiltigt på samma gång. En bok jag tycker att du och definitivt alla svenska politiker ska läsa. Har du skickat ett exemplar var till partiledarna Lena? Det borde du göra annars!

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-02-25

Nu när jag håller på att läsa och förfasas över Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius passar det bra med en repris. Boken finns dessutom i ganska färsk pocket. Jag tycker definitivt att du ska läsa den.

Läs också artikeln om Lena Sundström i dagens DN.

%d bloggare gillar detta: