Betyg

Den blå tråden

Det finns många anledningar till att skriva om en bok precis när man läst den. En är att minnet inte alltid är det bästa. När jag scrollade runt bland de inlägg jag publicerat på Instagram insåg jag att jag faktiskt inte bara påbörjade Den blå tråden av Anne Tyler i juli. Jag läste ut den också. Då gillade jag mycket. Nu är bokens handling väldigt diffus och jag minns egentligen bara huset som pappa Red älskade, konflikten mellan de två bröderna och de desperata försöken att hålla samman en spretig familj.

Vad betyder det dåliga minnet? Var Den blå tråden ingen bra bok? Jo, när jag läste den tyckte jag det, men något rejält intryck kan den knappast gjort, då jag nu knappt kommer ihåg att jag läst den. Läste jag för snabbt i juli? Möjligen, men jag minns de andra böckerna jag läste, de flesta ganska detaljerat. Om jag inte hade läst på mitt eget Instagramkonto att jag läst ut boken skulle jag glömt bort den helt. Nu hittade jag den även på Goodreads, med en trea i betyg, men jag hade glömt att skriva in datum i inlägget och boken hade därför inte dykt upp i utmaningslistan.

Och så nästa filosofiska fråga. Kan man ens säga att man läst en bok om man knappt kommer ihåg att man läste den? Om handlingen är i princip bortglömd och endast känslan från läsningen finns kvar? När livet som just nu handlar mycket om hus som lämnas blandar sig i bokens handling så mycket att det knappt går att skilja det egna livet från bokens handling?

Det jag lärt mig är följande: vänta inte för länge med att skriva om en bok, för då finns det kanske inget kvar att skriva om. Det jag kan skriva om är just sorgen det innebär att inte längre kunna bo kvar i ett älskat hus. Mina morföräldrar har just lämnat sitt och trots att de någonstans inser att det är rätt beslut sörjer de och de sörjer inte bara huset som byggnad, utan alla minnen som förknippas med det.

Vad boken handlade om? Jag hade kunnat flumma ihop något osammanhängande, eller klippa en säljtext från förlaget, men nej. Istället rekommenderar jag att läsa hos andra som bloggat om boken.

och dagarna går

Bloggbohemen

A room of my own

 

 

Det finns inga gratisluncher

Eller, det kanske det gör?

Flera av mina elever har uppmärksammat En lat jävels guide till MVG i alla ämnen av Douglas Berglund, utgiven av Frank förlag. De är definitivt inte ensamma, då boken är slut på förlaget.

Hur får man egentligen MVG i alla ämnen och går det att vara en lat jävel samtidigt? I många ämnen, men vem är bra i alla? Går det att vara lat och toppstudent? Definitivt. Tyvärr skulle man kanske kunna säga, för visst är det frustrerande även för mig som lärare att vissa får till ett MVG utan märkbar ansträngning, medan andra jobbar ihjäl sig utan att någonsin nå dit.

Det fanns inte MVG när den här gamla tanten gick i skolan, men jag tillhörde dem som fixade hyfsade betyg ganska enkelt. Däremot var jag aldrig exceptionell och skulle kanske behövt Douglas bok. I grundskolan var jag nog för tyst och i gymnasiet för arg dessutom. Ingen av ytterligheterna funkar speciellt bra och ska man välja strategi är nog tyvärr den blyga att föredra. Nu menar jag inte att arga elever aldrig får MVG eller att jag på något sätt sätter betyg på deras lynne, men faktum är att det är svårt att vara arg på allt och alla och samtidigt hinna lära sig det som behövs. Jag lyckades i alla fall inte.

Alltså är det inte bara mina elever, utan faktiskt även jag, som är nyfiken på vilka ess Douglas har i rockärmen. Jag har nämligen, som alltid, svårt att tro på gratisluncher.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: