Dag: 27 september, 2019

Världens ensammaste män?

UKON inleder seminarier med titeln Världens ensammaste män? med en dikt om fadern som ingenting. Därefter tar Per Pettersson och Johan Kling över i ett samtal om manlighet modererat av Lisa Irenius.

Per Pettersson är aktuell med boken Män i min situation, där huvudpersonen blir lämnad av sin fru och hans liv blir liksom utraderat. Trots att Johan Klings roman Lycka är en helt annan bok, men handlar ändå om mansrollen eller mer specifikt papparollen. Något böckerna har gemensamt är att en förälder går vidare och lämnar familjen för en annan partner. Är det ett svek mot barnet att sätta sin egen kärlek framför kärleken till sina barn, undrar Irenius.

Arvid, som är huvudperson i Pettersons bok, har tappar kärlekens språk och det är därför hans äktenskap tagit slut och det gör det dessutom svårt att hitta någon ny. Han förlorad dock relationen till sina barn ändå och tappar dessutom bort vem han är. Faktiskt kan han inte ens se några skäl att leva, vilket skapar en desperat situation.

Även Kling har skrivit en bok om skilsmässa som inte handlar om att bli fri och leva livet, utan om det faktum att kan finnas negativa konsekvenser av en skilsmässa för barnen, liksom för de vuxna. Hans huvudperson offrar istället allt för sitt barn och Klings mål har varit att problematisera skilsmässor ur ett barnperspektiv och ett föräldraperspektiv. Pettersson tycker också att det är intressant att fundera över de val som inte kan göras utan att såra någon, oavsett vad man väljer.

Männen i båda böcker får acceptera en med begränsad roll i sina barns liv än deras mödrar. Arvid i Pettersons bok vill inte skada sina barn och det val han gör är att släppa dem för att inte riskera att skuldbelägga dem. I samma stund som föräldrarna går skilda vägar blir det oundvikligt så att relationen mellan barn och föräldrar förändras. Det gäller att hitta den minst dåliga lösningen, säger Kling.

Hur är det då med ensamheten? Är män ensammare än kvinnor och är vi extra ensamma i Norden? Så är det kanske, säger Petterson och menar att det kan handla om att män kan bli överflödiga. Kvinnor klarar sig utan dem och mansrollen är dessutom under förändring, vilket kan skapa en identitetskris, funderar Irenius, men Petterson menar att den debatten känns ganska svensk. Han berättar dock att boken verkar ha nått sina läsare och att det är många män bland läsarna. Ofta talar de om äktenskap som knakar i fogarna, som är desperata, men inte kan behålla kärleken.

Klass på klassdebatten?

Apropå det förra seminariet som bland annat tolerans och på seminariet Klass på klassdebatten? misstänker jag att min tolerans kan utmanas. Deltagarna är Benjamin Dousa, Agnes Lidbeck, Erik Rosén, Daniel Suhonen modererat av Annie Reuterskiöld. Klass har under en period varit borta från debatten, men har nu blivit mer centralt. Vi lever i ett klassamhälle och det är alla i panelen överens om. Huruvida det är ett problem är de däremot inte ense om. Lidbeck påpekar dock att klass inte behöver bli viktigaste för att de ekonomiska klyftorna ökar, något som även Dousa lyfter fram. Klass har inte bara med ekonomi att göra. Det finns dolda markörer och det kan vara svårt att forma sin identitet utifrån dem. Rosên talar om en klassposition, som handlad om t.ex. yrke men också om den plats du får lov att ta i samhället och om din röst blir lyssnad på. För Dousa handlar det mer om att det inte får bli för svårt att röra sig mellan klasser eller grupper än att det är problematiskt att det finns väldigt rika människor.

Suhonen vill också lyfta att klass inte bara handlar om ekonomi och makt, utan även om hur länge du lever. Frågan är vad som gör skillnad på riktigt. För Suhonen handlar det om att alla ska få rätten till välfärdssamhället och att det gjorde att han och Dousa, vars mammor var städerskor faktiskt kunde klara sig bra, Dousa och MUF vill istället styra försörjningsstödet genom att t.ex. byta delar av det mot kuponger som ska användas till t.ex. kläder eller mat. Det måste finnas en drivkraft för att faktiskt vilja ta sig ifrån bidragsberoendet. Min syn stämmer mer överens med Suhonens, som påpekar hur märkligt det är att de som har det sämst behöver piskor, medan de med mer pengar istället får morötter. Att skapa bitterhet är inte rätt väg att gå.

Erik Rosén har skrivit en bok om sin far som ofta levde på försörjningsstöd och har också själv erfarenhet av att leva på socialbidrag. Bilden av att de som lever på bidrag slarvar och slösar och behöver uppfostras stämmer inte alls, menar han.

Agnes Lidbeck vill lyfta frågan om makt och det faktum att maktbalansen inte är statiskt. Hon vill också belysa att en arbetare som gör sin röst hörd ses som en god och strävsam individ, medan alla kan inte formulera sig och de rastlösa finns i alla klasser. Något jag tänkt på är också det faktum att många så kallade arbetare tjänar bra mycket mer än jag för som lärare, men oavsett är jag inte röstlös. För nej, det handlar inte bara om det ekonomiska. Suhonen talar också om det och menar att det finns få fattiga i det vi definierar som fattiga. Det som förändrats är synen på bildning och kunskap.

Skolan som institution är något som Suhonen vill lyfta och det faktum att han kanske inte hade kunnat göra en klassresa utan en skola som var bra för alla. Dousa kan erkänna att skolvalet inte löser något, eftersom dåliga skolor faktiskt inte slås ut, men vill ha det. Lidbeck är mer inne på att vi behöver ta tag i det kunskapsförakt och den brist på sug efter bildning som råder i alla klasser. Jag tänker t.ex. på de bokcirklar som min gammelmormor gick på hos ABF på 70-talet och hur jag saknar den synen på kunskap och bildning idag. Det fanns ett bildningsideal som nu har konkurrerats ut.

Rosén berättade om sin pappa som var överklass, men tappade i status som alkoholist och narkoman. Han menar att det som han trots allt fick från sin pappa var synen att han kunde göra något med sitt liv och att han hade rätt att “bli något”. Lidbeck känner inte alls igen den bilden från sin överklassmamma och vill se det som individuella skillnader än på klassnivå.

Otrygghet som nu drabbar även medelklassen visar hur mycket klass ändå kan påverka oss. Gängkriminalitet i förorten kan vi ta, men när det når andra geografiska områden blir det en större debatt. Dousa berättar att han sparat halva sin lön varje månad för att kunna flytta ifrån Järvafältet, men de bra områdena hamnar längre och längre bort. Det handlar inte bara om pengar, men ändå om resurser. Egentligen är Dousa och Suhonen överens om mycket av problemformuleringen, men inte om hur det ska bli bättre. Jag måste ändå säga att Dousa är väldigt mycket lättare att tolerera i verkligheten än i sociala medier.

Fler poliser räcker inte, menar Lidbeck och blir riktigt upprörd över det faktum att solidaritet saknas. Vi saknar vilja att integrera och vill helst stänga in de som bor i utsatta områden, för att slippa se skiten. Suhonen vill dela problemet i två, dels handlar det om ekonomi men också om att se till att alla får grundläggande trygghet. Vi behöver också se till att människor med olika bakgrund möts och frågan är hur det ska gå till. Är lösningen skolval eller integration. Går det ens att minska klyftorna? Kanske behöver vi en större ekonomisk övre medelklass, funderar Dousa. Nu har vi extremt rika och alla andra. Vi behöver bli av med bidragsberoendet och få fler som är ganska rika som kan vara förebilder. Han är också rädd för att den underklass vi har idag blir permanent. Suhonen vill istället nå ett mer solidariskt samhälle där människor får ha det drägligt utan att behöva vara goda.

Sverige och mångfalden

I rum för ideologi lyssnade jag på seminariet med Dona Hariri, Qaisar Mahmood och Segal Mohamed modererat av Patrik Lundberg.

Varför är just de här? Mohamed hoppas att det är en liten del i ett större arbete att genom representation öppna upp för en bredare publik. Samtidigt är det sammanhanget som bestämmer vad som är mångfald, säger Mahmood och trots att ha förut inte ville skriva om integration och mångfald, men sedan har insett att han faktiskt kan mycket om det. Hariri säger att hon inte har något problem med att tala om mångfald, men hon hoppas att hon också är inbjuden för att hon har något att säga. Rädslan för att bli en symbol finns alltid, säger Mohamed, som ofta presenteras som aktivist, kanske för att hon är en svart kvinna med föräldrar som flytt hit. Är hon tillräckligt mycket aktivist som konstnär och poet, eller har hon en skyldighet att kämpa mer. Den vita blicken vill gärna se att de lyckats när scenen ger en bild av mångfald, men Mohamed påpekar att det finns mycket mer att jobba med gällande mångfald och representation. Mångfald måste få vara mer komplext än att personer som vi ses som icke-svenska och därmed en symbol för det som ofta ses som mångfald, dvs att inte representera majoriteten.

Mahmood talar om hur vi länge ansett att vi måste välja en identitet, trots att vi har många olika identiteter som passar olika bra beroende på sammanhanget. Kön eller ursprung kan vara viktigt, liksom yrket eller kanske en roll som t.ex. förälder. Lundberg berättar att många verkar vilja arbeta mot mer mångfald, men att det blir lite pinsamt, eller cringe som han säger. Mahmood håller med om att det lätt blir naivt och förenklat när vi talar om mångfald. Egentligen handlar mångfald om att få olika människor som behövs för att lösa en uppgift. Det ska vara byggt på nytta, inte på godhet. Mohamed talar om vikten av att faktiskt vilja mötas istället för att tänka att vi ska lära dem, majoriteten som utbildar minoriteten. Det som saknas är en aktiv dialog och inkludera på riktigt. Nu finns en maktobalans där de som bor i förorter blir passiva och endast en bricka i ett mångfaldsspel där projekt ska bockas av och genomföras.

Hariri avskydde länge att bli inbjuden till paneler för att hon var kvinna och flykting som nu blivit jurist och därmed är lyckad. Hon hade önskat att de tänkt ett varv till och verkligen tagit vara på hennes kunskaper. Dessutom önskar hon att vi verkligen tänker igenom varför vi vill ha mångfald och vad vi menar med det.

Vill vi egentligen ha mångfald, undrar Mahmood, för mångfald är faktiskt ganska jobbigt. Det är lättare om alla är lika och tycker samma sak. Vi behöver hitta gemensamma regler och vår minsta gemensamma nämnare, men också låta människor vara sig själva. Vi kan faktiskt inte behandla andra som vi själva vill bli behandlade, utan faktiskt vara intresserade av hur andra vill ha det.

Hariri berättar hur jobbigt det kan vara att faktiskt vara en “mångfaldsperson” och ändå våga vara besvärlig på en arbetsplats. Vi måste våga vara ha konflikter, men vi måste också sätta regler för vad som accepteras. Samtidigt är det som Mohamed säger att vi inte man förvänta oss tacksamhet, utan faktiskt ta jobbiga frågor även för de som representerar mångfalden. Det handlar om den goda självbilden som får sig en törn när tacksamhet uteblir.

Mahmood talar om föreställningen att alla får vara som de vill, men så är det inte i praktiken och vi måste kanske nå ett nytt konsensus om vad som fungerar och vad som inte gör det. Exempel på den jobbiga mångfalden är t.ex. en politiker som Hanif Bali.

Vad är tolerans och är vi toleranta? Hariri menar att hon inte är speciellt tolerant och Mohamed påpekar att hon är trött på att vara tolerant gentemot människor som saknar empati. Det är något jag känner igen och då är jag ändå inte utsatt för intolerans speciellt ofta om någonsin. Mahmood ställer sig emot att klumpa ihop etniska svenskar som vore vi lika och att tolerans är komplicerad. Att träffa de utsatta, som Hariri gör i sitt jobb, gör henne mer medveten om sina egna privilegier och jag känner igen det. Hon talar också om vikten av att inte anlägga ett uppifrånperspektiv, utan möta andra med respekt på riktigt. Jag håller med henne, men också med Mohamed om att vi faktiskt inte kan tolerera allt. Jag har till exempel grymt svårt att tolerera ignorans och slentrianmässig rasism. Dessutom har jag sjukt svårt för människor som gnäller och inte inser hur priviligierade de är. Det gäller speciellt vita män med bra lön, för de har faktiskt inte mycket de borde få gnälla om gällande rättigheter i samhället. Då talar jag självklart om dem som grupp.

Att skriva om döden med humor och allvar

Fredagens första seminarium blev ett med Beate Grimsrud, Martina Montelius och Johanna Koljonen. Grimsrud lockar egentligen, men jag har faktiskt inte läst något av henne ännu. Montelius är däremot en favorit och Koljonen älskar jag förbehållslöst.

Seminariet inleds med en tom sen på grund av trafikkaos och därefter får vi se en kortfilm med Grimsrud som sätter den lätt absurda tonen. Jag fångas helt av hennes sätt, hennes ord och det oväntade sätt de kombineras på. Mycket har reagerar trott om Grimsrud, men just absurd humor var inte det jag förväntade mig. Hon läser ur senaste boken Jag föreslår att vi vaknar och handlar om Vilde som drabbats av en obotlig sjukdom.

Att Martina Montelius är riktigt rolig är däremot inte alls överraskande, för det vet jag. Senaste boken Avlivningskliniken Tusenskönan har jag ännu inte läst, men det vill jag gärna. Den utspelar sig i ett framtida Sverige där det finns både statliga och privata kliniker där du kan bli avlivad. Huvudpersonen June har valt premiumpaketet på Avlivningskliniken Tusenskönan. Hon vill dö för att slippa allt vänsterpatrask och dessutom lura staten på framtida skatteintäkter.

Genre, tid och döden idag är det Koljonen vill veta mer om. Grimsrud berättar att råttan och räven, sagoperspektivet i boken, kom till henne direkt då sagor påverkar henne mycket. Hon försatte huvudpersonen i chock och försökte sedan sätta ord på vad tiden och döden egentligen är. Boken är fylld av små tankar och berättelsen om döden, trots att hon egentligen inte vet någonting om döden.

Att skriva en rolig bok om självmord låter kanske märkligt, men att Montelius väljer att skriva så är egentligen ingen överraskning. Hon beskriver att hon inom sig har så mycket rädsla och svärta, men genom att skriva roligt om det som är hemskt är ett sätt att bli mindre rädd. När det gäller genre så är boken svårdefinierad. Det är en satir, men samtidigt en berättelse om en människa som skyddar sig genom art hata.

Grimsrud talar om livet och döden och funderar över när döden egentligen börjar och om den slutar, kanske är den till och med längre än livet. Montelius fyller i att det egentligen är märkligt att vi hela tiden strävar efter förändring när allt leder till döden. Finns man kvar och förändras även efter döden? Montelius tror kanske det, medan Grimsrud tror på ett definitivt slut. På ett sätt börjar ändå döden långt innan den dyker upp. Vi aktar oss ständigt, oroar oss massor, men när döden får ett i alla fall hypotetiskt datum förändras livet. I Montelius bok finns till och med ett planerat dödsdatum och du måste själv hälla i dig giftet.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: