Dag: 29 september, 2018

Det typiskt svenska

Björn Wiman leder ett samtal med Elisabeth Åsbrink, aktuell med Orden som formade Sverige, Göran Everdahl, aktuell med Boken om lagom och Henrik Berggren aktuell med Landet utanför, första delen i en planerad trilogi om Sverige under andra världskriget.

Att ordet lagom skulle komma från vikingatiden är något det inte finns några som helst belägg för. Istället härstammar det från 1600-talet och betyder ungefär “enligt reglerna”. Att Sverige skulle vara så lagom är inte heller sant, då vi på många sätt är ett extremt land. En bild vi inte alls vill ställa upp på.

Åsbrink menar att det här med lagom är ett fekjbegrepp för Sverige. Många mår dåligt, så dåligt att de äter antidepressiva mediciner. Berggren påpekar dock att Sverige ändå var ganska lagom på 30-talet, med ett balanserande rent ideologiskt.

Samtalet utgår ifrån några begrepp som är typiskt svenska och på kaffets dag blir ett av dem självklart kaffe, något som blivit tydligt under talmansrundorna i veckan då alla partiledare skulle bjudas på kaffe och kaka, dvs fika. Just ordet fika är något som exporterats.

Henrik Berggren skyller på nykterhetsrörelsen, då kaffet ersatte spriten. Redan på 30-talet var svenskarna världsextrema kaffedrickare. Everdahl tror också på nykterhet som orsak till kaffedrickande, vilket skedde redan då islam spreds under Medeltiden. I Åsbrinks bok tar alkoholen istället plats, eller iaf Helan går. Sveriges inofficiella nationalsång och faktiskt den officiella vid ett hockey-VM på 50-talet.

Naturen är också viktig för svenskar. Vårt oberoende förknippat just med naturen och Midsommar som en av de få högtider som inte var religiösa. Vi hämtar kraft från naturen, snarare än i religionen. Den svenska drömmen är, enligt Everdahl, att befinna sig i gläntan eller vid havet. Den svenska drömmen är inget slott, utan snarare en röd stuga, gärna utan ett öre i skuld. Våra sommarhus representerar inte någon lyx, utan tvärtom något anspråkslöst och naturnära.

Från naturen och allemansrätten tar Björn Wiman ett, i alla fall enligt honom, logiskt steg till sex och relationer. Det fria förhållandet grundas redan av Carl Johan Love Almqvist i Det går an, något som Berggren skrivit om och Åsbrink hänvisar till i sin bok. Det är en icke-bunden kärlek som går att lämna när man vill. Den svenska synden som begrepp finns alltså tidigare än 60-talet och vi ligger ofta steget före andra länder t.ex. i filmer,

Bilden av Sverige är en kombination av den vackra naturen, sexfixeringen och den höga självmordsfrekvensen. Helt klart lite märklig att förhålla sig till.

Avslutningsvis diskuteras de svenska värderingar, som stått i centrum de senaste åren. Att de finns är Åsbrink helt säker på, vilket hon säger att alla som inte vuxit upp med svenska föräldrar är extra medvetna om. En värdering hon tycker om är den om är den om patrioten som den som kämpar för det allmänna, istället för sina egenintressen. Berggren säger att han har problem med begreppet svenska värderingar, utan vill kalla det universella värderingar som är extra starka i Sverige. En värdering som vi definitivt har, säger Everdahl är vår fixering vid lagar och regler och det ligger något i det.

Att fånga historisk tid

Tre kvinnor, tre författare och fyra historiska romaner i ett seminarium som leds av Kerstin Wixe. Jag har läst Ida Jessens två senaste böcker, har tänkt läsa Marie Hermanssons senaste länge, men Mia Franck är en helt ny författare för mig.

Ida Jessen har skrivit två böcker om paret Bagge, som bor i en liten by, samma by där Jessen växte upp och anledningen till att den utspelar sig i början av förra seklet är att byn grundades då. Det finns två böcker, En ny tid om fru Bagge och Doktor Bagges anagram om hennes man. Centralt i den andra boken är fem syskon som dör samma dygn på sjukhus. Jessen läste mer om fallet och lät sin doktor vara en del av tragedin. Att studera medicinhistoria var en del av förberedelserna som Jessen tyckte om.

Marie Hermanssons senaste bok Den stora utställningen handlar om Jubileumsutställningen i Göteborg för att fira att staden fyllde 300 år. En stor del av staden byggdes , som Svenska Mässan, Götaplatsen och Liseberg. Självaste Einstein lär ha åkt linbanan som gick från nuvarande Humanisten till Liseberg. Den 9:e juli 1923 skulle Einstein hålla sin Nobelföreläsning just på Liseberg, men den blev inställd och genomfördes först två dagar senare. Varför var han sen? Därifrån skapade Hermansson sin historia. Den som läser boken får veta mycket mer om såväl Göteborg som Einstein. Något jag inte visste var att Einstein inte fick priset för relativitetsteorin, faktiskt stod det uttryckligen att han inte fick det för teorin som var så kontroversiell i hans samtid.

Mia Franck skriver om sin mamma, som skickades från Finland till en liten by utanför Kalmar som krigsbarn. En av 70000 barn som kom hit. Boken heter Bombträdgården och blandar verklighet med en viss mystik, då huvudpersonen ser människors rätta ansikte. Franck fick höra sin mammas historia och då modern berättat färdigt gav hon sin dotter rätten att använda den. Franck valde att ta delar av sin mammas berättelse och skickade t.ex. inte iväg en treåring, utan en åttaåring som hon kallar Lissu. Moderator Kerstin Wixe berättar att hon grät när hon läste och av samtalet framgår det att boken är fylld av känslor.

Ett fint seminarium, väl modererat och med intressanta tankar om att skriva historiskt.

Sanning och frihet med Jonas Gardell

Jonas Gardell berättar om sin traumatiska morgon, med en duschvägg som exploderade och gav honom sår både här och där. Några så djupa att de borde sys. Nu är Jonas Gardell ingen som ger upp, så han är här. Här för att prata om sin bok Till minne av en villkorslös kärlek. Samma text som står på hans mammas gravsten.

Vi ska inte prata om hur boken börjar säger Gardell och han vill inte att vi ska avslöja den utan låta varje läsare får bli överraskad. Bra att han sa det, förlag hade nog inte tänkt på att det skulle vara något att hålla på. Jag älskar ju första kapitlet, men får väl uppmana er att läsa då.

Det skulle bli en bok om Sverige från 70-talet till nu. Ett land med två tv-kanaler, tre radiokanaler, en Ingemar Stenmark, en gemensam berättelse och en gemensam referensram. Det som skulle bli en mer allmän berättelse blev någon annat när hans mamma kapade den. Nu blev det istället hennes berättelse. Berättelsen om den galna mamman, som liksom Jonas inte sjöng så bra, men sjöng så högt att talet lyfte i kyrkan.

Ingegärd föddes på 20-talet och fick kämpa för sin frihet som andra kvinnor födda under samma tid. En protest var när hon lämnade utbildningen för att bli folkskollärare efter att hon upptäckt att kvinnor på utbildningen tvingades sticka, medan männen slapp.

Boken handlar också mycket om demens. Gardell berättar om alla historier mamma Ingegärd berättade, den ena mer otroligt än andra och om barnen inte trodde henne kallade hon dem idioter. Självklart hade hon lett de allierades styrkor över Alperna höggravid och där hittat Mark och tagit med honom till Sverige som krigsbarn. Onekligen. Rätten att berätta måste finnas, säger han. Han brukar också bli anklagad för att ljuga och hävdar att det absolut inte stämmer. Han talar alltid sanning, det handlar bara att andra ska bestämma sig för att tro på det.

Bokens första del handlar om hur det var, andra delen om hur det också var. Det finns alltid flera sanningar, beroende på vilket perspektiv man har. Hans mamma tilläts inte berätta sin historia, eller i alla fall inte välja den. Nu tog hon sig in i den biografi som skulle handla om hennes son.

För det är ju så att Jonas Gardell inte skrivit den här boken själv. Istället är det en historiker, en ganska klantig sådan, som bestämmer sig för att lyfta fram den bortglömde författaren. Jag älskar berättarperspektivet, jag älskar det röriga och det babbliga. Det som skrämmer mig är demensen. Det är den som gör mig rädd att läsa vidare. Den är för nära och skrämmer mig mer än döden.

När Jonas föddes dog hans mamma nästan, då hon drabbades av brusten blindtarm och bukhinneinflammation. När hon såg sin lilla son, en liten krake som inte skulle klara sig utan henne. Istället dog hon exakt 43 år senare, på krakens födelsedag. Då berättade han för henne att han inte var någon liten krake längre, att han klarade sig själv. Han berättar också att han tänkte samma sak när han såg sina nyfödda barn och hoppas att de ska vara redo att klara sig själv är han dör och att de ska berätta det för honom.

Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg

Tidningen Vi Läser firar tio år med några seminarier på årets Bokmässa. Ett var med den osannolika kombinationen Leif GW Persson och Lena Andersson och nu, idag, men Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg.

Jonas Hassen Khemiri är aktuell med boken Pappaklausulen som började med en tanke, eller egentligen en oro för att vara en dålig förälder och att upptäcka det för sent. I boken försöker en gammal man göra rätt genom att sköta den nya generationen.

Sara Stridsbergs nya bok heter Kärlekens Antarktis, där det finns ett spår, eller ett frö, från förra boken Beckomberga. Det finns saker som man aldrig blir färdig med och döden är en av dem.

Även Jonas Hassen Khemiri säger att den förra boken han skrev, Allt jag inte minns, också ger ett eko in i den nya. Han säger också att de döda personerna i hans liv började leva igen när han läste Stridsbergs Kärlekens Antarktis, där de döda finns närvarande. Stridsberg menar att litteraturen kan göra de döda levande och när hon låter en död kvinna berätta är det just vad hon gör. Boken kom till henne genom en kvinna som bad Stridsberg se hennes döda kropp i skogen. Ett svårt material att snudda vid, säger hon, men det var den berättelse hon mötte. Stridsberg talar om alla stickspår som hon tar bort och all text som inte kommer med.

Jonas Hassen Khemiri berättar att han också skriver massor för att komma till det som han säger “vibrerad”, där det börjar hända något. Att en död dotter skulle komma in i handlingen visste han tidigt, men inte hur. När hon väl kom så förlät hon honom. Det är naturligt egentligen, då det är barnen som berättar hur vi är som föräldrar.

Hassen Khemiri menar att det finns ett samband mellan ekonomi och människovärde. I hans familj fanns en stark koppling till ekonomi, kanske för att modern och fadern hade så olika bakgrund rent ekonomiskt. För hans far, som inte vuxit upp med pengar, fanns en länk mellan att få pengar och bli rik och lycklig.

Sara Stridsberg talar om ytan, den fina ytan och det groteska under den. Hon talar om vackra träd som blåser omkull om blottar rötterna där det krälar en massa hemska smådjur. Det äckliga och fula behöver också få synas.

Att skriva om sin familj var först att försöka rädda dem, säger Jonas Hassen Khemiri. Han ville försvarar dem och skriva fram något som kanske inte var sant. Nu vågar han vara kvar i vardagen och beskriva människor som människor, istället för att försöka lappa ihop dem och göra dem till superhjältar.

Stridsberg säger sig känna igen den Hassen Khemiri säger, som blev tydligt när hon skrev Beckomberga. Hur skulle hon kunna beskriva karaktärerna utan att förstöra dem? Det gäller att våga se den lilla pappan i all sin ynklighet. Att rädda pappagestalten, som Hassen Khemiri gör, kan vara att rädda sig själv. Vi är våra föräldrar med kanske 25-års fördröjning.

Stridsberg pratar också om vår nutid, om litteraturens långsamhet och vikten av trögheten i vårt snabba samhälle. Det gör litteraturen stark, men också hotad. Hassen Khemiri gillar snabbhet mer och texten som han skrev inför valet var en sådana snabb text som direkt når en publik. Han drevs av en känsla av att behöva säga det som han tänkte, för att ingen annan gjorde det. Han ville kommentera vår tids behov av syndabockar och rädda de som får skulden.

Jonas Hassen Khemiri talar om en speciell hylla han har, där böcker som betytt mest för honom under livet står i kronologisk ordning. Det börjar med en Pixi-bok och rör sig fram till nutida inspirationskällor. Böcker som präglat honom och öppnat dörrar. En påminnelse om vad böcker kan ge och om tidigare versioner om sig själv.

Skrivandet är en process med olika faser. Mitt i texten, mitt i skrivandet går det inte att tänka på efteråt. Om jag börjar fundera på vad andra ska tänka om det jag skriver, eller hur det ska översättas är arbetsdagen slut, säger Hassen Khemiri, då är det lika bra att hämta barnen på förskolan.

Att skriva har räddat mig, säger Stridsberg, som menar att alternativet hade varit att bli djupt olycklig eller kanske alkoholiserad.

Det är en upplevelse att lyssna till två författare, som tänker så mycket och uttrycker sina tankar så genomtänkt och välformulerat. Det är dock en upplevelse som är svår att skildra i skrift. Det här är en text som jag skriver direkt från seminariet, men den är också filtrerad genom mig och mina tolkningar förändrar den kanske.

Bokcirkel med Maggie O’Farrell

Ett hjärtslag får döden är Maggie O’Farrells senaste, självbiografiska bok om 17 gånger hon varit nära döden. Meningen var att hon själv skulle vara här idag, men vi fick nöja oss med henne på länk, då hon är hemma hos sin sjuka dotter. Vi som läst förstår att det här är en dotter att stanna hos när hon ber.

Boken är otroligt personlig, som självbiografier självklart alltid är, men mycket är så otroligt personligt, nästan privat. Var det inte svårt att skriva om saker som t.ex. missfall, undrar en av oss, men hon menar att det finns en kontroll i skrivsituationen. Att det skulle bli just en bok om döden var inte alls planerat. I en skönlitterär bok skulle hon aldrig låta en flicka vara nära att dö precis i inledningen, då läsaren måste känna en karaktär.

Är hon en person som tar risker? Kanske, säger hon, men det var saker hon inte gjorde som ung, som att dricka alkohol eller använda droger, men visst tog hon risker som många unga gör. Nu är hennes son 15 och straffet för hennes egen benägenhet att ta risker är att han nu gör detsamma. Samtidigt är det viktigt att våga ta risker, säger hon, men kanske inte göra så mycket dumt som hon gjort.

Många av händelserna i boken är sådana som inte ens hennes familj känt till. Hon lät de som var med i boken läsa de delarna och fascinerades över vilka små detaljer de hakade upp sig på. Som bråket hon och systern hade om vilken färg en klänning hade. Självklart fick de berörda ta bort det de inte ville skulle finnas med. Frågan om vem som äger historierna gjorde att det fanns gränser för vad som får skrivas. Kapitlet om dottern diskuterade hon och hennes man mycket. Dottern var sex är när boken skrevs och självklart ville hon vara med. Som förälder var det viktigt att hon skulle kunna läsa det även när hon blivit 26.

Skev hon boken före eller efter #metoo? Före, säger hon och trots att det i många fall blivit en bok om vad män gjort mot kvinnor var det inte planen. Hon kallar sig feminist och är glad att jämställdhet diskuteras, men hon är rädd för att ilskan mot alla män ska skada den feministiska kampen. En viktig del i hennes bok är vänlighet, då hon blivit räddad så många gånger, även av människor främmande för henne. Det är kanske budskapet i min bok, säger hon och säger att vi behöver hjälpa andra, speciellt om vi ser någon hamna i en farlig eller potentiellt farlig situation. Hon berättar om hur många som sagt sig känna igen sig i det första kapitlet med mannen som verkligen ger henne dåliga vibbar.

Döden har varit O’Farrells ledsagare i livet, då hon drabbades av en allvarlig sjukdom som barn. Allt på påverkas av den vetskapen och det påverkade henne speciellt som tonårig. Skillnaden är att då brydde hon sig inte så mycket om liv och död, men när hon fick barn blev det annorlunda. Att barnen lever och att hon finns kvar hos dem har förändrat hennes syn på både livet och döden.

Nu blir det en roman igen. Ett första utkast är nästan färdigt och hon säger att det är skönt att få hitta på igen. Själv är jag sugen på att läsa de två böcker jag har kvar att läsa av henne. De ska sparas till ett speciellt tillfälle, men är en ny på gång så vågar jag.

%d bloggare gillar detta: