Olikhetsutmaningen: frisk och sjuk

Det snoras till höger och vänster just nu, som november brukar vara alltså. Än så länge är jag inte drabbat och inte heller barnen. Det är skönt. Dagens ordpar blir ändå frisk och sjuk och det behöver självklart inte handla om just förkylningar. Inte heller bara om fysiska sjukdomar, utan även om sjuka hus, eller sjuka strukturer eller vad som nu dyker upp i tankarna.

En sjukdom vi sällan talar om är depression. Just nu tittar jag på första säsongen av 13 reasons why på Netflix där vi redan från början vet att Hannah tagit sitt liv, men inte varför. Tyvärr ser allt för många människor ingen annan utväg än att begå självmord, när de kanske hade kunnat få hjälp att hitta tillbaka till livet.

Hälsans betydelse är central i boken Vi är en av Sarah Crossan. Den handlar om de siamesiska tvillingarna Grace och Tippi som påverkar varandra mycket, även hälsomässigt. Ett sätt att bli “friska” eller i alla fall att en av dem blir det är att sära på dem.

Jack i Jennifer Nivens bok Holding up the Universe lider av en ovanlig sjukdom. Han är nämligen ansiktsblind och känner knappt igen sin egen familj. Libby är å andra sidan frisk, men väldigt överviktig och därför sticker hon ändå ut. Många ser hennes vikt som en sjukdom och hennes kropp som abnorm.

Vilka kulturella verk kopplar du samman med veckans ordpar?

 

13 reaktioner på ”Olikhetsutmaningen: frisk och sjuk”

    1. Du har rätt, öppenheten är större, men fortfarande är förståelsen ibland på nivån “det är väl bara att vila lite” eller ännu värre “rycka upp sig lite”.

  1. Det där med att inte känna igen ansikten är en plåga. Jag minns en gång när jag såg en stor bild i lokaltidningen från barnens skola. Där var minsann min äldsta dotter med. Jag visade den för min fru, som kunde konstatera att flickan på bilden inte alls var vår dotter. Nej, jag skämtar inte!

    1. Jag kanske kan klå dig lite här ändå. Jag såg en gammal bild på facebook från en realskoleklass där jag tyckte att jag såg min pappa. Jag skickade sagda bild till min mamma (för pappa har inte facebook) och bad henne visa den för honom. Jo visst, sa han, det var han.

      Bra, tänkte jag och kommenterade bilden genast med min fars namn, för det ville nämligen bilduppläggaren. Raskt blev jag rättad av flera personer som sa att det var någon annan. Jag tänkte att min pappa borde ju veta det bäst så jag skrev till mamma igen och sa vad de andra skrev.

      Det var inte min pappa på bilden. 😉 Däremot var det någon som var lik honom och de misstogs för varandra under skoltiden redan. Men att pappa inte skulle känna igen att det inte var hans klass, eller hans realfoto, det trodde jag inte.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: