Dag: 12 december, 2015

I mötet växer vi alla

12289631_10153126559207047_7590342093154678893_n

Idag är det bloggstafett om medmänsklighet, som jag har hand om själv på Kulturkollo, men även deltar i här på enligt O. Mitt inlägg kommer att handla om glädje, sorg, rädsla och möten. Bland annat.

Sedan 2008 har en del av min tjänst (men vissa års undantag) varit som lärare i svenska som andraspråk för nyanlända ungdomar. Under åren har de kommit hit från länder som Irak och Somalia, men också från Polen och Ryssland. Vissa har flytt hit med sina familjer, andra ensamma och vissa har följt med föräldrar som fått ett jobb eller träffat någon att gifta sig med. Just i år är de rekordmånga och de flesta kommer från Afghanistan, Eritrea och Syrien. De är pojkar och flickor och de flesta har kommit hit själva.

Under åren har jag hört de hemskaste historier, men också fått uppleva ren glädje och på nära håll sett hur ambition kan ta en människa hur långt som helst. Det gäller för övrigt även mina andra elever, både de som går på Introduktionsprogrammen och ofta haft en tuff skoltid och de som går på nationella program och har sina utmaningar.

Förra söndagen hade jag äran att få vara med då några nyanlända elever och elever från estetiska programmet möttes. En av mina kollegor och hans sambo hade fixat tygkassar och en massa potatis. Av potatisarna skapade vi stämplar av alla bokstäver och sedan tryckte vi kassar med text på.

Inledningsvis var stämningen lite lätt avvaktande, men snart började eleverna prata, på enkel svenska, blandat med engelska och kroppen så klart. Vi testade också “Hjälp-att-ta första-steget-parlören” från Svenska kyrkan och den funkade okej. Eleverna addade varandra på Facebook och Instagram, någon spelade Håkan Hellström (vilket resulterade i att en afghansk kille tryckte Håkan Hellström på sin kasse) och stämningen blev bättre och bättre. Lite fika på det och nyfikenheten ledde till riktigt fina samtal. Någon ringde upp sin bror i Afghanistan på Skype och vi fick vinka, eleverna visade på kartan varifrån de kom och vi fick veta med om såväl Vårgårda som Mazar-i-Sharif.

Jag tror på möten då de förvandlar oss från främlingar till bekantar. Det är ett bra första steg mot en riktig vänskap och en gemenskap som vi så väl behöver för att skapa ett samhälle för alla. En av eleverna skrev ett långt inlägg på Facebook om varför mötet betydde så mycket för hen. Det gav mig hopp. De här ungdomarna ska bygga vårt samhälle och de ska göra det tillsammans.

12308329_1118416494869807_8074444740364293052_n IMG_1701 IMG_1704 IMG_1705 IMG_1700 IMG_1709

Dagens dam i december del 12

Skärmklipp 2015-12-09 13.35.27

Idag pågår en bloggstafett kallad Bloggare för medmänsklighet, som en del av veckan tema kring värme, trygghet och medmänsklighet på Kulturkollo. Mitt bidrag till stafetten kommer senare idag, men jag låter även dagens decemberdam få tillhöra temat. Idag vill jag lyfta fram författaren Martha Sandwall-Bergström, som skrev böckerna om Kulla-Gulla. För mig symboliserar Kulla-Gulla värme, trygghet och medmänsklighet och även om jag aldrig varit ens hälften så god som henne, har böckerna om henne påverkat min syn på människor och på livet. De lärde mig att man alltid tjänar på att vara vänlig mot andra och visst kan jag tycka att idén om hur den fattiga flickan egentligen är rik kan vara lite problematisk, så älskade jag den som barn. Att vara snäll kan liksom aldrig bli fel och Kulla-Gulla må vara hur lillgammal som helst, men ett gott hjärta har hon utan tvekan. För mig är hon inte för perfekt och helgonlik, som kritiker brukar påstå, utan snäll men absolut inte mesig. Dessa så kallade proletärromaner för barn, fick mig att upptäcka andra arbetarförfattare och en sida av Sverige som alltid fascinerat mig.

Jag läste gammelmorfars syster Berthas böcker och de står fortfarande i hyllan och jag räknar dem till de mest värdefulla jag har. Bertha hade inte Kulla-Gulla på Blomgården, för den kom ut först 1972. Därefter kom ytterligare två böcker, som jag faktiskt inte läst, Kulla-Gulla på barnhemmet och Kulla-Gulla lill-piga från 1986 respektive 1987.

Första boken om Kulla-Gulla var färdig 1945 och Martha Sandwall-Bergström skickade in den till en barnbokspristävling utlyst av Bonniers. Hon vann och en serie på sju böcker kom ut mellan åren 1945 och 1951. I år är det alltså 70 år sedan den första boken gavs ut och det borde jag fira med en omläsning. Jag läste Kulla-Gulla på Blomgården för ett par år sedan och det funkade riktigt bra, trots att den var ganska så långsam och mångordig jämfört med dagens barnböcker.

Det är serien som gavs ut 1965-1968 som jag har hemma. Där har böckerna omarbetats och titlarna Kulla-Gulla vinner en seger, Kulla-Gullas första bal och min favorit Kulla-Gulla och Tomas Torpare tillkommit. I den senare sluts cirkeln, då den nu rika Gunilla träffar mannen av folket.

För länge sedan läste jag också böckerna om Majken och familjen Oskarsson, tre böcker som gavs ut i början av 50-talet, men det är främst för Kulla-Gulla jag minns Martha Sandwall-Bergström.

Här finns en fin artikel om Martha och Gulla.

bigOriginal

Foto: Torbjörn Andersson

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: