En egen slags tv-cirkel
Det är sista säsongen av Downton Abbey och jag har separationsångest redan vid andra avsnittet. Faktiskt så svår att jag börjat se om serien och det var riktigt roligt att se första avsnittet igen. Då var Mary bara otrevlig, Daisy löjligt kär i Thomas och Anna blev förälskad i Bates vid första ögonkast. Att se om serien och veta det jag vet nu gav ett helt annat perspektiv. Det rekommenderas.
Nu har det gått några år och Mary, som alltid varit min favorit, är fortfarande rätt elak, men också så mycket mer. Nu skäller hon på pappa som inte vill satsa på mrs Hughes och Mr Carson och chockar grannskapet genom att ta över som förvaltare. När det gäller bröllopet tar hon över helt och erbjuder Carson att ha bröllopet var de önskar i huset. Nu blir inte mrs Hughes direkt överlycklig och tydligt är att serieskaparna vill synliggöra sprickan mellan herrskap och tjänstefolk. Något säger mig att Mary kommer att vinna, men maktkampen mellan henne och mrs Hughes kommer att bli intressant att följa.
Grälet om sjukhuset fortsätter och det är väl kanske inte det mest intressanta spåret hittills, även om det säkert kan få betydelse för relationen mellan de gamla damerna som verkar älska att gnabbas. Dessutom ställer sig Cora på förändringens sida, mot sin svärmor och det är knappast populärt. Kanske är hon den karaktär som förändrats mest
Edith har problem med Mr Skinner, som är tidningens redaktör och hatar allt hon föreslår. Det är tydligt att kvinnors ökade makt och inflytande inte är älskas av alla. Något som förändrats till viss del, men inte helt. Jag önskar att hon kunde avskeda honom, men kanske är det omöjligt? Tyvärr har Edith blivit väldigt vag, så jag önskar att hon får stå mer i centrum igen och dessutom med lite mer stake än hon haft den senaste tiden.
Skillnaden mellan de som har makt och de som inte har blir mer och mer påtaglig. Det gäller inte bara män och kvinnor, utan också om rika och fattiga, de med makt och de som inte har någon. Trots att det finns någon slags vänskap, som mellan Mary och Anna, blir det aldrig på lika villkor. Eller kan det bli det med tiden? Jag tror att Downton är på väg mot undergång och att familjen flyttar som avslutning på serien. Redan nu diskuteras huruvida det är nödvändigt med tjänstefolk och Thomas börjar bli överflödig, något som självklart stressar honom. Nu söker han nya jobb och kanske skickar det inte de signaler han hoppas. Nu var det 15 år sedan han började på Downton och nu när det hunnit bli 1925 har tiderna förändras.
Mest smärtsamt under avsnittet var utan tvekan Marigolds möte med fosterföräldrarna. Mrs Drewes sorg går att ta på. Att förlora ett barn, även ett som inte är ett biologiskt sådant, är utan tvekan oerhört smärtsamt. Att mr Crawley försöker köra bort familjen är ruskigt osympatiskt. Egoismen och självcentreringen är enorm hos de som har allt och vill ha ännu mer. Samtidigt är mrs Drewe inte riktigt stabil, vilket blir tydligt då hon tar med sig Marigold. Kärlek kan förvandlas till något annat. I detta fall näst intill en besatthet. Som mr Drewe påpekar glömde de känslorna då de smidde sina planer han och Edith.
Även Anna och Bates har förlorat barn och nu har de haft så mycket elände att det får vara nog. Lite lycka hade varit trevligt. Att Mary tar med Anna till läkaren i London ger hopp. Dags för en vändning?
Vad tyckte du om kvällens avsnitt? Vilken scen påverkade dig mest? Vilken karaktär är din favorit?