Dag: 24 oktober, 2015

En egen slags tv-cirkel

TV / Av / 5 kommentarer / 24 oktober, 2015

downton-abbey-season-6-01

Det är sista säsongen av Downton Abbey och jag har separationsångest redan vid andra avsnittet. Faktiskt så svår att jag börjat se om serien och det var riktigt roligt att se första avsnittet igen. Då var Mary bara otrevlig, Daisy löjligt kär i Thomas och Anna blev förälskad i Bates vid första ögonkast. Att se om serien och veta det jag vet nu gav ett helt annat perspektiv. Det rekommenderas.

Nu har det gått några år och Mary, som alltid varit min favorit, är fortfarande rätt elak, men också så mycket mer. Nu skäller hon på pappa som inte vill satsa på mrs Hughes och Mr Carson och chockar grannskapet genom att ta över som förvaltare. När det gäller bröllopet tar hon över helt och erbjuder Carson att ha bröllopet var de önskar i huset. Nu blir inte mrs Hughes direkt överlycklig och tydligt är att serieskaparna vill synliggöra sprickan mellan herrskap och tjänstefolk. Något säger mig att Mary kommer att vinna, men maktkampen mellan henne och mrs Hughes kommer att bli intressant att följa.

Grälet om sjukhuset fortsätter och det är väl kanske inte det mest intressanta spåret hittills, även om det säkert kan få betydelse för relationen mellan de gamla damerna som verkar älska att gnabbas. Dessutom ställer sig Cora på förändringens sida, mot sin svärmor och det är knappast populärt. Kanske är hon den karaktär som förändrats mest

Edith har problem med Mr Skinner, som är tidningens redaktör och hatar allt hon föreslår. Det är tydligt att kvinnors ökade makt och inflytande inte är älskas av alla. Något som förändrats till viss del, men inte helt. Jag önskar att hon kunde avskeda honom, men kanske är det omöjligt? Tyvärr har Edith blivit väldigt vag, så jag önskar att hon får stå mer i centrum igen och dessutom med lite mer stake än hon haft den senaste tiden.

Skillnaden mellan de som har makt och de som inte har blir mer och mer påtaglig. Det gäller inte bara män och kvinnor, utan också om rika och fattiga, de med makt och de som inte har någon. Trots att det finns någon slags vänskap, som mellan Mary och Anna, blir det aldrig på lika villkor. Eller kan det bli det med tiden? Jag tror att Downton är på väg mot undergång och att familjen flyttar som avslutning på serien. Redan nu diskuteras huruvida det är nödvändigt med tjänstefolk och Thomas börjar bli överflödig, något som självklart stressar honom. Nu söker han nya jobb och kanske skickar det inte de signaler han hoppas. Nu var det 15 år sedan han började på Downton och nu när det hunnit bli 1925 har tiderna förändras.

Mest smärtsamt under avsnittet var utan tvekan Marigolds möte med fosterföräldrarna. Mrs Drewes sorg går att ta på. Att förlora ett barn, även ett som inte är ett biologiskt sådant, är utan tvekan oerhört smärtsamt. Att mr Crawley försöker köra bort familjen är ruskigt osympatiskt. Egoismen och självcentreringen är enorm hos de som har allt och vill ha ännu mer. Samtidigt är mrs Drewe inte riktigt stabil, vilket blir tydligt då hon tar med sig Marigold. Kärlek kan förvandlas till något annat. I detta fall näst intill en besatthet. Som mr Drewe påpekar glömde de känslorna då de smidde sina planer han och Edith.

Även Anna och Bates har förlorat barn och nu har de haft så mycket elände att det får vara nog. Lite lycka hade varit trevligt. Att Mary tar med Anna till läkaren i London ger hopp. Dags för en vändning?

Vad tyckte du om kvällens avsnitt? Vilken scen påverkade dig mest? Vilken karaktär är din favorit?

Philip Teir möter Hassan Blasim

Bokaktiviteter / Av / 2 kommentarer / 24 oktober, 2015

  
Hur är det att leva i Finland idag och skriva på ett annat språk? Det är första frågan från inledningstalare till båda författarna. Teir menar att han är medveten att de dialoger han skriver egentligen är på finska, då de flesta i Helsingfors talar just finska. Ibland läser han sina böcker översatta till finska och tänker att det äntligen blir det korrekta språket. Samtidigt måste han skriva om vad han vill skriva om och inte låta språket begränsa honom. Blasim skriver på arabiska och skojar om att han älskar Finland, men att Finland inte älskar honom. Han berättar om att det är svårt att vara en flykting från Irak, som bara förknippas med krig eller möjligen Koranen.  Som flykting menar han att det är ett ypperligt tillfälle att försöka förstå ett land genom att skriva om det och menar att fler böcker borde översättas så att vi kunde få fler böcker som berättar det vi inte kan läsa om i tidningar. 

Det finns många flyktingar som talar i arabiska i Finland och menar att han genom att tjuvlyssna till dem märker hur lika finnar och araber är. De vill alla hitta billig öl. Frågan är inte hur vi hjälper flyktingar, utan varför de flyr. Vi måste förstå hur vi hjälper dem på riktigt. Mellanöstern har varit Europas bensinstation och vi måste ta ansvar, inte bara fixa en konsert och skicka lite pengar.

Teir berättar om hur han tycker att det är konstigt hur finska politiker hanterar flyktingsituationen. Dessutom återkommer han till ölen och hur flytkingar inte kan vinna. Dricker de inte öl är de konstiga och dricker de öl är det lika konstiga. Blasim säger att han älskar Finland och att det är hans hem. Han älskar det på sitt sätt, men inte nödvändigtvis på ett sätt som alla förstår. Visst är han tacksam, men han kan inte vara tacksam hela tiden, han måste också få kritisera. Han är för västerländsk för Irak och för lite västerländsk för Finland. Han talar om hur viktigt det är att vi påpekar hur flykt och kapitalism hör ihop, hur det snart kommer ännu mer på grund av miljön. Det är det han menar med att vi måste förstå orsakerna till flykt. 

Hur skriver Blasim? Det är ointressant, säger han. Han stänger dörren och skriver. Det är inte viktigt hur han skriver. Andra saker han inte vill diskutera är hur han blev slagen på krogen av en finsk man som förolämpade både honom och hans finska flickvän. Synen pä att invandrare snor deras män eller något annat, hur kan det höra ihop med ett folk som anser sig vara utbildade och civiliserade. Det räcker inte att säga att det handlar om få människor som är rasister, utan diskutera deras beteende och hur det egentligen kan accepteras att någon tycker så. 

Vem är det som bestämmer vem som får komma hit, vad som händer med gränserna? Blasim talar om varför det är rätt väg att gå att öppna gränserna och inse att det kanske förändrar Europa, men att det inte behöver vara negativt. 

Teir påpekar att det finns många människor i Finland som är positiva till flyktingar och att de borde lyftas fram mer som positiva förebilder. Blasim säger att han absolut håller med, men att vi måste tala om hur vi föds kärleksfulla, men att hatet kommer krypande och att barn lär sig att hata. Vi behöver bli visa innan vi är gamla och ska dö, vi ska undervisa unga att bli visa, inte att bli bäst. 

Vi lever i tron att Europa är överlägset, att de som får priser är vita europeer. Det handlar om litteraturpriser till vita författare och fredspris till vita människor som startar krig. Och visst har han rätt. Betänk att fredspristagaren Eu nu stänger sina gränser  och stänger ute människor som behöver skydd. Hur egoitiskt är inte det. Blasim säger att han är stolt och glad över att finländare säger sig vara stolt över honom, men önskar att fler får skydd och att de som  representerar den arabiska kulturen inte alltid är de som är religiösa och konservativa. Det finns så mycket mer än religion, säger han.

Blasim talar om hur han ibland talar väl om Sverige i Finland och hur de inte vill ha ett Malmö. Ibland vill han flytta till Sverige, men han har en finsk son, är finsk medborgare och säger att Finland behöver honom. Teir vill inte heller flytta hit, för att han vill ha ett perspektiv som är finsk. Han är finsk, inte svensk, trots att det på ett sätt är som att komma hem att resa hit, då hans språk är det språk som talas här mer än i Finland.

Blasim är lite som jag när han skriver, han tänker länge och skriver sedan snabbt. Teir gör tvärtom och tänker mycket lite innan han börjar skriva. Han skulle inte kunna göra som t.ex. Westö och planera en massa innan, då skulle det kännas som skolarbete, säger han. 

De talar lite om samtida, arabisk litteratur. De nämner Adonis, men Blasim vill inte riktigt tala om honom. Adonis kritiseras för att inte kritisera diktatorn tillräckligt då han t.ex  säger att revolution ska komma från universiteten, inte från moskéerna. 

Jag blir riktigt sugen på att läsa Blasims noveller, trots att jag inte läser noveller så ofta eller speciellt gärna. Hans historier är inspirerade av allt han upplevt. Förr ville han bli den bästa författaren, det var som ett spel. Nu vill han ha roligt och det är roligt att skriva,  men han pratar hellre om världen och livet än om hur han skriver och vad han inspireras av. Att tala om skrivandet är både lätt och svårt enas de om. 

Möt Dong Thu Huong

Bokaktiviteter / Av / 26 oktober, 2015


Duong Thu Huong kommer från Vietnamn och skriver om det land hon vuxit upp i, ett land där hennes böcker inte får publiceras och där hon suttits fängslad för att hon varit kritisk mot regimen. Sedan 2006 bor hon i Paris. Hon intervjuas av Ebba Witt-Brattström, vanligtvis en av mina favoriter. Tyvärr visar det sig att hon inte är bra på att intervjua. Hon tar alldels för mycket plats själv och ställer egentligen inga frågor, utan håller fast vid sina egna, personliga tolkningar.

Kristoffer Leandoer introducerar genom att presentera landet Vietnam, som besegrat fransmännen, amerikanerna, men kanske inte sig själva. De vann krig och förlorade samtidigt freden. Han berättar hur han när han bodde i Viernamn lärde känna och förstå landet genom Dong Thu Huongs böcker. Böcker som var svåra att få tag på och endast kunde köpas fotokopierade. Han berättar också om hur några 14-åriga flickor som skrev av hennes böcker för hand och sedan spred dem till sina klasskamrater.

Duong Thu Huong kallas av Ebba Witt-Brattström den största vietnamesiska författaren. Hon började som sångerska och var vid fronten under 7-år. Hon berättar i sina böcker om kvinnor som vågar stå upp för sig själv och andra. I boken De blindas paradis kritiserade hon jordbruksreformerna och blev då utesluten ur partiet. De romaner som sedan skrivs blir censurerade och 2006 går hon i exil.

Witt-Brattröm frågar om hur Dong Thu Huong definierar sig som dissident i sina romaner? Hon säger att det är en lurig fråga, som är svår att svara på. Hon började som filmregissör och litteraturen kom senare. Hon menar att kampen är målet med tillvaron, inte litteraturen i sig, så är det fortfarande och romanerna blir en flykt från kampen och sin rebelliska själ.

Witt-Brattström överraskas av svaret och talar om hur gedigna de romaner Dong Thu Huong skriver är. Karaktärerna gestaltas genom deras förändring och olika perspektiv på dem. Hon berömmer de inre monologerna. Tyvärr lockas Witt-Brattström att föreläsa snarare än att intervjua, men känner ett behov av att berätta om hur imponerad hon är över de romaner som “skrivits i andra hand”. Hon blir nästan provocerad och vill att tolken igen ställer frågan och dessutom frågar om Dong Thu Huong inte bara underskattar sig själv.

Slutligen kommer en fråga om de allegoriska inslagen i romanerna som besvaras med ett professionellt, men ändå vasst konstaterande att tolkningen är intellektuell och intressant, kanske också smickrande, men kampen är viktigare och hon skriver snarare för att skona sig själv. Kampen har pågått i mer än 30 år och den har ständigt varit i fokus. Reformen döljer sanningen för folket och de förråder folket. Därför föraktar Duong Thu Huong dem. Freden har bara inneburit fördelar för några få.

Ebba Witt-Brattström talar nu om kvinnorna i böckerna, som kan ses som naiva, men också är  kompromisslösa. Återigen tolkar hon åt Dong Thu Huong och förklarar nästan för henne hur hennes romaner ska tolkas och jag kan inte hjälpa att tycka att det är riktigt respektlöst. Hon frågar därefter om det är tänkt på det sätt som hon menar att det är, som om hennes personliga tolkning, dessutom gjord med ett västerländskt perspektiv. Om jag vore Dong Thu Huong hade jag lämnat scenen. Nu är författaren mer respektfull och mogen än jag och svarar imponerande diplomatiskt. Inte vet väl jag, för jag är inte litteraturkritiker är vasst och befogat.

Jag skriver med min själ och skriver om mitt liv och andra asiatiska kvinnors liv, vi arbetar hårt och är visserligen beroende av männen, men vi är de som håller i pengarna, säger Dong Thu Huong. Hade ni bott i Vietnam så länge som Kristoffer Leandoer hade ni vetat att vietnamesiska kvinnor jobbar tre gånger så hårt som vietnamesiska män, tillägger hon. Witt-Brattströms antydan att de skulle vara naiva faller inte i god jord, vilket jag definitivt förstår. Jag undrar hur samtalet hade blivit om Leandoer istället hade hållt i det. Troligen hade vi då lärt oss mycket mer om Vietnam och om Dong Thu Huongs böcker. Litteraturvetare och kritikers åsikter går utmärkt att läsa om.

Trots detta fortsätter Witt-Brattström sin egen tolkning och nu berättar hon hur vi ska tolka männen i böckerna. Helt ärligt är det här ett osedvanligt klumpigt samtal och jag tappar en hel del respekt för Ebba Witt-Brattström. Det sättet hon behandlar en författare hon säger sig beundra är ofattbart. Hon säger lite generat, efter sin långa utläggning, att hon minsann inte vågar säga något mer nästan och jag vill skrika att hon just gjort det och borde sluta,. Stackars översättare som tvingas översätta alla respektlösa ord. Jag har sällan varit så upprörd över ett till synes oskyldigt samtal mellan två kvinnor. Hur tänkte egentligen Ebba Witt-Brattström?

Dong Thu Huong talar om att män i Vietnam är som stenstoder och att kalla någon svärmorsdröm är också att inte förstå hur ovanligt det är med en sådan man. Att kvinnor tvingas gifta sig med män som krigat har bidragit till att det vietnamesiska folket blivit infrusna. Och med det slutar samtalet. Det märkliga.

På flykt från en våldsam värld

Bokaktiviteter / Av / 24 oktober, 2015

  
Yukiko Duke inleder med att berätta om hur Jésus Carrasco och Colm Tóibin på ytan skriver helt olika böcker, men att de har fler beröringspunkter än man tror. Jag är mer lockad av att läsa Nora Webster än Flykten, men tycker att det jag läst och hört om Carrasco fascinerar.

Tóibin ursäktar att han kommer att inleda med en kort föreläsning, men lovar Carrasco att han kommer att avsluta med en fråga. Han talar om hur den engelska litteraturen förändrades med Hemingway och de korta meningarna utanadjektiv. Gömda känslor, som inte är lika gömda i spansk litteratur, men finns i Carrascos bok. Pojken känner massor, men det beskrivs inte explicit. Vi får veta vad han känner, utan att det beskrivs. Carrasco menar att han skriver som spanjorerna behandlar skinka, de drar ut saltet och torkar sedan köttet för att koncentrera smaken. Han skriver mycket från början och tar sedan bort för att få ut essensen och maximera språket i få ord. Ni kan alltså äta boken, säger han skämtsamt. Han berättar hur han startar med något litet, ett frö som kan vara  en bild, ett ord eller en förnimmelse. Målet är att identifiera fröet för att se vad det blir, kanske ett helt olivträd. Var är träder i fröet? Det gäller att hitta det. Romanen var mycket längre från början. Inte 6000 sidor, som Carrasco säger först och chockar Tóibin, men väl minst dubbelt så lång, drygt 400 sidor. 

Carrasco började skriva kring en karaktär, pojken och en konflikt. Han avslutade och startade ert annat bokprojekt.  Det blev en färdig bok, men han var inte nöjd. Då återgick han till det övergivna projektet. Det blev till slut den bok som nu kommit ut och gjort succé

Ödet att vara spansk, med inbördeskriget och diktaturen som påverkar litteraturen påverkar även den som inte skriver om det. Carrasco undvek, kanske flydde han,  då det är smärtsamt att tänka på kriget där hans farfar dödades. Det är ett intressant perspektiv, som kanske förklarar varför jag ser mycket spansk litteratur som tegelstenar som utspelar sig långt tillbaka. Carrasco säger sig ha inspirerats av Raymond Carver, William Faulkner och  andra amerikanska författare och försökte skriva som dem. Det gick inte så bra. Tóibin påpekar att det inte går att bara skriva, man måste leva som den författare man vill skriva som. Han återgår till Hemingway, de korta meningarna och hur mycket man måste veta om och kring karaktärerna för att kunna skriva så. Han delar med sig av några till synes innehållslösa meningar i en roman där ingenting egentligen händer. 

Det första och kanske viktigate är att du måste vara ärlig då du skriver, säger Carrasco. Att inte glömma vad som hände i hjärtar då den första instinkten att skriva föddes. Mysteriet att kunna skriva och säga mer än det som står på raderna. Att det blir något man vill skriva, trots att man inte visste hur från början. Carrasco berättar att han läser sin text högt för att försäkra sig om att den låter bra och att den har rätt rytm. Något Tóibin inte gör och inte tror sig kunna göra utan att börja skratta. 

Carrascos bok utspelar sig på en plats utan tydlig geografi, i en tid vi inte riktigt får veta tidpunkten för. Det är ganska nyss, det berättar föremålen om, men det är osäkert när exakt det är. Bristen på vatten är central. Carrasco berättar om hur hans barndom påverkades av just bristen på vatten. Det påverkar kanske hans sätt att skriva, det torra språket där läsaren måste fylla i tomrummen själv, som vattendroppar fyller ut gålen och skapar pölar. Han talar om en film av Hitchcoxk, där det finns en scen där en resväska finns under ett bord med en bomb i, vilket skapar en spänning. 

Tóibin berämmer Carrascos sätt att skriva, hans poetiska språk som passar in i helheten på ett fint sätt. Det skapar en balans mellan der torea oxh det vackra, som Carrasco menar är en slump och en del av det magiska med det skrivna språket.  Carrasco blir nästan generad av berömmet kring hur han använder miljön för att föra handlingen framåt. Han vet inte riktigt hur det blev som det blir.

Tóibin håller med om att den första idén och hur den utvecklas nästan är magisk, men att han ofta blir uttråkad i mitten av skrivandet. Att han inte ger upp är också en del av processen.  Varför sätter man sig hela tiden, varje dag?, undrar Carrasco. Det är en del av mysteriet. Kanske för att vi tjänar massa pengar, säger han och skrattar. Åh, kan jag få lite, undrar Tóibin. Själv menar han att han skulle ha varit en konstnär även om han levde i en grotta, då han inte hade velat jaga med männen och inte heller laga mat med kvinnorna. Kanske verkar det meningslöst med bilder i en grotta, men faktiskt är det så att idag är det bara de bilderna som finns kvar. Även om ingen läser sina böcker i framtiden, så finns han i alla fall i bibliotekskatalogen precis innan Tolstoj. 

Det är smärtsamt att skriva, säger Carrasco, men nödvändigt  och på frågan om vad han gör nu svarar han “jag sitter här med dig ” svarar han, varvid Tóibin hotar att sätta honom i skamvrån. Svaret blir att han inte skriver någonting, då han just lämnat sitt nya manus till förlaget. 

Vilket samtal det blev. Klart bäst idag.

Dags för Rubinstein och Liksom

Bokaktiviteter / Av / 24 oktober, 2015

  
Jag befinner mig på Moderna Museet och Stockholm Literature. Nu väntar dagens andra programpunkt som fått titeln Att hitta ett språk för dagens Ryssland där Lev Rubinstein och Rosa Liksom samtalar kring dagens ryssar och forna sovjeter, som Kristoffer Leandoer lite skämtsamt kallas homo sovjetikus.

Rosa Liksom inleder med minnen av Rubinstein  och säger sig vara extra glad att få dela scen med honom. Nya boken Ryska dagsedlar är läsvärd, liksom hans artiklar som publiceras på nätet, säger Liksom oxh uppmanar oss att läsa. Hon frågar, via tolk, vilka känslor och tankar som vaknar i honom då han hör begreppet Sovjetunionen?

Det är helt uppenbart att det väcker blandade och motstridiga tankar, säger Rubinstein. Ganska tidigt var jag säker på att jag levde i ett ondskans samhälle, vilket var grunden för mig skrivande och mitt liv. Inställningen följde med honom länge och på senare tid har den väckts till liv igen, med nya känslor och färger. Det är landet jag föddes i, växte upp i och där jag blev en författare, säger han. Jag har varit med om olika epoker, trots att flera av dem fanns inom Sovjetunionen. 

Rubinstein föddes då Stalin fortfarande levde och trots att han var ett barn minns han när Stalin dog, en av de viktigaste dagarn i hans biografi. Det var en av alla dagar i barndomen som han hade halsfluss och på radion fanns inga barnprogram, bara tråkig och allvarsam musik, vilket gjorde honom besviken.  Lite som det var för mig då Olof Palme mördades och all underhållning fick stå tillbaka. Han jämför ofta sinaminnen  med jämnåriga, alla kvinnor som grät i köken och snön som föll. 

Ett år senare började han skolan och hans skoltid inföll under Crusjtjovs tid vid makten. Då började människor le igen och mycket förändrades. Under 60-talet fanns en ny genrwtion, en friare, medan 70-talet beskrivs Sovjetunionen som en grå och tråkig tid. Något som han objektivt kan se, men subjektivt var det en fantastisk tid. Detta gällde såväl konstnärligt, som personligt. Det var en tid av kreativitet, vänskap och kärlek. I mitten av 80-talet kom han och hans vänner fram till att de levde i ett svart hål, men de kände en slags stolthet över det, då de lyckades leva mitt i en varböld. De satt vid kraten och dinglade med benen. De hade en intern frihet, men det tråkiga var att de inte trodde att de någonsin skulle få se världen. Två år efter samtalet inleddes en process som ledde till att Sovjetunionen försvann och faktiskt fick se världen. 

Rosa Liksom berättar om sina minne av Sovjetunionen, då hon bodde perioder i Moskva under två perioder under tidigt 80-tal och hur hon tog antropologens perspektiv. Hon vandrarde i Moskva, Leningrad, Murmansk och två gången i Sibirien. Hon har iakttagit Sovjetunionen med en utomståendes ögon och för henne var det oerhört fint att resa i en helt ny värld. Kulturen är lite annorlunda än i Finland och fortfarande älskar hon att resa till St Petersburg. Hon säger sig älska Ryssland, mäniskorna, kulturen, litteraturen. 

Liksom frågar  om språket och  hur det förändrats efter sovjettiden. Rubinstein beklagar först att han inte kan förhålla sig likgiltigt gentemot ryskan, då det är det enda språk han kan. Å andra sidan behärskar han det väl. Frågan är om det finns en rysk själ, det tror han inte. Verkligheten en illusion, men språket är en realitet, säger han. Konstnärens uppgift äratt låta språket tala genom sig, inte att använda språket, det är inte så lätt som man kan tro, tillägger han.  Det handlar inte om att gilla språket, utan att lita på det. Språket har inte bara förändrats efter sovjettiden, utan också under den. Han anser sig inte kunna svara på frågeställningen, då den är felaktig i sig. Visst har det kommiit många nya uttryck nu, som har att göra med den tekniska utvecklingen. Det som är beständigt är den stora ryska litteraturen och svordomarna. Det höga och det låga i språket håller det på plats.

Hur är relationerna mellan författare och staten nu? undrar Liksom. Rubinstein menar att han inte är rätt person att fråga, då han inte haft några problem med staten, då han inte haft någon relation till staten. Relationer med makten blev och blir  vill bli publicerad eller om man vill ställa ut offentligt, då påverkade censuren. Det ledde till att det skapades en konstnärlig strategi, där människan försökte säga det hon ville säga men med lite andra ord. Andra vägrade att helt strunta i staten och skapa en undergroundkultur. 

Rubinstein talar om relationen med den moderna tekniken och beskriver den som ganska vänskaplig. Han är aktiv i sociala nätverk och märkte att vissa nätverk liknar den poesi han själv hittade på 70-talet. Han berättar hur han i mitten av 90-talet föreläste för slavister i Tyskland, allt var som vanligt tills han fick frågan “hur har internet påverkat din poesi?”. Han svarade skämtsamt att han påverkat internet, inte tvärtom och han tror på riktigt att det faktiskt är så, säger han med ett skratt.

Vi lämnar landet som för utomstående var färgstarkt och för de inne i landet ett svart hål. Ett samtal som behöver tänkas mer på.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: