Dag: 17 mars, 2013

En samvetsfråga

Veckans fredagsfråga hos Bokhora handlar om huruvida vi undviker hela författarskap för att vi finner författaren osympatisk. Mitt svar är ja. Kanske lite pinsamt egentligen, då en författares person inte har speciellt mycket med böckerna att göra. Eller?

Jag svarar som Johanna K att jag har väldigt svårt för Knausgård och därför ännu inte läst någon av hans kampböcker. Tveksamt om jag kommer att göra det heller, hur ologiskt det än må verka.

Efter att ha läst Myggor och tigrar ska det mycket till innan jag tar upp en bok av Carl-Johan Vallgren igen och Bengt Ohlsson är inte heller någon favorit längre. Gubbslem som Mario Vargas Llosa ligger inte heller direkt bra till.

Är det då bara män som jag har svårt för. Självklart inte (men visst är det män som får mest mediautrymme och därmed riskerar att irritera mig mest) det finns allt kvinnor som lyckas reta upp mig också.  Liza Marklund är ett exempel. Nu läste jag visserligen om Gömda i studiesyfte i våras, men den gav knappast mersmak. Jag har svårt för det endimensionella hon förmedlar.

Så ja, jag är lite barnslig när det kommer till min läsning. Konstigt nog kan jag ha överseende med knäppheter i vissa fall, som till exempel när det gäller Marcus Birro, vars Att leva och dö som Joe Strummer faktiskt var riktigt bra.

Hur är det med dig? Vilka författare undviker du?

Känslofylld bibliotekariemonolog

kod_400-193x300

Kod 400 av Sophie Divry utspelar sig på ett bibliotek. Vi får träffa bibliotekarien som håller till på geografiavdelningen. Hon har klassificerat och sorterat böcker i tjugofem år och hennes jobb är att synas och märkas så lite som möjligt. Hon befinner sig i källaren på biblioteket och det hatar hon alla arkitekter för. Arkitekterna som inte tänkt på dem som jobbar under jord.

Dewey konstruerade ett klassifikationssystem med 10 huvudklasser. Då var klass 400 språk, nu har språk flyttats till klass 800 och klass 400 står tom. Därav titeln. Vår bibliotekarie fokuserar på klass 900, men den geografiska delen, inte den historiska. Där möter hon någon som sovit över på biblioteket, en ung man som studerar och ibland går hon upp till kollegorna som hon kallar “högfärdsblåsor”.

I en känslosam och mycket charmig monolog får vi möta en människa som definitivt tänker mer än hon talar. Jag tycker väldigt mycket om den här korta och intensiva berättelse.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: