Dag: 19 november, 2011

Arne har skrivit årets deckare

Det var länge sedan jag läste något av Arne Dahl och detta trots att jag gillat de böcker jag läst om A-gruppen. Någonstans tappade jag dock bort honom och böckerna jag inte läst blev för många för att ta igen.

Nu blir jag sugen på att läsa Viskleken, en bok som handlar om vad som händer med några av A-gruppens medlemmar när gruppen läggs ner. Den har nämligen belönats med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare.

Några av de andra pristagarna har jag inte lyckats skaka fram, men det kommer kanske imorgon!

 

Uppdatering: Denise Mina vann priset för bästa översatta deckare för sin Getingsommar. Ännu en författare jag gillat och nästan glömt.

Knausgård väcker känslor

Jag har inte läst Min Kamp, egentligen av två anledning:

1. jag blev trött på boken redan innan den kom ut på svenska och

2. det faktum att memoarer inte brukar vara min grej.

Möjligen har jag fel och jag har gått från att vara helt ointresserad till att bli lite nyfiken. Främst eftersom författaren gjorde ett trevligt intryck i Babel, men också för att fatta grejen. Någonting speciellt måste denne man ha, då han orsakat så enormt mycket debatt.

På DN:s kultursidor har Jens Liljestrand och Ann Heberlein hamnat i någon form av konflikt. Liljestrand hyllade Min Kamp 3 i sin recension

Ann Heberlein skrev en, inte så lite syrlig, artikel om hur män drömmer om att bli som Zlatan och Knausgård och skriver bland annat:

Vad är det då med de här männen, Zlatan från Rosengård och Knausgård från fjordarnas land som utövar en sådan oemotståndlig lockelse på sportjournalister och kulturskribenter i alla åldrar men framför allt av ena könet? De personifierar drömmen om Mannen, såsom mannen drömmer om mannen. Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker. Män som är män och inte fjantar runt i Stockholms innerstad, kindpussas och twittrar.

Denna artikel gjorde Liljestrand minst sagt irriterad och med kvällstidningsord kan man definitivt säga att han rasar.

Debatten gör att jag blir lite mindre sugen på att läsa Knausgårds böcker igen och Min kamp rasar längre ner i läshögen.  Vad säger ni som läst, är Min kamp böcker för män? Kommer jag att bli lika provocerad som Heberlein?

Knausgård själv verkar inte riktigt bekväm med den uppmärksamhet han fått och säger sig vilja sluta skriva för att kunna leva ett mer anonymt liv. Frågan är om det hjälper. Om han väntat med sin nya frisyr hade den varit en riktigt bra förklädnad.

 

Otroligt befriande läsning

Vilken helt fantastiskt underbar bok Avig Maria är och vilken modig, stark och inte minst ärlig människa Mia Skäringer är som vågat skriva den. Jag var helt känslomässigt utpumpad efter läsningen och har behövt lite tid att återhämta mig. Trots att det är en total hyllning jag vill skriva är det långt ifrån enkelt att hitta ord för att beskriva det jagläst och det jag känner nu.

Egentligen saknar jag ord. Jag får därför låna några av författaren för att förhoppningsvis få fram lite av bokens storhet.

Efter att ha riktigt fulgråtit den här veckan fastnade jag för det här citatet i en text som handlar om att det inte borde anses svagt och fegt att gråta inför andra, att det istället kan vara bra och att både män och kvinnor borde våga göra det. Mia vågar, inför kvinnor. Jag vågar ibland och då skiter jag i om den som sitter i rummet har snopp elller snippa, men jag känner mig alltid pinsam och svag efteråt:

Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet.  I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte. Då trycker jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som dundrar in

 

Jag har egentligen väldigt lite gemensamt med Mia Skäringer. Jag har inte haft någon tuff uppväxt, inte separerat och jag är inte heller varken speciellt rolig eller känd. Trots detta känner jag igen mig så mycket. Jag känner igen oron över att inte räcka till och att inte duga om man inte är på topp. När Mia skriver om ångesten över att svika sin publik och att hon istället för att ställa in föreställningar i tid kör fullständigt slut, gråter jag en skvätt.

Jag tänker på allt jag gör, som är roligt men som tillsammans blir för mycket. Jag tänker på de krav jag har på mig själv, som är högre än alla andras. Jag tänker på hur nöjd jag känner mig när jag lyckas bra med något och hur jag vill uppleva det gång på gång. Jag tänker på att jag då har svårt att säga nej och att det är de jag älskar mest som får stå tillbaka. De som får leva med mig stress och mina ångestattacker.

Liksom Fiktiviteter är jag helt klart lite kär i Mia Skäringer och jag uppmanar er alla att läsa hennes bok. Den är smart, modig, vacker, viktig och alldeles, alldeles underbar.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: