Dag: 9 november, 2011

Kanske ska läsa ändå

Biografier och memoarer är inte riktigt min grej. I alla fall brukar jag alltid hävda det, men det finns faktiskt bra undantag i denna ibland väldigt tråkiga genre. Mest populär just nu är Zlatan Ibrahimovics bok Jag är Zlatan som säljer som smör. Tydligen bättre än Harry Potter.

Kanske blir det årets julklapp? Jag har tidigare konstaterat att böcker om denna kan få många att läsa, som annars inte läser böcker. Lite skeptisk är jag kanske själv, men samtidigt skulle det vara kul att läsa om landets just nu störste fotbollsspelare. Sex guldbollar talar för sig själv.

Kul förresten att Lotta Schelin vågade skämta lite med honom på fotbollsgalan i måndags och skönt att han kunde ta det.

Säga vad man vill, men grabben är en förebild på många sätt. För min del får det nog bli ett e-bokslån från biblioteket, men inte just nu.

Ja, hur gör jag egentligen?

Boktokig undrar hur det går till när jag skriver en recension om en bok jag läst.  Helt klart är att jag inte har någon färdig mall. En mall skulle kännas både begränsande och tråkig. Jag tänker inte att jag ska skriva om handlingen först och sedan vad jag tycker om boken. Det viktigaste för mig är snarare att få fram det speciella med boken och känslan den ger mig.

Ibland blir det mycket om handlingen, ibland  nästan ingenting.  Jag avslöjar bara tillräckligt mycket för att läsaren ska kunna hänga med i mina tankar, men egentligen har denna del av inlägget en underordnad roll.  Jag länkar dock alltid till förlaget eller någon annan sida där man kan läsa mer om boken, men jag skulle aldrig kopiera en text från en förlagssida eller internetbokhandel i en recension. Det kommer aldrig att hända.

Att fundera kring huvudpersonerna och deras agerande är kul. Det gör jag ofta. Jag skriver också om vem som får mina sympatier, vad jag gillar med dem och vad jag inte tycker om. Känslan de väcker hos mig vill jag också gärna förmedla.

Ibland blir det mycket om språket. Eller ganska ofta skulle jag säga. Jag är en språknörd, men det är trots detta ofta svårt att förklara vad det är som är så bra med en författares språk. Ett citat kan vara en hjälp. Inte sällan viker jag ett hundöra för att lätt hitta tillbaka till guldkornen.  Handlar det om e-böcker lägger jag till en kommentar. Det är dock inte alltid jag läser igenom mina kommentarer när jag skriver inlägget om boken, men det är skönt att de finns där.

Är handlingen i boken extra komplicerad, eller om namnen är många, kan det hända att jag startar ett inlägg redan under läsningen. Ett väldigt ostrukturerat sådant, bara lösryckta meningar om saker jag inte vill glömma bort. Det kan vara ett namn, eller något som händer i boken, men lika ofta en koppling jag gjort under läsningen, eller en tanke jag vill komma ihåg.

Oftast börjar jag dock med ett tomt inlägg. Ibland börjar jag med en rubrik, men långt ifrån alltid. Det behöver ha gått någon dag sedan jag läste ut boken. Jag vill ha hunnit samla mina tankar. Nästan alltid har jag en idé och ett syfte med mitt inlägg. Jag vet också ungefär vad jag vill förmedla. Ett lyriskt inslag är lättare att skriva än ett kritiskt. Målet är dock att skriva genomtänkt oavsett vad jag tycker om boken.

Jag suddar sällan något jag skriver. Däremot flyttar jag ofta om meningar eller hela stycken. De flesta recensioner skriver jag ganska snabbt, men då har jag i regel hunnit tänka ett par dagar på boken och har ganska klart för mig vad jag ska skriva.

Mer och mer ofta länkar jag till recensioner av boken hos dagstidningar eller andra bloggare. Det borde jag dock bli bättre på. Jag har också börjat skriva ut om boken är ett recensionsexemplar. Onödigt egentligen kanske, men det har varit så mycket tjat om bloggare och recensionsböcker att jag gör det, i alla fall just nu. I alla fall när jag kommer ihåg det…

Jag taggar inlägget med ett betyg, men jag skriver inte ut betyget i själva inlägget. En kompromiss som jag är nöjd med. Det viktigaste är att presentera boken, inte att betygssätta den. Är man nyfiken på beyget så synd det om man utgår från startsidan, istället för direktlänken till inlägget. Varför det är så har jag dessvärre ingen aning om. I taggmolnet i högermarginalen går det också att klicka på betyg 3, 4 och 5 för att se vilka böcker som fått dess betyg.

Ungefär så här gör jag. Hur gör du?

 

Mellan hopp och förtvivlan

 

Jag har läst Aase Bergs sjätte diktsamling Liknöjd Fauna, som verkligen inte liknar något annat jag läst. Jag skrattade högt vissa avsnitt, berördes av det stillsamma och vackra i andra och undrade hela tiden vad som skulle komma härnäst. Varje sida bjöd på en överraskning i denna samling med enormt tvära kast.

Liknöjd som i lik som är nöjda, som att bara vara nöjd när alla kring en är lika, som att vara nöjd med att ingenting förändras, eller kanske att vara likgiltig och nöjd med det. Faunan som i just jorden som maskarna på bokens framsida krälar i, eller som vårt samhälle, som jorden, som allt liv. Det liv som vi många gången slarvar bort. Den jord som vi förstör. Människor är inte mer än ett krälande djur i den fauna vars behov vi är likgiltiga för. Berg konstaterar att “vi är alla insekter för alla har en hjärna”.

Det är svårt att fånga en diktsamling i ett blogginlägg. Jag vet bara att jag älskade boken, men samtidigt inte riktigt kunde förstå hur en sådan bok kunde bli skriven. Vad rörde sig egentligen i Aase Bergs huvud när hon skrev den? Är det kreativitet eller galenskap? Och vem är i så fall galen?

Bäst är hönsen, de olika kacklande hönorna som berättar om sina åsikter. Som talar med ett språk de inte behärskar om saker de egentligen inte förstår, men vill inbilla andra att de fattar.  Jag har vikt en massa hundöron, det får man i böcker där vissa delar inte får tappas bort.

En dikt som fick mig att skratta högt är denna:

 

Höns Kön

 

Förhandlingsläget är svårtolkat med vi misströstar aldrig inne i vår Kris

Kommission. Vi vill samtidigt framhärda

att vi inte är av honkön. Vi laborerar med

hierarkier, alltså är vi män. Avser även på

tuppen, överbuffelhavare vidnämnd Pege.

Vi avvaktar Peges uttal. Pege producerar på

skärmen.

 

AsEA – 12  12%

XXXC 12 Fibr. Kvk – 1,73,2 %

Knr Bs China – 3,2     1,12 %

Fksma M.sivert + – negativ

Där satt den! Rak pinne! Så jävla toppen!

 

 

Och så lever vi i vårt kapitalistiska samhälle väntande på att en mäktig man, kanske vid namn Pege ska informera oss om läget på ett språk han kanske inte behärskar. Syftet är dock inte att han ska behärska, utan att andra ska hållas ovetande om vad som egentligen sker. Det är vi och dom. Dom har i detta fall makt. Vi har det inte.

Boken beskrivs som “en slutgiltig sammanfattning av den kapitalistiska apokalypsen” och visst är det jordens undergång som skildras.  De kacklande hönorna tycks symbolisera maktens män på olika ställen. De söker hönsmaktsordningen. De försöker göra livet så bra som möjligt för sig själva. Några är rädda för dem som inte är lika. För dom, som inte är som vi. Dessa kacklande politiker känner vi igen. Också dessa har en ovana att slänga sig med coola ord, som felanvända visar hur lite de egentligen förstår av den värld vi lever i.  Bland hönorna anas såväl moderater som sverigedemokrater, men det ligger kanske också i min tolkning. Helt klart är att det samhälle som hönorna skapar inte funkar bättre än det gamla. Det är inte bara de som är annorlunda som ska bort, utan även de gamla. Den stackars “Papigojan” t.ex. som är 65 år och “arbetsbelastning och jätteful”. Underbart.

Bland dessa galna dikter om dyslektiska hönor, finns de mer finstämda, som till exempel del här:

 

Fågelsommaren

är här nu

med sitt heltäckande

kodsyste

 

I don’t think

they sing

They just screach

in pain

 

Liknöjd Fauna är en bok som jag kommer att återvända till. Helt galen och samtidigt helt galet vacker. Lättillgänglig och samtidigt helt omöjlig att förstå. Lätta ord blandas med påhittade formuleringar som inte betyder någonting, eller kanske gör de det? Det är en bok att läsa, njuta av, skratta åt, tolka eller bara låta tankarna vara. Det finns inget facit, inget sätt man måste tolka texterna på, men ett ganska tydligt budskap om att vi borde fundera över vad vi håller på med. Helt klart är att Aase Berg är extremt kreativ, modig och kanske en liten smula galen. Det är bara hälsosamt att våga tänja gränserna för språket. Jag gillar det i alla fall helt klart. Kanske inte en diktsamling att börja med, men en synnerligen annorlunda och välskriven sådan. Coolt också att protestera mot vårt samhälle på det här sättet. För en protest är det, mot de som har makten och inte alls förvaltar den väl.

Vill du läsa “riktiga” recensioner om Liknöjd Fauna kan du kika in hos DN där Sverker Lenas imponeras av Bergs kraftfulla och flerstämmiga poesi, eller hos SvD där Jesper Olsson har svårt att göra en helhet av de galna hönsdikterna och de mer finstämda små betraktelserna.

Boken är ett recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: