Dag: 27 juli, 2011

Hur ska jag säga…

Jag säger inte att Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer är en dålig bok, men jag tycker inte att den var speciellt bra heller. Jag hade höga förväntningar ska sägas och kanske gjorde det att fallet till marken resulterade i en riktigt platt pannkaka.

Det låter bra på pappret. En pappa dör i terrorattacken 9/11, två år senare hittar hans son en nyckel i ett kuvert märkt med namnet Black. Han utgår i alla fall från att det är ett namn och bestämmer sig därför för att söka upp alla som heter Black i New York för att hitta någon som vet vart nyckeln går.

Förutom Oskar får vi följa hans farmor och farfar. Den historien funkar lite bättre, men är inte heller direkt gripande.

Tyvärr var Extremely Loud & Incredibly Close definitivt ingenting för mig. Konstigt, då många bloggare jag brukar dela boksmak med har höjt den till skyarna.

Varför gillade jag den då inte?

Jag hade svårt att relatera till Oskar för det första. En superintelligent 9-åring som för mig saknar trovärdighet. Svårast har jag för att han i sin jakt på rätt Black som kan berätta om en nyckel vill kyssa en av de kvinnor han möter. Denna lilla händelse irriterade mig kanske oproportionellt mycket, men irriterad blev jag.

Jag gillade inte att Safran Foer låter sin längtan efter att skriva en experimentell och annorlunda bok överskugga den historia som borde stå i centrum. Visst är det udda och visst är det lite lagom galet och skojsigt ibland, men ärligt talat gör allt lull-lull att personerna förblir pappfigurer. Det känns konstlat och överpretentiöst då formen blir viktigare än innehållet.

Riktigt irriterande är det också att slutet är ett sådant totalt antiklimax. Hela sökandet skulle ha kunnat undvikas. Hur onödigt är inte det?

Och vad gillade jag?

Berättelsen om farfar som inte talar och som har No och Yes tatuerat i handflatorna. Den delen av historien funkar rätt bra. I övrigt inte mycket. Jo, Oskar som teaterhjälte är rätt kul också.

Vill du läsa en lite mer positiv syn på boken ska du titta in hos Fiktiviteter.

En lång lista

Man Booker Prize presenterade sin långa lista igår och 13 författare har chansen att vinna 2011 års pris:

Julian Barnes The Sense of an Ending (Jonathan Cape – Random House)
Sebastian Barry On Canaan’s Side (Faber)
Carol Birch Jamrach’s Menagerie (Canongate Books)
Patrick deWitt The Sisters Brothers (Granta)
Esi Edugyan Half Blood Blues (Serpent’s Tail – Profile)
Yvvette Edwards A Cupboard Full of Coats (Oneworld)
Alan Hollinghurst The Stranger’s Child (Picador – Pan Macmillan)
Stephen Kelman Pigeon English (Bloomsbury)
Patrick McGuinness The Last Hundred Days (Seren Books)
A.D. Miller Snowdrops (Atlantic)
Alison Pick Far to Go (Headline Review)
Jane Rogers The Testament of Jessie Lamb (Sandstone Press)
D.J. Taylor Derby Day (Chatto & Windus – Random House)

 

Jag känner mig helt klart obildad, men det här är idel nya namn för mig. Jag borde ha hört talas om Alan Hollinghurst, som vann priset 2004 för boken The Line of Beauty.

Fyra av författarna är debutanter och det är ändå lite fräckt. Stephen Kelman, som skrivit Pigeon English är en av dem. Det är en av de få böcker som inte handlar om en svunnen tid och den verkar spännande. De andra debutanterna är Yvvette Edwards, A.D. Miller och Patrick McGuinness. Den senare har dock publicerat lyrik tidigare, så han är “bara” romandebutant.

Efter att ha skummat lite om böckerna lockas jag i alla fall av Half Blood Blues, Snowdrops,  A Cupboard Full of Coats, Pigeon English och The Last Hundred Days.

The Guardian är ganska säkra på att Alan Hollinghurst vinner med sin The Stranger’s Child. Den beskrivs som en episk historia som följer två familjer från tiden för första världskriget till slutet av 1900-talet. Julian Barnes, som funnits med på den korta listan tre gånger är också en favorit. The Sense of an Ending handlar om Tony, medelålders man som nu måste göra upp med sitt förflutna. Verkar okej.

Bland de listade böckerna finns flera som knappt fått någon publicitet, som Yvvette Edwards bok. Stora namn som Ali Smith saknas dock. Några riktigt små förlag är dessutom representerade som Sandstone Press.

%d bloggare gillar detta: