Nobelpristagaren V.S. Naipaul hävdar att han bara behöver läsa ett par strofer för att upptäcka könet på en författare och dessutom menar han att kvinnliga författare endast är sentimentala. Kvinnor har dessutom en snäv syn på världen och ingen kvinnlig författare kan mäta sig med honom själv. En av de sämsta kvinnliga författarna är enligt honom Jane Austen.
Böcker som hans förläggare skrev kallar han “feminine tosh” och han menar också att indiska kvinnliga författare är banala.
Med tanke på Naipauls ego undrar jag om någon författare oavsett kön kan mäta sig med honom i den frågan. Han har definitivt höga tankar om sig själv.
För övrigt tillhör Naipaul de nobelpristagare som jag definitivt inte är sugen på att läsa och jag ändrar knappast åsikt nu.
The Guardian har publicerat The Naipaul test där du får läsa utdrag ur böcker och gissa författarens kön.
Jag fick tre rätt. Men så är jag inte nobelpristagare heller. Lite kul var att jag gissade att den bok Naipaul hade skrivit var skriven av en kvinna.
Maj var månaden jag gnällde över brist på läslust och ändå blev det en rejäl rekordmånad. Jag har främst plöjt en hel del ungdomsböcker och väldigt många fantastiskt bra sådana. Sexton böcker blev det totalt.
Överraskningar: Att Norrtullsligan fortfarande höll så bra. AttAlice i Underlandethöll så dåligt. Att en ungdomsbok om häxor i bruksort fångade mig helt. Att jag läste så mycket trots att det kändes som att ingenting blev läst.
Inte så överraskande: Att det blev svårare än någonsin att välja ut böcker till den perfekta topplistan. Att det är megakö på 1Q84 del 2 på biblioteket.
En kväll när jag nattade grabbarna O pratade vi om hur det skulle bli när de blir stora.
Lillebror var tyst en stund och sa sedan: Mamma, jag tror att jag vill bo hos dig och pappa hela livet för jag vill inte ha någon fru.
Då svarade Storebror: Men du behöver ingen fru, du kan gifta dig med en kille. Det ska jag, jag ska gifta mig med A. sen ska vi adoptera barn som inte har någon mamma eller pappa och så blir de jätteglada.
Ja, tänk om alla kunde ha en så okomplicerad syn på kärlek, giftermål och adoption. Då hade världen varit både mer tolerant och kärleksfull.
IBoy meets boyav David Levithan är homosexualitet en del av vardagen och snarare norm än annorlunda. Vi tas med till ett litet, amerikansk samhälle där skolans homecoming queen är transvestit och dessutom stjärna i fotbollslaget. Dilemmat som uppstår är hur hon ska kunna gå i paraden och lösningen blir tiara och fotbollsutrustning.
Huvudpersonen är dock inte denna Infinite Darlene, utan hennes kompis Paul. Paul är nämligen riktigt, riktigt kär och väldigt nöjd med detta då hans ex Kyle betett sig som ett riktigt svin. Kärleken heter Noah och har världens vackraste ögon. Även Noah har blivit sårad av sin förra kille och hans syster uppmanar Paul att inte göra detsamma.
De flesta i det lilla samhället accepterar all form av kärlek och sexualitet, men Pauls kompis Tony har det tufft hemma. Hans föräldrar är djupt troende och önskar helst av allt att deras böner ska omvända sonen. För att förhindra att han fortsätter att vara homosexuell vill de helst av allt hålla honom inlåst hemma.
Det verkar inte vanligt, men visst finns det även heterosexuella par i det lilla samhället. Paul har till exempel en tjejkompis, Joni, som är ihop med en kille. En skitstövel visserligen, men en kille. Hans avsikter är tvivelaktiga och det är många som helst vill se dem göra slut.
Vad skönt det är att läsa en bok där homosexualitet inte måste vara ett hemskt och deprimerande tillstånd, utan “bara” skildras som kärlek med allt vad det innebär. Pirret i magen, den första kyssen, träff med föräldrar, tveksamheten, rädslan för att bli sviken. Det här är helt enkelt en riktigt fin kärlekshistoria. Det är också en bok om vänskap och vikten av att finnas där för sina vänner i vått och torrt. Dessutom en bok om svek, både mellan vänner och älskande.
På svenska heter Boy meets boy Ibland bara måste man och den finns i pocket. Jag rekommenderar den verkligen, då det är en tänkvärd och välskriven historia. Jag undrar dock över den översatta titeln, vad vill översättaren egentligen säga med den? Varför gjordes det inte en mer direkt översättning?
