Dag: 24 oktober, 2010

Biografier baby!

Jag brukar sådär kaxigt påstå att jag läser det mesta, men vid närmare eftertanke är jag rätt kass på mycket. Biografier till exempel, i år har jag bara läst en Bit of a Blur av Alex James. Jag har visserligen läst Michael Nyqvists När barnet lagt sig också som handlar om hans liv. Självbiografi snarare än memoarer, eller?

Nu klumpar jag slarvigt ihop biografier och självbiografier märker jag. Använder man egentligen ordet memoarer länge? Varför jag undrar? Jag läste en mycket intressant artikel i dagens GP som handlade om just biografier och att “politiker, mediekändisar, skådespelare – alla skriver biografier”. Längre ner står det visserligen att Tony Blair är aktuell med sina memoarer”. Ett annat citat gör förvirringen total “En biografi skriven av Jackie Arklöf själv … där har du en bok vi aldrig skulle ge ut, och som vi faktiskt tackade nej till när Arklöf själv sökte efter förlag”.

Artikeln finns inte på nätet, kanske är det därför vi bokbloggare inte länkar så ofta till kultursidorna. Det finns helt enkelt inte alltid saker att länka till. Intressant läsning är det inte desto mindre.

Jag ser biografier som en bok skriver om en känd person av en författare, memoarer eller självbiografier är skriven av kändiser själv. Sedan har vi visserligen spökskrivare och Malcolm X:s fantastiska självbiografi skriver av Alex Haley. Och vad är egentligen skillanden på självbiografier och memoarer? Tidsspannet? Graden av fiktion? Hm. Nej, nu ska jag inte fastna i ordvrängerier.

Trots några exempel på bra biografier har jag en inbyggd skepsis mot genren. Kanske gäller det ännu mer de riktigt tegelstenstjocka som jag sällan kommer igenom. Någonstans i åttaårsålderns skolvåndor brukar jag ha tröttnat.

Jag tror att det jag mest har svårt för är det tråkiga kronologiska berättandet som betyder att det tar hur många sidor som helst att komma till de roliga avsnitten. Visst kan det vara intressant med någons barndom, men inte sällan får denna del av livet på tok för mycket plats.

I en biografi vet du alltid hur det slutar, men sällan hur det började. Då är det självklart viktigt att berätta just det, men kanske är inte allt som hände i barndomen verkligen betydelsefullt för framtiden. Inte sällan blir biografier tunga, både bokstavligt och innehållsmässigt. 800 sidor funderingar kring livet kan bli lite mycket hur intressant personen i fråga än är. Ett annat problem är att alla kända personer faktiskt inte kan skriva och kanske borde ha lämnat över jobbet till någon annan.

Självbiografiska böcker är bättre, då de inbjuder till en friare komposition. Kunde det då inte gå att skriva en biografi på ett lite mer spännande sätt än att köra från “jag föddes i…” till “nu just idag, eller igår, i slutet av min karriär” eller ännu värre “nu när jag varit känt i typ tre dagar”. Måste en biografi vara kronologisk? Byter boken genre om den inte följer mallen för hur en biografi ska vara?

Och så alla dessa kändisbiografier, vad ska de vara bra för? Ja om man tänker positivt, och det ska man väl, så menar bibliotikarien Anna Eriksson att de kan vara en inkörsport till läsandet för ungdomar. Jag har faktiskt läst Ego girl av Carolina Gynning tillsammans med en elev och trots att själva läsningen inte gav mig mycket måste jag säga att vi hade en hel del intressanta samtal under och efter läsningen.

Biografier jag kan tänka mig att läsa:

Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren

Conversations with myself av Nelson Mandela

Living history av Hillary Ronham Clinton

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Och några jag kan vara utan:

En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér

Live to win: låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson

Guccikrigen: Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus av Jenny Gucci

Nygammal pockettopp

Bokus har förändrat sin pocketlista och nu samsas skönlitteratur med deckare och dessutom facklitteratur. Bra tycker jag!

Nu hjälper inte ens det mot hundraåringens ockuperande av förstaplatsen. Tittar man lite närmare syns det att Lyckan, kärleken och meningen med livet faktiskt legat etta och  Alfahannen av Katarina Wennstam tar dock upp kampen. Dags att flytta hit mina recensioner av hennes böcker kanske?!

Döden ska du tåla av Karin Fossum spurtar upp på listan från 22:e till 6:e plats och kan säkert bli farlig på sikt. Den kan jag mycket väl tänka mig att läsa. Däremot är jag inte jättesugen på Spelaren av Harlan Coben som inte tillhör favoriterna direkt.

Inte som jag tänkt mig

Jag hade höga förväntningar på Stalins Kossor av Sofi Oksanen, en bok som ingår i Lyrans Jordenruntutmaning. Boken handlar om tre estniska kvinnor i tre generationer, mormor Sofia, mamma Katariina som tar sin familj till Finland där dottern Anna växer upp ivrigt förnekande sitt ursprung.

Hon är mager precis som esternas getter, Stalins kossor, och hon vill så förbli. Hon kontrollerar sin vikt och planerar in i minsta detalj vad hon ska äta och hur hon lättast ska kunna spy. Att börja med glass är bra, då glider maten ut lätt och smakar inte så illa. Ett annat bra tips är att äta en påse saltlakrits först så att man säkert kan se när det som finns i botten har kommit upp.

Jag förstår att mat blir en fixering för bulimiker, men jag har trots allt svårt att engagera mig i Annas öde. Det blir lite för mycket. Lite för konstaterande och lite för känslolöst. Kanske är det Oksanens sätt att kunna berätta om det svåra och det förbjudna. Ibland blixtrardet till och vi tillåts se en glimt av hennes själ, men oftast har jag svårt att bibehålla intresset.

Stalins kossor har hyllats i såväl press som bokbloggar, men jag förstår inte riktigt storheten.En intressant roman ur ett historiskt perspektiv med bra kvinnoskildringar, men den tar aldrig tag i mig. Visst beskrivs Annas kamp både mot sin kropp och sitt ursprung, men av någon anledning funkar det inte för mig. Jag gillar dock språket och Oksanen sätt att uttrycka sig. Möjligen kan en bok med annat tema tilltala mig mer. Tyvärr stannar min reaktion efter att ha läst debuten vid ett stillsamt jaha.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-02-11

Nu finns uppföljaren Utrensning i pocket och jag är rätt sugen på att ge Oksanen en chans till.

Wow liksom

Jag har tänkt att läsa något av Nina Bouraoui väldigt länge och nu är det gjort. Premiärboken blev nyligen utkomna Kärlekens geografi. En liten tunn sak som knockade mig totalt. Språket, stämningen, personerna, miljön – jag älskade allt. Enda problemet var att den tog slut så snabbt och därför vill jag gärna ge mig på en lite tjockare bok av författaren. Pojkflickan kanske? Finns det någon Bouraoui expert som kan guida mig?

Åter till den bok jag faktiskt läst. Det är svårt att beskriva den. Enkelt handlar den om en författare i 40-årsåldern som blir uppvaktad och fascinerad av en yngre konstnär. Ingenting hade varit annorlunda om det inte varit så att den äldre var kvinna och den yngre en man. Förhållandet är viktigt, men ännu viktigare är huvudpersonens tankar kring kärleken och kring sig själv.

Jag tycker om den rent kulturella relation de först har då han inspireras av hennes publicerade dagbok. Att vem som helst kan läsa ens dagbok hade för mig varit väldigt konstigt och svårt. Även för bokens huvudperson är det konstigt att han vet så mycket om henne, men hon vet hur hon ska jämna ut förhållandet. Oräkneliga gånger klickar hon sig in på hans hemsida och med hjälp av datorn kan hon följa hans liv utan att vara synligt. Det är också genom datorn de först börjar kommunicera.

Det konstnärliga fantasiförhållandet, som gränsar till besatthet, utvecklas sedan till mycket mer och vi får följa paret, genom kvinnans ögon, då de slutligen ses. Det är gåtfullt och trevande beskrivet och jag tycker om sättet Bouraoui skriver sin historia. Språket, jag säger bara språket, det är helt obeskrivligt annorlunda och bra. Kärlekens geografi gav definitivt mersmak!

%d bloggare gillar detta: