Hillary Ronham Clinton

Mina svar på C

Skärmklipp 2015-08-25 21.08.39

Redan den tredje bokstaven i alfabetet känns lite klurig. Här kommer mina svar på bokstaven C.

1. Vem är en favoritförfattare med för- eller efternamn på C?

Curtis Sittenfeld är en favorit! Bäst är American Wife, som är en fiktiv bok med verklighetsbakgrund som berättar historien om en president som är väldans lik George W Bush och hans fru som är väldans lik Laura Bush. Hennes Prep är också mycket bra och jag gillade även senaste boken Sisterland, som många verkar vara skeptiska till.

2. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på C som är en stor favorit och som du tycker fler borde upptäcka!

Jag måste välja Inger Christensen, trots att jag vet att jag skrivit om henne många gånger förut. Hon är helt klart värd all uppmärksamhet hon kan få. Jag har ännu inte läst hennes prosa, men lyriken är fantastisk. Favoriten är Alfabet, men Det och Ljus är också bra. Så här skrev jag om Christensen på Kulturkollo tidigare i år.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på C som du vill lyfta fram. Det kan vara en känd eller okänd kvinna inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Jag måste skriva om Hillary Clinton som jag hoppas blir USA:s nästa president om inte annat för att det hade varit lite uppfriskande med en man som first lady. Clinton imponerar mig ständigt med sin kunnighet och sitt engagemang. Detta trots att jag inte alltid delar hennes åsikter.

4. Lyft fram ett kulturellt verk på C (eller som i alla fall innehåller ett ord på C). Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs, en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum.

Chicago är musikalen där två kvinnor står i centrum. Jag såg den i Göteborg för många år sedan, då Petra Nielsen spelade Roxie Hart. År 2002 blev Chicago film, med Catherine Zeta Jones och Renée Zellweger i de kvinnliga huvudrollerna.

 

Phu, det här var inte enkelt. Ber om ursäkt för det, men jag säger som jag brukar säga till mina elever — lätt är tråkigt.

Lycka till!

Biografier baby!

Jag brukar sådär kaxigt påstå att jag läser det mesta, men vid närmare eftertanke är jag rätt kass på mycket. Biografier till exempel, i år har jag bara läst en Bit of a Blur av Alex James. Jag har visserligen läst Michael Nyqvists När barnet lagt sig också som handlar om hans liv. Självbiografi snarare än memoarer, eller?

Nu klumpar jag slarvigt ihop biografier och självbiografier märker jag. Använder man egentligen ordet memoarer länge? Varför jag undrar? Jag läste en mycket intressant artikel i dagens GP som handlade om just biografier och att “politiker, mediekändisar, skådespelare – alla skriver biografier”. Längre ner står det visserligen att Tony Blair är aktuell med sina memoarer”. Ett annat citat gör förvirringen total “En biografi skriven av Jackie Arklöf själv … där har du en bok vi aldrig skulle ge ut, och som vi faktiskt tackade nej till när Arklöf själv sökte efter förlag”.

Artikeln finns inte på nätet, kanske är det därför vi bokbloggare inte länkar så ofta till kultursidorna. Det finns helt enkelt inte alltid saker att länka till. Intressant läsning är det inte desto mindre.

Jag ser biografier som en bok skriver om en känd person av en författare, memoarer eller självbiografier är skriven av kändiser själv. Sedan har vi visserligen spökskrivare och Malcolm X:s fantastiska självbiografi skriver av Alex Haley. Och vad är egentligen skillanden på självbiografier och memoarer? Tidsspannet? Graden av fiktion? Hm. Nej, nu ska jag inte fastna i ordvrängerier.

Trots några exempel på bra biografier har jag en inbyggd skepsis mot genren. Kanske gäller det ännu mer de riktigt tegelstenstjocka som jag sällan kommer igenom. Någonstans i åttaårsålderns skolvåndor brukar jag ha tröttnat.

Jag tror att det jag mest har svårt för är det tråkiga kronologiska berättandet som betyder att det tar hur många sidor som helst att komma till de roliga avsnitten. Visst kan det vara intressant med någons barndom, men inte sällan får denna del av livet på tok för mycket plats.

I en biografi vet du alltid hur det slutar, men sällan hur det började. Då är det självklart viktigt att berätta just det, men kanske är inte allt som hände i barndomen verkligen betydelsefullt för framtiden. Inte sällan blir biografier tunga, både bokstavligt och innehållsmässigt. 800 sidor funderingar kring livet kan bli lite mycket hur intressant personen i fråga än är. Ett annat problem är att alla kända personer faktiskt inte kan skriva och kanske borde ha lämnat över jobbet till någon annan.

Självbiografiska böcker är bättre, då de inbjuder till en friare komposition. Kunde det då inte gå att skriva en biografi på ett lite mer spännande sätt än att köra från “jag föddes i…” till “nu just idag, eller igår, i slutet av min karriär” eller ännu värre “nu när jag varit känt i typ tre dagar”. Måste en biografi vara kronologisk? Byter boken genre om den inte följer mallen för hur en biografi ska vara?

Och så alla dessa kändisbiografier, vad ska de vara bra för? Ja om man tänker positivt, och det ska man väl, så menar bibliotikarien Anna Eriksson att de kan vara en inkörsport till läsandet för ungdomar. Jag har faktiskt läst Ego girl av Carolina Gynning tillsammans med en elev och trots att själva läsningen inte gav mig mycket måste jag säga att vi hade en hel del intressanta samtal under och efter läsningen.

Biografier jag kan tänka mig att läsa:

Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren

Conversations with myself av Nelson Mandela

Living history av Hillary Ronham Clinton

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Och några jag kan vara utan:

En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér

Live to win: låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson

Guccikrigen: Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus av Jenny Gucci

%d bloggare gillar detta: