Memoarer & Biografier

I teorin gillar jag

Jag läser mycket, men det går inte att komma ifrån att viss läsning bara sker i tanken. Tidskrifter till exempel, idén är så bra och jag prenumererar på några, köper andra, men läser få. Det blir för snuttifierat och då tröttnar jag och är det riktigt långa, ingående reportage försvinner orken allt för ofta.

Även ljudböcker låter så himla bra i teorin. Tänk att kunna läsa på promenad, i bilen, på bussen ja när som helst. Problemet är bara att jag börjar tänka på annat, vilket jag också gör när jag läser i vanliga fall, men problemet är att jag slutar läsa en bok då, medan boken i örat fortsätter. Nu lyssnar jag mer då bilstereon inte funkar som den ska och Den röda grevinnan är faktiskt riktigt njutbar.

Biografier och memoarer finns det ganska många av i mina hyllor. Jag gillar nämligen tanken på att läsa om intressanta personer, men inte sällan blir jag besviken. Det är vanligt att köra på en helt kronologisk berättelse och då tar det så väldigt lång tid innan det blir speciellt intressant.

Rea-böcker är alltid böcker jag tänker att jag ska läsa. Faktum är att jag aldrig köper böcker för att ha dem i hyllan, även om de ibland fastnar där. Antagligen handlar det om att det är böcker jag sällan hinner längta efter. De bara finns där och jag tar hem dem utan närmare eftertanke.

Ändå tycker jag att jag blandar och ger rätt mycket när det kommer till läsning, men vissa böcker kommer jag liksom aldrig till skott med. Hur är det för dig? Vilken läsning gör du bara i teorin?

 

Biografier baby!

Jag brukar sådär kaxigt påstå att jag läser det mesta, men vid närmare eftertanke är jag rätt kass på mycket. Biografier till exempel, i år har jag bara läst en Bit of a Blur av Alex James. Jag har visserligen läst Michael Nyqvists När barnet lagt sig också som handlar om hans liv. Självbiografi snarare än memoarer, eller?

Nu klumpar jag slarvigt ihop biografier och självbiografier märker jag. Använder man egentligen ordet memoarer länge? Varför jag undrar? Jag läste en mycket intressant artikel i dagens GP som handlade om just biografier och att “politiker, mediekändisar, skådespelare – alla skriver biografier”. Längre ner står det visserligen att Tony Blair är aktuell med sina memoarer”. Ett annat citat gör förvirringen total “En biografi skriven av Jackie Arklöf själv … där har du en bok vi aldrig skulle ge ut, och som vi faktiskt tackade nej till när Arklöf själv sökte efter förlag”.

Artikeln finns inte på nätet, kanske är det därför vi bokbloggare inte länkar så ofta till kultursidorna. Det finns helt enkelt inte alltid saker att länka till. Intressant läsning är det inte desto mindre.

Jag ser biografier som en bok skriver om en känd person av en författare, memoarer eller självbiografier är skriven av kändiser själv. Sedan har vi visserligen spökskrivare och Malcolm X:s fantastiska självbiografi skriver av Alex Haley. Och vad är egentligen skillanden på självbiografier och memoarer? Tidsspannet? Graden av fiktion? Hm. Nej, nu ska jag inte fastna i ordvrängerier.

Trots några exempel på bra biografier har jag en inbyggd skepsis mot genren. Kanske gäller det ännu mer de riktigt tegelstenstjocka som jag sällan kommer igenom. Någonstans i åttaårsålderns skolvåndor brukar jag ha tröttnat.

Jag tror att det jag mest har svårt för är det tråkiga kronologiska berättandet som betyder att det tar hur många sidor som helst att komma till de roliga avsnitten. Visst kan det vara intressant med någons barndom, men inte sällan får denna del av livet på tok för mycket plats.

I en biografi vet du alltid hur det slutar, men sällan hur det började. Då är det självklart viktigt att berätta just det, men kanske är inte allt som hände i barndomen verkligen betydelsefullt för framtiden. Inte sällan blir biografier tunga, både bokstavligt och innehållsmässigt. 800 sidor funderingar kring livet kan bli lite mycket hur intressant personen i fråga än är. Ett annat problem är att alla kända personer faktiskt inte kan skriva och kanske borde ha lämnat över jobbet till någon annan.

Självbiografiska böcker är bättre, då de inbjuder till en friare komposition. Kunde det då inte gå att skriva en biografi på ett lite mer spännande sätt än att köra från “jag föddes i…” till “nu just idag, eller igår, i slutet av min karriär” eller ännu värre “nu när jag varit känt i typ tre dagar”. Måste en biografi vara kronologisk? Byter boken genre om den inte följer mallen för hur en biografi ska vara?

Och så alla dessa kändisbiografier, vad ska de vara bra för? Ja om man tänker positivt, och det ska man väl, så menar bibliotikarien Anna Eriksson att de kan vara en inkörsport till läsandet för ungdomar. Jag har faktiskt läst Ego girl av Carolina Gynning tillsammans med en elev och trots att själva läsningen inte gav mig mycket måste jag säga att vi hade en hel del intressanta samtal under och efter läsningen.

Biografier jag kan tänka mig att läsa:

Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren

Conversations with myself av Nelson Mandela

Living history av Hillary Ronham Clinton

En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

Och några jag kan vara utan:

En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér

Live to win: låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson

Guccikrigen: Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus av Jenny Gucci

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: