Category Archives: TV

Slut på Skam

Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.

I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.

När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.

Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).

Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?

Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.

Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.

Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.

Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.

Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.

Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.

Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.

 

Foto: Andreas Fadum

Läs också:

Nästan sist på bollen

I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.

Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.

Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.

Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.

Jag har ”påsklov” nu. Jag skriver ”påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.

Läs också:

Tillbaka till Babel

De senaste två säsongerna har jag sett väldigt få avsnitt av Babel. Det beror dels på att jag sällan styr över tv:n här hemma, men också för att jag tröttnat lite på konceptet. Ikväll tittade jag igen, då ungarna bestämt sig för att lägga sig och läsa tidigt. Bra beslut av både dem och mig.

En av de största anledningarna till att jag inte kunde missa kvällens avsnitt stavas dock Johannes Anyuru. Tidigare har jag läst två fantastiska diktsamlingar av honom och en minst lika fin roman.

Att höra honom berätta om det nya Sverige i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var både fint och intressant. Boken är en dystopisk framtidsskildring av ett Sverige där nationalismen slagit igenom. Där alla måste bevisa att de är svenska och ställer upp på en lång rad värderingar. Personen som berättar om detta är instängd på en psykiatrisk klinik och frågan är om hon ger oss en bild av ett samhälle som verkligen finns, eller om det bara finns inom henne. Att boken i Babel definieras som sci-fi gör mig dock lite nervös. Självklart ska jag läsa ändå, men jag försökte för några dagar sedan närma mig Anyurus nya roman och insåg efter några sidor att det här är bra och att jag är alldeles för trött just nu för att uppskatta den till fullo.

”Jag måste tänka något allvarligt om terrorn och rasismen”, säger Johannes Anyuru och menar att det efter attacken mot Charlie Hebdo gjorde det nödvändigt att skriva om det. Jag är glad för alla röster som talar just om detta, då det är något vi aldrig får sluta tala om. Johannes Anyuru är hoppfull när han tänker på framtiden. Det är jag också glad för, då jag håller på att förlora mitt hop.

För den som vill läsa mer om terror, rasism och våldsbejakande extremism, rekommenderar jag mitt inlägg om Christer Mattsson på skolbloggen Ordklyverier.

 

Läs också:

Om man inte orkar läsa

Jag hade ju planerat ett läslov, men har nu drabbats av influensa och den stora tröttheten. Jag behöver alltså istället en bra tv-serie eller två att titta på. Bra tv-serie för mig är oftast något ganska stillsamt, som Gilmore girls (just färdig med sista säsongen och har påbörjat de nya avsnitten, som jag för övrigt känner mig lite tveksam till) eller Downton Abbey eller kanske någon serie som utspelar sig på ett sjukhus, eller innehåller många rättegångar.

Har ni några tips? De ska finnas på Netflix eller möjligen Viasat, som vi just nu har för att kunna se fjärde säsongen av The Blacklist.

Läs också:

This is Us är klart sevärd

Just nu tittar jag på tredje avsnittet av serien This is Us, som går på tv3. Om du, som jag, har svårt att titta på serier när de sänds är viafree ett bra alternativ. Där finns nu de tre första avsnitten. Om du inte redan har sett dem tycker jag att du ska göra det. Trevliga karaktärer, lugnt och fint, men inte utan drama. Mest gillar jag kanske sättet att berätta en historia utifrån olika tider. Sedan är det extra kul att Milo Ventimiglia, en av mina största favoriter i Gilmore Girls finns med.

 

 

Läs också:

De är tillbaka …

Egentligen borde jag gnälla över det faktum att juryn består av tre gubbar, men när gubbarna är så älskansvärda som Gary, George och Matt i Australian Masterchef har jag ingenting att klaga på.

Australian Masterchef är mitt absoluta favoritmatlagningsprogram. Fantastiskt att serien är tillbaka igen på TLC. Missa inte.

PS. Det finns en anledning till att inlägget är helt utan länkar. Jag vill inte riskera att få veta vinnaren innan det är dags att kora hen. DS.

PS2. Det här inlägget fick mig att inse att jag helt glömt bort de 52 bra saker som jag skulle presentera under 2016. Det blev inte mer än 9 inlägg. Inte bra. Nu lovar jag att presentera en varje vecka, tills det är 52. DS2.

Läs också:

En serie att se fram emot

IMG_3562

Kikade runt lite och hittade en serie som jag gärna vill se i höst. Relationer är min grej när det kommer till serier och This is Us, som har premiär på NBC i september verkar vara riktigt smaskig när det kommer till starka känslor.

Har du någon serie du ser fram emot i höst?

Läs också:

Bokbloggsjerka med listor

Det var länge sedan jag gjorde bokbloggsjerkan, men när det handlar om listor kan jag inte låta bli. Uppgiften är att göra valfria listor. Annika själv har valt att lista deckarpar, favoritförfattare och tv-serier. Jag snor en av dem.

Topp 10 tv-serier

1. Gilmore girls, som jag faktiskt inte sett förrän nu. Är på andra säsongen och helt fast.

2. The Good wife, en serie jag just återupptäckt. Jag gillar Julianna Margulies skarpt.

3. Cityakuten, bästa sjukhusserien någonsin där ovan nämnda Magulies fick sitt genombrott.

4. Grey’s Anatomy, är också bra trots att det ibland spårar ur lite väl mycket.

5. Parenthood, riktigt bra och perfekt när man (jag) behöver gråta en skvätt.

6. Six feet under, var ruskigt bra och härligt märklig. Undrar om den håller fortfarande.

7. The Big Bang Theory, när jag behöver ett gott skratt är det Sheldon jag vänder mig till.

8. Downton Abbey, jag älskar verkligen den här serien och skulle gärna sett fler säsonger.

9. This Life, eller Livet kan börja som den heter på svenska. Fantastisk på alla sätt.

10. Vårt hemliga liv, serie som utspelar sig i St Kilda, Melbourne. Bra i typ tre säsonger, sedan räckte det.

 

Läs också:

Änkligen


Dags för final och som William Spetz sa ”änkligen”. Egentligen är deltävlingarna roligare än finalen, för nu är jag redan trött på flera av låtarna.

Lillebror O gillar Robin och Boris. Storebror håller med, men vill lägga till Ace Wilder.

Maken håller på Wiktoria, som varit elev på skolan där han är rektor.

Själv är jag svag för Frans mumliga sång, men tror att andra låtar gör sig bättre i Eurovision. Men som Lillebror O påpekade så vill vi väl helst inte vinna. Roligast hade det varit om Panetoz vinner. Då kanske fler i SD kan emigrera.

Nu kör vi!

Läs också:

Tio favoriter från tv-seriernas värld

Downton-Abbey-Season-6

Inspirerad av Annika listar jag tio tv-karaktärer jag gillar extra mycket. Utan inbördes ordning ska tilläggas.

Mary Crawford från Downton Abbey är inte den trevligaste, men absolut en av de mest komplexa i serien. Elak, tanklös, men också målmedveten, sårbar och faktiskt ganska så godhjärtad. Jag har börjat se om serien och under första säsongen är hon riktigt vidrig, nästan lika hemsk som hon lyckas vara i sista säsongen. Däremellan har hon ändå en del lite lugnare perioder. Jag är väldigt glad över att serien slutade lyckligt för henne, trots att det satt hårt inne. Mary hade inte varit lika vettig utan sin svåger Tom, men han får ändå inte vara med. Mary Crawley spelas av Michelle Dockery, vacker som få.

erika_christensenJulia Braverman-Graham är lite av en doldis i serien Parenthood, men för mig är hon viktig. Den duktiga systern som försöker göra allt rätt, men inte alltid lyckas. Jag känner igen mig en hel del i henne måste jag säga. Julia spelas av Erica Christensen.

Jag är inte ett dugg lik hennes syster Sarah Braverman, spelad av MV5BMTc4OTQ0NTExMV5BMl5BanBnXkFtZTYwMDkyNDQz._V1_UY317_CR1,0,214,317_AL_Lauren Graham, men jag är svag för henne. Någonstans önskar jag också att jag vore lite spontan och galen. Samtidigt är det mycket jag inte skulle vilja byta med, som att ha uppfostrat
två barn själv. Inte heller speciellt sugen på en supande exman.

Det är lite så favoriterna fungerar för mig. Antingen känner jag igen mig, eller så är de min motpol. Ofta handlar det om en kombination. I Parenthood finns en hel del favoritkaraktärer, men två får räcka. Jag har valt två som jag tycker känns trovärdiga och äkta.

MV5BNzk4NjA5NDY5MV5BMl5BanBnXkFtZTcwMjU4MjgxNQ@@._V1_UY317_CR1,0,214,317_AL_Brorsan Adam, spelad av Peter Krause är också bra, men jag gillar hans karaktär Nate Fischer i fantastiska serien Six feet under ännu mer. Nate är den av bröderna som först inte alls är intresserad i familjens begravningsbyrå, men som gör det han måste då pappan dör. Det här är en av de sjukaste serier jag sett, med lik som dyker upp på de mest oväntade ställen, men det är så himla bra i all sin knäpphet. Totalt skruvat många gånger, men just Nate lyckas ganska ofta hålla sig på rätt sida gränsen. Ganska ofta. Nate Fischer spelas av Peter Krause.

MV5BMjA5OTgyMDE3Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNjE1NzcyMQ@@._V1_SX640_SY720_Felicity, från serien med samma namn som sändes i fyra säsonger mellan 1998 och 2002, är av mina absoluta favoriter någonsin. Felicity Porter spelades av Keri Russel. Egentligen är det en rätt så simpel serie om några ungdomar som går på college och Felicitys ständiga val mellan Ben och Noel. Det som gör den så bra är just det vardagliga och de fantastiska karaktärerna, som görs levande.

Även min andra karaktär kommer från serien Felicity, för jag kan liksom inte bortse från Ben, spelad av Scott Speedman. Egentligen borde jag vara mer förtjust i Noel, men det var alltid Ben. En lagom snäll buse, som gjorde mycket dumt, men ändå hade ett gott hjärta.

MV5BMTg2NTk3OTA1Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNjg5NzY4Mw@@._V1_UY317_CR3,0,214,317_AL_

Adam från Kalla fötter är en stor favorit, men trots det blev jag inte jätteglad då jag hörde
att serien är på väg tillbaka. Det brukar sällan bli bra. Dessutom har ju Adams fru Rachel dött och det var Adams och Rachels förhållande som var den största behållningen. Scenen i första säsongen där Adam springer runt naken med en ros mellan skinkorna är obetalbar och det är just humorn jag gillar bäst med serien. Adam Williams spelades av James Nesbitt, som gjort en hel del annat efter Kalla fötter. Jag måste erkänna att han vinner en hel del på sin dialekt och sin röst.

 

Serien Cityakuten är en av mina absoluta favoritserier någonsin. Jag har sett alla avsnittMV5BMTQzMTg5NzYxMV5BMl5BanBnXkFtZTcwMDE0MjU1Mg@@._V1_UY317_CR10,0,214,317_AL_ flera gånger och skulle kunna fylla en lista med bara karaktärer därifrån. Nu har jag tvingat mig själv att välja en och det är han som var med i nästan alla avsnitt, alls vår doktor Carter, spelad av Noah Wyle. Läkarstudenten som kom till Chicago’s County General Hospital i första avsnittet och sedan stannade där med olika funktioner, med avbrott för några resor utomlands. I hela 254 avsnitt var han med mellan 1994 och 2009. Inte dåligt. Vad är det då som gör att jag väljer just Carter? Mest för att jag förknippar honom med serien, men också för att det här är en karaktär som alltid var intressant att följa. Den rika arvtagaren, som inte alltid kunde köpa lycka för pengar.

MV5BMjI2NDYyNjg4NF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjI5OTMwNA@@._V1_UY317_CR9,0,214,317_AL_This life är kanske den bästa tv-serien någonsin. På svenska har den fått titeln Livet kan börja och det är ännu en serie som jag skulle kunna hämta många karaktärer från. Jag väljer dock Edgar Cook, kallad Egg, som spelas av Andrew Lincoln. Egg är ganska så misslyckad till skillnad från sin flickvän Millie och de andra i huset de bor i. Egentligen skulle även han bli jurist, men hoppade av studierna. Kanske är det just hans misslyckande och hur det påverkar honom, som är mest intressant. Någonstans faller jag ofta för fiktiva underdogs. Fråga mig inte varför. Tyvärr fick This life bara två säsonger, men det har spelats in en tv-film som utspelar sig på en av karaktärernas begravning. Den heter This life +10 och är kanske inte lysande, men tillräckligt bra.

Inte en lista utan Grey’s Anatomy. Så är det bara. Serien har utan tvekan gått upp och ner, men jag har ändå sett varje avsnitt. Ibland har jag blivit mer än lovligt trött pågreys-anatomy-season-12-trailer-750x522-1442595014skaparna, som har en tendens att ta dö på alla favoritkaraktärer, men en har funnits med hela tiden och hon är min största favorit. Jag talar självklart om Meredith Grey, spelad av Ellen Pompeo, som jag tycker är sjukt charmig. Hon har varit med om hur många hemska händelser som helst under serien och borde inte stå upp, men det är inte det stora jag gillar, utan det lilla. Som hennes danser med Christina och hennes totala gränslöshet då hon i princip kryper ner mellan Alex och Jo.

Så, nu var de tio. Riktigt svårt att begränsa sig måste jag säga. Det här är i alla fall tio favoriter, även om det finns många, många fler, tv-serieknarkare som jag är.

Vilka är dina tio fiktiva tv-favoriter?

 

 

 

 

Läs också:

« Older Entries