Min drömuppställning

 

Många verkar lite besvikna på årets Så mycket bättre. Själv är jag positivt överraskad och tycker att produktionen är bättre än någonsin. För första gången finns det faktiskt ingen jag irriterar mig på. Den på pappret så slätstrukna uppställningen är riktigt bra. Ingen pinsam Christer Sandelin eller slajmig Tomas Ledin. Inte heller någon Timbuktu ska tilläggas. Honom hade jag gärna haft med varje år.

Jag håller inte med om att det diskuteras för lite musik, utan är glad att artisterna och själva tolkningar står i centrum. Jag har alltid älskat Miss Li, tyckt om Olle Ljungström och varit imponerad av Maja Ivarsson. Sylvia Vrethammar är så mycket bättre än jag trodde och visst är hon ibland för mycket, men jag gillar henne skarpt. Hennes Kung för  en dag var helt otroligt underhållande.

Darin har väl kanske inte blivit mer än en tapetblomma, men han har imponerat på mig med sin sångröst, trots att jag inte alls gillar hans musik. Hans version av Astrologen är verkligen fin. Ännu mer överraskad är jag över Ugglas fina version av Jag och min far. Inte heller Pugh Rogefeldt är någon favorit. Gubbiga rockers är ingenting för mig, men även hans program bjöd på en hel del bra låtar, vilket var kul.

Tydligen kommer en återträff att sändas i mellandagarna. Det ser jag fram emot.

Jag tycker inte alls är det handlar om nödlösningar när artisterna valts ut, möjligen första året när det var ett rätt tråkigt gäng, men min drömuppställning skulle se ut så här:

Maia Hirasawa För att hon är enormt musikalisk och skriver musik som får mig att sjunga högt och ganska ofta dansa omkring.

Titiyo För att hon gjort några helt fantastiska låtar och för att hon sjunger dem otroligt bra.

Håkan Hellström För att han är kung Håkan helt enkelt.

Robyn En av de bästa vi har.

Veronica Maggio Kul musik på svenska.

Svante Thuresson Mysfarbror i ordets bästa bemärkelse.

Mauro Scocco En gammal idol som är lite butter, men också rätt rolig.

Lill Lindfors För att hon alltid gör mig så glad.

 

Bubblare: Joakim Berg, Eric Gadd, Veronica Maggio, Timo Räisenen, Amanda Jenssen, Ola Salo, Marit Bergman och Moneybrother.

Tyvärr verkar jag ha väldigt svårt att hitta yngre manliga artister. Det finns inte så många direkt spännande känner jag spontant. Det tråkiga med att få ett program fyllt av gamla idoler är att det blir få överraskningar. Kanske skulle det vara roligare med sådana jag lyssnat lite på, som Johan Rench, Viktoria Tolstoy, Joakim Thåström, Stina Nordenstam, Lars Vinnerbäck, Agnes eller kanske Kajsa Grytt. Med en sådan uppställning skulle jag få lyssna på mycket nytt.

Bia har också bloggat om sitt drömlag.  Vilka är dina favoriter?

 

Läs också:

Favorit i repris

Var tvungen att titta på Downton Abbey igen, trots att jag redan sett alla utom det sista avsnittet av tredje säsongen. Vansinnigt bra. Älskar miljön, personerna och inte minst konflikterna. Alla “du ska veta din plats” och de problem som uppstår då någon går över en gräns. Kläder till exempel är en stor konflikt i det första avsnittet, som en symbol för förändring. Och språket, som också markerar skillnader.

Trots att jag inte älskar alla figurer i serien är de alla viktiga för historien. Det gillar jag. Intressantast är kanske Bransons och Sibyls äktenskap som ställer till en massa. Roligast är Violet Crawley, spelad av Maggie Smith. Mary är en annan favorit och repliken vid altaret är underbar!

Första avsnittet finns i några timmar till på SVT Play om du vill titta. Tyvärr är det allt för få avsnitt i säsongen. Det är väl det enda felet på serien.

Läs också:

Tio bra tv-serier

Mer utmaning från Ellison och idag handlar det om tio tv-serier som jag tycker eller i alla fall har tyckt mycket om.

Huset Eliott symboliserar det fantastiskt brittiska som jag älskar.  Historien om de två systrarna som startar ett eget modehus tål att ses fortfarande. Köpte alla säsonger på dvd men har inte riktigt plöjt klart ännu.

Downton Abbey är också brittiskt när det är som bäst. Sirligt, men också humoristiskt. Jag absolut älskar Maggie Smith som lady Crawley och även hennes självständiga och inte så lite bortskämda dotterdotter Mary, spelad av Michelle Dockery. Jag hoppas på många fler säsonger!

This Life är en annan sorts brittisk serie, mer modern och definitivt mer frigjord. Nästan för mycket ibland, men jag älskar ändå den här serien skarpt. Vi får följa ett gäng som delar ett stort hus. De har träffats på universitetet och de flesta av dem arbetar nu som jurister.

Vårt hemliga liv är en liknande serie från Australien som var grym de första säsongerna, innan i princip alla skådespelare byts ut. Den utspelar sig i St Kilda, Melbourne och är definitivt riktigt bra.

Cityakuten är verkligen the mother of all sjukhusserier och så sjukt bra. Från första avsnittet när Carter kommer till akuten som lärarstudent, tills historien tar slut 15 säsonger senare. Med några dippar ska tilläggas, men vilken serie har inte det?

Grey’s anatomy är en serie jag tycker mycket om, trots att den har spårat ur lite väl mycket den senaste säsongen. Det är synd. Tycker att den varit bra fram till nu och hoppas på uppryckning snarast.

Felicity är en trevlig serie med ett klassiskt triangeldrama i centrum som jag absolut älskade när den kom. Nu var det ett tag sedan jag såg den, men jag tror definitivt att den funkar fortfarande. Vad hände förresten med Scott Speedman?

Parenthood är lika mysig, men med huvudpersoner i lite annan ålder. Den handlar om familjen Braverman, där de fyra vuxna syskonen och deras familjer står i centrum. En av bröderna är Peter Krause som också var med i favoritserien Six Feet Under  som är lika skruvad som bra. Helt fantastiskt att kunna göra en trovärdig historia med så spejsat manus.

Nikolaj og Julie handlar också främst om relationer. Relationer på danska, ett språk som jag absolut älskar att höra. Serien inleds med att Nikolaj är otrogen, vilket leder till att han och Julie separerar. Viktiga i historien är också Nikolajs två kollegor och deras familjer. Superbra!

 

Läs också:

Babel är ett farligt program

Jag har aldrig ens tänkt att läsa Mikael Niemis nya bok. Sedan Populärmusik från Vittula har jag inte varit sugen på att läsa något mer av honom. Så dyker han upp i Babel, intervjuad av underbara Jessika Gedin och är så charmig och intressant att jag helt plötsligt känner att jag absolut MÅSTE läsa hans nya bok FallvattenDessutom påminner han mig om att jag måste läsa Stephen King snart.

Jag älskade Karolina Ramqvists Flickvännen, men hennes nya bok Alltings början har fått väldigt blandad kritik. Jag vill ändå läsa, då även jag blev vuxen under 90-talet. Funderingen kring vad vi egentligen har att kämpa för idag är intressant. Att feminism bara är självklar i vissa kretsar, medan den är väldigt ifrågasatt i andra är värt att lyfta fram. Och att kvinnor oftare ses som offer än män i samma situation är något att fundera över.

Caitlin Morans bok How to be a woman har jag redan köpt. Den var borttappad ett tag, men återfanns under lördagens bokhyllefixande. Jag som inte alls tycker om ljudböcker drömmer om att få höra Morgan läsa sin bok själv.

Har en stilla fråga till dessa feminister bara. Är det inte möjligt (och önskvärt) att uppfostra söner till feminister?

Blev också sugen på att läsa Tove Lefflers Den kärleken och den nya biografien Sanningens vägar:  Anne Charlotte Leffler liv och dikt av Monica Lauritzen. Eller varför inte något av Anne Charlotte Leffler själv. Kanske Skådespelerskan?! För visst är det lite knäppt att vi firar Strindberg, men glömt bort Leffler.

Och så Daniel Sjölins comeback, jo den funkar bra. Det verkar dessutom som att den arge gubbstrutten i Sjölin får mer utrymme än han fick som programledare. Just Rimbo var kanske inte världens roligaste litterära destination. Kopplingen till Heliga Birgitta gillades dock.

Måste också återigen påpeka att jag verkligen älskar Biblioterapi. Och ja, jag vill läsa Skrivet på kroppen också. Och de där krigsmemoarerna verkar spännande och…

Ja, ni ser. Babel är ett totalt livsfarligt program.

 

Läs också:

Tankar om Babel

Som vanligt är jag sen med att titta på Babel, men kan ändå inte låta bli att kommentera. För ungefär ett år sedan läste jag Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm och jag var inte jätteimponerad. Sedan dess har den dock fastnat mer och mer. Jag tänker ofta på personerna och stämningen som Fagerholm skapat.

Hon verkar dessutom så otroligt sympatisk att jag måste läsa mer. Vad ska jag ge mig på? Fortsättningen Glitterscenen ligger nära till hands. Tänk att den tog tio år att skriva. Nu skriver hon tydligen en thriller och hoppas att det inte blir lika svårt. Det skulle bli enkelt, rakt och direkt, men det har skitit sig.

Intressant också med hennes tankar om teknik kontra skapandets känsla. Om dramaturgin blir viktigast försvinner själen i berättelsen.

För övrigt älskar jag att lyssna till när författare berättar om sitt skrivande. Underbart!

Vidare till Italien!

Valeria Parrella, en författare jag tänkt läsa ett bra tag. Fattar inte varför det inte blir av. Jag har både Väntrum och Avskedsbrev hemma.

Silvia Avallones Stål låter också grymt bra och den dök dessutom upp som en överraskning för ett tag sedan. Det Italien hon berättar om fascinerar mig. Det är helt klart ett politiskt intressant land. Det faktum att boken tydligen ska bli film ger mig ännu ett skäl att läsa.

I hyllan står också Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano. Hans nya bok Kom med mig låter också grymt intressant.

Funderar på om jag ska ge mig själv ett land att upptäcka varje månad via läsningen. Antagligen kommer jag inte att lyckas, men det känns på pappret som en bra idé. Italien i maj kanske? Någon som hänger på?

 

Läs också:

Vi tar två sköna snubbar…

Konceptet “det räcker med två sköna snubbar som snackar lite med varandra på ett härligt crazy sätt för att göra ett tv-program” verkar ganska så vanligt. Det funkar ibland, men inte alltid. Långt ifrån alltid.

Det har känts som ett manligt fenomen, men nu finns två sköna brudar som snackar lite med varandra på ett härligt crazy sätt och faktum är att det är så jäkla bra. Antagligen för att jag är lite småkär i både Carina Berg och Jenny Strömstedt. Att lyssna och se på deras Samtalsterapi med Strömstedt & Berg är en fröjd. Ja, de spårar ur ibland, men jag skrattar väldigt, väldigt mycket. Troligen för att jag känner igen mig en del och kanske är det vad som gjort att så många sköna snubbar fått göra crazy pratprogram. Någon tv-gubbe har känt igen sig i dem, eller i alla fall önskat att de vågade vara lika wild & crazy.

Första programmet om bland annat klaustrofobi, djur och avföring, musik som tanter inte förstår, politiska hantverkare, snus, klimatångest, överklasskärringar och veckans prinskorv, är helt underbart. Nu kollar jag vidare på del två. Det finns två avsnitt hittills och jag hoppas verkligen att det blir fler! Kolla, kolla!

Läs också:

Snart dags för Jessika i Babel

Jag är lite småkär i Jessika Gedin. Smart, snygg och rolig. Vad mer kan man önska sig? Som programledare i Babel är hon perfekt i mina ögon och jag hoppas (och tror) att hon kommer att leva upp till mina (skyhöga) förväntningar.

I GP:s artikel från i lördags, som tyvärr bara går att läsa på nätet om du har GP+, berättar hon om hur hon “pendlar mellan storhetsvansinne och en fruktansvärd nervositet”.

Per Hagman är gäst i kvällens program. Jessika Gedin bloggar om sin omläsning av böckerna, men själv har jag inte läst något av Hagman sedan jag läste Cigarett och Volt för mycket länge sedan. I hyllan står Vänner för livet oläst. Många gånger har jag tagit fram den och klämt lite på den, men den har alltid stoppats tillbaka igen. Får se om Gedin och Hagman kan sälja in den ikväll.

Läs också:

Grabbarna laddar för schlager

Och jag, jag hänger väl på. Kan liksom inte låta bli och det kan knappast bli sämre än Gladiatorerna som ingen i familjen orkar med. Lite rädd är jag för att Sean Banan ska bli årets plåga. Då, men först då, kommer jag kanske att förlåta Eric Saade för fjolårets skavsår i öronen. Sean Banan och Loreen går vidare enligt DN . Spontant känns det som hata och älska. I den ordningen. Att Torsten Flinck skulle vara “för bra för att vinna” känns minst sagt otroligt. Om jag lyssnat på låtarna? Nej, jag går helt på mina fördomar. Liksom myrsloken Eskil tycker jag att Loreen känns som ett bra vinnarval. Johan Lindqvist i GP tippar dock på Sean Banan och Afro-Dite.

Det är älska och hata som gäller ganska ofta för mig och när det handlar om Melodifestivalen är det verkligen svart-vitt. Jag som säger mig avsky generaliseringar kör på med alla känslorna på en och samma gång. Ska försöka skärpa mig lite för att inte bli en för dålig förebild för grabbarna O som är galet laddade inför kvällen.

Känner jag den yngste rätt kommer han somna alternativt tröttna efter sisådär en kvart. Storebror kommer troligen bara att gilla låtar som sjungs av killar och jag kommer att försöka övertyga honom om att kvinnor kan och samtidigt hoppas att han inte märker att de inte har några kläder på sig. Ett dilemma så gott som något.

Någon jag älskar på riktigt och som kan förgylla de närmaste veckorna är Hanna Fahl. Hon är både vass och rolig. Krönikan om genrer liknade vid könssjukdomar och viljan att själv placera sig i det fack man gillar bäst är lysande. Teorin att bästa sättet att få cred är att sjunga om en artist som har det är intressant. Undrar om Moniker lyckas, Hanna verkar tveksam.

Nästa vecka ska vi se genrepet i Göteborg. Storebror har tjatat i mer än ett år, då hans kusin gått på Melodifestivalen flera gånger. Förhoppningsvis går det bättre än gårdagens genrep i Växjö.

Läs också:

Det luktar unket SVT

Jag har två söner och jag jobbar järnet för att de ska våga vara sig själva och inte fastna i de begränsande könsroller som styr våra barn allt för tidigt. Jag vill att de ska kunna ha vilka färger som helst på kläderna, leka med leksaker av olika slag och ha kompisar med både snopp och snippa. Jag vill inte att de ska lära sig att det finns tjejlekar och killekar, leksaker för killar och leksaker för tjejer, eller färger som passar killar och färger som passar tjejer. Jag vill inte heller att de ska tro att alla tjejer blir kära i killar, eller alla killar i tjejer. Jag vill att de ska ha ett öppet sinne. Att de skulle få för sig att alla är heterosexuella är en ganska liten risk. De kommer säkert gå igenom någon fördomsfull period i tonåren, men just nu är alla sorters par naturliga. Däremot inte alltid alla sorters killar och tjejer.

Senast i tordags pratade grabbarna om att Starwars var en killsak, men att tjejerna som är med i Starwars och kanske Hermione också, är tjejer som är okej. När mina ungar säger något som tyder på att de formats av ett könsrollstänkande brukar jag fråga hur de tänker. Om det verkligen är så att tjejer inte kan leka med Starwars, som det gällde i detta fall. Så är det självklart inte, det var båda överens om, men det är inte så många tjejer som gillar det.

Gör alla killar det då, undrade jag och självklart var det så att alla inte gjorde det. Vi konstaterade alltså att både tjejer och killar kunde leka med till exempel starwarslego, men att fler killar gjorde det. Detsamma gällde Pet shop som de gillar lite, men inte lika mycket som sin kusin som är tjej. Böcker för tjejer och killar finns i alla fall inte, det är de fortfarande säkra på. Så får det gärna fortsätta även om jag gärna hoppar över öl böckerna vi läser ibland.

Målet är inte att de inte ska få tycka att det är någon skillnad mellan personer, men jag vill inte att de allt för lättvindigt lockas att generalisera efter kön.

Jag vill ge mina barn 100 möjligheter istället för 2. Tyvärr är det svårt att hjälpa dem att stå emot de roller de tvingas in i. Femåringen hade det väldigt jobbigt på förskolan för ett tag sedan då killarna i hans ålder bara lekte krig och tjejerna var i dockvrån. Behöver jag säga att vårt utvecklingssamtal inte var direkt lugnt. Det är inte okej att förskolor inte arbetar med kompensatorisk pedagogik.

Vart vill jag då komma? Att kampen knappast blev lättare igår. Som vanligt tittade vi på Wild Kids då vi alla gillar serien där killar och tjejer i tioårsåldern tävlar mot varandra. Hittills har tävlingen varit lite orättvis, då längd betytt mycket. Kön har dock inte spelat någon roll när Lejonen och Björnarna tävlat mot varandra. Igår skulle då lagen göras om och nu tävlade tjejerna mot killarna. Nu var det faktiskt inte lagen jag reagerade mest på utan SVT:s vinkling av det hela. Alla intervjuer med ungarna handlade om huruvida det inte var skönt att äntligen slippa lagkamrater från det andra könet och jo, det tyckte de ju alla. Alexandra Zazzi var med och lagade mat och hon frågade också om det inte var skönt att slippa tjejerna och när killarna svarade ja kontrade hon med ett “nej men så jobbiga är vi väl inte”.

Någonstans här blev jag vansinnig. Det hela blev ännu värre av att det hela tiden snackades om att det nu var enklare att prata om vem av killarna respektive tjejerna som var gulligast. Alla ungar fick svara på den frågan i intervjuerna. Varför? Okej om någon av deltagarna hade velat berätta att de tyckte någon var gullig, men måste producenterna bygga större delen av programmet kring detta?

Ärligt talat spyr jag på att SVT förstärker könsroller och deras heteronormativa syn är vidrig. Jag vill inte att mina barn ska matas med sådan skit och är både besviken och arg. Från att ha varit ett hyfsat trevligt program där barn har fått vara barn, blev Wild Kids nu ett sliskigt program där barn lekte vuxna och ömsom hånade, ömsom hyllade det motsatta könet. Riktigt, riktigt dåligt!

Musik som ABB kanske lyssnade på har tagits bort från programmet, men det här är tydligen okej?

 

Läs också: