enligt O

Tankar från en bokberoende

Kategori: TV (Sida 1 av 7)

The Good Fight

Jag absolut älskade The Good Wife med fantastiska Julianna Margulies i huvudrollen. Sju säsonger och 156 avsnitt blev det, men jag hade lätt kunnat se mycket, mycket mer. Ändå tvekade jag lite innan jag började se spin-off-serien The Good Fight, dels för att Margulies inte är med, men också för att titeln är så otroligt löjlig, Ja, barnsligt jag vet, men jag är rätt barnslig ibland (eller ofta).

Nu har jag ändå börjat se serien där Diane Lockhard (spelad av Christine Baranski) har en av huvudrollerna. Hon slutar på byrån som står i centrum i The Good Wife och börjar arbeta på en firma som tidigare bara anställt afro-amerikansk personal. Med sig tar hon sin guddotter Maia och sedan dyker Marissa, dotter till Eli, upp och på byrån arbetar också Lucca, som var med i den sista säsongen av The Good Wife och en stor favorit. Dianes karaktär tillåts att utvecklas mycket och jag gillar henne verkligen. Jag gillar också Maia, som verkligen växer under seriens gång och Adrian, en av ägarna i den nya firman och den som anställer Diane, blir också mer och mer intressant.

Nu har jag sett första säsongen och just påbörjat den andra. Jag gillar den helt klart skarpt och skulle säga att den är bra mycket mer politisk än sin föregångare. Trump får till exempel rejäla kängor och oron för vad hans politik ska göra mot firman börjar växa. The Good Fight är en välskriven och aktuell advokatserie, med karaktärer som är lätta att engagera sig i. Än så länge finns två säsonger, men det verkar som att det kan bli en tredje också. Vad jag kan läsa mig till fortsätter serieskaparna att kritisera Trump rejält. Inte mig emot.

Sist på bollen med Big Little Lies

Att böcker blir tv-serier är en ganska ny trend och en trend som jag verkligen gillar. En filmatisering av en bok kräver att mycket tas bort, medan en tv-serie inbjuder till en utveckling av boken och karaktärerna. Förra sommaren började jag titta på Big little lies, en serie i sju delar baserad på Liane Moriartys bok. Sedan tog gratismånaden på HBO slut och jag glömde bort den. I sommar märkte jag dock till min glädje att HBO numera ingår i vårt (alldeles för stora och dyra) tv-paket och jag såg om de avsnitt jag sett och såg igår det sista avsnittet.

Vilken serie! Boken är riktigt bra och sättet den är berättad på, där vi redan från början vet att något hemskt hänt på en fest för föräldrarna på en skola, gör att spänningen redan från början är stor. Det är mammorna och barnen som står i centrum, men även papporna finns med på ett hörn.

Vi träffar dem första dagen i skolan, då Montreys okrönta drottning (i alla fall enligt sig själv) Madeline (spelad av fantastiska Reese Witherspoon) skadar sig på väg till skolan med sin dotter. Hon får skjuts av Jane, en ung ensamstånde mamma som just flyttat till Monterey (boken utspelar sig istället i Pirriwee, en villaförort i Australien) och en vänskap påbörjas. De träffar sedan Madelines bästa vän, Celeste (spelad av Nicole Kidman), vars tvillingpojkar också börjar i samma klass. Där går också Annabelle, dotter till karriärskvinnan Renata. När föräldrarna kommer för att hämta sina barn får de veta att någon försökt strypa Annabelle och när hon får frågan vem det är pekar hon på Ziggy, Janes son.

Konflikten mellan barnen och därmed deras mammor är ett spår i såväl boken som serien. Andra är äktenskapensen svårighter, där Celeste misshandlas av sin man Perry (spelad av Alexander Skarsgård) och Madeline har svårt att acceptera sin före detta mans nya flickvän Bonnie (spelad av Zoë Kravitz).

Till nästa säsong har skådespelare som Meryl Streep värvats. Hon ska spela Perrys mamma som dyker upp i Monterey och självklart undrar över sin sons död. Den började spelas in nu i vår och förväntas sändas 2019. Författaren Liane Moriarty har varit med och skrivit manus och liksom i första säsongen är det David E. Kelley som skriver avsnittsmanus.

Att en bok får en fortsättning i form av en tv-serie med manus skrivet av författaren är ännu en trend. Jay Asher har skrivit manus till andra säsongen av fantastiska 13 reasons why (som kommer att bli mitt nästa tv-projekt) och Margaret Atwood till andra säsongen av A Handmaid’s Tail, vars första säsong avslutades när boken gjorde det.

En annan bok som snart blir tv-serie är Störst av allt av Malin Persson Giolito och min absoluta favorit av Gillian Flynn Sharp Objects går just nu på HBO. Jag väntar ett tag innan jag ser den, då det bara finns två avsnitt just nu och jag avskyr att vänta. Själv hade jag önskat mig en tv-serie av Stephanie Perkins Anna and the French kiss och Isla and the happily ever after, som båda utspelar sig på samma skola i Paris. Annars tror jag att Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck skulle kunna bli en charmig serie eller kanske en film.

Good girls — när situationen kräver nya lösningar

I sommar har det blivit en del serier och mest underhållande är kanske (i alla fall på Netflix) färska  Good girls med Christina Hendricks från bland annat Mad Men, Mae Whitman från Parenthood och Retta från Parks and Recreation.

Hendricks och Whitman spelar systrarna Beth och Annie, på ytan den lyckade och den misslyckade. Beth har fyra barn, är hemmafru och gift med Dean. Hon bor i en fin villaförort och lever ett till synes perfekt liv. Annie är ensamstående mamma, jobbar i kassan på ett matvaruhus och är ganska slarvig. Så börjar det gå dåligt för Deans bilfirma, Annie behöver pengar till advokat för att inte riskera att förlora vårdnaden av sin dotter och något måste göras. Tillsammans med väninnan Ruby, som behöver pengar till sin dotters dyra medicin, bestämmer de sig för att råna varuhuset där Annie arbetar. En snabb stöt och sedan ska deras liv bli bättre.

Det är bara det att kassaskåpet är oväntat fullt då några lokala gangsters förvarar pengar där och de är inte direkt nöjda när de upptäcker att de blivit rånade. Ledaren Rio söker upp de nu svinrika damerna och kräver pengarna tillbaka. Det är bara det att de redan lyckats bränna en hel del och nu måste de hitta ett sätt att få ihop pengar igen. Hela serien är en ond cirkel, inte sällan obehaglig, men också underhållande och charmig. Skådespelarna är dessutom grymma och jag hoppas verkligen på en ny säsong väldigt, väldigt snart då första säsongen endast består av tio avsnitt och jag vill ha mer nuuuuu.

 

Nostalgi på hög nivå

1986 gjordes en mini-serie i tre delar med bland andra Sarah Jessica Parker som hette A year in the life. Den handlade om en familj som träffas för att fira jul och strax därefter dör mamman. Vi får följa dem under ett år när de försöker leva vidare efter sorgen och där många av dem omvärderar sina liv. Jag och syrran spelade in serien och såg den om och om igen, tills de vhs-kasetter den fanns på nästan var utslitna. Vi kunde nästan replikerna utantill och var troligen extremt störiga när vi läste dem högt. Några år senare såg syrran till att föra över dem till dvd, men nu var det många år sedan jag såg dem. Inte heller har jag sett den hela säsong av serien som följde efter mini-serien och som sändes i USA 1987-1988. För några år sedan letade jag efter den utan resultat, men så kom det sig att jag av en slump sökte på youtube efter den, med gott (eller i alla fall hyfsat gott) resultat. Där finns avsnitten, om än i sjukt dålig kvalitet.

Självklart var jag tvungen att börja med att se om mini-serien och fortfarande kände jag igen varenda replik. Nostalgi när den är som bäst. Att bildkvaliteten var kass skiter jag fullständigt i, nu måste jag se hela serien.

Slut på Skam

Sista säsongen av Skam har just avslutats och även om jag var hyperskeptisk inledningsvis och väntade länge innan jag såg de tre första säsongerna, föll jag pladask.

I säsong fyra är det Sana som är huvudperson, men de andra finns med och det är fint att få fortsätta att följa dem om än mer på avstånd. Som Even och Isak, huvudpersoner i säsong fyras kanske finaste (och möjligen smörigaste) scen, där Even under kareokefesten sjunger Imagine, blir rädd då Sanas bror och hans vänner kommer dit, får en duettpartner i Isak och sedan hela sällskapet som allsångspublik. Finare blir det knappast.

När karaokefesten övergår från smör till bråk, ett bråk där Elias slår och Isak blir slagen, hamnar Sana i en minst sagt konstig situation. När hon hör ett samtal på toaletten om hur Pepsi-Max-gänget vill stänga henne ute från bussen, blir det ännu ett bevis på att hon är annorlunda. Ännu tydligare blir det när det är Noora som kysser Yousef, inte hon.

Sana är min favorit, men jag tycker väldigt mycket om Noora också. Egentligen var säsongen om henne kanske den mest stereotypa, men teman och motiv som vi känner igen från många andra tv-serier, men hon är ändå så äkta och så likeable (varför har vi inte ett motsvarande svenskt, bra ord).

Vänskapen mellan Sana och Isak tillhör seriens mest intressanta. Egentligen borde de kanske inte vara vänner, men de är båda bra på att se människan, inte de egenskaper och kvaliteter som kan verka mer betydelsefulla än de verkligen är. Måste det egentligen spela någon roll vem en person älskar eller vilken gud en person ber till?

Det är kanske ganska naturligt att det är just för Isak som Sana berättar om hur hon känner. Hur det är att vara muslim med hijab och varje dag behöva bevisa att man inte är förtryckt. De tillhör båda utsatta grupper, men Sanas hijab gör att det syns tydligt att hon är annorlunda. Isaks tankar kring de dumma frågorna och hur viktiga de är är intressanta. Jag har tänkt så själv, när mina muslimska elever blir intervjuade av svenska elever till någon skoluppgift att många av frågorna är riktigt dumma, på gränsen till rasistiska och ibland över gränsen. Inte för att den som frågar är rasist, utan för att hen faktiskt är okunnig och/eller vill veta om de myter hen läst om är sanna. Jag har velat skydda mina elever från dessa frågor, men inser att Isak kanske har en poäng. Om de dumma frågorna inte får ställas hittar människor på egna svar och det kan bli väldigt mycket värre.

Religionen har en stor betydelse i fjärde säsongen, vilket är naturligt då det är något som är viktigt för Sana. Samtalen mellan Sana och Yousef om religion och Gud liknar på många sätt samtal jag haft med en före detta kollega och vän. Hen är troende, jag är det inte, men vi tycker ändå väldigt lika i många frågor. Faktiskt också när det gäller religion. På samma sätt kallas sig Sana religiös, medan Yousef säger sig vara icke-religiös. Ändå ser de ofta på världen på samma sätt. De har bara olika förklaringsmodeller.

Det är som Sanas bror Elias sätter fingret på när han funderar över vad en riktig muslim egentligen är. Den som liksom Yousef följer alla regler och är en god människa, men inte säger sig tro på Allah, eller den som visserligen går till moskén, men beter sig som ett svin.

Något som imponerar mig i främst fjärde säsongen av Skam är att skaparna vågar låta allt vara så tyst. Ibland är tystnaden så påtaglig att den hörs. Att tankar snurrar i huvudet på karaktärerna är tydligt, men vi får inte alltid veta vad de tänker. När karaktärerna tillåts sätta ord på sina tankar blir det kanske ändå som allra bäst.

Det är synd att det inte blir fler säsonger av Skam och det är synd att inte fler av karaktärerna får stå i centrum. Nu fick vi i sista avsnittet en liten inblick i Vildes liv och det jag anat att hon dolt. Jag hade gärna velat se fler sidor av Vilde, som är så mycket mer än en korkad brud. På samma sätt är Chris mer än en rolig tjockis, en stereotyp som serien kritiserats för. Storheten med Skam är bland annat att de vågat använda stereotyper och sedan breddat dem i takt med att vi får veta mer om karaktärerna. Det har inte riktigt skett med Vilde och ännu mindre med Chris. Chris lojalitet som vän har dock blivit än tydligare än i de tidigare säsongerna. Det är fint. Att följa alla karaktärer under sista avsnittet är ett smart drag, men jag skulle ändå vilja ha mer av Vilde, Chris och väldigt gärna även av fantastiska Eskild.

Men det finns ju en Chris till, Pentrator Chris. Att han skulle få ihop det med Eva var väl ändå rätt oväntat? Att han ännu en gång skulle visa sig vara en idiot var inte alls lika oväntat, däremot att cirkeln skulle slutas för Eva och Jonas. Eva är kanske den karaktär jag tycker är mest anonym. Visst fick hon en egen säsong, men det hjälpte inte riktigt. Samtidigt är hon rätt cool och kaxig och dessutom är hennes dialekt fantastisk.

Vad är det då som är så bra med Skam, förutom karaktärerna? Jag skulle säga ärligheten. Det blir lätt så att ungdomsserier blir moraliserande och politiskt korrekta. Som att det inte går att göra bara underhållning, utan att utbildning behövs också. I Skam finns inte ens överdrivet korrekta vuxna, tvärtom är de ofta osynliga, men när de tar plats är de ganska vanliga. Befriande vanliga. Samtidigt är Skam definitivt utbildande, i alla fall för vuxna och kanske också för unga som inte har en så heterogen umgängeskrets som den som porträtteras i Skam. Budskapet att kärlek sprids och att all kärlek är bra kärlek är klockrent.

 

Foto: Andreas Fadum

Nästan sist på bollen

I kursplanen för Svenska 2 ingår att läsa om språk i Norden och till slut fick jag tummen ur att se den norska serien Skam. Kanske är jag sist av alla och jag kommer inte att hinna se klart de tre första säsongerna innan det är dags för den fjärde i påsk.

Varför jag väntade? Jag skyller på att jag alltid blir lite barnsligt tvärtemot när ALLA unisont hyllar något, men mest skyller jag på Kristin Lundell. Hennes krönika om hur obehagligt det är att vuxna människor blir så engagerade i norska tonåringar tog hårt. Jag håller också med henne om att gymnasietiden egentligen är för obehaglig för att återupplevas, ens genom ögonen på några käcka jenter.

Men jag började som sagt titta ändå och ja, det är många gånger obehagligt, det är det. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka om Eva, Noora, Vilde, Chris och Sana. Killarna kan jag helt ärligt både ha och mista, men så har jag inte heller sett säsong tre ännu.

Om jag har någon favorit? Sana är den som imponerar mest, men jag gillar Noora också. Hon är cool. Sedan får jag ont i hjärtat av Vilde och hennes längtan efter att bli älskad, skrattar gott åt Chris sköna stil och tycker att Eva är sådär lagom vanlig och trevlig. Det är då mitt vuxna jag vill krama om både dem och mitt egna gymnasiejag. Hon som kanske mest var en Eva, med drag av Vilde, men som längtade efter att vara lika självsäker som Noora eller Sana.

Jag har ”påsklov” nu. Jag skriver ”påsklov” för att jag har galet mycket att göra. Helst vill jag bara läsa böcker jag längtat efter att läsa och kanske se ett och annat avsnitt av Skam. Jag är på Nooras säsong nu och jag gillar det nya perspektivet.

Tillbaka till Babel

De senaste två säsongerna har jag sett väldigt få avsnitt av Babel. Det beror dels på att jag sällan styr över tv:n här hemma, men också för att jag tröttnat lite på konceptet. Ikväll tittade jag igen, då ungarna bestämt sig för att lägga sig och läsa tidigt. Bra beslut av både dem och mig.

En av de största anledningarna till att jag inte kunde missa kvällens avsnitt stavas dock Johannes Anyuru. Tidigare har jag läst två fantastiska diktsamlingar av honom och en minst lika fin roman.

Att höra honom berätta om det nya Sverige i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var både fint och intressant. Boken är en dystopisk framtidsskildring av ett Sverige där nationalismen slagit igenom. Där alla måste bevisa att de är svenska och ställer upp på en lång rad värderingar. Personen som berättar om detta är instängd på en psykiatrisk klinik och frågan är om hon ger oss en bild av ett samhälle som verkligen finns, eller om det bara finns inom henne. Att boken i Babel definieras som sci-fi gör mig dock lite nervös. Självklart ska jag läsa ändå, men jag försökte för några dagar sedan närma mig Anyurus nya roman och insåg efter några sidor att det här är bra och att jag är alldeles för trött just nu för att uppskatta den till fullo.

”Jag måste tänka något allvarligt om terrorn och rasismen”, säger Johannes Anyuru och menar att det efter attacken mot Charlie Hebdo gjorde det nödvändigt att skriva om det. Jag är glad för alla röster som talar just om detta, då det är något vi aldrig får sluta tala om. Johannes Anyuru är hoppfull när han tänker på framtiden. Det är jag också glad för, då jag håller på att förlora mitt hop.

För den som vill läsa mer om terror, rasism och våldsbejakande extremism, rekommenderar jag mitt inlägg om Christer Mattsson på skolbloggen Ordklyverier.

 

Om man inte orkar läsa

Jag hade ju planerat ett läslov, men har nu drabbats av influensa och den stora tröttheten. Jag behöver alltså istället en bra tv-serie eller två att titta på. Bra tv-serie för mig är oftast något ganska stillsamt, som Gilmore girls (just färdig med sista säsongen och har påbörjat de nya avsnitten, som jag för övrigt känner mig lite tveksam till) eller Downton Abbey eller kanske någon serie som utspelar sig på ett sjukhus, eller innehåller många rättegångar.

Har ni några tips? De ska finnas på Netflix eller möjligen Viasat, som vi just nu har för att kunna se fjärde säsongen av The Blacklist.

This is Us är klart sevärd

Just nu tittar jag på tredje avsnittet av serien This is Us, som går på tv3. Om du, som jag, har svårt att titta på serier när de sänds är viafree ett bra alternativ. Där finns nu de tre första avsnitten. Om du inte redan har sett dem tycker jag att du ska göra det. Trevliga karaktärer, lugnt och fint, men inte utan drama. Mest gillar jag kanske sättet att berätta en historia utifrån olika tider. Sedan är det extra kul att Milo Ventimiglia, en av mina största favoriter i Gilmore Girls finns med.

 

 

De är tillbaka …

Egentligen borde jag gnälla över det faktum att juryn består av tre gubbar, men när gubbarna är så älskansvärda som Gary, George och Matt i Australian Masterchef har jag ingenting att klaga på.

Australian Masterchef är mitt absoluta favoritmatlagningsprogram. Fantastiskt att serien är tillbaka igen på TLC. Missa inte.

PS. Det finns en anledning till att inlägget är helt utan länkar. Jag vill inte riskera att få veta vinnaren innan det är dags att kora hen. DS.

PS2. Det här inlägget fick mig att inse att jag helt glömt bort de 52 bra saker som jag skulle presentera under 2016. Det blev inte mer än 9 inlägg. Inte bra. Nu lovar jag att presentera en varje vecka, tills det är 52. DS2.

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: