Jag har möjligen börjat omvärdera Daniel Sjölin lite, men mitt förhållande till honom är lite komplicerat. Jag ville dock lyssna till Audur Ava Ólafsdóttir så här sitter jag nu. Sjölin beskriver henne som en poetisk författare, men också roligt. Det här med att hon skulle skriva roligt var ingenting Ólofsdóttir varit medveten om tidigare, då ingen på Island skrattat åt hennes böcker. Läsarna på Island är för svarta för att skratta. Det blir dock tydligt under samtalet att Ólofsdóttir har en helt underbar och absurd humor, som döljs bakom ett ansikte som visar få känslor. Jag kommer att tänka på Erlend Loe, som också kombinerar allvar med helt absurda uttalanden.

Även detta samtal kommer att handla om minnen och hur de kan lura en. Ditt förflutna är fiktion, säger Ólofsdóttir och menar att alla i en familj minns olika saker från samma händelser. Sjölin känner igen sig och påpekar att det märkliga är att han är den enda i familjen som minns fel och dessutom har en ovana att skriva om det. Fantasi och minnen ligger nära varandra och sanningen är knappast objektiv.

De talar om boken Den sista kvinnan som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man, då han insett att han inte älskar kvinnor och att hon därför är hans sista. Han lämnar henne för en man som har samma ovanliga isländsk namn, som betyder kaotisk på isländska. Betydelsen av namn är viktiga för Ólofsdóttir och hon använder samma namn för flera karaktärer i flera av sina böcker. Mer fokus får senaste boken Ärr.

Ärr handlar om Jónas, som är 49 år och just blivit lämnad av sin fru som dessutom avslöjat att deras barn inte är hans biologiska barn. Han bestämmer sig för att ta livet av sig, men för att göra det lättare för dottern bestämmer han sig för att resa utomlands till ett riktigt farligt land, landet är ett farligt land utan namn, med en befolkning som är som oss. Istället för att ta livet av sig börjar han hjälpa andra och eftersom han lär känna människor där kan han inte riskera att de hittar hans döda kropp. Han kan alltså inte ta livet av sig i det här landet heller, för genom att hjälpa andra hjälper han faktiskt sig själv, Ólofsdóttir ville skicka en typiskt isländsk man ut i världen för att rädda den och på ett märkligt sätt verkar han göra det. Han blev ett ljus i en väldigt märk värld.

Mansrollen på Island är traditionell och liksom här är det kvinnorna som arbetar i välfärdssektorn, som läser böcker medan männen snickrar och/eller bär kostym. Kvinnorna styr, men det de inte kan styra är att männen röstar fel. Det är därför det finns konflikter i alla familjer, som inte sällan skapar en tystnad. Jónas är tyst och hans fru lämnar honom just för att deras liv är så tyst. Han har mycket inom sig, men släpper inte ut det. Han är en ”handyman” och inte en konveratör.

Sjölin jämför Ólofsdóttirs stil med Hemingways och hon berättar att hon verkligen försöker skrivs så kort som möjligt, för att det är i mellanrummen det händer. En kritiker kallade henne en Hemingway full av kvinnliga hormoner, men trots denna mycket märkliga kommentar gillar hon kritiker. Hon har nämligen så få läsare, säger hon, att hon behöver alla hon kan få. Hon talar om sina 200 läsare och menar att hon i princip känner dem alla. Efter det här samtalet får hon garanterat fler, jag kommer definitivt att vara en av dem. I detta allvarlga samtal fyllt av humor gör sig faktiskt Sjölin riktigt bra (förutom att han som alltid tar för mycket plats), men stjärnan är utan tvekan Audur Ava Ôlofsdóttir.