Mina smala axlars längtan

Maria Frensborgs senaste bok bär den fantastiska titeln Mina smala axlars längtan, lånad från Edit Södergrans fantastiska dikt ”Dagen svalnar …”. En dikt vars budskap genomsyrar även Frensborgs verk. Strävan efter att vara någon, men ändå inte våga visa sin själv på riktigt av rädslan för att göra någon besviken. Poesin har över huvud taget stor betydelse i Mina smala axlars längtan och boken är också skriven med ett metafortungt språk, som för att visa poesins del av huvudpersonen Magdas liv. För det är hennes språk som Frensborg använder. Språket hos en osäker nybliven gymnasist som så gärna vill vara betydelsefull. Med den tolkningen köper jag språket, som annars känns lite väl konstlat på sina ställen. Att Magda talar och tänker på det sättet är nämligen helt naturligt. Det är sådan hon är. Det krävs en någon pretto tjej för att tillbedja en killes bakdel på följande sätt:

Du heliga rumpa, jag dyrkar dig. Jag tillber dina svarta jeans, lagom nedhasade och avskavda vid fickorna. Det universellt snyggaste hänget.

 

Och så vidare och så vidare och så vidare. För ingenting är lagom när Magda sätter igång. Ju svulstigare desto bättre verkar vara hennes melodi. Först stör jag mig på språket, men när jag lär känna Magda förstår jag att det är så hon måste uttrycka sig. Som den som är pytteliten, men gör allt för att verka världsvan.

Att det nya livet ska börja på gymnasiet är givet enligt Magda. Det är inte bara Jens, den två meter långa ägaren till den perfekta rumpan som ska bidra till hennes nya spännande liv, men han är en stor del av det. Magda som vill vara stark och självständig är så irriterande bländad av geniet Jens, som egentligen är sjukt otrevlig och självupptagen. En mansplainande besserwisser som gärna tar åt sig äran av sådant som andra gjort.

Magda är dock helt blind för hans sämre sidor och vägrar att lyssna på tråkkompisen Petra, som är trygg och stadig, men inte alls förstår sig på det mystiska och spännande som kan ske på den nya skolan. Själv söker Maga utmaningar och börjar skriva för skoltidningen där Jens är chefredaktör. En riktigt creddig tidning som skrivs på skrivmaskin och där alla texter är anonyma.

Magdas andra äventyr är den hemliga föreningen KG (Kvinnliga gymnasieföreningen) som bara speciellt utvalda blir inbjudna till. Nu är hon på väg att bli någon ny. Någon med ett spännande liv. Någon som räknas.

Och kanske behöver hon äventyr lilla Magda. Hon behöver få vara en del av något positivt. Något stort. Hemma finns nämligen ingen mer än en väldigt deprimerad mamma och med det i bakhuvudet är det inte konstigt att Magda flyr in i en fantasivärld full av metaforer och andra språkliga krumbukter. En välformulerad yta som döljer ett mycket osäkert inre. Hon är flickan som verkligen är stor i orden, men liten på jorden. Flickan som mer än någon annan bara behöver en rejäl kram.

Mina smala axlars längtan är inte lagom någonstans. Det är stora känslor, obeskrivligt fantastisk kärlek och djupaste sorg. Det är svulstiga formuleringar och överdådiga språk, men jag köper det. Orden är Magdas och henne tar jag till mitt hjärta. När meningarna kommer från henne tror jag på dem, hur omständligt formulerade de än må vara. Däremot tror jag att Frensborg gör klokt i att tona ner sitt språk lite om hon ska skriva om någon annan karaktär. Det kan bli för mycket och blir det kanske om man inte tycker om Magda fullt lika mycket som jag gör. Språk, innehåll och karaktärer behöver samspela för att språket inte ska stå i vägen för innehållet och karaktärerna. För mig funkar det, men jag kan tänka mig att Mina smala axlars längtan kan vara en bok man slukar och älskar eller inte ens orkar läsa ut.

På Bokmässan medverkar Maria Frensborg bland annat i ett seminarium fredag 15.00-15.45, i F5 med titeln Kulturmannen i ungdomsboken tillsammans med Åsa Asptjärn och Hampus Nessvold. Det vill jag verkligen se. I Frensborgs bok är kulturmannen en riktig skithög. Läskigare än någon kulturman Ebba Witt-Brattström skulle kunna komma på. Då gillar jag mer den lite osäkra och trevliga Emanuel Kent som Åsa Asptjärn skriver om.

Läs också:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge