Monthly Archives: augusti 2017

Afternoon Tea med litterära gäster


Eftermiddagens trevligaste samtal var nog ändå det med Gregg Hurwitz, Jane Harper, Elly Griffiths och Helena Dahlgren. Mycket av samtalet handlade om att skriva. Hurwitz fick ett råd av James Patterson att lära sig skriva överallt. Det har han gjort, tex i bilen när hans fru kör. Även Jane Harper är van att leverera då hon jobbat som journalist i många år. Det har hjälpt henne mycket och gjort att hon lyckas skriva även få hon bara har en kort stund över. Griffiths däremot skriver bara hemma i sitt arbetsrum på sin egen dator.

Gregg Hurwitz planerar en lång serie, Griffiths har två serier igång och till min glädje berättar Harper att hon kommer att skriva en serie om Aaron Falk. Hon började däremot inte med en karaktär utan med en idé och hade hon vetat att det skulle bli fler böcker om honom hade hon kanske gett honom en familj för att få fler trådar att dra  i. I oktober kommer andra boken Force of nature ut i Australien.

Mycket annat diskuterades självklart, som jobbiga fans (djurvänner, vapendiggare och andravärldskrigetfanatiker) fina omdömen (från födande fans, läsare som mist sin mor och de som älskar Ruth Galloway), regler för deckare och vilka som inte får brytas (döda aldrig djur), men jag behövde hinna äta också!

Märkligt egentligen att äta och lyssna till ett författarsamtal samtidigt. Speciellt när Gregg Hurwitz talar om hur man bäst skär halsen av någon. Då finns en risk att maten hamnar fel. Research är viktigt är honom och han vill gärna göra en hel del innan han börjar skriva. Det blir många samtal till diverse experter för att få allt rätt. Han prövar också mycket själv, som MMA inför serien om Orphan X.

Läs också:

Christoffer Carlsson in på livet


Även om jag verkligen tycker om böckerna om Leo Junker har jag faktiskt bara läst två av fyra. Det gör att jag drog mig lite för att lyssna till Christoffer Carlsson, då jag inser att spoilerrisken är överhängande. Bestämde mig dock för att strunta i vilket och nu är jag här. Som alltid lite fascinerad över att han hunnit med så mycket, med tanke på att han inte är direkt gammal. Markus Larsson säger också att han blir lite bitter över att Carlsson gjort så mycket. Däremot har han inte åkt och hittat sig i ett buddhistiskt tempel, tillägger Carlsson, men vem säger att man måste det när man istället kan skriva böcker och bli kriminolog.

Har du någonsin kallats för GW junior?, undrar Larsson och ja, det har Carlsson så ofta att han inte ens orkar bli trött på det. När han började skriva blev kopplingarna ännu fler och kanske mer nu än förut, då han gillar GW och äter lunch med honom ibland.

Att historien om Leo Junker skulle bli fyra böcker var bestämt från början och så blev det också. Den manliga vänskapen är central och det var viktigt att fokus skulle vara just det. Carlsson ville undersöka olika plan, olika delar av en vänskap. Att en person är polis och den andre brottsling komplicerar ytterligare. Det är en knepig, men väldigt viktig relation. Framför allt i den sista boken funderade Carlsson mycket om vad som skulle hända om någon av dem försvann. Tankarna grundades då han själv förlorade personer nära honom.

Boken som finns är egentligen den andra versionen av berättelsen. Först blev det för mycket av honom själv och det som hände i hans liv tog över. Det blev ingen roman, utan någon slags absurd terapi. Han skrev sig ur sorgen, men sedan var han tvungen att börja om. Den tunna blå linjen är ändå en stor del av Carlsson själv, men samtidigt inte. Den sista sidan är i princip det enda som finns kvar från det första manuset. Slutscenen är så ljus att det var skönt att ha den att skriva mot.

Att Christoffer Carlsson väver in samtiden i sina böcker gör att jag uppskattar dem väldigt mycket. Stora händelser som terrordåd, passkontroller och nedbrända flyktingförläggningar får ta plats i boken som också handlar om ett gammalt fall, som han berättar om helt utan tillbakablickar. Spänningen i boken handlar inte om dramatiska vändningar, utan det är en ganska stillsam historia. Också det kan jag uppskatta. Något annat är musikreferenserna, som även Markus Larsson inte så oväntat gillar. Samtalet kom att handla om Bruce Springsteen och låten Backstreets som inspirerade till vänskapen i böckerna.

Kommer vi att få återse Leo Junker? Nej, säger Carlsson, men tillägger att det möjligen kan ske om tio år eller så. Nästa roman kommer istället att utspela sig i hemstaden Halmstad och förutom det jobbar med ett projekt som inte är en bok.

Det Carlsson lärt sig genom att skriva om Leo Junker var att det är i princip omöjligt att komma undan sitt förflutna. Det gör han inte själv heller. Jag ser fram emot att få läsa om Halmstad igen, då Den enögda kaninen som utspelar sig i närområdet är den bok av Carlsson som jag fortfarande håller högst. Trots spretighet är det en riktigt fin historia.

Läs också:

My story — Gregg Hurwitz


Planen var att läsa något av Gregg Hurwitz innan Crimetime, men så blev det inte. Jag började med Vem är Evan Smoak? och huvudpersonen verkar riktigt intressant. Även andra boken i serien En man från ingenstans finns utgiven på svenska. Hurwitz berättar att det tog honom 15 år att skapa karaktären, så nu ska han skriva ”hundra böcker” om honom för att få lön för mödan. På allvar har han en detaljerad plan för tre böcker till och det blir kanske fler i serien om Orphan X.

Det faktum att Smoak lever i den vanliga världen, men ändå får en rad ovanliga uppdrag gör att möjligheterna till historier är oändliga. Det är inte så att han behöver ta död på en massa folk i samma lilla by, utan kan skicka Smoak lite vart han vill.

Smoak har levt sitt liv undercover och tränats under hela sitt liv för att bli en mördare i ett Black program för föräldralösa barn. Hans tränare Jack menar att det svåraste inte är att lära honom att döda, utan att få honom att förbli mänsklig. Evan har svårt för sociala koder och är alltid en outsider på grund av sitt jobb och sin uppväxt.

Hurwitz är verkligen engagerad i sina böcker och sin karaktär, vilket gör honom underhållande att lyssna till. Första boken om Evan Smoak ska bli film och det är Hurwitz själv som skrivit manus. Att filmen kommer bli annorlunda än boken är självklart, säger han, så helt lika blir de inte. Troligen blir det Bradley Cooper som spelar huvudrollen. Hurwitz tror dock att hans egen Evan Smoak kommer att finnas kvar i hans inre.

En stor inspiration för Hurwitz är Shakespeare, som han kallar för en tidig thrillerförfattare. Han var en kommersiell författare som behövde fylla en gigantisk teater med folk. Då gäller det att nå en bred publik. Detsamma vill och gör spänningsförfattare.

Att Gregg Hurwitz skulle bli författare var självklart. Han hade turen att få sin första bok publicerad och fick möjligheten att bli författare på heltid. Varje dag skrev han 9-5 och såg skrivandet som ett jobb. Nu när han har barn är han ännu mer disciplinerad, då det är en förutsättning för att kunna skriva för film och tv, för det inte går att vara sen med någonting.

En sak han lärt sig genom att skriva manus till filmatiseringar av serier som Batman är att inte skriva om våld. Det som sker innan och efter står i centrum, men däremellan finns ett tomrum som läsaren själv får fylla. Det går inte att skriva läskigare än det blir när läsaren fantiserar själv, påpekar han.

 

Läs också:

Split vision — att skriva för unga och vuxna

Nu är jag på plats på Crimetime Gotland och efter att ha irrat runt lite har jag landat i en stol i väntan på Katarina Wennstam och Kristina Ohlsson. De ska samtala med Josefine Sundström om att skriva både för barn och vuxna. Av Kristina Ohlsson har jag läst för båda åldrarna, men Katarina Wennstam nya ungdomsbok Flickan på hotellet har jag ännu inte läst. Jag är dock glad för att Wennstam skriver även för unga då hon alltid skriver om relevanta ämnen.

Är det enkelt att skriva både för unga och vuxna? Vad krävs för att anpassa till målgrupperna? Kristina Ohlsson hann först inte skriva för unga, då hon jobbade heltid samtidigt som hon skrev för vuxna. När hon blev författare på heltid var det åldersgruppen 9-12 som orkade henne mest. Däremot var det inte så att lätt att hon automatiskt hittade en röst för åldern, men hon påverkades av de böcker för mellanåldern som var hennes stora läsupplevelse som barn. En inspirationskälla är Maria Gripe och jag kan se lite likheter i stämning om än inte i innehåll.

Ohlsson är otroligt produktiv och har skrivit spänning, skräck och mysterieböcker för mellanåldern. Hon säger att hennes läsare uppskattar att böckerna är väldigt spännande, men också att karaktärerna har vardagliga problem och därför blir verkliga. Däremot har hon medvetet tagit bort konflikter mellan barn, så att läsarna kan få vila från det i boken. Inte heller finns det så många andra konflikter mellan barn och vuxna heller. Tekniken har hon också tagit bort så mycket det bara går, för att visa att det går att göra en massa andra saker på fritiden än att hänga vid datorn eller telefonen.

Katarina Wennstam har en bakgrund som journalist och debuterade med Flickan och skulden. Hennes samhällsengagemang lyser igenom i hennes spänningsromaner. Hon har alltid skrivit om unga människor, men för unga tidigare. Skillnaden när hon skriver är att det är lite mer lustfyllt att skriva för unga. Ämnena hon skriver om är alla tunga, men när hon skriver för unga till tillät hon sig att skruva karaktärerna mer. Alex blick på vuxenvärlden är annorlunda och det försöker Wennstam få in i boken. De vuxna får helt enkelt bli så stereotypa och pinsamma som de kan vara i en tonårings ögon.

Wennstam använder, till skillnad från Ohlsson, internet och sociala medier väldigt mycket i sina böcker. Anledningen är att hon vill skriva om de nya plattformar där brottslingar rör sig. Ohlsson frågar om hon inte är orolig för att hennes böcker ska bli inaktuella, men Wennstam är inte orolig. I Flickan på hotellet är det dessutom ett verktyg för att på ett trovärdigt sätt låta 16-åringar ligga steget före polisen. Det är dock lättare att bygga upp en stämning utan teknik, påpekar Wennstam, och funderar över om det är vanligt med tillbakablickar till en tid då denna teknik inte existerar.

När det gäller språket har Wennstam inte anpassat det så mycket säger hon, istället har hon låtit den äldre generationen förklara för de yngre som inte är hemma i rättssystemet.

Ohlsson däremot tänker mycket på sitt språk, vilket är naturligt då hennes läsare är snäppet yngre. Hon använder kortare meningar och enklare ord. Språket ska inte bli ett hinder för läsningen. Hennes mål är att även de som inte läser så mycket ska fortsätta att läsa för att det är så spännande.

Hur når vi de unga läsarna? Det är en knäckfråga för vår generation, säger Wennstam och berättar om hur svårt det är att få ungarna från telefoner. Hon betalar dem för att läsa böcker, säger hon, eller rättare sagt för en muntlig recension efter läsning. Som Ohlsson säger är det viktigt med spännande och roligare böcker som verkligen lockar dem att läsa. Som föräldrar är det viktigt med läsning, påpekar Wennstam och menar att det är helt galet att inte läsa inför sina barn. Skit i disken och läs. Och ja, det håller jag definitivt med om!

 

 

Läs också: