Christoffer Carlsson in på livet


Även om jag verkligen tycker om böckerna om Leo Junker har jag faktiskt bara läst två av fyra. Det gör att jag drog mig lite för att lyssna till Christoffer Carlsson, då jag inser att spoilerrisken är överhängande. Bestämde mig dock för att strunta i vilket och nu är jag här. Som alltid lite fascinerad över att han hunnit med så mycket, med tanke på att han inte är direkt gammal. Markus Larsson säger också att han blir lite bitter över att Carlsson gjort så mycket. Däremot har han inte åkt och hittat sig i ett buddhistiskt tempel, tillägger Carlsson, men vem säger att man måste det när man istället kan skriva böcker och bli kriminolog.

Har du någonsin kallats för GW junior?, undrar Larsson och ja, det har Carlsson så ofta att han inte ens orkar bli trött på det. När han började skriva blev kopplingarna ännu fler och kanske mer nu än förut, då han gillar GW och äter lunch med honom ibland.

Att historien om Leo Junker skulle bli fyra böcker var bestämt från början och så blev det också. Den manliga vänskapen är central och det var viktigt att fokus skulle vara just det. Carlsson ville undersöka olika plan, olika delar av en vänskap. Att en person är polis och den andre brottsling komplicerar ytterligare. Det är en knepig, men väldigt viktig relation. Framför allt i den sista boken funderade Carlsson mycket om vad som skulle hända om någon av dem försvann. Tankarna grundades då han själv förlorade personer nära honom.

Boken som finns är egentligen den andra versionen av berättelsen. Först blev det för mycket av honom själv och det som hände i hans liv tog över. Det blev ingen roman, utan någon slags absurd terapi. Han skrev sig ur sorgen, men sedan var han tvungen att börja om. Den tunna blå linjen är ändå en stor del av Carlsson själv, men samtidigt inte. Den sista sidan är i princip det enda som finns kvar från det första manuset. Slutscenen är så ljus att det var skönt att ha den att skriva mot.

Att Christoffer Carlsson väver in samtiden i sina böcker gör att jag uppskattar dem väldigt mycket. Stora händelser som terrordåd, passkontroller och nedbrända flyktingförläggningar får ta plats i boken som också handlar om ett gammalt fall, som han berättar om helt utan tillbakablickar. Spänningen i boken handlar inte om dramatiska vändningar, utan det är en ganska stillsam historia. Också det kan jag uppskatta. Något annat är musikreferenserna, som även Markus Larsson inte så oväntat gillar. Samtalet kom att handla om Bruce Springsteen och låten Backstreets som inspirerade till vänskapen i böckerna.

Kommer vi att få återse Leo Junker? Nej, säger Carlsson, men tillägger att det möjligen kan ske om tio år eller så. Nästa roman kommer istället att utspela sig i hemstaden Halmstad och förutom det jobbar med ett projekt som inte är en bok.

Det Carlsson lärt sig genom att skriva om Leo Junker var att det är i princip omöjligt att komma undan sitt förflutna. Det gör han inte själv heller. Jag ser fram emot att få läsa om Halmstad igen, då Den enögda kaninen som utspelar sig i närområdet är den bok av Carlsson som jag fortfarande håller högst. Trots spretighet är det en riktigt fin historia.

%d bloggare gillar detta: