Ann-Helén griper tag i Sommar

Sedan jag läste Ann-Helén Laestadius första bok Sms från Soppero är hon en författare jag ofta lyfter fram. Fler grupper av mina elever har läst boken och läsandet leder alltid till spännande samtal om språk och identitet. I senaste boken Tio över ett är det istället platsen som är central. Kiruna, staden som ska flyttas, eller snarare rivas och byggas upp på nytt på en annan plats. Gruvan som varit förutsättningen för liv i staden, blir nu dess död.

Det hus Ann-Helén Laestadius växte upp i finns inte mer och i sitt sommarprogram talar hon om vikten av att ha ett hem i hjärtat, men också en plats att återvända till. Hon fick en chans att återse lägenheten strax innan huset revs och berättar nostalgiskt om hålen i plastmattan som hennes pappa lagade. Hur ska hon nu hitta hem när hem inte finns längre?

Gemene man vet för lite om samerna och deras situation. Att det är så är egentligen märkligt, men samtidigt inte. Den skamliga historien med nomadskolor och förbud mot att ens använda samiska är ingenting Sverige kan vara stolt över. Varför har vi inte fått veta?, är en fråga Ann-Helén Laestadius ofta får och jag tänker att vi borde vara så intresserade att veta att vi tar reda på det själva. Kunskap är sällan något som kommer flygande, utan oftast något att ta reda på själv. Att det i alla fall finns några ungdomsböcker om samer är ett steg i rätt riktning.

Jag är glad och stolt över att en intervju med Ann-Helén Laestadius finns med i min lärobok Inför Svenska/SVA 1. Mina nyanlända elever fick läsa intervjun i våras i samband med att vi läste boken tillsammans. Vi läste och talade också om samernas utsatthet och den kultur som blir mer och mer synlig. Nu kan jag komplettera det lästa med att låta eleverna lyssna till författarens sommarprogram. Ett bra och gripande program om vikten av att bli en del av sin kultur och att få höra till. Dessutom är påpekandet om att det går utmärkt att tillhöra två kulturer viktigt inte minst för de som just kommit hit. Det går att vara svensk, utan att avsäga sig all annan kultur.

Apropå den inre Zlatan som Negra Efendić talade om, så hade en sådan behövts när Laestadius fick frågan om varför det inte var okej att kalla henne ”lapp”. Kvinnan menade att hon alltid gjort så och att det på något sätt skulle vara hennes rättighet. Sådant gör mig skogstokig. Hur kan det vara en människas rättighet att förolämpa en annan? Det går utmärkt att förändra språket både gällande vad man kallas människor, liksom vad man kallas bakverk. Hur i h-vete (pardon my French) kan det ens vara en fråga att diskutera.

Japp, där var min inre Zlatan. Varsågod för den och tack Ann-Helén Laestadius för ett utmärkt program. Jag skrattade och grät en skvätt. Nu önskar jag mig en bok av dig som vänder sig till unga vuxna så att även mina äldre elever kan få ta del av dina böcker. Lyssna på sommarprogrammet kommer de definitivt att få göra.

 

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges radio

Läs också: