En fin roll av Lassgård

Det finns en sida av mig som kanske är snobbig, eller så handlar det om självkännedom. Jag har svårt att läsa böcker som ”alla” läser om de marknadsförs som roliga eller ännu värre som skrönor. Jag förstod till exempel inte alls storheten med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som jag mest tyckte var påfrestande. Det var därför jag inte var direkt sugen på att stifta bekantskap med den där Ove, när han blev mannen på allas läppar. Så hamnade jag av en slump på Fredrik Backmans (numera nedlagda) blogg på Café, hur mycket mer icke-lockad av en författare kan man bli) och charmades av hans humor, som väldigt ofta passade mig. Torr och ironisk, precis som jag vill ha den. Då blev jag faktiskt lite sugen på att lära känna Ove och jag läste Backmans debut En man som heter Ove. Sällan har jag blivit så känslomässigt berörd av en bok. Att Backmans två andra böcker följer ungefär samma mönster och därför inte alls tilltalat mig lika mycket må så vara, men just Ove letade sig rakt in i mitt hjärta.

Nu har En man som heter Ove blivit film. Juldagespremiär, en film som ”alla” har sett eller planerat att se. Min snobbiga, eller skeptiska sida ville inte riktigt se den. Lite handlade det om rädslan för att filmversionen inte skulle göra boken rättvisa. Tänk om de hade förstört Ove. Nu borde jag kanske insett att Rolf Lassgård är att lita på, men jag var ändå nervös när jag satte mig i biostolen i veckan.

Vilken rolltolkning av Rolf Lassgård och vilket fint manus det blivit av en ganska så spretig bok. Ja, det går över gränsen i smörighet ibland, främst med barnen som är bra, men fått lute väl lillgamla repliker, men förvånansvärt sällan blev det för mycket. Lassgård var som sagt briljant och Filip Berg gör en fin tolkning av den yngre Ove. Frun Sonja, spelad av Ida Engvoll, får en lite mer otacksam och platt roll, som ständigt blid och leende, det är lite synd, men kanske är det så Ove minns henne och då fyller det en funktion. Imponerade gjorde dock Bahar Pars som grannen Parvaneh, en karaktär att älska.

Jag blev glad av filmen och det är ett bra betyg. Att jag sedan fulgrät i slutet var också ganska skönt, det behövs ibland. Alla i salongen, även gubbgänget framför oss, torkade tårarna när ljuset tändes ska tilläggas.

Biostolen fanns förresten i VIP-salongen på Filmstaden Bergakungen i Göteborg. Lyxigaste biobesöket ever, med mat och vin innan och skönaste stolarna under filmen. Lägg där till en massa asgarv och minst tre omgångar tårar, så får du en närmast perfekt bioupplevelse. Dyrare än ”vanlig” bio, men så värt.

Läs också:

2 comments