Sju dagar kvar att leva

13066967_O_1

Carina Bergfeldts bok Sju dagar kvar att leva marknadsförs som berättelsen om en specifik fånge och hans sista dagar, men det är en bok om så mycket mer. Berättelsen om Vaughn Ross, mannen som gett boken dess titeln, mannen som har just sju dagar kvar att leva, är en gripande historia. Att mötet med den dödsdömde fången berörde Carina Bergfeldt är tydligt och lätt att förstå. Ross dömdes 2002 för två mord och har suttit fängslad i tio år, nio månader och tio dagar när de träffas och hans historia är allt för vanlig. Han menar att han är oskyldig och att morden på flickvännens syster och hennes medelålders kund begicks av någon annan.

Jag är glad över att Bergfeldt inte nöjer sig med att inte bara berätta Vaughn Ross historia, trots att det hade varit en bra bok bara det, utan vidgar perspektivet och gör Sju dagar kvar att leva till en helt lysande bok, som både informerar om och problematiserar dödsstraff. Det blir tydligt att det är en komplicerar fråga och mer än en gång tänker jag att det krävs en tro på himmel och helvete för att ens kunna tänka tanken att dödsstraff är rimligt. Det gäller att tro på den del av Bibeln som säger att vedergällning är okej. Att den som dödat ska straffas med döden och inte tänka så mycket på att ett av de tio budorden förbjuder en människa att döda en annan. Dessutom är det tydligt att en mördares död inte ger de anhöriga offret tillbaka.

När Vaughn Ross ska dö och offrens anhöriga ska bevittna det, kan de inte få sina familjemedlemmar tillbaka. Roger Birdsall, brodern till det ena offret, Douglas Birdsall, tycker ändå att det känns bra att Ross dör, då han mördat två människor vars liv blivit förkortat. Sorgen försvinner inte, men han slipper tänka på mördaren som en levande person, som kan göra saker som hans bror inte längre kan. Egentligen ville Roger Birdsall inte se sin brors mördare avrättas, men han bestämde sig ändå för att göra det. Kanske för att hans mamma, som verkligen ville se avrättningen, inte längre levde. Ännu en förlorare i denna historia alltså.

En annan familj som Bergfeldt skriver om miste en syster och en dotter. Systern drevs sedan dess av ett hat, som hade förstört livet både för henne och hennes familj, medan modern försökte förlåta och gå vidare. Det som står klart efter att ha läst Sju dagar kvar att leva är att hat aldrig leder till något bra. Hat förstör liv. Att sätta sitt liv på paus, för att du väntar på att den som mördat en anhörig ska död, är att låta honom styra inte bara den dödes liv, utan även de levandes.

Det finns många personer som berör mig i Bergfeldts bok. En av dem, en tysk kvinna, är gift med John Quintanilla, som avrättas bara några dagar innan Ross. De började brevväxla och blev förälskade. Självklart hävdar Quintanilla att han är oskyldig, vilket är ganska naturligt, men faktum är att jag vill tro honom. Det finns en del oklarheter, vilket inte är helt ovanligt. Många har suttit på death row och sedan frikänts.

Andra personer som har avrättningar som en del av vardagen är journalisten Mike Graczyk, som bevittnat mer än 350 stycken och fängelseprästen som varit med som stöd för riktigt många. Bergfeldt lyckas vara saklig, men berör ändå otroligt mycket. Hon låter mig som läsare bilda mig en egen uppfattning, men ger mig den information jag behöver för att göra det. Hon visar att det handlar om människor.

Jag lyssnade på Sju dagar kvar att leva och den funkade utmärkt som ljudbok. Karin Bergquists inläsning är mycket bra. Det som irriterar mig då jag läser är att jag inte får lika bra koll på namn, som jag får då jag läser en bok. Ändå gillar jag bättre att lyssna till sakprosa än skönlitteratur.

Sju dagar kvar att leva är en otroligt viktig bok. Jag var redan innan läsningen djupt imponerad av det Carina Bergfeldt åstadkommit som journalist och nu är min beundran för henne ännu större. Hon är viktig som journalist på Aftonbladet och hon är minst lika viktig som författare.

Titta gärna på programmet En bok, en författare där Carina Bergfeldt intervjuas om sin bok.

Läs också:

5 comments