Monthly Archives: november 2011

Höstmys

image

Har gjort rent kakelugnen och tänt en massa ljus. Ett glas vin och en bok på det så kan till och med jag uppskatta hösten.

Läs också:

Nu hör jag bättre!

När Aidan Chambers talade om att han hör det han läser inne i huvudet och det dessutom visade sig att mer än halva publiken gjorde det också blev jag väldigt överraskad. Sedan dess har jag tänkt på det och märkt att jag faktiskt kan framkalla en röst om jag vill och att det, speciellt på engelska, är mycket bra för mig som annars kanske har lite väl bråttom.

Det är en helt ny upplevelse för mig och jag gillar det. Boken jag nu läser i huvudet är The end of Mr Y, som redan efter knappt två kapitel känns som en höjdare. Det verkar dessutom vara lättare att komma in i både engelskan och handlingen om man hör texten.

Tack för tipset Mr Chambers, det kan nog bli bra det här!

 

Läs också:

Vad november kanske bjuder på

Ärligt talat tror jag inte att det kommer att bli så mycket läst i november. Mycket annat händer och mörkret gör mig helt klart trög. En liten översyn av vad jag kanske kommer att läsa blir det trots allt.

Just nu läser jag Dark Places av Gillian Flynn och den är bra, men jag är kanske för trött. Utläst ska den helt klart bli.

Till diverse bokträffar och läsutmaningar tänker jag läsa Frankenstein av Mary Shelley, en omläsning som jag ser fram emot, The end of Mr Y av Scarlett Thomas och Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen.

Är också lite sugen på att läsa Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper, Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Välkommen till den här världen av Amanda Svensson.

Jag är också mitt i både En m3 jord av Sören Bondesson och Liknöjd Fauna av Aase Berg, så lite lyrik ska det allt bli också. Troligen också några grafiska varianter då jag har Mats kamp av Mats Jonsson och Family Living; den ostädade sanningen av Lotta Sjöberg hemma.

Läs också:

Vem är inte ensam?

 

Jag reser ensam av Tore Renberg är en fristående fortsättning på  Mannen som älskade Yngve och trots att jag inte kommer ihåg så mycket av den boken, kommer jag ihåg att jag verkligen gillade Renbergs sätt att skriva. Jag gillar även Jag reser ensam som har en härlig ton och en lätt absurd handling.

Jarle har hunnit bli universitetsstudent. En väldigt djup sådan och han ser sig själv som superintelligent, medan han har en tendens att se ner på andra. Han skriver en avhandling om Proust, djup och kanske något oreflekterad. Universitetstiden innebär för många en tid av frihet, så också för Jarle. Han super, knullar och tänker egentligen bara på sig själv och möjligen sina intellektuella vänner. Han reser ensam och han gillar det.

Mitt i detta förändras livet. Han får ett brev från polisen och uppmanas göra ett faderskapstest. Det visar sig att Jarle har en dotter som nu är nästan sju år. En dotter som kom till under en fest där både han och mamman var mer eller mindre medvetslösa. I snart sju år har Anette tagit hand om flickan Charlotte Isabel, men nu vill hon inte längre ha ensamt ansvar.

Helt ensam har hon inte varit, det har funnits en far som varit med nästan hela Charlotte Isabels liv. Frågan är nu om det är semester Anette och far ska åka till, eller varför dottern helt plötsligt får resa ensam till den pappa hon aldrig träffat.

Vilken mamma skickar iväg sin dotter till en vilt främmande man, dessutom under den veckan hon fyller sju? En mamma som är desperat och vill göra allt för att få ihop sitt liv.

Och Jarles liv då? Där passar en liten flicka inte riktigt in. Han har visserligen ett extra rum i sin lägenhet, men det räcker knappast med det. Självklart är Charlotte Isabel hur rädd som helst och hon söker trygghet i alla hon möter.  Hergis, Jarles tillfälliga sängkamrat, som dyker upp snorfull en natt, blir den första vännen.

Det är både rörande och lite hemskt att läsa om hur den lilla flickan försöker skapa sig en ny trygghet på en ny plats. Det som börjar i en total katastrof lyfter lite i taget och veckan i Bergen blir minst sagt händelserik.

Jag tycker mycket om Jag reser ensam trots, eller kanske tackvare, att Jarle är en riktigt otrevlig typ ganska ofta. Han har dock ett stort hjärta någonstans mitt inne i sitt gigantiska ego och han jobbar helt klart på att bli en lite bättre man.

Tore Renberg blandar humor och allvar på ett väldigt bra sätt. Ibland är allt nattsvart, men det finns alltid en ljusglimt och finns det ljus finns det liv, eller?

Nu hoppas jag bara att Gilla Böcker ska ge ut de andra böckerna om Jarle också, då jag mycket gärna vill läsa mer!

Läs också: