En genre jag är svag för

Visst är det lömskt med fejkade biografier. Så sannolikt, men inte nödvändigt sant. Visst kan det lura oss läsare att tro att vi känner huvudpersonen bättre än vi gör. I American Wife av Curtis Sittenfeld heter huvudpersonen inte Laura Bush, allt som händer Alice har inte hänt Laura. När jag läser vet jag att Laura och Alice inte är samma person, men visst är de lika och visst är det så att paralleller måste dras mellan den verkliga och den fiktiva.

Jag vet också att det som händer i Blonde av Joyce Carol Oates är snarare sannolikt än sant och att Marilyn Monroe troligen inte tänkte allt som hon gör i boken. Jag vet också att John Lennon inte hade en svensk flickvän och att hon inte hjälpte henne att skriva sina hits. Eller? Är Jävla John bara ren fantasi, eller sannolik?

Nu har Bengt Ohlsson skrivit en fejkbiografi om Johnny Ramone som fått titeln Rekviem för John Cummings och recensenten Martin Aagård är skeptisk till genren. Han ifrågasätter huruvida författare har rätt att tillskriva verkliga personer egenskaper de kanske aldrig hade. Att låta verkliga personer göra saker de kanske aldrig gjort. Att ändra deras liv. Får man göra så?

Absolut, säger jag, så länge det är tydligt och klart att det är fantasi det handlar. Sannolikt kanske, men inte sant. Då måste författare ha sin konstnärliga frihet.

Även i SvD finns ett ifrågasättande över moralen i det hela. Så här skriver Magnus Eriksson:

Vilka attityder har han rätt att tillskriva sin huvudperson? Hur kan han skildra det privata som John Cummings förhållande till sin fru och upplevelsen av sjukdomen som tog hans liv? Hur kan han beskriva Johnny Ramones professionella och politiska konflikter med Joey Ramone, gruppens sångare?

Hur tänker du?

 

Läs också:

10 comments

  • Anna

    Jag läser gärna. Om de är välskrivna vill säga.

  • MisterMumi

    Jag tänker att det er bra att denna genren också kan publiceras och läsas, men personligen vill jag läsa riktiga biografier när jag är nyfiken på en person, därför att jag har svårt att inte blanda den information jag får från en fiktiv biografi med den information jag får från en riktig biografi.

  • Jag sitter med Blonde just nu och jag tycker nog att det funkar ganska bra. Författaren har väl i det fallet ett syfte som inte enbart handlar om att beskriva Marilyns liv och som du skriver, om man är tydlig med att det är fantasi så har jag inte så stora problem med det. Dessutom blir man ju nyfiken på ”den sanna historien” bakom personen.

  • Haha, Blonde fuckade up (i brist på bättre uttryck) min bild av Marilyn Monroe, jag kan inte ens titta på Marilyn Monroe utan att få samma känsla som jag fick när jag läste boken. Och trots att jag någonstans vet att Joyce Carol Oates visste lika mycket om Marilyns tankar och känslor som jag vet så läste jag den närmast som en faktabok. Jag håller med dig, en underbar genre, men ack så förvirrande!
    Kaffehora recently posted..Ett blogginlägg med kuriosa om samtliga kaffekoppar som har figurerat på bildMy Profile

    • För mig gjorde Blonde henne till en mycket mer intressant person, jag tyckte att jag förstod henne bättre än innan. Livsfarligt egentligen! Lite samma efter att jag läst American Wife, då jag nästan började gilla GWB, tala om galet.

  • Maria

    Jag älskar den här genren – när det är välskrivet och författaren ”fantiserar” åt ett håll som hakar i något intressant. Blonde är ju en rätt feministisk bok, det går liksom inte att bejaka cirkusen av män runt Marilyn efter den, Oates har liksom sabbat lite av romantiken. Ohlssons bok är jag jättenyfiken på, en verkar bra och han är en författare jag gillar.

  • Jag har varit lite nyfiken på den här boken, men har inte riktigt tid 🙁
    Böckerx3/Metta recently posted..Nirvanaprojektet – Stefan TegenfalkMy Profile

  • MagnusJ

    – Jag tycker att den är tråkig och totalt ointressant, och dessutom en förolämpning och en förödmjukelse, säger Ingmar Bergman om författaren Alexander Ahndorils bok ”Regissören”.
    Jag tycker att det kan vara ett enkelt knep att ta till för att locka till läsning.

    • Förolämpning och förödmjukelse låter ju sådär, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av genren.