Monthly Archives: november 2010

Mina lysande böcker

Jag behöver rota fram adventsljusstaken imorgon, men jag tror att jag vet (ungefär) var den är. Ljus är bra när man bor mitt i skogen som vi gör. Annars är jag inte mycket för julpynt, men huset fullt av ljus vill jag ha. Julblommor hör till också, men jag klarar mig ypperligt utan tomtar och gran. Juldukar och julgardiner finns inte ens på kartan. Möjligen blir det pepparkaksbak, men förra året var ungarna tämligen ointresserade av att baka. Ska det bakas och pysslas får det vara för deras skull. Själv klarar jag mig mycket bra utan alla julmåsten.

Ett måste är dock paketkalendern som laddades med en massa småprylar idag. Det blir små paket i väntan på jul, istället för en massa grejer på julafton. Storebror älskar paketen, medan Lillebror klarar sig rätt bra utan. Klurigt läge.

Apropå julpyntning förresten. Vi har faktiskt redan en julstjärna i grabbarnas fönster. Den har hängt där sedan förra året, då grabbarna vägrade ta ner den. Man skulle kunna säga att det är familjen O i ett nötskal. Men se, nu passar den ju alldeles utmärkt i några veckor framöver.

Veckans quiz i GP handlar om lysande böcker så här i adventstid.

Andra böcker med ljus i, som jag kom att tänka på är:

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Light a penny candle av Maeve Binchy

En stad i ljus av Kerstin Ekman

Fatta eld av Suzanne Collins

Eldens hemlighet av Henning Mankell

Godnatt lampan av Petrus Dahlin

Hur gick det då för mig med frågorna? Sju av tio som väl får sägas vara hyfsat. Hur gick det för dig?

Läs också:

Stressade? Jo tack, jag har märkt det

I dagens GP basuneras det ut att vi 70-talister är nära en hälsokollaps och tyvärr känner jag igen mig en hel del i beskrivningen som Tomas Danielsson ger av min generation. Det är verkligen ”fullt ös -medvetslös” som gäller för många och i perioder befinner även jag mig farligt nära den berömda väggen, inte sällan med ett skrapsår på näsan.

Jag känner igen de uppdragna axlarna, den ständiga nåbarheten och det ständigt dåliga samvetet. Jag är alltid på väg någonstans och jag hinner med ungefär hälften av det jag tycker att jag borde göra.

Det mest frustrerande med mitt jobb är just den minimala möjligheten att påverka min situation. Dessutom får man som lärare väldigt lite bekräftelse för det arbete vi gör, något som Danielsson menar är väldigt viktigt. Visserligen får jag dagligen bekräftelse från mina underbara elever och mina fina kollegor, men med en löneöversyn som närmast kan liknas vid ett skämt, där ingenting ska fördelas mellan personalen (en personal som efter diverse nedskärningar går på knäna) och chefer som är lika stressade de blir måendet knappast bättre. Tid till pauser? Knappast. Däremot har vi handledning varannan vecka och det är guld värt. Utan den hade jag dundrat in i väggen igen för länge sedan.

Just nu håller jag på att läsa Tagga ner! – Lagom bra föräldrar är bäst av min stora favorit Malin Alfvén. Till sin hjälp har hon Kristina Hofsten. Nu har jag bara läst halvvägs, men jag märker att vi faktiskt är rätt avslappnade föräldrar. Våra ungar är fortfarande små och jag tycker att de klarar sig bra utan aktiviteter efter förskolan. Visst kunde de gått på gympa eller simskola och de skulle säkert gilla Funky Kids, men vi hoppar det så länge. En lugn helg när vi faktiskt hinner umgås i lugn och ro, eller när de kan sitta själva och pilla med något i sitt rum, är mycket värt.

Den som varit hemma hos oss vet också att det där med yta inte är vår viktigaste prioritering. Den äldre generationen suckar inte sällan över vårt slarv, men faktum är att vi jobbar båda två och då får det perfekta hemmet stryka på foten. Det är väl egentligen där vår generation inte får ihop det. Det funkar inte att jobba heltid båda två och samtidigt ha ett perfekt hem, ett antal fritidsaktiviteter för både sig själv och sina barn och ett rikt socialt liv.

Vi prioriterar jämlikhet, har inga coola karriärer eller jobb som innebär en massa resor. Jag har visserligen ett kul projekt som jag arbetar med en dag i veckan, vilket betyder att jag jobbar hemma, inte att jag städar och fixar. Smartast hade det kanske varit att gå ner i tid båda två och prioritera våra barn ännu mer, men vi börjar med att umgås intensivt i Thailand under sex veckor i januari och februari. Det är också tid tillsammans som vi prioriterar rent ekonomiskt. Det blir inte mycket kläder eller dyra prylar och vi lägger inte så mycket på renoveringar som vi kanske borde.

Läs också:

Om det ändå vore sommar

Veckans bokbloggsjerka handlar om var vi läser och jag måste säga att min absoluta favoritplats är en solstol under en varm sommardag. Helst rör jag mig inte alls, utan sitter parkerad hela dagen lång i värmen. Den perfekta semestern ser alltså ut så. Långa dagar med en god bok som sällskap.

Nu funkar det inte riktigt att läsa utomhus just nu. Då får det istället bli soffan. Sängen funkar nämligen sådär just nu i november när jag är så trött att jag bara stensomnar. Badkaret funkar dock bra så här i kylan, men tyvärr unnar jag mig allt för sällan ett varmt bad. Borde kanske ändra på det.

Var läser du helst?

Läs också:

Smålustigt, men inte mer

Jag tycker verkligen om Erlend Loe. Han har en absurd humor som tilltalar mig väldigt mycket och jag brukar fnissa mig igenom hans böcker. Nya boken Stilla dagar i Mixing Part börjar verkligen lovande, med helt galna engelska brev som översatts från tyska till engelska med översättningsprogram typ google translate.Dessutom går det inte annat än att älska omslaget.

Huvudpersonen är dessutom totalt galen, precis som huvudpersonerna brukar vara i Erlend Loes böcker om än lite svår att tycka om. Han heter Bror Teleman och är dramatiker. Han älskar Nigella Lawson, men inte Tyskland. Hans fru Nina älskar dock Tyskland över allt annat och det är därför som de hamnat i Mixing Parts, eller Garmisch-Partenkirchen som de flesta kallar orten, på semester.

Upplägget är med andra ord bra, men det blir liksom inte så mycket av det. Större delen av boken består av dialoger mellan Bror och Nina och visst är det kul ibland, men mest blir det tröttsamt. Jag har tyvärr till och med svårt att hålla intresset uppe.

Vill du läsa något bra av Erlend Loe tycker jag istället att du ska ge på Naiv.Super, Expedition L eller Doppler, som alla tre är galet roliga.

Läs också: